tisdag 6 januari 2009

Ett kryhets-tecken tror jag.

Du vet...
Så här är det.
Hur det än är så känns det lite som ett misslyckande. För ett misslyckande var det ju på något sätt. Det är nog det som är svårast att komma tillrätta med. Man gör misslyckanden ibland, det händer alla och envar. Det är bara att vänja sig.
Grejen är väl att man tänker att som jag sa, tidigare att "Så här skulle det ju inte bli."

Vilket i sig är en sund tanke, för tänk om man hade gått in i ett förhållande och tänkt att "Det här går åt helvete ändå!" Det är väl då man kan anses vara en fullgod pessimist misstänker jag.
Antagligen så pass fullblodspessimist att man skulle kunna få fullblodspessimisternas första pris, vilket skulle vara en guldpläterad tavla med Murphys Law inpräntat att hänga på valfritt ställe i lägenheten.
Den fullblodspessimistiska pessimisten skulle tacka, med ett skeptiskt leende och tänka att "Den här kommer fan så säkert att ramla ner från väggen och kapa av mig stortån när jag hänger upp den." och åskådarskaran skulle inte ens orka applådera men en litet suck skulle stiga upp ur skaran.

Jag vet. Jag flöt iväg. Det blir så.
Men. Misslyckande. Ett misslyckande. Å andra sidan, mer misslyckande hade varit att vägra inse fakta. Att vägra inse när det är kört så är det kört. Det är ett större misslyckande.
Så ska jag se det. Så är det. Det är jag övertygad om.

Men sedan, vet du. Det är också lite det här med den här känslan som jag försöker skaka av mig att någon gång har jag fått för mig att jag ska hitta hem. (Lugn, jag hittar hem. Jag menar ett mer själsligt hem med någon annan. Så ingen anledning för dig att börja leta reda på kompasser och kartor).

Och någonstans, har jag en känsla som irriterar mig å det högsta, den känslan säger mig att någonstans trodde jag att nu, när man är 45 och strävar mot 50 med god fart, som en ångare i motvind och uppförsbacke så borde jag ha hittat det hemmet.

Liksom jag någonstans fått för mig att livet skulle bli enklare ju äldre man blir. Även om jag rent logiskt är mycket medveten om att så är icke fallet. Man blir lika kär, lika ledsen, lika förbannad, lika irriterad som när man var ung. Man garvar precis lika mycket (om inte mer just bara för att man vet att när man väl är glad så är det lika bra att vara glad utav bara helsike för, ibland så står vemodet på lur bakom nästa husknut och väntar på att göra entré på bästa sändningstid i ens eget personliga liv.)
Så, den där känslan irriterar mig.

Å tredje sidan. Igår var jag hos äldsta vännen, vi klockade kanhända nytt rekord, oavbrutet pratande och (märk väl!) garvande i över sex timmar.
Det hinkades kaffe vid det stora furubordet, röktes i den iskalla farstun, motvillig hund vallades ut, allt detta medan vi pratade. Och pratade. Och pratade.
Vi har ju inte setts "ordentligt" på ett bra tag och kunnat berätta om allt som hänt och inte hänt, så det var idel uppdateringar.
Och jag vet jag sagt det förut, men äldsta vännen skulle göra sig utmärkt som sagoberättare, hade det varit förr, långt tillbaka i tiden så hade hon varit just en sådan.
När hon pratar så berättar hon, med olika röster, med olika toner och det är som att vara precis där hon berättar, man är mitt uppe i det som timat.
Helt magnifikt.
Slutligen kraschade en mycket trött Ulvstrumpa i soffan, att gå hem var otänkbart, vi hade pratat ut oss alldeles.
Jag drömde hela natten att jag låg och sov på en järnvägsstation, folk gick förbi mig, bytte tåg och traskade som lämlar.
Förklaringen nästa morgon var att varken äldsta vännen eller hennes gubbe hade sovit speciellt bra, så ja, det hade varit ett miniatyr-lämmeltåg bestående av de två när de gått ut för att röka....

Men, vad jag skulle komma till, är att den här gången är det annorlunda.

Förra gången det var mankemang i hjulet eller vad man ska kalla det, förra gången när vi gjorde ett uppehåll, guben och jag, då minns jag att jag höll på och kollade mobilen med jämna mellanrum, trots att jag är en högst ovillig mobilanvändare normalt sett. Han kunde ju ha hört av sig...
Men idag. När jag lade mig för att sova middag (Ja, jag vet. Sova middag. Som en annan tant. Jag älskar att sova middag. Jag är en tant. Så jag sover middag. Närhelst jag kan.) så satte jag mobilen på ringning en timme senare.
Sedan ställde jag den på ljudlöst. Vilket betyder att den låter inte förrän man ska upp. Även om någon ringer. Eller smsar.
Det gick av bara sig själv.
Inga tankar om att någon skulle kunna höra av sig.
Inga som helst.
Jag tror att det är ett kryhets-tecken. Faktiskt.

6 kommentarer:

Cicki sa...

De där tankarna hade jag kunnat skriva själv. För visst är det så man känner, att det är ett misslyckande. Men det får man inte grotta ner sig i.

Jag känner så väl igen dina tankar om behovet av att hitta hem. Det behovet har även jag haft. Min värld rasade när jag var tretton år. När jag fick veta att min pappa hade en älskarinna. När mamma blev bitter och elak och när vi flyttade runt i Sverige för att min pappa inte hade någon ro i kroppen. Den ron hittade han till slut i spriten.

Så jag hade ett jättebehov av att hitta hem, hitta trygghet. Så kom då fd mannen, lugn och trygg och med mål som gjorde att jag trodde vi skulle få ett bra liv tillsammans. Och det fick vi, de första åren när allt gick som vi planerat och hoppats.

Men efter 25 år var jag tvungen att inse att det inte funkade längre. Jag hittade på sätt och vis hem och hittade en trygghet när jag levde ensam åren efter skilsmässan.

Den stora skillnaden kom när jag träffade sambon. Då hade jag verkligen kommit hem. Efter viss tveksamhet så vågade jag till och med riva murarna jag byggt upp omkring mig. Jag vågade låta mig bli sårbar. Äntligen var jag hemma.

Vad skönt att du har vänner som du kan prata och skratta med. Skratt kan man aldrig få för mycket av. Nu tänkte jag skriva att man vågar släppa fram skrattet och skratta åt sig själv när man blir äldre. Men så insåg jag att det är få förunnat att våga göra det. Så var glad över att du vågar låta glädjen ta över. Den hjälper en igenom det mesta.

Jag tycker du verkar uppvisa det ena friskhetstecknet efter det andra. Det är väl så eftersom beslutet fått mognat fram under en lång period.

Kram

stella sweden sa...

...du skriver så mycket om din känsla av ensamhet U ja förstååår dig tror ja..innan jag drog iväg till mitt eget plejs var rädslan en stooor U farlig faktor som styrde mitt liv...vem ska ge mig mat? (låter ju förskräckligt men min fd var kock U fixade allt sånt)
Vem ska ja kraaama gonatt...vem ska ja säga hej till när jag går...hur blir de att inte ha någon att dela afterjobbsnack med...osv...
Men duuu...de gick så bra..för som någon skrev i en kommentar så föredrar ja att vara ensam med mi själv hellre än att vara ensam när vi är två...
känslan..uppgivenheten...frågorna som ställs...hur kan vi vara på olika planeter men ändå vistas i samma universum...de var jobbiga!
Nu är de borta..alla frågor ja hade fick ett svar...ja glittrar U glimmar ett tyst U svagt ljus för att ja e sjuk just nu..men sen..ja veeet att de redan nu finns någon...som väntar...
Någon som har begrip U ge mig spejs..för att han förstår vad ja behöver...
Så ja önskar dig allt gott...tror du fixar de här!
Kraaaaaaaaaaaaaaaaam för fan!
;)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
det är sant, man får inte grotta ner sig i det, hm, jag tror inte jag kommer att göra det, men det är en känsla som onekligen biter sig fast så smått. Men samtidigt, känslan av att det här var rätt, är så mycket starkare. Den känslan är oerhört bra att ha.
Jag läser vad du skrivit och jag är så glad att du har hittat både din egen trygghet nu och samtidigt tryggheten hos någon annan.
Det här med att bryta upp, jag tänker, att det är samtidigt något som ger styrka, när man inser att man är skyldig sig själv att se till att man tar hand om sig själv så bra som man bara kan.
Jag tycker det är så bra du skriver, när du skriver att man vågar låta sig själv bli sårbar, det är något av det modigaste man kan göra, jag tror jag vågar det med, jag är inte någon superkvinna (även om jag hade för mig det förra seklet vilket resulterade i en snygg utbrändhet)idag ser jag det mer som att jag är förbaskat bra på att vara mig själv, just som jag är, jag är trygg nog att vara otrygg ibland, eller hur man ska säga.

Och ja... Vänner att skratta och prata med. Jag är så förbannat glad jag har dem, de är en brokig samling människor, och ibland kan de driva mig till vansinne med sin envishet, men för det mesta så är det bara glädje med dem. Å andra sidan är jag lika envis själv, så jag kan nog få dem att se rött ibland jag med. Vänner är guld :)

Och, att skratta åt sig själv! Jag säger bara "Absolut!"
Det är synd att en del tror att det är farligt. Man förlorar absolut inget i prestige om man kan ta ett steg tillbaka och garva åt sig själv med jämna mellanrum.
Det är livsnödvändigt, tror jag.

Och ja, jag tycker själv att det känns som jag är på rätt väg, det är skönt när ett beslut som mognat äntligen tas på något sätt och man känner att nu är man iväg, på ny väg. Visst är det tungt mellan varven, men det känns faktiskt också ganska bra mellan varven. Förvånande bra till och med. Det är en berg-och-dalbana, det är bara att hålla sig i och hänga med i svängarna.
Kram själv och tack för dina kloka ord. :)

Shirouz sa...

Hej Stella Sweden,
ja, jag vet, jag gör ju det, skriver om ensamhetskänsla, menar jag.
Och det är precis så som du skriver, (och här måste jag också inflika att jag hajade till och sedan började skratta när du skrev att din f.d. var kock... Min f.f.d. var också kock. En synnerligen bra sådan, men också en kock med ett stort revirtänkande, köket var bannlyst för mig och när vi flyttade isär, då tänkte jag precis samma sak" "Vem ska ge mig mat nu?" Så... Jag förstår precis hur du menar, det låter så dumt att man tänkt så, men som sagt, det tänkte jag med...)
Så det är som du skriver, alla dessa jäkla frågor som kommer i huvudet,rädslan som kommer, vanan att slänga sig på telefonen och berätta för honom först när något hänt eller inte hänt. Sådana saker.
Men, också, jag är också hellre ensam med mig själv än ensam i sällskap. Så mycket vet jag.
Det du skriver "Hur kan vi vara på olika planeter men ändå vistas i samma universum?"
Det är så bra sagt, för precis så känns det ju!
Och tack, önskar dig allt gott med, krya på dig nu, kram för fan själv!

Boktoka sa...

Men. men!

Misslyckande? Men när ska man få titta tillbaka med facit då? Hur länge ska en relation hålla för att ha varit lyckad? Resten av livet? Herrejisses - då är det inte många relationer som varit lyckade. (och jag vet inte om jag tror att livlånga relationer alltid är av godo heller)

Kan man inte säga att en relation som på det hela taget gett mer gott än ont, varit lyckad? Och att det i så fall snarare hade varit ett misslyckande att inte ha vågat den relationen? Nu vågade ni, och det höll hit. Vill man göra hela relationen ogjord kanske det var ett felaktigt beslut när man gav sig in den - men annars? Nej det tycker jag inte.

Nu känner jag ju inte er och vet inte hur ni haft det, men du pratar själv om att gott samvete är lättare att bära än dåligt. Samma sak med misslyckanden och lyckanden. Var stolt över dig själv istället. Nu kändes det som att det var över och då bröt ni upp. Sen går man ofta och funderar ett tag innan man bryter upp och det är helt naturligt. Inte något misslyckande. Jag gjorde det också och ser det snarare som att jag faktiskt försökte lite extra än att gav upp direkt.

Sen är man alltid tonåring när det kommer till kärlek (har jag sagt det förut?). Inte fan blir man rationell för att man blir äldre. Eller vad säger du? :D

Shirouz sa...

Hej Boktoka,
kloka ord som vanligt, och jag håller i praktiken med om vad du skriver. Men se, känslor och tankar är ju två skilda ting, jag menar rent logiskt så är det inget misslyckande, men när vargtimmen kommer och man ligger vaken då kommer känslorna som inte alltid är så rationella.
Jag tror man måste slåss med de ett litet tag för att komma till ro, (varför vet jag inte, men det känns så.)och sedan när tiden har gått lite mer, så kan man se helt rationellt på det.
Och, det är så jädra bra det du skriver om att en relation som gett mer gott än ont kan beskrivas som lyckad.
Jag skulle absolut inte vilja ha haft den här relationen ogjord, så förbaskat mycket roligt som vi har haft och så mycket som jag lärt mig, så, fasen, du har rätt. Lyckad är nog ordet ändå.
För visst är det så, och inom parentes, det här med livslånga förhållanden, jag är inte heller helt säker på att de alltid är av godo.
Hmm, men jag tror också att det säkert finns ett fåtal som är av godo också. Det måste finnas.

Sant är att man absolut inte blir mer rationell med åldern, jag vet inte, men jag tycker mig märka att ju äldre jag blir desto mer irrationell tillåter jag mig själv att bli.... ;)
Tack för kloka ord Boktoka, ha det gott!