lördag 10 januari 2009

Det är inte klokt vad somliga sover... ;)

Det är inte klokt vad man har tid att tänka ibland.
Så jag tänkte, medan jag sitter här och förfasas över mina medmänniskors (sned blick åt Fimp-kvarteren) sovvanor så kan jag lika gärna avbörda mig vad jag tänkte på mer igår kväll.

Något jag funderade över igår kväll var också "Fan, är det så här det ska bli? Ska fredagskvällarna tillbringas med Let's Dance, Piraten och Kinky Friedman?"
Det är första gången på flera år jag sett Let's Dance, vilket i och för sig gjorde mig säker på att jag inte missat något tidigare, men i och för sig, ska mitt liv bli så, så håller jag på Världens starkaste man, bara för att han kan svinga en kvinna högt i luften.

Sedan tänkte jag på dans, och jag rös vid blotta tanken. Jag kan inte tänka mig att gå på dans, sällskapsdans eller vad kallas det? Du vet? Dansband och hela kittet?
Jag förstår att det är roligt för andra, men för mig känns det lika roligt som att gå till tandläkaren.
Tror det är Kerstin Thorvall som skriver i en dikt att "hennes hud fryser" vid blotta tanken på att kava runt ett dansgolv. Men jag kan ha fel. Det kan vara någon annan. Och ett helt annat sammanhang. Men jag tänker också att "Hm, nu har jag ju åldern definitivt inne. Jag borde gå på dans."

Sedan rycker jag upp mig, jag tänker att "Nej, jag har klubben att gå till, där det utövas spontandans, jag har vänner att bjuda hem på mat (för det kom jag ju också att tänka på, som någon annan jäkla hönsmamma "Vem ska jag laga mat till när andan faller på?" och jag tänkte "Men vem ska jag ha roligt med?" och tyckte vansinnigt synd om mig själv som aldrig mer skulle åka på folkvagnsmarknader.
Något som jag normalt sett inte tycker är överhövan roligt alltså. Man är definitivt inte klok mellan varven. Det är bara att inse..


Sedan tänker jag på att gå ut, på krogen. Det är också ungefär lika roligt som att gå till tandläkaren. För det första så är det enda stället i den här staden en liten krog, eller vad man nu ska kalla det, ett kombinerat öl-dansställe, där det ibland uppträder en trubadur som ylar "Living next door to Alice" och i refrängen så skriker publiken mangrant "Who the fuck is Alice!?" och så skrattar de som ystra grävlingar och tar om det igen, ungefär tio gånger.

Första gången jag hörde det där så blev jag allvarligt bekymrad för mänskligheten.
Nu är jag van, men ändå.

Vidare så är stämningen desperat. Det är inte ställets fel, eller folkets fel, men hela stämningen där inne är ändå desperat.
Det skrattas högt men tittar du på folket så kan du se att de inte har koncentrationen på den de sitter med. Det kastas blickar åt alla håll hela tiden och slängs med hår, både män och kvinnor, och varje gång entrédörren öppnas så tittar alla däråt för att se vem som kommit in.
Det hasas på dansgolvet men där är än en gång de där blickarna som far, i alla riktningar medan de dansar.

Det känns inte som att folk är där helt enkelt, det känns som flertalet bara önskar sig bort, som de gått dit och egentligen vill vara någon helt annanstans. Det är också den känslan av att folk har gått dit för att "hitta någon" även om de vet att chansen att hitta någon där är lika stor som att gå ut i svampskogen här och hitta tryffel.
Det är lite synd att den här staden ska ha bara en krog för folk i min ålder och att det tyvärr är en dålig krog. Eller dålig och dålig. Men stämningen är inte sådan stämning som jag vill ha.

Jag vet inte vad som gör en krog bra eller dålig när jag tänker på det. Det måste ha att göra med stämningen. Med folket. Men jag blir inte klok på hur god stämning skapas egentligen.
På klubben är det god stämning. Jag undrar hur det kommer sig. Det är en förbannad tur att klubben finns.
Vore jag hänvisad till krogen här nere i stan skulle jag lika gärna kunna ta en rask tur till nunnorna vid Ombergs kant och be att få bli insläppt omedelbums.
Jag tror jag skulle ha mer kreativt utbyte av att sitta i deras örtagård och bliga en blåklocka i ansiktet än inlåta mig i frenetisk pardans där nere i stan.

7 kommentarer:

Cicki sa...

Haha, kom att tänka på ett minne nu. Det var på den tiden jag var singel, ursäkta, menar solitär, efter skilsmässan. Jag och en väninna/jobbarkompis bodde i en förort norr om huvudstaden. Vi hade inte så gott ställt, men vid varje löning så unnade vi oss att gå på den lokala pizzerian. Det var en pizzeria av den större modellen och kunde tillhandlahålla en skaplig á la carte-meny.

En gång hamnade vi där en fredagkväll. Vi såg att det var riggat för livemusik. Det verkade ju trevligt. Vi beställde in varsin köttbit och varsitt glas vin. Nu skulle det festas. Vi satt där och myste och småpratade om det mesta.

Pizzerian började fyllas och folk började skjuta ihop borden för att kunna sitta tillsammans i stora grupper. Musiken började spela och spontandans uppstod.

Då inträffade samma sak du beskriver. Man ser hur folk börjar hålla koll på vilka som kommer, vilka som dansar med varandra. Man såg en arm som smögs bakom ryggen på bordsgrannen. Det var "orrspel" och på dess högsta nivå. Tupparna och hönorna kråmade sig för varandra.

Väninnan och jag blev så fascinerade av detta så vi var tvungna att ta in mer vin och bara sitta där och titta. Vi hade inte en aning om att det kunde gå till på detta viset. Dessutom var vi oerhört glada att vi satt lite undanskymda i ett hörn och kunde obemärkt iakta.

Shirouz sa...

Hej Cicki,
ja, men precis!!!
Det är likadant här! Och när du skriver "orrspel", japp, huvudet på spiken, det är vad det är!
Och det är en så frenetisk stämning som inte har alls mycket att göra med glädje eller gemenskap överhuvudtaget så man blir bara stum, och jag vet, att när jag varit där, så har jag gjort precis som din väninna och du, lutat mig tillbaka och enbart åsett det hela. (Finns ordet åsett föresten?)

Shirouz sa...

... Och så skickade jag iväg mitt svar innan jag skrivt klart här. Nåväl. Jag tänkte också säga att tack för att du delade med dig av minnet, det är så förbaskat kul att läsa andras minnen och erfarenheter. :)

Ursula sa...

Det är så härligt att läsa dig - meddela mig genast när du gett ut dina memoarer!
Marianne Höök, salig i åminnelse, skrev en gång ungefär att hon inte acceppterade att vilken man som helst ansåg sig ha rätt att hålla om henne bara för att det spelades musik i lokalen.
Håller med henne - har aldrig själv varit ute och dansat! De enda gånger jag dansat (förutom spontandans i hemmet) var när jag gick på lantbruksskola - då gjorde jag en gång bort mig fullständigt genom att tacka nej till killen jag bjudit upp till Damernas (för att jag tyckte synd om honom, och det var en snäll kille) för att i stället dansa med min nyblivne. Jag hade inte en aning om de undeförstådda reglerna och koderna, och ställde till med stor undran och förvirring. Rodnar fortfarande vid minnet...

Shirouz sa...

Hej Ursula,
tack så mycket! Jajemen, så fort jag skrivit ner dem ska jag säga till ;)

Ah, Marianne Höök, jag undrar jag om det inte var henne jag tänkte på, jag måste rota lite i bokhyllan här och se.
Och, där nämner du en annan sak som är intressant, det är koder och underförstådda regler på dansgolv, jag minns en gång när jag dansade en dans med någon, sedan gick jag iväg och givetvis fick jag höra när jag kom tillbaks till bordet att "Man dansar ALLTID två danser!"
Hur sjutton ska man kunna veta det? Och vem har bestämt det?
Det är helt obegripligt för mig...

Ursula sa...

Misstänkte att det kanske var Marisanne Höök du tänkte på - Kerstin Thorvall har ju i mogen ålder lovsjungit dansen - fast då menade hon väl inte precis krogdansandet...

Vid närmare eftertanke så dansade jag ju på klassfesterna i realskolan och gymnasiet oxå, det hade jag alldeles glömt!

Ja precis: Hur ska man kunna veta vad som gäller - och VEM har bestämt det?!? Och är det likadant överallt, och i alla tider?

Shirouz sa...

Hej Ursula, jag kom aldrig till bokhyllorna igår (eller det gjorde jag väl, jag går ju förbi dem hela tiden, men jag hamnade i soffan och slappade. Men, det måste vara Marianne. Men jag har ändå för mig att det någonstans finns en dikt av Kerstin Thorvall, men kanske om något helt annat som gör att hennes hud fryser. Jag ska se om jag kan gräva fram den.

Tänk, jag dansade aldrig på klassfesterna, jag tror att jag inte var på en enda en, förutom den sista i nian. Det var liksom frihetens klockor som ringde då, och då var jag där.
Jaa, jag vete sjutton vem som hittat på alla dessa etikettsregler och frågan är, precis som du säger, är det likadant överallt, eller måste man liksom gå runt och titta först för att se hurdan kutymen är om man kommer till ett nytt ställe?
Å andra sidan, jag tänker inte, inte, inte, inte (INTE!) gå på dans även om någon försöker dra mig i öronen dit. Absolut inte. Det finns trevligare sätt att tillbringa tiden, såsom att gå till tandläkaren, slåss i reaköer eller sitta i bilkö.