måndag 5 januari 2009

En boll i luften...

Igår natt när jag låg och fäktade med diverse tankar och katter så kom en väldigt förflugen tanke. Först viftade jag bort den. "Inte realistiskt!" tänkte jag. En tanke som alltid roar mig, för normalt sett kan man knappast beskylla mig för att vara just realistisk.
Men den bet sig fast. "Varför inte? Du vill ju. Du har sagt att du vill. Är det bara prat? Varför skulle du inte kunna?"

Sådär gick tankarna och de blev bara större och större i uttrycket allt medan det kändes som att, ja, fan, det finns möjligheter.
Det finns. Ska jag? Jag borde. Hur skulle det vara? Bara jag? Kan jag det? Jag har inte körkort. Men jag är en jävel på att cykla. Tänk så i form jag skulle bli.
Tänkte på Fimpen som sagt när vi pratat om mina planer på lantliv, "Men sitta alldeles själv? Om ingen kommer och du är helt ensam. I sex månader kanske? Hur skulle det kännas?"
Och hur jag avfärdade henne med repliken "Du, det är ju inte realistiskt tänkt."

Men i alla fall. Om jag skulle förklara. Jag kom just på att det är inte troligt att andra som läser fattar vad jag pratar om. För mig är det ju klart som kristall. Men du vet ju inte. Men du får leva med att jag skriver som jag pratar med mig själv för det är just det jag gör...

Det finns en stuga som blir ledig i mars. En vän till mig flyttar med sin gubbe till en annan stuga. Så den här stugan står tom. Hyresvärden har frågat om hon hade någon annan hyresgäst och hon sa (det här mindes jag inatt att hon berättat för mig men jag tänkte inte mycket på det när hon sa det just då) att det var nog inte troligt, eftersom en vinter i stugan är otänkbart. Hon har levt där men det går åt både mycket ved, tofflor och arbete.
Men när jag låg där i natt, så kom tanken alltså:
Det finns en stuga!
Den blir ledig i mars!
Den ligger nio kilometer härifrån!

Och vidare fortsatte tanken, "jag skulle kunna höra om jag kan hyra den på ett halvår!" och då kom som sagt de andra tankarna att "Nej. Det kan jag väl inte? Helt själv?"
Precis som om att när väl möjligheten öppnade sig och visade sig kunna bli en realitet så var det lite skrämmande.
Jag tänkte på åskväder (rädd som en hare), spindlar (ok så länge de inte är jättelika), möss (hmm...), mörker (inga problem kunde jag konstatera belåtet) och att vara själv. Inte så långt ifrån mina vänner men en bit iväg ändå, och jag tänkte att det är precis det jag söker.

Men grejen är den, det finns en möjlighet. Och imorse, när den här vännen och jag åkte och handlade, på hemvägen sa jag, ganska försiktigt, för när man säger en sak, så blir den verkligen verklig... "Du... Ni flyttar i mars..."
"Ja?"
"Jag har tänkt. Bara lite. Ifall jag kanske skulle kunna hyra den..."
"Men det funkar inte på vintern. Det är ett sånt jobb."
"Joo. Men inte på vintern. Men kanske ett halvår."
Och hon tittade på mig och sa "Ja, vet du! Det skulle jag tycka om! Att veta att du är där och tar hand om stugan!"
"Jaa. Jag vet inte. Men jag tänkte... Den ligger ju inte långt härifrån... Det skulle kanske vara skönt..."
"Vill du att jag säger till värden att jag eventuellt har en hyresgäst?"

Och där var den. Den stora frågan. Ville jag sätta bollen i rullning? Skulle jag kasta upp den och se var den landar?
Och jag tänkte. Och tänkte. Vill jag? Jag vill ut på landet. Det vet jag.
En ensamstuga. För mig. För katterna. Vill jag?
Och jag sa. "Ja... Jag tror att jag vill. Fråga dem."
"Ja, det gör jag. Du lovar ju inget med att jag frågar, men vi kan se om du vill gå vidare med det, efter jag pratat med dem."
"Ja..."
"Du skulle kunna sitta där och elda i kakelugnen!"
"Ja, jag vet!"
"Jo... Men gräsklippning.. Jag har ingen gräsklippare."
"Hm. Den tar vi ju med oss."
"Och spis? Det är bara vedspis."
"Nej, det finns en liten elspis. Vi har i och för sig tagit bort den, och satt in en ny för den tog så mycket ström. Men det finns."
"Okay, nåväl, jag tänker väl inte laga några kulinariska läckerheter där ändå..."
"Det där med gräsklippning ordnar sig nog ändå..."

Sedan blev vi tysta. Jag kände och känner fortfarande som om jag håller i något ganska skört, något som gnistrar och glimmar, jag vet ju inte hur det kommer att bli, men fan, någonstans känns också att "Jo, nu jävlar! Jag hör efter och ser hur det går. Kanske vill de inte hyra ut den. Kanske går det inte. Men jag ska kasta upp den här bollen och se var den landar."
Ett eget torp.
För våren.
För sommaren.
För mig.

Vi får se hur det går. Men första bollen är i luften.
Å andra sidan, får jag fullständigt klart för mig att "Jo, visst kan du hyra den!" så kommer jag väl att känna "Men jösses, vad har jag satt igång?"
Å tredje sidan. En stuga. För mig. För katterna. För våren och sommaren.
Det finns en sån jäkla dragning i de orden.
Möbler måste jag ju ha. Jag har en gungstol på vinden. Den är självskriven... Soffa finns också... Sådana möbler jag kan lämna till återvinningen när sommaren är över. I september.
Katterna skulle älska det.
Jag skulle älska att sitta på baksidan och se ut över fälten.
Tända en brasa om kvällen även om det inte behövs.
Vakna på morgonen och gå rakt ut i dagg-gräs.
Se regnet falla på fönsterrutorna och fundera på alla som bott i stugan.
Läsa. Jag måste skaffa en ordentlig läslampa tills dess. Om det blir.
Ja, jag vet. I tankarna är jag nog redan där.
I tankarna undrar jag så hur det ska bli. Om det blir.
Jag är fan så förväntansfull.
Och samtidigt smått förskräckt över att jag tar ett steg.
Det var inte riktigt så fort jag trodde det skulle gå. Och helt själv också.
Fan, tänk om Fimpen får rätt och jag blir helt ensam därute.
I sex månader.
Nä, det tror jag inte. Jag får väl ha en gårdsfest för alla lantbor därute.
Obligatorisk medverkan eller vad jag ska kalla det.
Ungefär en sådan fest varannan månad.
Så jag inte blir lappsjuk.
Nåväl. Det reder sig.
Men jag undrar så hur det ska gå!!!

4 kommentarer:

Cicki sa...

Det kanske är ett bra avstamp. Att hitta tillbaka till dig själv. Ett första steg, så att säga. Under tiden hinner du planera och fundera ut hur du vill ha ditt kommande liv. Om jag inte vore så himla mörkrädd så skulle jag säga att det låter toppen.

Du är just nu i alla fall på väg och tusen tankar kommer att korsa ditt huvud.

Shirouz sa...

Hej Cicki,
ja, jag tror det kan vara ett bra avstamp. Ett omtumlande avstamp så att säga. Definitivt skulle det vara ett bra tillfälle att planera och fundera.
Och jo, det är sant, jag är på väg, och tankar, ja...Jag tycker det är massor redan nu, men jag tror det får vara så här ett tag. Tankarna måste få yra omkring ett tag tills allt lugnat ner sig en smula. Så är det nog.

Ursula sa...

Oh ja, Shirouz, ta stugan!!!
Vad har du att förlora? (Hyrespengarna, ok, men om det inte ställer dig på bar backe, så...)

Och körkort - på sommaren är ju nio km ingenting per cykel!

Ta stugan, ta den! Om du inte gör det så kommer du kanske att gräma dig hela våren och sommaren...

Shirouz sa...

Hej Ursula,
ja, vet du, jag tänker så jag blir blå här och jag tror att jag tamme tusan ska göra det! Om jag får hyra den och inte någon annan hunnit emellan, så har jag tänkt att "Men, vad sjutton har jag att förlora?"
Som du säger, hyrespengarna. Men också som du säger... Jag tror jag skulle gräma mig hela våren och sommaren om jag inte gjorde det.
Förut idag slog det mig att då skulle jag kunna höra fågelkvitter på morgonen när jag klev upp (det kan jag iofs göra här med,) men fågelkvitter på landet är annorlunda. Så, jag väntar på att höra vad hyresvärden har att säga. Och jag lutar mer och mer mot att, jo, det borde jag göra, jag borde ha en ensamstuga för ett halvår... :)