måndag 5 januari 2009

Först ett tack!

Först:

Tack för era kommentarer! De är guld värda!
Jag läser och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men det känns in i hjärteroten, och jag blir på något lustigt sätt glad att ingen verkar orolig.
Mina vänner som jag pratat med är inte speciellt oroliga heller.
Det stärker.
Jag är inte så orolig heller. Inte jämt i alla fall. Men jag är ovan vid det här med att nu är det
bara jag. Det är väl inte så bara i och för sig. Men ovant. Väldigt ovant.

Det är väl lite passande att morgonen börjar med en krasch.
Ett kraschat förhållande första dagarna på det nya året.
Imorse vaknar jag av att Diesel kraschar hall-lampan på skrivbordet.

Jag gillade den där lampan. Mycket.
Å andra sidan gillar jag katten mer och är glad att han inte klev i porslinsskärvorna.
Det går inte att vara arg på en katt som lägger huvudet på sned och förtroligt i ens famn talar om att "Men jag skulle bara ta den där lilla blomflugan och ge till dig, vet du..."

Så... Adjöss till lampan. Det finns nya..

Lite snabbt i övrigt. Sov dåligt som fan inatt. Jag tror det smittar av sig på katterna, det har varit ett jazzande fram och tillbaks i sängen halva natten, Asta Katt har slängt ner sig med jämna mellanrum och krävt att bli kliad på magen och blir hon inte det så sparkar hon mig.
Diesel har försökt göra en ny gång över kuddarna och mitt huvud till skrivbordshurtsen där han sover. Fram och tillbaka, över mitt huvud, på mitt huvud och hela tiden spinnande med stor beslutsamhet.

Så, imorse. Först kravallstädning av hallen.
Sedan stor-rengöring av kattlådan med en Asta Katt som dansade jitterbugg i hallen för att hon måste verkligen gå nu.
Sedan är det handling som står på schemat.
Livet fortsätter men det känns annorlunda.
Det är lite tomt. Tomt och jag vet att inatt tänkte jag att från och med nu är han ett minne.
Det känns slutgiltigt, att kunna sätta en stämpel på när en människa blir ett minne på ett sätt.
Jag kommer ju att träffa honom, vi umgås i samma kretsar, men som förr blir det aldrig igen.

Något som för övrigt är smått galghumoristiskt är att jag är färdig med Glenkill, och började läsa "Den Vassa Eggen, ett kreativt kaos" dagen efter nyår...
Lundells skilsmässo-platta. Mycket passande. Inte för att jag tror att jag är i ett kreativt kaos, men ett småkaos är det definitivt.
Å andra sidan, igår hörde jag fler Lundell-låtar på radion än jag gjort på evigheter. Det kändes lite tröstande på något märkligt sätt. Å tredje sidan, känslan att jag borde grotta ner mig och sätta mig och lyssna på Lundells deppigaste låter lyser med sin frånvaro. Det är ett gott tecken, tror jag.
Men fan, märkligt känns det ändå...
Nåväl. Ut och handla med mig. Katterna behöver mat. Jag med.
Vi säger så för nu.
Jag återkommer.

2 kommentarer:

Ursula sa...

Hej igen, Sköna Shirouz! :-)
När jag hade upplevt en mycket smärtsam separation från en man som bävande sagt "du väcker så starka känslor hos mig" - och som sedan blev rädd för sina egna starka känslor - så fann jag stor tröst i att lyssna på Peter le Marcs "Jag ska gå hel ur det här" Jag spelade den gång på gång, tills just det spåret var nästan utnött, och den gav kraft i sorgen.
Och så småningom ebbade smärtan ut - men han finns kvar i mig fortfarande, som en sorg över att något som kändes så starkt hos oss båda aldrig fick en fair chans.

Musik är bra mot sorg och ledsenhet - ibland är det Mozart som tröstar, ibland Peter le Marc eller Ulf Lundell...

Shirouz sa...

Hej Ursula,
det är märkligt det här med känslor, att de kan bli så starka att de skrämmer.
Jag tror jag förstår det här med en sorg som finns kvar för att det aldrig utforskades, en sorts sorgs-vemod kan jag tänka mig.
Just nu här känns det som att "Nej... Det var inte någon idé mer. Det gick inte att göra någonting åt det hela." Det är en så slutgiltig känsla så att jag vet, även om känslor av saknad och vemod kommer och går här, så vet jag att det här var det rätta. Det är färdigt helt enkelt. Det känns på något sätt både bra och sorgligt. Märkligt. (jag vet, jag har fullständigt förälskat mig i ordet märkligt...) Men märkligt är det. Finns inget bättre ord just nu.
Den här sången med Peter LeMarc, den är så bra! Märkligt är att jag hörde även honom härom dagen och jag tänkte för mig själv att "Han är en tröst. Definitivt en tröst!"
Musik är magiskt.