lördag 7 februari 2009

... Och jag var aldrig rädd...

Det är inte utan att jag börjar (precis som om jag inte gör det hela tiden...men, men...) fundera över mig själv och mina drömmar.
I natt drömde jag att jag klippte gräsmattan i torpet.
Det var så fint! Så otroligt fint!
Och jag vaknade imorse och kände mig så otroligt nöjd.

Mer och mer, ju längre tiden går så stegras den här längtan till torpet. "Tänk, att vara själv! Helt själv! I min stuga!"
Och det är inte utan, (igen) att jag funderar på varför det är så åtråvärt. Att vara själv. Ensam.
Det är ju inte heller som så, att jag inte är själv här, i stan, visst kommer det folk och spontanringer, Kias variant gillar jag skarpt, telefonen kan ringa och hon frågar om jag har lust med en fika. "Jaa? Var är du då?" säger jag, för hon bor ju i grannstaden.
Det brukar bli tyst en liten stund och så fnissar hon "Utanför ditt hus."
"Jaha, det är inte som jag har så mycket val då, eller hur?" muttrar jag, som den tvärvigg jag är.
"Precis!" säger hon, för hon känner mig så väl att hon vet att vänner går i allmänhet före så upphetsande saker som att städa eller flossa katternas tänder.

Men det här, det kommer att bli ett annorlunda "att vara själv", så mycket vet jag. Förra sommaren, i busungarnas hus så fanns det en helt annorlunda tystnad.

På landet är det så.
Fåglarna sjunger annorlunda, tystnaden är lite mer tyst och himlen är lite mer blå, eller grå och stjärnorna glittrar lite mer.
Månen lyser lite starkare.
Man märker det mest på morgnar och kvällar.
Dagarna kan vara ganska lika i stan, men ändå inte. Men när skymningen kommer så tar den med sig en ro från jag vet inte var.

Det knakar lite i huset, det prasslar i buskarna och kisar man lite så kan man se en liten gårdstomte, gråklädd i vadmal och svarta stövlar som står och stretar med dörren till logen.
Spetsar du öronen så kan du kanske till och med höra honom svära över att gångjärnen inte är oljade.

Om morgnarna kan man se dimman över fälten, och över vattendrag, "Älvorna dansar." brukar min vilde far säga. Han berättade också, när jag var liten, att man fick aldrig, aldrig gå fram till älvorna och störa dem i dansen. Så gör man bara inte." sa min far. "Är de farliga då?" frågade jag. "Nej. Men man ska aldrig störa dem"

Likaså berättade han om skogsrået som bodde i skogen, hon var underskön och lockade med sig folk långt in i skogen, hennes rygg var urholkad, likaså bodde det knytt och oknytt lite varstans, på ängar och på fält, i gamla stenåldersgravar och i sjön bodde näcken, "Han spelar fiol, precis som jag!" Vilket i min fars öron borgade för att så jävla hemsk kunde inte näcken vara.

Trollen brukade huka bakom stenar och granar, hade vi tur när vi var ute kunde vi se svansen försvinna in bland ormbunkar och på julaftonsnatten så festade trollen i kyrkan. Det visste varenda människa. Trollen var inte elaka de heller, de var bara lite för begivna på guld och sådant som glänser. "Precis som skator," sa min far, "klättrar man upp till ett skatbo kan man hitta skatter som är otroliga."

Jag sitter här och ler, kom just att tänka på, är det från skata som vi fick ordet skatt? Jag vet, knappast troligt, men roligt ändå....

Midsommarnätterna var magiska, då var allt knytt och oknytt ute och rörde på sig, gick man till en korsväg skulle man möta mannen man skulle gifta sig med, (nej, jag gjorde aldrig det, eftersom giftermål aldrig funnits på min önskelista.) däremot vet jag att jag spanade efter både vättar och troll extra mycket de nätterna.

Det finns även ett stort klippblock utmed en av byavägarna. Det vände sig varje midsommarnatt.
Varje gång vi åkte förbi när en midsommar passerat sades det "Jaha, nu har det vänt på sig. Igen."
Nu när jag åkt förbi så har jag också sagt så. "Jaha. Nu igen!" och mina medåkande brukar titta på mig som om de inte är säkra på om jag skojar eller inte.

Mitt barndomsland var befolkat av mycket som egentligen inte finns...
Jag visste aldrig vad som skulle möta mig, där på landet. Det var ju fullt möjligt att jag skulle ränna in i gårdstomten på morgonen, eller se ett trollöra hukande bakom en sten i skogen.
Och jag minns inte att jag någonsin var rädd...
I stället fanns känslan att precis allt, allt var möjligt.
Det var en underbar känsla. Ibland känner jag den fortfarande.

2 kommentarer:

Cicki sa...

Jag är full av beundran över att du inte är rädd vid tanken på att bo i stugan alldeles ensam. När jag läser din beskrivning om torpet så ser jag något riktigt idylliskt framför mig. Jag kan verkligen tänka mig att bo så. Men inte ensam. Jag är inte heller rädd för att vara ensam, trivs alldeles utmärkt med mitt eget sällskap. Men att bo ensam i skogen, där går gränsen för min modighet. Det är bara att erkänna. Jag har alltid varit och är fortfarande infernaliskt mörkrädd. Det har blivit bättre med åren så att bo och sova ensam i en singellägenhet efter skilsmässan gick bra. Jag var och är mäkta stolt över denna bedrivt. Men som sagt var, där går gränsen. Så jag är full av beundran över dem som vågar mer än så.

Shirouz sa...

Hej Cicki,
det är inte inbäddat i skogen, bara ute på landet, med vidöppna fält omkring mig :)
Nej, jag är inte rädd för att vara ensam i torpet, så egentligen har det inget med mod att göra, för (som någon klok sa en gång)att vara modig är när man gör något trots att man är rädd.
Förra seklet (tänk vad det låter länge sedan) hade jag ett torp ihop med en pojkvän, visst kunde det kännas lite skumt att gå till utedasset på kvällen, men det jag var mest rädd för var att möta ett vildsvin. (det fanns en hel del där, nämligen.)
Och märk väl, jag har bara ungefär en veckas vana sedan förra sommaren att vara ensam i ett torp, men det kändes mest skönt, så jag hoppas det här kommer att bli lika dant :)