onsdag 11 februari 2009

"Och de är båda lyckliga.."

Jag vet.
Jag kommer att låta som Forrest Gump med sitt "Life is like a box of chocolate, you never know what you're gonna get" när jag säger att mail är som en chokladask, man vet aldrig vad som är i inboxen.

Fick två youtube-rekommendationer härom dagen, hjärtat hoppade till av glädje eftersom det dels var en film med Johnny Cash och Shel Silverstein.
"Hurra," ylade mitt hjärta eftersom jag totalt kapitulerat inför country-kärleken som jag tydligen har.
Såg en fin duett mellan de bägge, när de sjöng "A boy named Sue."
Sedan sjöng Shel en barnvisa, mycket fin text...

Men sedan. Det var även en film som hette "The giving tree", en saga som Silverstein har gjort, den handlar om en pojke och ett träd...

Så jag sätter mig för att se sagan om pojken och trädet. Jag visste att det skulle gå åt skogen (ursäkta vitsen...) direkt.
Pojken älskar trädet och trädet älskar pojken..
När pojken är trött sover han under dess skugga, när han vill leka så svingar han sig i grenarna, klättrar uppför stammen och de är båda lyckliga...

Men pojken växer upp och kommer inte så ofta till sitt träd längre.
Bara när han vill ha något av trädet. Som äpplen, eller grenar, eller till sist, hela trädet så att det bara blir en stubbe kvar.
Varje gång pojken fått något så är trädet lyckligt.

Det nyper till i hjärtat när jag sitter där, jag blir arg på grabben som är så egoistisk och ledsen för trädet som är så givmilt och inget får tillbaks...

I slutet kommer pojken, som nu blivit en gammal man och stubben, som är det enda som är kvar av trädet säger att "Jag har inget mer att ge. Inga äpplen. Inga grenar. Ingen stam.. Jag är ledsen, förlåt..."
Och pojken som blivit gammal säger "Jag behöver ingenting. Jag är för gammal.. Allt jag vill ha är en plats att sitta, i lugn och ro."
Och stubben puffar upp sig och säger "Kom och sitt hos mig!" och pojken som blivit gammal sätter sig där.
Och de är båda lyckliga.

Och jag, jag gråter som en grävling över tangentbordet... Givetvis. Men det är skönt att göra det med, ibland.
Det är nog en av de finaste saker jag någonsin fått i ett mail. Underbart att se, mycket att tänka över. Vad man är beredd att ge. Och ta.

9 kommentarer:

Cicki sa...

Johnny Cash är inte dum att lyssna på. Och vilken underbar saga om pojken och trädet. Här ska du få en härlig sak av mig också. Hoppas det funkar att skicka det så här. Tanter kan verkligen mycket. Än är inte loppet kört.

http://svtplay.se/v/1402065/klimakterieblues_i_kalix

Det går nog inte att klicka utan man får klippa och klistra för att få det att funka, tror jag. Men det är det värt.

Anonym sa...

Asså... Det svåra är att försöka vara träd och INTE bry sej så mycket om att man ska få tillbaka exakt lika mycket som man tycker att man ger. Fast jag tror att trädet tycker sig få tillbaka MINST lika mycket som han ger fast inte i fast materia utan i lyckopartiklar och glädjevärdesmolekyler. Pojken "betalar" bara in a different currency, alltså. Typ nästan ingenting man gör är helt å hållet osjälviskt, utan man får alltid tillbaka känslan av att ha behandlat någon som man själv vill bli behandlad. /Filosofiska Fimpen/

Shirouz sa...

Hej Cicki,
först och främst, tack för länken!!! Jäklar vad bra! Jag vill ha ett band med. Nu. :)
Hon har ju helt rätt hon som sa i klippet "varför inte prova något helt nytt?"
Och Johnny Cash är inte fel, jag såg att han ska vara på tv på fredag. Jag har en känsla av att jag sitter klistrad då...

Shirouz sa...

Hej Fimpen,
jo, jag vet hur du menar, jag tänker också som så, att man ska egentligen ge utan att hoppas på att få något tillbaka, först då kan man väl anses ge helt osjälviskt?
Men samtidigt, i den här sagan, så känns det så mycket som att det som styr förhållandet mellan trädet och pojken är vad pojken kräver och vad trädet ger.

Jag menar, trädet blir så lyckligt bara trädet får syn på pojken, som en hundvalp, du vet...
Men pojken blir inte lycklig utan tänker mer på saker han vill ha.
Som pengar, som ett hus,som en båt, och han får de äpplen trädet kan ge, grenar till hus och stammen till båt.

Och varje gång han fått något så försvinner han. Tills nästa gång han behöver något igen.
Det är aldrig scenariot att trädet och pojken (när han blir äldre) möts och bägge blir lyckliga hundvalpar.
Inte förrän pojken är väldigt gammal så inser han att det enda han verkligen behöver är sin gamle vän. Precis som han är.
Inte för vad hans vän trädet kan ge honom när det kommer till materiella saker, utan just bara för att trädet är trädet.
(och rackarns Fimpen, komma och smitta mig så jag blev helt filosofisk också...) Jag ska skicka länken med trädet nästa gång vi syns på msn. Det är en fin saga... :)

Cicki sa...

Jag hänger på. Jag kan spela keyboard. Mina fingrar är för korta för gitarr. Möjligtvis att basgitarr skulle funka.....:-)

Shirouz sa...

Härligt, då har vi början till ett band, jag tar mig an trummorna, inget snack om den saken ;)

Cicki sa...

Det är ju bara att hoppas att fler hänger på så vi kan börja repa....:-)

stella sweden sa...

...lovley farytale...som tagen ur verkligheten som allt annat är för allt ÄR ju verkligt vare sig vi kan TA på det eller inte...som kärlek...kan någon TA på kärleken kan man se den? Jo SE den kan vi för då lyser det då sprakar det o slår gnistor...som att titta i en brasa...

Shirouz sa...

Hej Cicki,
japp, och innan vi vet ordet av så kan vi börja turnera :)


Hej Stella Sweden,
det är ju egentligen magiskt, allt som finns som man inte kan se eller ta på, men som är precis lika verkligt som en stol i köket en måndagsmorgon.

Och kärlek, där slog du huvudet på spiken, precis som en eld! :)

Sedan har vi brist på kärlek, den syns också, då är det mer som en nerbrunnen eld, bara sotiga flagor kvar. Det syns också fast det egentligen inte borde kunna synas.
Jag vete sjutton hur det kommer sig att det finns saker som inte egentligen syns som syns. Det är märkligt, men jag gillar märkligt. :)