söndag 15 februari 2009

Jag kräver mer hemliga beundrare åt alla. Hela tiden. Överallt!

För övrigt känner jag mig så där odrägligt nöjd med mig själv just nu.

Fick ingen choklad av någon hemlig beundrare igår (det är då själve fan att jag ska behöva se till att ha chokladpraliner med whisky hemma, jag menar, någon hemlig beundrare borde jag ha. Jag är min sju gammal nog för att ha det, tycker jag. Och nej, jag har ingen aning om hur det rent logiskt ska förklaras att jag tycker jag med ålderns rätt borde ha hemliga beundrare. Jag bara tycker det. Jag tycker för övrigt alla skulle ha det. Varje kvinna och varje man.)

Jag menar, tänk på det. Där går du, regnet öser ner, du har inget paraply, för liksom jag så hyser du en stark motvilja mot paraplyer så ditt hår ser ut som en våt golvmopp som torkat allt för många golv...
Med tunga steg kliver du in i din farstu, glödlampan har gått på första våningen, grannen steker strömming och du känner dig så trött.
Så dyster.
Så tung i själen.
Du släpar dig uppför trapporna och känner att du har blivit gammal. Alternativt om du är en pigg yngling så känner du dig för första gången äldre.

Och där...
Där på ditt dörrhandtag hänger en hjärtformad chokladask!
Från "En hemlig människa." står det.
Och inuti chokladasken är det bara sådant du tycker om.
Nog tusan skulle du bli glad!
Känna dig ung, yngre, yngst, håret skulle resa sig av sig självt och fluffa till sig så där perfekt som det bara kan göra normalt sett sådana dagar när du inte har någonstans att gå för att visa upp fluffet.
Kläderna sitter helt plötsligt perfekt. Solen lyser visst lite också, eller hur?

Och du öppnar dörren med ny stuns i stegen och svävar in i din lägenhet och äter choklad allt medan du undrar vem denna människa är.

Eller så sitter du i din gråa, trista lägenhet (inte för att den är det normalt sett, normalt sett är du en färgsprakande person, med väggar som exploderar av färg) men inte idag.
Inget att läsa, inget att titta på, inget att göra, ingen att prata med.
Allt är grått. Grått. Och grått.
Och så ringer telefonen, du släpar dig fram och i andanom så har du redan utskällningen till telefonförsäljaren klar i ditt sinne.
För vem skulle annars ringa?
Så du svarar, med en röst kärv som krita. "Hallå?"
och någon säger "Du är så jäkla go', hej då!"
Jag menar, det krävs en surbulle av rang för att inte le då.
Eller hur?

Ja, jädrar i det, jag blir på gott humör bara jag tänker på det.
Smyga ner en lapp till grannen och säga "Rackarns, vad du städat tvättstugan fint!"
Möjligheterna är oändliga.
Vi borde ha ett team av hemliga beundrare, en orden där vi kan ingå och sprida mer
värme och förvirring till folk.
Om folk funderade mer på att det finns någon som tycker om dem skulle kanske inte de dassiga tankarna ta så stort utrymme.
Kanske skulle vi vara fullt sysselsatta med att uppmärksamma om det finns någon som vi kan uppmärksamma lite lagom anonymt och fan vet om vi inte skulle bli gladare själv.
Ja, jäklar, jag tror det!

Och, visserligen fick jag fixa min choklad själv igår. Men jag fick en oväntad kram också.
Det var inte dumt, alls.


*suckar tungt*
Det var ju att jag var odrägligt nöjd jag skulle berätta om... Jag flöt iväg.
Som vanligt.
Men.
Jag blev inspirerad av Cicki igår,
hon skrev om att baka, så vad väntar på mig på spisen?
Jajemen, en härlig sockerkaka!
Lägg därtill ett nystädat hem och du förstår nog varför jag känner mig odrägligt nöjd...
Livet är gott, eller hur?

2 kommentarer:

Cicki sa...

Jag säger bara en sak: Mer kramar, mer kärlek, mer pussar och kyssar till folket. Då skulle vi kunna skrota alla krig om alla älskade varandra lite mer.

Shirouz sa...

Hej Cicki,
och jag instämmer! :)