lördag 10 januari 2009

Finns det syrener?

Först.
Det är smått upprörande att hela Sveriges befolkning verkar ligga och sova på lördagsförmiddagarna. Så här, vid 07.43 borde väl folk vara uppe.
Inte nog med att ni missar barnprogrammen, ni missar "Ring så spelar vi" och ni missar chansen att känna er riktigt lutheranskt duktiga för att ni är uppe.
Själv klev jag upp kvart över sex.

Fredagskvällen som Solitär var onekligen en höjdpunkt. En höjdpunkt om man med höjdpunkt menar att vid tio på kvällen så tänkte jag att "Nej, fan, det blir inte roligare än så här." och gick och lade mig.
Jag vill ju inte förneka mig själv nöjet att ligga vaken och fundera i några timmar också.
Tankarna som kommer, sent på kvällen är ungefär som att se olika bussar komma körande, har du tänkt på det någon gång?
Funderade på ex i mitt tidigare liv, tänkte på han som sena partynätter spelade "Den vassa eggen." om och om igen, det är då man inte behöver vara Einstein för att inse att något är fel.

Eller den glade kocken jag levde med, jag var bannlyst från köket efter en smärre incident med piri-piri. En ohyggligt stark chili eller vad det nu är igen. Han hade nämligen kryddat och allting och vid ett obevakat ögonblick kom jag förbi, gluttade i grytan och tyckte kryddningen såg tämligen tam ut, så vips, slängde jag i några extra piri-piri.
Jag har aldrig, varken förr eller då, sett någras ansiktsfärg bli så explosivt röda, som våra ansikten.... Temperament hade han också, så han sa, mellan hostattackerna och brödätandet (för att stävja hettan av chilifrukten) "DU FÅR ALDRIG MER GÅ I NÄRHETEN AV SPISEN!"
Det gjorde jag inte heller. Sju år utan kok-kunskap kan få vem som helst att känna sig som en stenåldersmänniska när man en vacker dag står ensam vid spisen igen...

Jag tänker på den första pojken som pussade mig, jag var kanske fem år, jag minns att vi stod i min trädgård och jag sopade till grabben för kung och fosterland och sprang in till mamma och grät av ilska. Pojkbaciller, va? Huuuu!!! Jag var övertygad om att jag skulle vakna upp nästa morgon som en snorig grabb med nerhasade knästrumpor och blåmärken på knäna. Min mor sa dock att det var knappast troligt.


Ja, jösses... Sånt tänkte jag på igår natt. Tänkte att det är sannerligen en brokig samling människor jag mött i mitt liv, som ett karnevalståg...
Sedan tänkte jag på stugan med...
Kia och jag var iväg till vårt fik igår eftermiddag, förändringens vind hade blåst och numera finns bara en bottenvåning att vara i.
Vi kom dit för att Prata med stort P, övervåningen brukar vara vårt revir och nu stod vi tämligen tama och bligade på barnfamiljer, två män som än en gång bekräftade mina tankar att om män säger att vi kvinnor låter som höns när vi kommer igång, så låter män som små bullrande åskväder när de är riktigt i gasen. Det mullrar och bullrar och märk väl, män fnittrar också, det är bara det att det är ett bullerfnitter.

Så, vi satte oss i alla fall, förtroligt prat var det bara att tänka bort, såvida vi inte ville skrika oss hesa rakt över bordet och delge hela församlingen vad som hänt i våra liv.
Vi pratade lite kallprat i stället, jag hejade på en liten människa (vete fan vad det är med kids, men de gillar mig, troligen så ser de att jag varit en liten människa själv.) som stod och valde bland bil- och modetidningarna och sedan berättade jag om stugan.
Kia tyckte det lät bra och föreslog att vi skulle ta en tur förbi.
Först tog vi en väg som jag trodde jag hittade. Jag hade en något oklar bild av "rakt fram och sedan sväng åt något håll..."
Något håll kan i praktiken betyda tre håll upptäckte vi, och trogen min brist på lokalsinne sa jag att "Nä, jag har inte en aning. Men åk åt andra hållet, där hittar jag."
Vi trodde vi skulle komma fram innan det blev mörkt, men det gjorde vi inte.

Och jag ska erkänna, när jag såg den lilla, lilla röda baksidan av ladugården så klack det till i mitt hjärta. Det bara hoppade till.
"Oh, där är det!" sa jag.
"Aha!" sa Kia.
Så åkte vi förbi det, ladugården är så sinnrikt konstruerad så att har du för mycket fart åker du förbi huset utan att ha sett det.
Så man måste sakta ner.
Och där låg det.
Litet. Rött.
Och jag blev helt förvirrad, tänkte "Nä, det går inte, eller gör det det? Herrejösses vad litet det är, nu missade jag syrenbuskarna vid vinkällaren, eller är det syrenbuskar där, har jag fått för mig det, åh, tänk, jag kan bo där i sommar, jösses!" och så var vi förbi.

Men det ligger där. På slätten. Det finns här, inte långt här i från. Det ger mig ingen ro.
Jag tror det sista jag tänkte på inatt, var el. El till torpet. El. Och vatten. Vatten och el.
Katterna och torpet. Jag och torpet. Torpet och jag. Katterna, torpet och jag och el.
Och vatten.
Någonstans där måste väl karusellen ha slutat och jag somnat.
Men det var min första tanke imorse igen. El. Och vatten. Och finns det syrener därute eller har jag drömt det?

2 kommentarer:

Ursula sa...

Oh, Sköna Shirouz, du MÅSTE hyra stugan under sommarhalvåret, om ägaren går med på det! Ditt hjärta har ju redan bestämt sig, det märker du väl? Tänk på Oscar Wildes ord: "Enda sättet att bli fri från en frestelse är att ge efter för den".
Till skillnad från Wilde kan du inte hamnai fängelse om du ger efter för DIN frestelse!

Shirouz sa...

Hej Ursula,
fasen du har ju helt rätt!:)
Jag har inte hört något än om stugan blir ledig, men du vet, det lutar mer och mer. Jag försöker tänka realistiskt, men som du säger, jag känner ju vart det lutar, vad jag egentligen vill. :)