måndag 9 februari 2009

"Sätter de knapparna på insidan!?"

... Och jag tänkte, eftersom vi ändå gräver i mitt själsliv nu, eller det gör vi väl inte, eftersom vi nu allihop har konstaterat att jag är nästan upplyst som det så fint heter... Hrm...
Men.
En sak slog mig i lördags kväll.
Ni kanske trodde jag skojade om hur uppstressad jag var över att inte ha något att ta på mig.
Men, jag skojade inte ett jävla dugg.

Jag var så uppstressad och jag som vanligen är en sansad människa och bara hänger på mig vad jag råkar få tag på drabbades av ett svårt fall av garderobshysteri.
Jag bytte överdelar fortare än en kameleont ändrar färg.
Jag blev röd, svettig, varm, ilsken, håret blev elektriskt och vad jag än tog på mig så passade det inte.
Det kändes som alla kläder jag någonsin handlat måste ha handlats med ögonbindel.

Jag ska (bara för att jag vet att det här har skänkt en enorm glädje i bekantskapskretsen) berätta hur uppstressad jag var.
Jag drog på mig en svartvit blus i smått psykedeliskt mönster som fick mig att först tänka:
1. Nu ringer Christiania vilken sekund som helst och vill ha tillbaks sin blus.

2. "Hmm. Men kanske ändå? Om jag kavlar upp ärmarna?" varvid jag började att frenetiskt leta efter knapparna på ärmarna. De fanns inte på utsidan...
"Men vad i....? Var är knapparna!? Men? Vad? Sitter de på insidan!? Typiskt modevärlden att sätta knapparna där, herregud, det är så dumt så det inte är klokt!"



Jodå.. Så tänkte jag. Mitt arma förvirrade får... Ni förstår varför de fanns på insidan, eller hur?
Sedan provade jag en rosa top. Jättesnygg i vanliga fall på mig. Men nu såg jag ut som om jag var Barbamammas sedan länge förlorade kusin.
En svart skjorta fick mig att se ut som en begravningsentrepenör.
Jag messade Fimpen i ren desperation och hon svarade att jag skulle bara ta det lugnt och hon skulle komma.

Då slog mig (äntligen) tanken:
Vad höll jag på med?
Varför var det viktigt hur jag såg ut?
Jag skulle till klubben, där folk känner mig.
Jag skulle inte ut för att spana på ragg.

Och det var väl där insikten sjönk in.
Jag skulle ut på en stor fest, för första gången som solitär.
Något jag inte gjort på fyra år.

När jag väl insåg det så kunde jag slappna av. Jag hade premiärnerver helt enkelt.
Men jag skulle till klubben. Till mina vänner och bekanta.
Jag drog på mig det jag tänkt från första början och sedan var det lugna gatan.

2 kommentarer:

Baronessan sa...

Usch det där är hemskt. Skönt ändå när man taggar ner och sen slinker in i något behagligt. Tänk de gånger man pressat sig in i något otäckt, stelt, konstlat och sen har man känt sig fel hela kvällen. Det går bort.

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
ja och det är så förbaskat märkligt hur helt plötsligt allt man äger inte går att ha på sig, bara för att man är så uppstressad.
Usch, ja, sådana där kvällar i fel kläder är hemska, man känner sig som man var på maskerad och den enda som klätt ut sig. Brrr....