tisdag 24 februari 2009

Ingenmanslandsbokpaketet, hmmm?

Jag missade Mystic River igår.
Jag missar ganska mycket nu för tiden på tv. Jag blir otålig av reklampauser och läser istället. Där bestämmer jag mina egna reklampauser.
Går ut på balkongen och tittar på grannhuset.
Klappar katterna.
Eller diskar.
Jag gillar att diska, märkligt nog.

Är på väg mot slutet av Kinkys Crime Club-samling. Alltid när jag har några sidor kvar av böcker jag tycker om så hör jag Lundell sjunga om när han skriver en bok och inte vill komma till slutet. "Katt i fönstret" heter låten och jag funderar på hur det känns.
Att ha skrivit en hel bok och sedan lämna karaktärerna och omgivningarna och alla sina ord till allmänheten.
Sedan vänta för att se om de förstår, eller om de förstår något som man inte alls menat, eller helt enkelt inte förstått ett dugg.
Jag skulle aldrig vilja skriva en bok. Jag skulle bli så missbelåten om folk tolkade mig helt fel, lade in andra betydelser i mina ord som jag inte tänkt skulle vara där.
Säkerligen skulle jag bli förvånad över hur en del skulle finna andra meningar i mina meningar, säkerligen skulle jag tänka "Ja... Kanske.."
Säkerligen skulle jag tänka "Men vad fan!?"
Och så skulle jag besluta mig för att varje sida skulle följa med tolkningar på hur jag menade att det skulle läsas och förstås.

Det skulle bli en förbannat tråkig bok, med pekpinnar och magisterattityd, allra helst skulle jag väl vilja sitta i en fåtölj bredvid den presumtive läsaren och flika in mina kommentarer medan läsningen skedde...
Jag kan se det framför mig, hur jag säger till bokhandeln (för jag förstår ju att jag måste begränsa utgivningen så jag hinner med) "Max en bok i veckan, får du sälja."
Sedan skulle jag cirkla som en markbunden vråk runt bokaffären, när jag såg någon handla min bok skulle jag simsalabim dyka upp bredvid kunden, ta den under armen och säga "Jaha, då kör vi då, har du läslampa bredvid fåtöljen eller ska vi inhandla en sådan?"

Väl hemma hos kunden skulle jag sitta i soffan, med en blick som en stenhård revisor som upptäckt att det är mankemang i bokföringen.
Jag skulle avläsa varje höjning på ögonbrynen, le belåtet när kunden log där det var menat, efter varje kapitel skulle jag fråga om han eller hon läst och förstått och om det var något de undrade över.
Jag tror jag till och med skulle kunna tänka mig att ta upp stickning, det skulle vara ytterligare ett trivselmoment, att jag satt där och stickade och nickade medan bladen vändes.
När boken sedan var färdigläst och allt utrett precis som jag menade och tänkte skulle jag anmoda kunden att skriva en uppsats på typ hundra sidor, som jag skulle ge nästa kund att läsa innan den fick sätta tänderna i min bok.

Egentligen kanske en läsecirkel vore det ultimata för mig och min bok. Den skulle bara säljas i grupp, där avtalet var att man åkte iväg rakt ut i skogen på några veckor. Sedan skulle vi läsa, tälja barkbåtar, laga mat över öppen eld och studera myrornas själsliv om vi fick tid över.
Hmm...
Fasen... Jag börjar gilla idén..
Jag ska nog fundera över det här, ge ut en bok och få författaren med i paketet. Plus en tur rakt ut i skogen till ingenmansland.
Ingenmanslandsbokpaket skulle jag kalla det.
Jag tänker det räcker med kanske femtio sidor, för vi kommer att ha så mycket att diskutera.
Vi måste ju hinna tälja barkbåtar också.

4 kommentarer:

Ika sa...

Så du vill verkligen ge ut EN bok. I EN bokhandel *asgarv*. För tänk om det råkar komma ut fler än ett exempel? Hur ska du då hinna med?

Ska boken översättas?

Shirouz sa...

Hej Ika,
hmm.. Nu funderar jag så det knakar i hjärncellerna. Om det skulle inträffa så skulle jag få det klart körigt. Kanske läsning i förmiddagspass och eftermiddagspass hos den andre. För gud förbjude det kom ut fler än två böcker samtidigt.
Jag ser ju nu när jag tänker vidare att läsecirkeln heller inte är en bra idé, så tillvida jag inte agerar som högläsare och envist vägrar lämna ifrån mig boken.
Jag har nog inte tänkt över det här riktigt klart än...
Och översättning! Nej, nej, det kommer inte på tal. Möjligtvis till Danmark för färja tycker jag om att åka. Då kunde läsaren och jag tura fram och tillbaka tills boken var klar. Men andra länder blir det inget med. Fast England tycker jag ju om. Kanske en bok där med. Men sen är det nog. ;)

Cicki sa...

Nu ska jag avslöja sanningen om att jag har faktiskt skrivit en bok. Utgiven på ett alldeles riktigt förlag. Jag skrev den tillsammans med en annan mamma om hur det är att vara förälder till ett funktionshindrat barn.

Boken fick så gott som enbart positiv genklang.Vid två tillfällen fick jag extra positiv kritik genom att den som gav mig det inte hade en aning om att jag var en av författarna.

Ena gången var på en större tillställning med många olika föreläsare i ämnet handikapp. Vår bok låg på ett bokbord. Jag står bredvid en man som håller i boken. Han säger till mig att den här boken måste du bara läsa. Den är så himla bra. Vad svarar man på det. Jag mumlade fram något om att jag hade läst den. Återigen så poängterade han hur bra han tyckte den var och undrade om inte jag också tyckte det. Då erkände jag att jag var en av författarna och jag fick en bamsekram tillbaka.

En annan gång var när jag höll i en föräldrarkurs. Vi skulle vara i en stuga uppe i norr och varva några dagar med kursande och vistelse i naturen. På kvällen innan själva kursen startade hade alla anlänt och jag höll på att göra i ordning ett bokbord som deltagarna kunde botanisera i. En mamma tar vår bok och frågar om hon får låna den. Visst, det var ju därför böckerna låg framme.

Morgonen efter kommer hon ner alldeles salig över vad hon läst. Hon hade läst ut boken på natten och började beskriva för de andra föräldrarna hur bra den var. Då är det en mamma som skrattande frågar: Vet du verkligen inte vem som skrivit den. Då ramlade tioöringarnan ner för den läsande mamma.

Sådan kritik gillar jag ner den ges helt ärligt och uppriktigt utan att man vet att det är upphovskvinnan man talar med.

Shirouz sa...

Hej Cicki,
du är författare med andra ord!:)

Och jag måste ju fråga, hur kändes det att ge ut den? Jag försöker föreställa mig hur det skulle kännas, men jag kan inte. Nervöst och hoppfullt och allt möjligt?
Jag förstår att det måste känts så härligt när du fick positiv genklang från folk som inte hade en aning om vem du är!
En annan sak jag förstås undrar över är, vad heter boken? Jag menar, jag har ju sett att du kan skriva, det är inte utan att jag gärna skulle vilja läsa boken..