lördag 7 februari 2009

Om vi skulle sluta jämföra oss?

En annan sak som slog mig. Och jag är så tacksam att alla mina tankar nöjer sig med att slå mig bildligt och inte bokstavligt. Tänk om de gjorde det? Vi skulle alla behöva gå med hjälm. Hela tiden.
Och en liten varning, det här är fullkomligt osorterade tankar, bara sådant jag funderat över i veckan. Tid har jag ju eftersom resten av bekantskapskretsen sover som små murmeldjur allt medan jag varit uppe och tömt kattlådan, förberett lunch och varit i största allmänhet otäckt effektiv...

Men. Det som slog mig var att när jag såg Kim Larsen, då på luciarocken, när han var fullt upptagen med att läxa upp en reporter, då när jag kände att "Ja! Så där ska jag göra också! När jag tycker att något är fel, då ska jag min själ låta folk få veta det!"

Och ingenstans jämförde jag mig med Kim, jag tänkte inte ens tanken att "Jo, det är klart Kim kan, han är ju äldre, han är rockstjärna. Jag är tonåring och försöker komma igenom skolan så fort det bara går, med allt vad det innebär av meningslösa lärare och saker som jag verkligen inte behöver veta."

(Jo, jag gick i skolan. Men jag kallar det sporadisk skolgång.
Jag inriktade mig på de ämnen som jag tyckte var intressanta. Historia, religion, tyska, svenska och engelska. Samhällskunskap till en viss del tills jag tyckte jag visste nog.
Kemi och fysik ansåg jag redan då vara helt onödigt för mig, och vet du vad? Till dags dato har ännu ingen kommit med en bunsenbrännare till mig och anmodat mig att utföra ett experiment. Så jag hade rätt. Som vanligt.
Gymnastik skydde jag som pesten, vår lärarinna hade en märklig idé...
Spring ett terränglopp men hinner du inte tillbaks inom en tjugo minuter så får du springa om.

Var logiken låg i det vet jag ännu inte. Vad jag däremot vet var att jag och några vänner brukade försvinna in i skogen och sedan inte komma tillbaks förrän timmen var slut. Så gymnastik avskydde jag. Det hindrade mig dock inte från att utöva både volleyboll och jazzdans på fritiden. Var logiken finns i det vet jag inte heller. Antagligen ligger den i att jag bestämde själv att jag skulle röra på mig.)

Och ja. Det här var världens längsta parentes. Tillbaks till Kim. Direkt.
Det enda som fanns var känslan, kan han så kan jag.
Ibland tror jag att i och med att vi växer upp så förlorar vi kanhända känslan av att vi kan, vi också.
Den finns där men nu har vi kanske tyvärr för många idéer om att vi inte duger, kanske inte klarar eller att vi helt enkelt kommer att misslyckas så ända in i helsike om vi trots allt försöker.
Vi jämför oss med andra men allt för ofta till vår egen nackdel.
Inte som när vi var unga, och vi kunde minst lika bra. Om inte bättre...
Så vi försöker inte alls, ibland.

När jag tänker på mig själv som ung så hade jag aldrig en känsla av att jag inte skulle kunna göra precis vad någon annan gjorde. Det vill säga om de gjorde något jag tyckte om.
Jag var precis lika övertygad om att jag aldrig skulle göra något som folk jag inte tyckte om gjorde.
Jag visste allt. Precis allt.
Det jag inte visste var inte värt att veta.

Nu är jag mer och mer övertygad om att det finns miljoner saker jag inte vet.
Jag ser det som något bra.
Jag har svårt för folk som vet allt nu för tiden.
Jag får ofta höra att jag frågar för mycket. Om det är något som intresserar mig, vill säga.
Intresserar det mig inte så frågar jag inte ett dyft.
Jag kan säkert uppfatttas som ohövlig eftersom jag hellre är tyst än försöker mig på vuxenprat, som jag kallar det. Vuxenprat innefattar allt som jag inte bryr mig om, hur de senaste skorna ser ut, vad den där människan sa, vilket puder som täcker mest (jag har försökt föreslå cement en gång men det blev bara en iskall tystnad. Inte min publik kan man kanske säga...)

Ja. Jag vet. Jag flöt iväg där. Igen.
Men, den där känslan av att man faktiskt kan.
Att inte ens fråga sig själv om det är möjligt utan bara göra det.
Se hur det går.
Att ge sig själv en chans. Även om det kommer att gå åt käppsvängen med både pukor och trumpeter.
Även om det inte passar andra. Bara för att man vill, för att man vet någonstans att "det här är viktigt."
Jag undrar, hur skulle det vara, om vi slutade jämföra oss?
I alla fall, jämförelser till vår egen nackdel? Mer positiva jämförelser. Mer jävlar anamma?

För övrigt, har du tänkt på, att ju äldre man blir desto mindre vågar folk säga om man ibland beter sig excentriskt?
Jag funderar just nu på att börja säga skämtsamma saker med gravallvarlig min. Det gjorde Tekla ibland. Jag minns hur jag innan jag förstod brukade skruva på mig och inte veta om jag skulle skratta eller inte. Jag såg henne länge, länge i ögonen, tills jag uppfattade glimten i hennes öga.
Då skrattade jag.
Men aldrig hon.
Jag trodde att hon brukade gå ut bakom vedboden och skratta ut för sig själv. Tänka på allt hon sagt och folks miner. Och bara garva. Fan vet om jag inte hade rätt.

Inga kommentarer: