måndag 12 januari 2009

Stå upp för Grävlingen!

Jag märker ju själv att när jag ska ta till en liknelse så är det ofta grävlingar som figurerar i mitt språk.
Vete fan varför, jag är ingen grävlingexpert så huruvida grävlingar blir lyckliga av att sova eller om de fnittrar eller skrattar är egentligen en hemlighet.
Men jag gillar dem. På avstånd så där. Som en hemlig förälskelse som man nöjer sig med att titta på (i det här fallet för att de har rykte om sig att vara lite tjuriga så närkontakt som att klappa den säkert lena nosen är inte att tänka på...)
Det kan vara det här med tjurigheten med. Jag är lite tjurig själv. Dock inte så tjurig så att det går myter om mig att "När du möter henne måste du stoppa knäckebröd i skorna för hon biter tills det krasar!"
Fullt så tjurig är jag inte, men envis är jag. Envis som fan. Enveten. Jo, jag vet att det är samma sak. Men jag gillar ordet. Enveten. Och envis.

Sedan är de söta med, den där svarta teckningen, den småknubbiga kroppen och öronen.
De tillhör mårddjuren. Det vet jag med bestämdhet.

Och så läser jag på wikipedia, hör här...
"Grävlingen har i vissa länder dåligt rykte. Att kalla någon för grävling i Frankrike är en förolämpning, där betyder grävling en man som är lite dum, lyssnar på alltför hög musik och försöker ragga upp kvinnor."

Nä, va fan tänker grävlingsvännnen inom mig. Här behövs räfst och rättarting!
Givetvis ska det stå så här!
En GRÄVLING är en kvinna, eller man i sina bästa år (som kan infalla precis när som helst), de lyssnar gärna på alltför hög musik, de skrattar ystert med bakåtlutade huvuden, det händer att de raggar när de känner för det, grävlingen är också en sällskapsmänniska, när den själv väljer det, men är också oerhört nöjd i sitt eget sällskap.
Den läser gärna böcker och tidningar, (grävlingsbladet, för oss med intresse av gryt(or), Gräv där du står, (en tidning för den trädgårdsintresserade)
Att bli kallad grävling är en stor komplimang och nästan lika fint som att se en regnbåge alldeles själv.

6 kommentarer:

Cicki sa...

Ajajajajaj, det här var inte bra. Hur ska jag nu tackla det här. Jag som gillar Ulvstrumpa. Ulvstrumpa jämför sig med en grävling. Är det något jag tycker illa om så är det grävlingar. Ja, det är ett mårddjur, helt korrekt. Men jag gillar i alla fall inte grävlingar. Efter att ha haft grävlingar (alltså mårddjuret) som grannar under flera år och fått jaga dem med sopkvast för att ta sig till brevlådan eller ut på altanen medan de morrar åt en, så tillhör de absolut inte favoriterna bland djuren.

Kan inte Ulvstrumpa känna sig hemma i en katt istället? Katter är också vackra och självständiga, precis som Ulvstrumpa.

Shirouz sa...

Hej Cicki,
Jag ler här, för jag kan se problemet som ligger här i, om vi säger som så, att jag bara menar grävling bildligt men inte bokstavligt, jag romantiserar nog grävlingen lite när jag kommer i skrivartagen, hmm, jag vet ju att jag har svårt för när jag hör grävlingen skälla bland ormbunkarna när jag är i skogen.
Men jag tycker de är söta. På håll.
Katter kan jag skriva under på är favoritdjur, likaså varg tycker jag mycket om. Och grävlingar. På avstånd och på bild, och vi kan säga som så att om det fanns en perfekt grävling så skulle det vara en grävling som skrattade godmodigt men aldrig befann sig i andras trädgårdar eller altaner :)

Cicki sa...

Som du säkert redan fattat så var mitt inlägg rätt mycket skämt....:-) Fast jag tycker gräsligt illa om grävlingar. Annars gillar jag de flesta djur och katter speciellt. Vet inte om jag nämt det så mycket i bloggen. Numera har vi bara två stycken. Vi har haft tre plus två hundar. Men som sagt var, nu har vi bara gamla Totte som är fjorton år och ungtuppen Elvis som är fyra år. Jag har haft katt stora delar av livet men aldrig stött på en så kärvänlig katt som Elvis. Han är rent otrolig i sina kärleksförklaringar.

Shirouz sa...

Hej Cicki,
jajemen, det fattade jag :)
Men visst är de lite söta ändå, med sina svartrandiga ansikten? ;)

Nej, jag tror inte jag har läst mycket om Totte och Elvis hos dig än, det är något speciellt med ett hem med djur i, själv har jag ju Diesel(han är snart tretton) och Asta Katt (fem år snart) och de livar upp tillvaron här, definitivt... :)
Diesel är inte direkt kärvänlig, han får sina "attacker" när han vill hänga över axeln som en mjölsäck och vill att jag ska klia honom vid öronen, men att sitta i knä avskyr han. Det gör Asta iofs också, men hon tycker om att ligga bredvid mig på soffan, på rygg, med benen rakt ut i luften och bli kliad på magen. :)

Jackan, gräver ofta i gryt(or) sa...

Ulva...

Ikappläsardags nu igen. En hel halvdag med bloggar och kaffe och nu känner jag mig lite bättre. Helga vilodagen med slöande ska bli mitt nyårslöfte. Till för att brytas som så mycket annat, men idag håller jag det ;)

Om nu grävlingar är det du säger de är (och som jag sagt tidigare så tror jag bestämt på vad alla bloggar om) så är jag ta mig fan en grävling också. Lustiga djur de där.

Fast den enda jag såg levande (de brukar ju husera i överkört skick utmed varende väg här söderöver) satt och lapade vatten på vår (på den tiden jag delade hem med Experten) garageuppfart.

Med tanke på detta lustiga beteende och de blodspyor vi hittade så ringde vi jaktansvarig som fick komma och avliva stackaren.

Men han var söt. Otroligt söt.

Shirouz sa...

Hej Jackan,
gott att höra att du är på benen igen!
Och kom ihåg, kaffe är nyttigt, enligt de senaste rönen :)

Ja, för sjutton, jag hävdar bestämt att grävlingar är sådana som jag säger, i alla fall mänskliga grävlingar ;)
Och visst sjutton är de söta :)