fredag 30 januari 2009

En räv-och-rönnbärsblogg..

I morse sjöng småfåglarna så högt och så glatt att jag på allvar börjar tro på våren.
Det kvillrades i varje buske, i tallarna kvittrades det som om det var "allsång i tallen" och varenda småfågel var med och sjöng.
Ekorren som jag brukar beundra när han svingar sig fram i träden lyste dock med sin frånvaro.

Och det är en grå dag, ytterligare en i raden, kan man säga...

Härom dagen surfade jag lite lagom planlöst och läste en hel del jag normalt sett inte brukar läsa. Jag ramlade in på sidor som ägnade ofantligt mycket tid åt att kritisera hur andra bär sig åt, som talade om hur de borde vara och som rent generellt visade upp alla tecken på att vara magsura.
Och jag log.
Jo, jag gjorde det. För jag tänkte på Tage Danielssons ord, de där han beskriver hur "jag" och hur "du" är.
Jag har för mig att det står "Jag kritiserar. Du skäller som en galning." och så vidare.
Lite som att inte se grandet i sina egna ögon men bjälken i grannens, om du förstår hur jag menar?

Tänkte på de bloggar jag brukar läsa, visst kan folk vara ilskna där med, men det är ytterst få gånger jag läst att någon haft synpunkter på hur andra ska vara och bete sig.
Det är sådana bloggar jag dras till. Folk med humör och humor.
Folk som känner sig själva och verkar tycka ganska bra om både sig själva, planeten och medmänniskorna. Folk som har fördrag med andra. Och med sig själva.

Sedan tänkte jag på en av mina kusiner... Jag har väldigt svårt för henne, hon har en attityd som är väldigt lik räven i den där fabeln, du vet "surt sa räven om rönnbären."
Hon är en människa som går in och tar över, och kör över.
Ytterst få saker passar henne, om någon annan gjort något så finner hon alltid något att kritisera.
Min far, som kan vara världens snällaste, har fördrag med henne.
Hon kommer hem till honom och kan helt sonika säga "Usch, vilken hemsk matta!" och så går hon hem till sig och återvänder med en matta som passar bättre. I hennes ögon.
Min far säger ingenting utan han låter henne hållas.
"Jag bryr mig inte." säger han när jag frågar "Men, varför? Det är ju ditt hem, du ska ha de saker du tycker om!"

Jag kan helt enkelt inte med henne. Det skiljer inte så mycket i år på oss, men vi är olika som natt och dag. Hon betraktar mig med misstro, jag tror att jag passar nog inte in i hennes mall om hur en medelålders kvinna ska vara. Antagligen ska man inte hänga på klubbar i den här åldern, man ska inte gå ut på helger och träffa folk och svinga en bägare, nej, man ska sitta hemma framför tvn och dricka vin som man köpt på en stormarknad i Tyskland. Man håller sig hemma och man uppför sig efter sin ålder. Punkt slut.
Det är inget fel i att leva som hon gör, det jag reagerar mot är hennes sätt att inte tolerera andra sätt att leva. Jag känner ju att jag själv blir intolerant mot henne. Det är inte något jag tycker om att känna i mig, men så är det.
Man ska antagligen heller inte välja att klä sig i gamla band-tröjor, slitna jeans och gymnastikskor, man ska troligen färga håret så fort det börjar skimra lite i grått och antagligen ska man tillbringa sin tid med att uppfostra barnbarnen till att göra precis som man vill.
Man ska inte skratta högt en sen januaridag på stormarknaden och man ska inte heller välja ett liv som solitär utan bita ihop och anpassa sig.
Jag ser på henne, och ser en person med många "måsten" och "skan" och "borde", jag borde för min del kanske tycka synd om henne, men du vet, jag är inte bättre människa än att jag måste säga att jag är förbannat trött på henne.
Jag undviker min kusin som om jag levde på medeltiden och hon var pesten personifierad

Nu hade hon fått höra om stugan... Och det var inte bra. Det begriper vem som helst.
Det var för långt, elen skulle bli för dyr, det var en galen idé och jag vet inte allt...
Givetvis har hon inte sagt ett ord direkt till mig.
Det kan vara det som retar mig också, när vi träffas ler hon och är så trevlig, men leendet kommer aldrig till hennes ögon. Det är ett leende som enbart går ut på att sträcka på några muskler. Det är ett leende som lika gärna kunde vara en grimas.
Jag ler aldrig mot henne, jag säger inget till henne heller, för min far, som man nog kan kalla konflikträdd har bett mig att inte säga till henne.
"Ni ska inte bråka..." säger han. Och jag säger "Jag skulle inte bråka med henne, utan bara säga vad jag tycker om henne och hennes sätt att prata bakom ryggen." "Men det är så onödigt. Vi vet ju hur hon är.. Bry dig inte om henne. Hon är ju lite..." och så skakar han på huvudet.
Och jag säger att, "Okay.. Jag säger inget. För din skull."

Så, hittills behandlar jag henne som luft. Dålig luft. Jag ler inte. Jag svarar på tilltal men det är i stort sett allt. Jag kan dock inte låta bli att lyfta på ett ögonbryn och jag misstänker att jag ser ganska sarkastisk ut så fort jag ser henne. En blick kan ju säga mer än tusen ord.
Egentligen borde jag kanske säga till henne, egentligen borde jag nog det...
Men jag vet inte. Att undvika henne fungerar också ganska bra.
För stunden i alla fall.

Sedan kan man i och för sig fundera över vad det skulle leda till att prata med henne. Vi pratar inte samma språk och vi betraktar varandra med en viss misstro, kan man lugnt säga.
Jag undrar om det skulle bli bättre. Jag vet inte...
Men det är ju det här med släkt och vänner, jag måste nog tänka på det, att vänner väljer vi själva, släkt är något vi får.

Och, det är ju själva fan. Här sitter jag och orerar om rävar och rönnbär och har lyckats att själv göra en räv-och-rönnbärs-blogg.
Nåväl. Det får vara så. För nu.

10 kommentarer:

Baronessan sa...

Det är det jävligaste av allt - det där med att snacka bakom ryggen och sen lägga upp ett flin när man möts. Om personen kunde säga det rakt ut till ens ansikte, kunde man be dom fara åt fullkorn (=hel-vete) men dom bara smyger omkring i omgivningarna, lägger upp ett flin och sen får man ett hugg i nacken när man vänder sig om. Att behandla dom som luft är det enda rätta för dessa energitjuvar.

Ursula sa...

Hej Shirouz! :-)
Long time... :-(, men mitt smalband har nästan knäckt mig de senaste veckorna.
Tror du har helt rätt attityd visavi din kusin - somliga människor är det meningslöst att försöka prata med, bättre och lugnare att göra som du gör!
Nu ska jag läsa nedåt, och undrar sååå om du fått hyra stugan!
Kram, jag återkommer!

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
ja, precis och det är ju också som så, att skulle man konfrontera personen så får man allt för ofta höra att de absolut inte sagt något någonsin om någon eller någonting. Och du har så rätt, energitjuvar är precis vad de är och att behandla dem som luft är nog sjutton det bästa.

Shirouz sa...

Hej Ursula,
kul att se dig igen! :)
Det var ett uschlans smalband det där, jag hoppas det börjar fungera snart!
Japp, jag fortsätter att försöka ignorera henne, det är nog lika bra det.
Och, stugan ja... Du lär få se, om du läser längre ner, kram och jag håller tummarna att smalbandet börjar att uppföra sig oklanderligt :)

Ika sa...

Men så väl jag känner igen "såna här" människor.. Själv har jag en faster som jag inte kan hitta några positiva sidor hos. Och inte hon hos mig heller (eller hos någon annan egentligen heller). Det hela kulminerade under en begravning för några år sedan... Jadu... Speciella människor det där...

Cicki sa...

Hur lägger vi nu upp det här. Jag har fortfarande huvudvärk efter samtalet med sonen och känner mig rätt låg. Men jag ska ändå försöka samla mina tankar kring det du skriver.

För det första så håller jag med fullt ut att en blogg ska roa mig för att jag ska läsa den. Jag har varken tid eller lust att sitta och öda tid på bloggar där man kastar skit omkring sig. Det som verkar så konstigt är att de bloggarna verkar vara väldigt populära. Varför, har jag inte lyckats klura ut. De får i alla fall avstå ifrån mitt sällskap.

Ang din kusin så tror jag inte det är någon större idé att lägga ner ork på att bemöta henne. Om någon retar upp mig så brukar jag tänka att den personen betyder inte så mycket för mig, alltså kan jag ignorera henne/honom.

Men jag förstår din frustration. I min bekantskapskrets finns en liknande person. Tyvärr är det i mitt goa väninnegäng så jag vill inte konfrontera henne för då är jag rädd att jag sårar de andra, samt att jag vill inte att gruppen ska splittras. Två i gruppen vet hur jag känner det så jag kan prata med dem ibland när jag känner mig påhoppad och sårad.

Denna människa behandlar folk väldigt olika. Tydligen har hon utsett mig till någon form av hackkyckling. Hon kan säga sådana här saker som: "Men varför har du håret klippt så där. Du ser ju cancersjuk ut?" Eller: "Varför har du sådana där mattor? De är ju så jobbiga att dammsuga. Jag hade också sådana men nu har jag kastat bort dem. Tycker att du också ska göra det." Eller som sist när hon berättade med ett leende att hon hade hört att några misstänkte mig för att ha skrivit ett negativt insändare i vår tidning om fibrogruppen. Fortfarande med leendet så berättade hon storsint att hon hade upplyst dem om att det inte var möjligt att jag gjort en sådan sak. Tänk om hon fattat hur illa hon gjorde mig. Jag tappade två vänner där som jag visserligen trodde var mina vänner men som tydligen inte var det. Jag hade velat stanna kvar i tron om att de var mina vänner. Ev har jag kanske velat få veta det men inte på det sättet.

Nej jag orkar inte skriva mer om det. Det är för negativt. Det är klart att man ska svinga en bägare i glada vänners lag, yla mot månen och slå klackarna i taket. Hej hopp för medelålders tanter som vet hur man lever livet.

Shirouz sa...

Hej Ika,
ja, tyvärr så finns "såna här" människor överallt, det som jag tycker nog är märkligast är att de aldrig verkar skämmas eller tänka över hur deras beteende kan såra andra. Jag vet inte hur de tänker och egentligen, när jag funderar på det så är jag inte säker på att jag vill veta heller.
Det värsta är ju att någon gång kulminerar det, för jag tror, att någon gång får man nog, helt enkelt. Men tills jag fått nog, så tiger jag och ignorerar. Sedan får vi väl se om jag exploderar en vacker dag.

Shirouz sa...

Hej Cicki,
jo, jag förstår att du känner dig låg,jag hoppas så att det ska ordna upp sig.

Ja, jag känner så också, jag begriper inte riktigt syftet med bloggar som är enbart negativa, jag vete fan, men jag blir bara småledsen och förbannat trött när jag läser sådant och börjar undra om folk egentligen är sådana, fast jag vet, att i allmänhet så är folk faktiskt bättre än man tror. Så jag väljer bort sådana bloggar.

Och!
Du kommer till pudelns kärna när du skriver om din "väninna" (jag skriver det inom citation, för ärligt talat, det var så dumt att säga så om din frisyr, är det samma som du har på bloggen, så ska jag bara meddela att du passar görbra i den och hon kan gå och gömma sig i en garderob. Det luktar avundsjuka lång väg!)

Men pudelns kärna var det, det är det här med att andra blir indragna om man säger till folk som egentligen(om man tänker på det) skulle göra sig bäst på en öde ö där de bara kan förolämpa kokosnötspalmer.
För, det vore en sak, om det enbart vore t ex en sak mellan mig och kusinen, men jag vill inte göra min far upprörd, och du vill inte skapa osämja bland dina väninnor. Så man håller tyst så länge man kan. Och orkar.

Jag tänker också som så, att egentligen är det lika bra att du tappade de två som du trodde var vänner, för verkliga vänner finns där i vått och torrt, de är guld värda och folk som inte gör det, är varken värd din tid eller vänskap.

Men det är bra att du kan prata med två andra vänner, jag pratar ofta med en annan kusin och hans fru, för någonstans behöver man spilla över ibland. Så är det.

Och japp, medelålders tanter som fortfarande lever livet är en av livets salter, hm, tänker jag på det, så folk överhuvudtaget som lever livet och slår klackar i både tak och väggar, det är härligt det :)

Cicki sa...

Angående håret så hade jag det betydligt kortare än på bilden, när hon fällde den kommentaren. Jag var helsnaggad med ca 2 mm runt om. Stormtrivdes med det. Enkelt och lättskött. Numera är jag tillbaka i hippiestadiet med mittbena och långt hår ner till midjan. Jag ser så tjock ut på alla bilder nu så den som ligger på bloggen är ca tio år gammal. Fuskigt va´....:-)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
det låter som en himla tuff frisyr, sen får kort vara precis hur gamla de vill :)
Och, ah, hippiestadiet, det är precis där jag är med, fast mitt hår räcker bara halvvägs ner på ryggen. Jag vet inte om jag blivit för bekväm för att klippa mig eller om jag är för lat, men det får växa bäst det vill.