måndag 9 februari 2009

Arkiverat som "guld" i minneskabinettet.

... Och vidare...
(för kära Fimpen som krävde uppdateringar igår, tänk vilken krävande bekantskapskrets jag har... ;)

Vilket också påminner mig om att sist Kia var här blev jag synnerligen missbelåten när jag var tvungen att berätta muntligt allt som hänt eftersom hon inte uppdaterat sig här.
"Det är då själva fan," sa jag "att vi ska behöva träffas personligen och jag ska behöva berätta allt, när det står på bloggen!" och så blängde jag ilsket på henne som en gammal get som fått för gammalt foder allt för länge.
"Ja, jag vet..." sa hon "För själva idén med bloggen var ju att skriva för min skull."
"Ja, självklart var det så, " nickade jag energiskt "men ska vi ha det så här att vi träffas personligen så försvinner ju hela syftet. Jag är besviken på dig."
Så där fin och hjärtevarm är vår gemenskap, vi är som två gamla getter som knallat runt i hagen i åratal. Nästa gång ska jag framhålla för Kia att "Fimpen uppdaterar sig minst en gång om dagen, det borde du också göra!" och sedan är det väl bara att jag duckar och springer och tar skydd någonstans.

Men. Jag vet. Jag flyter iväg.

Jag har så otroligt svårt att beskriva lördagskvällen, du vet, man vaknar på söndagsmorgonen och har en känsla av saknad i hjärtat för att gårdagskvällen är historia.
Att beskriva klubben och dess människor är överhuvudtaget svårt, det är en blandning av folk från precis var som helst i livet, och jag vet jag har använt det här ordet redan en gång här, men det är en hjärtevarm känsla där nere.

Just bara den här känslan, att när du kliver in genom dörren så hälsar alla.
Eller att folk faktiskt ler och säger "ursäkta" om ni råkar stöta ihop.
Eller att folk pratar med folk de inte känner.
Eller att spontandans uppstår bara för att folk känner för att dansa just där och just då och ingen bryr sig.
Den känslan av att vara välkommen, vem man än är, eller var man än kommer ifrån är genuin.
Den går inte att skapa utan bara finns. Jag vet inte varför eller hur, men den är där. Alltid.

Och i lördags... Vilken kväll..
Som grabben som gick upp på scenen och drog av ett munspelssolo ihop med bandet, han fullkomligt ägde hela lokalen och när han gick av frågade någon "Men du, spelar du i något band?" och han log "Nej... Jag spelar hemma, för mig själv. Ihop med youtube och sånt..."

Och bandet... Vi fick höra en bluesversion av "Trollmors visa" bara en sådan sak. Alla ylade med som små vargar i kör, vilket visar att ingen glömmer sin barndoms sånger i första taget.
Hela kvällen gungade vi till blues, man kan definitivt ha det sämre.

Utanför föll snön, dröjande som om den inte var riktigt säker på att den ville komma ner, som den tänkte att "Nej, ett tag till hänger vi kvar här, kommer vi till marken försvinner vi förr eller senare..." När de äntligen föll, i stora flingor så kändes det som små ekorrvantar som klappade en på kinderna.
Det var en magisk kväll. En sådan kväll som jag aldrig ville skulle ta slut.
Men de gör ju det. De arkiveras under kategorin "guld" i minneskabinettet.

6 kommentarer:

Ursula sa...

Vilken underbar liknelse: "små ekorrvantar som klappade en på kinderna".
Underbart! Jag kommer att kolla varje ekorre som jag kan se, i hopp om att någon ska ha vantar på sig - för det skulle jag vilja se! :-)

Shirouz sa...

Hej Ursula,
jag lovar, om du tittar ordentligt ska du se att de har små, små tumvantar med en liten brun rufsig garnboll som hänger vid varje vante. :)

Cicki sa...

Vad härligt det är när man får sådana där guldögonblick att stoppa i minnesbanken. De stunderna kan man leva länge på.

Shirouz sa...

Hej Cicki,
ja, det är så gott att ha sådana minnen, det är sådana man blir glad av att bara tänka på. :)

teolinda sa...

Fasen vad jag blir sugen på att köpa ett munspel...älskar blues

Shirouz sa...

Hej Teolinda,
åh, jag med! Och jag säger bara Jalle Lorensson, den första munspelare som jag såg live... Jag har t o m munspel här hemma som jag försökt spela på, men sist började bägge katterna yla som mistlurar. Det är hemskt att ha så omusikaliska djur...