lördag 28 februari 2009

"Eller? Eller...."

Förbannat intressant kväll igår.
Jag såg dokumentären om Olle Ljungström och Skavlan lite senare.
Allt medan videon så snällt spelade in "Walk the line."
Tänkte för mig själv att var det någon som förstod känslan av att ha ett eget hus så var det jag. Jag har för mig att Olle sa "Något som är helt och hållet min värld." eller något liknande, vilket fick mig att fundera på om det är det jag är ute efter också.
Ett ställe som är helt och hållet min värld...
Kanske är det så.

Jag tror alla behöver sin värld, en del kan ha sin värld nära andras värld och en del behöver både en värld som delas av andra, samtidigt som de har något som är alldeles deras egen värld.
Eller stryk det, alla har nog en egen värld.
Sedan är det olika, om man känner att man behöver en helt egen värld rent materiellt sett också.
För hur jag än vrider och vänder på det, så är ett torp materiellt, eller hur?
Även om det inte är det jag är ute efter, utan mer känslan av att det är mitt och där det är mitt så styr jag och ställer bäst jag vill.

Det är två veckor kvar nu. Jag lever i en slags spänning inför det här. Vaknar på morgnarna och jag tänker på vad en vän frågade för någon vecka sedan.
Vi åkte i hennes bil och hon sa "Ja, för du ska ju inte flytta ut dit för gott?"
jag tänkte svara "Nej. Självklart inte." men kom på att jag visste inte det.
"Eller?" sa hon.
"Eller..." sa jag.

Jag har ingen aning. Det behövs inte heller. Det lär märkas. Jag tror inte att jag kommer att bosätta mig där i vår. Kanske i sommar. Eller kanske inte.
Det märks.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Men för bövvelen! Har man lyckats missa Frasier-avsnittet när Niles och Daphne blir ett par IGEN! Vet du om det va igår? /Fimpen, som ska äta eftermiddagssnack senare i form av en banan :o)

Ps; Jag är just nu lite trötter. Man jag kanske piggnar till, vi får se....

Cicki sa...

Det är jätteviktigt att ha en plats att kalla sin egen. Som vanligt tar jag ett exempel ur mitt eget liv. Efter skilsmässan var min lilla tvåa i en stockholmsförort min borg. Det var mitt alldeles eget. Trots att det låg i ett trist område med hus byggda på 70-talet. Det var mitt i alla fall.

När sedan sambon och jag flyttade ihop så fick jag ett problem. Det tog lång tid innan jag fattade vad det var. Jag flyttade in i hans lägenhet där han levde med två av sina barn.

När någon satte sig på min datastol eller min stol vid köksbordet blev jag alldeles ifrån mig. Jag vankade som en osalig ande och kände hur ilskan byggdes upp i min kropp. Själv fattade jag ingenting.

Under en period gick jag och sambon på familjeterapi. Det var nämligen så jobbigt för mig med hans barn och hans ex. I alla fall så kom vi då på varför det var så viktigt med dessa stolar för mig. De var mina revir. Det var det enda jag hade där som jag kunde pinka in. Visserligen fanns mina gamla möbler och saker där men det var stolarna/platserna som var det viktiga. När vi hade kunnat bena ut detta så gick det bättre. När sedan barnen flyttade så valde även vi att flytta till något som vi byggde upp tillsammans. Då släppte allt. Jag är kanske knäpp men så var det för mig i alla fall......:-)

Anonym sa...

Nu slutar jag. Är hemma om en timme c:a /Yippikayey, cowboyhatten uppslängd i luften, hiiiiey!/

pappa B sa...

Hur mår sekreteraren i "Bananernas Bevarande"?
HAr inte sett några spår på ett par dagar.
pappa B

Shirouz sa...

Hej Fimpen,
ja, jag missade det med! Ska vi behöva vänta minst ett halvår på att få se det?
För övrigt, jo, jag märkte att du kom hem. Rackarns lördagkväll som fick mig helt indisponerad hela söndagen...:)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
jag förstår precis hur du menar, man behöver något som man kan kalla sitt eget, och det bästa (tycker jag) är absolut om bägge flyttar ihop på ett nytt ställe, då kommer bägge två som "nya" och kan börja bygga upp något ihop. Flyttar man in hos någon så är ju hemmet "färdigt" eller vad man ska kalla det, och då blir de saker man har med sig dubbelt så viktiga.
Jag tror att det är ett grundläggande behov, att när vi kommer till ett nytt ställe så vill vi sätta vår prägel på det, vi behöver kännetecken som gör att vi känner oss som hemma, helt enkelt.

Shirouz sa...

Hej Pappa B,
jo tack, jag gräver i gömmorna om bananfakta här så jag återkommer med nya rön i ämnet snarast :)