söndag 1 februari 2009

Det var kärlek vid första ögonkastet.

Jag läste Cickis desígnblogg om musik igår.

Hon nämnde Alice Cooper, Stones och Kiss och en hel del andra gamla rävar...
Och jag minns, när jag var tio eller elva år....

Min första skiva, var en Abba-skiva, den som följde därefter var en skiva med Dr Hook, "Bankrupt" som kan vara en av världens roligaste skivor, fast just då förmådde jag inte uppfatta humorn i låtar som "Levitate" där en sjunger att han ska lära den andre att levitera, "Lyft en fot!" säger han och den andre säger "Ja, det var lätt." "Sedan, lyft den andra!" säger den första sångaren. "Okay. Enkelt." säger den andre.

Och då skriker den första "NO NO NO, don't put your other foot down!"

Eller i slutet när de konstaterar att de varit i skivstudion "the whole damn day, what is this? Ben Hur?"
Lägg därtill en massa vildsint skrattande, felspelande och gott humör, det är en skön cocktail innan de enbart hängav sig åt smetiga ballader som kan få mig att gnissla tänder vilken dag som helst. Men... Cooky and Lila är en jättefin smetig låt som fortfarande får mig att le...



Men.

Vi flyter från ämnet som så ofta förr.
Jag var alltså fast i en "middlestream-musik-värld."

En dag gick jag in i den andra skivaffären (det här var på den tiden när det fanns skivaffärer) och bläddrade planlöst bland skivorna.

En skiva fångade mitt intresse, "Hotter than hell" stod det, och grabbarna på den var sminkade, en som en katt, en som en rymdvarelse och en med stjärna för ögat och en såg riktigt otäck ut.
Allihop hade skojigt burrigt svart hår och platåskor som räckte från här och till månen.
Bilderna var intressanta och jag undrade för mig själv om jag inte skulle köpa den...

Visst gjorde jag det.
Hem till flickrummet, på med skivan på grammofonen och jag lovar dig...
"Got to choose" fann jag helt okay.

Men...

Sedan...

Sedan när "Parasite" dånade ut genom högtalarna.

Gitarrerna. Trummorna. Sången.

Jag var fast.

Och jag minns fortfarande vad jag tänkte...

"Är det så här det kan låta!?"
Där och då inleddes en livslång kärlek till rock, metal och män med lagom skrovliga röster.
Precis då. I mitt flickrum när jag var tio år.

Jag glömmer det aldrig.

Och för hugade människor. Jag kan inte låta bli...

Som du ser, där uppe är de.

Live.
1975.

Det låter precis lika bra nu. Som då.
Det är kärlek, det.

5 kommentarer:

Cicki sa...

Eftersom jag är en del år äldre så började min skivkarriär med något från Tio i topp. Och här har hjärnsläppet kommit loss så jag minns inte riktigt vad som var först. Jag funderar mellan She love you, Love me do eller nåt annat. Det här måste ha varit -63 eller nåt liknande.

Så småningom upptäckte jag de rullande stenarna och blev kär i deras musik. Det var hårdrock för oss fyrtiotalister. Nästa kärlek blev Them där Van Morrison var sångare. Van är fortfarande en stor idol i mitt liv. Lyckan var stor när jag för några år sedan hittade en antologi med Thems samlade låtar på ett skivantikvariat i Gbg.

För ett antal år sedan, typ i slutet av åttiotalet blev jag musikkär igen. Denna gång var det Still got the blues med Gary Moore som jag hörde för första gången. Det nästan gjorde ont i bröstet att höra hans gitarrspel och hans speciella röst. Gissa om jag blev extra kär i sambon när han i vår inledning bjöd med på en konsert på Cirkus med just Gary Moore.

Förr var jag gift med en som verkade vara allerigsk mot musik. Numera sammanbor jag med en som har musik som ett av sina stora intressen. Som du förstår är skillnaden enorm. Jag bytte verkligen upp mig.....:-)

LordParzifal sa...

Jag har faktiskt två inlägg eller poster om Kiss som inte blivit av än eftersom de var en sån stor del av ens liv vill man inte halvskriva det, kommer likna Hendrix grejen om Loffe/Mitch förut...en om deras likhet med Beatles (AHA uplevelse? Kiss är de enda med liknande medlemmar och de enda som slagit Beatles publikrekord världen runt Rock n Roll Over s.a.s min favorit Kiss-skiva, den är helt magisk i sin naivitet, har även klistermärket och papppistolerna från Love Gun, vad de nu skulle vara bra för, men ganska oskyldigt om man tänker på samlarkommersen nuförtiden...även Originals med kopior på de tre första albumen, den skulle ha tatueringar med (fake och för barn som alla bonusar som var med) men min hade enbart skivor men de är tryckt i good ol USA vilket är av samlarvikt)

långa parenteser blir det...den andra var 10 bra album per år från ca 1965 och framåt, och där är garanterat Kiss med de tidiga åren, kanske även en å annan på 80talet men LIVE skivor räknas tyvärr inte som album.
Annars är ju alla fyra nu faktiskt (den 4e var en symfoni/rock skiva med oldies) Alive! skivorna med där.

Så där slog du an en sträng som man säger.

Min 10 årskalas skiva var Love Gun, så du är mycket äldre än mig =P
men det var av de ett par år äldre man lärde sig om grupperna när man var liten.
Sedan blev det Destroyer och de innan den, och sedan tog det slut för då kom ju discoperioden och de sprack nästan...jag såg dem med Eric Carr '83 och '84 ('85 blev det Mötley Crüe istället eftersom man diggade Tommy le som fortfarande spelar ski...nen ur de flesta andra, sätt grabben i en rockgrupp istf TV program), alla på isstadion och en var samma sommar som Vinnie Vincent hoppade av i Falun så en av Kulick bröderna fick rycka in och vart kvar i 10(!) år, skaplig reservmålvakt,
och VV han lyssnade på folkmusik i falun istället,
faktiskt sant, skrev en rad om det i Norrlandsepos om
min uteblivna mönstring.

Parasite är en av de magiska låtarna, liksom She på första som visar deras rötter, låtar som Shout it out loud senare var mer dåtidens
Guns N Roses.

På tal om kor så vickar väl bönder på dom för de tror de får
milkshake, och på tal om Kim Larsen och danska bönder
så säger de väl 'Hva gör vi nu, lille du'

Kunde inte låta bli

varför jag skriver så långt, din blogg är roligare än min, och det är kul att du var en av de som blev bloggkollegor, du skulle ju kunna vart en av de man läser som inte bryr sig om att läsa min blogg (alltså resterande bloggosfären...men några få undantag, men rockers håller ihop det var väl det som var meningen med rock)

Be well,
LPWJ

Shirouz sa...

Hej Cicki,
ah, "schlavsjo" körde min kusin, men hon kan inte ha börjat lyssna på Beatles förrän någongång på 70-talet, för jag minns också att hon hade hemska byxor med volanger nere vid anklarna.

Stones håller alltid, jag är ju barnsligt förtjust i Keith Richards, vet inte varför men han påminner om Pippi (jag vet, märklig liknelse men, men...) och när han föll ur kokosnöt-trädet härom året så tänkte jag att "han borde ju veta bättre än att klättra i palmer när han är medelålders" men sedan tänkte jag "Fast det är klart, på något sätt känns det som just en sak Keith skulle göra."
Mycket av deras musik är tidlös och kan slå ut somligt av dagens musik fortfarande.
Van Morrison och Them har jag aldrig lyssnat på (jag skäms smått här)jag vet ju vem Van är, och de få gånger jag hört låtar, så har jag tyckt de varit bra men jag har aldrig köpt något med honom. Jag har noterat att han låter bra och tänkt, att någon gång ska jag köpa något... Var skulle man starta? Ett greatest hits album kanske skulle vara en bra idé?

Ah, Still got the blues är en fantastisk låt!!! Jag förstår att sambon fick pluspoäng när han bjöd dig på en konsert med Gary :)
Och det låter ju definitivt som du bytte upp dig rejält, det är märkligt det här med musik, men det är en viktig del av livet.

Shirouz sa...

Hej Lord Parzifal.
Precis! Jag kände likadant när jag började skriva, man vill inte att det ska bli halvdant och kännas halvljummet och halventusiastiskt.
Kiss ruskade om mig totalt. (även min vilde far, även om han var mer motvilligt lagd mot dem, eftersom han inte riktigt kunde förstå varför vuxna män skulle ha smink och "föra ett jävla liv" som han sade... ;)

Hm, jag blev lite förvånad här, varför räknas inte Live-skivor som album?

Ja, "She" är också bra, och (nu minns jag inte på vilket album den ligger)"Hardluck Woman" är också en favorit.
"Shout it out loud" får mig alltid att tänka på en cirkus, jag blir glad bara jag tänker på den låten.
Sedan har vi givetvis klassikern "Rock n' roll all nite"
(heter den va?) med "You drive us wild, we'll drive you crazy" som bara är en känga rakt in i krysset. Jag har spelat in Unplugged från MTV där de gamla Kiss-medlemmarna återförenades, det är (och ursäkta ordvalet) så förbannat gulligt. (Jo. Det är faktiskt gulligt. Görgulligt.)

Jag visste inte att VV lyssnade på folkmusik i Falun i stället, men jag ler när jag hör det. :)


Och, dagens första garv, milkshake!
Mycket tack :)

Som sagt,jag gillar långa kommentarer och sannerligen, håller inte rockers ihop vem ska då hålla ihop hela världen? ;)

LordParzifal sa...

Jovisst räknas dom och oftast var det också live albumen som var dubbelalbum som man fick spara lite extra till, men de pratas gärna om för sig då det gäller topplistor...
nu är ju nästan allt dubbel och halva priset men inte då, jag har tom nån gammal fin 70tals trippel...

luxuöst med skrapljud och allt

Fin avstickare det här med gammal 70 tals nostalgi

Be well,
LPWJ