lördag 10 januari 2009

Jodå. Jag flyter iväg. Som vanligt...

Jag kom att tänka på det här med ålder. Jag läste en blogg som också hjälpte mig att komma i den riktningen.
Det kan låta som ett skämt, men jag har knappast haft några mål här i livet.
Utom att dels växa upp, dels få klä mig som jag vill och att bli tant.
När jag var barn (ja, här går vi nerför barndomsgatan igen...) så var min pappas faster Tekla en av mina stora idoler.

När jag än sluter ögonen kan jag se henne, grått ostyrigt hår, vit vegakeps, blommiga klänningar och förståndiga skor, du vet, sådana här med små hål över tårna?
Blå ögon som glittrade och gnistrade och ett sjuhelvetes humör och en sjuhelvetes humor.

Som ung hade hon varit en "Skandal" i byn, hon hoppade över gärdsgårdar som en bergsget, skrattade stort och envisades redan då med att ha keps när de andra damerna hade schalett.
Hon var på åkrarna och slängde käft med männen, bar lika mycket som de när de tog in höet.
Hon var cool. Hon var tuff. Hon lärde mig att vara en tant innebar att göra precis som man vill.
Eller kanske, om jag tänker efter, att vara människa innebar att vara sig själv.

Jag ville bli som hon. Jag ville ha stora tältklänningar, jag ville hoppa över gärdsgårdar med ett stort skratt men fick nöja mig med att köra mini-mc genom byn, med full gas medan tanterna i husen hängde ut ur fönstren och skrek och ojade sig "Åh, nej, det är Ulvstrumpa, hon kommer att köra ihjäl sig, var är hennes pappa!?" allt medan mina kompisar skrek "Men släpp gasen, släpp gasen!!!"
Jag kunde inte, jag hade full panik och rent vettskrämt så kramade jag gasen som en vilde.
Det var bara att blåsa på.

Givetvis så var min far på fisketur den dagen, det sista han sa innan han åkte var "hitta inte på några dumheter nu!" och det sista jag sa till honom var givetvis "Absolut inte!"
Sedan träffades mitt gäng och eftersom det råkade finnas en mini-mc så var det ju totalt omöjligt för mig att inte försöka köra den.
Det säger ju sig självt...
Jag minns än när jag kom till fotbollsplan, ett staket skärmade av, och jag hade en meter till godo för att klara mig igenom och vidare upp på planen.

Det gick och i full careta (som det heter här) så blåste jag runt, runt planen, mina kompisar kom, andfådda efter språngmarschen och skrek igen "Släpp gasen! Bromsa för fan!" men jag for runt, runt, eftersom min plan vid det här laget var att köra runt tills bensinen tog slut.

Runt, runt gick det. Mina kompisar ylade. Tanterna som hade hunnit upp på planen förfasade sig. Jag brydde mig inte nämnvärt. Det var som att vara på en skenande tjur och jag hade fullt upp med att hålla i mig.
Ytterligare några varv, och jag tänkte att "Nej, det här går inte... Jag måste göra något."
Jag måste ha släppt av på gasen lite, för jag märkte att det gick långsammare vid hörnen av planen, men så långt som till att tänka på att bromsa, det gjorde jag inte. Det var totalt blockerat i huvudet. Den enda tanken var att körde jag runt fortfarande när farsan kom hem så skulle han definitivt inte bli glad åt mitt senaste påhitt...

Vid nästa hörn hade jag en ny plan, jag skulle helt enkelt slänga mig av cykeln och hoppas på det bästa. Så gjorde jag också.
Det är enda gången jag känt mig som en stuntkvinna och det gav mig inte på något sätt mersmak.
Mina kompisar rusade fram och undrade hur det gått, lustigt nog hade det gått bra.
Jag fick blåmärken över hela kroppen och såg ut som en provkarta över blå och lila nyanser, min far (som redan då var van vid att jag hittade på både det ena och andra) suckade tungt när han kom hem och sa "Du kunde väl ha börjat med Teklas trampmoped?"
Det kunde jag ha gjort. Men det hade ju inte varit likt mig.

Och ja, det skulle handlat om ålder. Jag vet. Men så kom jag ju att tänka på annat. Som vanligt.
Jag kanske försöker igen lite senare. Att komma till åldern...

4 kommentarer:

Cicki sa...

Jag har alltid också velat bli en sån där tuff tant. Ibland har jag faktiskt till och med lyckats. Som barn var jag oerhört blyg och rädd av mig så det var först i tonåren som jag vågade bli lite tuffare. Har också ett minne av en mc tur som slutade med uppskrapade ben eftersom jag inte heller kunde stanna, utan kastade mig och mc:n hej vilt åt sidan.

Efter skilsmässan tog jag igen en mycket som jag missat och under några år gjorde jag en massa saker som jag aldrig trodde jag skulle våga att göra.

Jag jobbade under ett antal år med barn och familjer med Damp/Adhd. På somrarna var jag med och ordnade lägerverksamhet för de här barnen. Då fick man verkligen lära sig att hänga med. Jag har på äldre dar lärt mig bergsklättrandets grunder, jag har gått på glödande kol, jag har ålat mig igenom grottsystem plus en massa annat smått och gott. Jag är så himla stolt och glad över att fått vara med om detta och känner mig som en ganska tuff och cool tant även om det är ett passerat kapitel i mitt liv.

Men utmana mig inte, risken är att jag antar utmaningen.....:-)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
med mig är det totalt tvärtom, när jag var barn och tonår var jag aldrig rädd för någonting. Nu när jag har blivit äldre så tycker jag mig märka att jag blivit harigare och harigare med åren.
Och, åh jösses, när jag läser att du ålat dig igenom grottsystem!!!
Jag ryser bara jag läser det. Det, om något är modigt, jag skulle inte göra det ens om någon drog mig i öronen genom grottsystemen.
Glödande kol låter så häftigt att gå på, jag har sett folk göra det på tvn, men jag tänker varje gång, "Undrar om jag skulle göra det?"
Och bergsklättrande, det låter kul! Där är en grej jag skulle kunna tänka mig!
Jag kan bara säga, att visst sjutton låter som du också är en tuff och cool tant, du slår mig med hästlängder bara genom att nämna ålning i grottsystem, det kommer jag aldrig, aldrig att göra. (Jag vet, jag har redan sagt det en gång, men det är en sådan där grej som får mig att rysa.) :)

Cicki sa...

Jag trodde aldrig heller att jag skulle våga göra dessa saker. Att gå på glödande kol är faktiskt skithäftigt. Det handlar nästan enbart om koncentration. Den dagen vi skulle göra det så koncentrerade vi oss inte på något annat än just det. Vi gjorde i ordning elden som skulle läggas på ett speciellt sätt för att man skulle kunna gå på den. Den blev nog ca 2x3 m i färdigt tillstånd.

Vi jobbade med koncentrationsövningar hela dagen så när kvällen kom och glödbädden var klar så var även vi redo. Sedan superkoncentrerade man sig innan man gick. Jag gick flera gånger. Brände mig lite en av gångerna för då tappade jag koncentrationen när en man ville gå över bädden genom att hålla mig i handen. Inte för att han var rädd. Han tyckte bara det var häftigt att gå två stycken hand i hand. Då brände jag mig pyttelitet på ena lilltån. Sedan gick vi och la oss med sotiga fötter. Det var en grej i det hela att vakna upp på morgonen och ha smutsat ner lakanen. Det var så att säga segerns triumfögonblick....:-)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
jo, jag har förstått att det har att göra med koncentration, det är ju märkligt att man kan lyckas med något sådant genom att just koncentrera sig hårt. Jag vet att jag upprepar mig själv, men tusan, så häftigt det låter! :)