söndag 4 januari 2009

Det är ingen fara.

Jaa du...
Det är märkligt hur livet gör precis som det vill med en själv. Man tror att man vet precis i vilken riktning man är på väg, någorlunda i alla fall, men i synnerhet då, så verkar det som livet tycker det är ganska roligt att snurra på vägskyltarna eller på en själv så att man står och undrar "Men vart går jag nu?" "Och hur?" "Och varför?"

Jag funderade idag när äldsta vännen och jag åkte till Laxå, vi har inte setts ordentligt på ett bra tag, men när det krisar så finns vi där för varandra. Den här gången är det inte för henne det krisar, i och för sig, riktigt frisk är hon inte än, men det är jag som står för krisen idag.

I alla fall, vi pratade och jag funderar nu på det här med bloggen, ska jag skriva om det här? Ska jag låtsas som det regnar? Jag funderar och tänker att det blir väldigt personligt, men å andra sidan, det har alltid varit en personlig blogg för mig.
Jag kan helt enkelt inte låtsas som ingenting hänt eftersom det har hänt.
Och mina vänner vet ju redan, vad ska jag säga? Reaktionerna var minst sagt blandade.

Det kom inte som en överraskning, inte ens för mig.
Du vet, man försöker så länge man kan, men till slut måste man inse när vägen bara går runt i en cirkel. Man blir trött och känner att kraften och energin man har kan man lägga på något annat. Och det finns ingen som är skyldig till något, ingen som är "the bad guy", ingen som ska bära hundhuvudet.
Det är helt enkelt bara över. Från båda hållen.
Man pratar inte längre med varandra, eller till varandra, man pratar ifrån varandra.
Olikheterna är fler än de likheter som man har.
Det funkar helt enkelt inte.
Man känner att man är så trött på att försöka och man känner att "Nu är det nog." och någonstans där finns en befrielse, när man väl känner den känslan.
Samtidigt så tror jag att det är viktigt att komma ihåg att "Det funkade inte. Den här gången. Men nästa kanske."
För jag tror det är förbannat viktigt att inte bli bitter, eller för rädd för att försöka igen.
Det kan gå nästa gång.
Eller nästa.
Eller nästnästa.
När man kommit igenom det här, för jo, visst är det som så att det är en sorg, man bryter upp från någon man levt med i många år, och man tänker att "Men så här skulle det ju inte bli."
Men det blir så ändå. Ibland.
Det är väl i sådana här stunder jag är lite tacksam att jag är en gammal räv, för jag vet också, även om jag känner mig tämligen dyster nu att det varar inte för evigt, den här känslan.
Och någonstans måste jag ha blivit lite rationell med åren. Jag inser att det går inte att försöka hur länge som helst. Är man två och vill olika saker så är det så.
Man måste gå vidare, det är man skyldig både sig själv och den andre parten.
Men visst fan är det tungt. Men det går över.
Och helt oväntat var det inte.
Det är nog något att vara lite tacksam för, att det inte bara slog ner som en blixt från en klar himmel. Det kändes i luften. Har känts ett bra tag... Something in the air tonight som Phil Collins sjöng.
Så, jag vet inte vad jag ska säga egentligen.
Det nya året börjar, hmm, kaotiskt?
Startade som en i ett förhållande och redan på fjärde dagen var jag singel.
Eller singel och singel, jag gillar inte det ordet.
Ensam är jag minst av allt. Jag har mina vänner, mina katter och min musik och mina böcker...
Fimpen sa något klokt när det strulade en gång "Kom ihåg, du har inte mist allt, du har allt kvar utom honom. Allt!"
Fimpen är en mycket klok kvinna. De orden tänker jag på nu också.
Jag tror det här kommer att bli bra. Det ska bli bra.
Det är lite märkligt också, i förra veckan skrev jag om gamla hjulspår, Fimpen var övertygad att jag skrev om mig själv, det gjorde jag inte, men nu, när jag ser tillbaks, visst känns det så, jag är uppe ur de gamla hjulspåren, vet inte riktigt vart de nya ska ta mig.
Men jag vet att jag tänker följa spåren och se vad som händer.

Och innan du kastar dig på tangenterna och blir orolig för mig, som jag sa till Fimpen " Det är bra. Det är ingen fara." För det är så det känns. Vemod och saknad och en aning sorg, visst. Men det kommer att gå över. Det vet jag. Jag har fortfarande kvar min humor, just nu är den en aning blandad med galghumor känner jag, men den är kvar.
Så, det är ingen fara.
Fast, vet du. Jag är tacksam som fan att det har varit på gång ett bra tag. Så jag har hunnit vänja mig vid tanken på något sätt. Innan det skedde. Det är något att vara tacksam över. En gradvis avvänjning kan man kalla det. Nu är det slutgiltig avvänjning. Nåväl, det ska gå det med.

13 kommentarer:

stella sweden sa...

..veeet du...jag var där hela sommaren...den första november flyttade ja...U ja har sen dess älskat varje sekund av mitt liv! Visst där har funnits stunder av sorg U saknad...men de går över...de gör de alltid sa min älskade mamma U hon hade för de mesta rätt!

Lycka till...

Shirouz sa...

Hej Stella.
Tack! Vet du, jag blir glad när jag läser att du älskat varje sekund efter och jag tänker att det ska banne mig jag också se till att göra. Just nu kanske jag inte gör det helt och fullt, men jag ska jobba på det. Det är nog precis som så, som din mamma säger, saknaden och sorgen, den går över, det är bara att se tiden an.

Boktoka sa...

Det är inte lätt att bli själv, eller att vara själv (märk väl - inte ensam) men det är inte alltid lätt att vara två heller. Och när det jämt att mindre lätt att vara två vet man att det är dags att vara själv igen.

Jag brukar säga att jag hellre är själv ensam, än ensam i en relation.

Jag oroar mig inte ett dugg. Det där fixar du, Asta katt och den andra rackaren.

Anonym sa...

Nu är det bara å fylla på med saker som är kul, luktar gott, låter bra, smakar gudomligt och värmer ens själ framgent! Ty nothing lasts forever, even cold november rain... /Fimpen, gäspar redan här/

Cicki sa...

Jag är inte ett dugg orolig för dig. Inte för att vi känner varandra så väl än, men det är så mycket i dig som jag känner igen från mig själv. Och jag kan tala om för dig att där du är nu var jag hösten -97. Det hade också pågått under många år. Barnen började bli stora och jag kände att jag kom till slut till vägs ände. Vi, jag och fd maken, pratade en hel natt. Vi grät tillsammans, vi tittade på foton för att minnas de goda stunderna, vi lovade varandra att aldrig bli bittra och vi såg det som en chans att börja om på varsitt håll med någon som vi kunde älska. Barnens reaktion var att detta hade de väntat på länge. De hade märkt det i tystnaden som fanns hemma.

Det som blev lite konstigt var väl att jag försvann iväg nästan 50 mil. Jag kände att skulle jag börja om skulle jag göra det rejält. Det handlade om jobb och min egen frigörelse. Det gick även lite snabbare än planerat vilket störde barnen en del, även om de bägge två var i tjugoårs åldern.

Jag håller med Stella om att det första året älskade jag varje minut av mitt liv. Sedan kom sorgen ifatt mig. Inte så att jag ångrade mig utan det var mer sorgen över allt som blivit fel. Precis som du skriver att det var inte så här det skulle bli. Men jag tog mig igenom det också.

När jag sedan var beredd så träffade jag mitt livs stora kärlek. Tänk att vid 50+ få träffa mannen i sitt liv, han man väntat på i alla år. Det är så fantastiskt så det känns nästan som att det inte är sant. Vi firar snart 9 år tillsammans.

Fd maken har också fått förmånen att börja om på ny kula med en ny kvinna.

Så förstår du nu att jag inte är orolig för dig. Du kommer också att gå hel ur det här. Det är inget förhastat beslut du tagit utan du är beredd på det som komma skall. Jag kan inte annat än önska dig lycka till. Kram

Shirouz sa...

Hej Boktoka,
"Ja, precis!" utropade jag här när jag läste vad du skrev om att hellre vara ensam än att känna sig ensam i en relation.
Äldsta vännen och jag pratade om det igår, den känslan är så kymig och när det börjar kännas så, då vet man. Det går inte att blunda för.
Och tack för orden, ja, jag tror det med,det kommer att ordna sig, det behövs bara lite tid och tiden går ju som bekant alltid vare sig man vill eller inte. Så jag ser tiden an.

Shirouz sa...

Hej Fimpen,
ja, fylla på med positiva saker, det får bli så, vi gör det.
Hoppas nattskiftet gick bra, vi hörs senare idag.

Shirouz sa...

Hej Cicki,
vet du, (och egentligen, så gäller det alla andra som skrivit med) men när jag läser era svar så känner jag mig styrkt. Jag vet iofs att jag är inte den första människan som bryter upp från en relation, men saken är väl den, att det känns som att man är den enda människan i världen som går igenom det. Fast jag vet att så är det ju inte. Så kommer jag in och läser era kommentarer och jag tänker "fan, det blir bra, lite tid, lite tålamod, det kommer att bli annorlunda, och annorlunda kan inte vara helt fel."
Och jag blir så glad när jag läser att du träffat mannen i ditt liv! :)
Det är något så unikt och alla gör inte det, men jag hoppas ändå, det gör jag. Någonstans måste han finnas, men precis som du skrev (och det var så bra skrivet för övrigt) att,du mötte honom när du var beredd.
Det tror jag på, och när jag är beredd igen då kanske. Man vet aldrig...
Och det är sant, det här var inget förhastat beslut, det har så att säga växt fram, och hmm, jag är nog inte så orolig för mig själv heller. Jag är spänd och lite nyfiken på hur livet ska bli nu. Jag minns inte riktigt hur livet som bara mig själv var, men det här du skriver om nystart, det är så det känns i mycket för mig. En ny start, fast just nu vet jag inte riktigt vad det är jag ska starta. Det löser sig nog det med...
Och tack för dina ord, det är sant att vi inte känner varandra så väl, men likaväl som du känner igen dig i det jag skriver, så läser jag dina ord och känner igen mig själv. Det är märkligt, men roligt. Och tack för dina ord!

Ursula sa...

Hej, kära Shirouz!
Tack för dina kommentarer, och förlåt att jag inte hört av mig tidigare! Mitt mobila smalband har fått fnatt och kopplar ner sig ideligen, och jag får felmeddelanden om att "Wireless Device doesn't exist" - och idag påstod den t o m att det inte fanns något SIM-kort! Ibland "driver det mig tokig"!

Det jag ville säga just till det här inlägget är egentligen redan sagt av alla kloka kvinnor som kommenterat redan. Och såklart att du kommer att klara det, du Sköna Shirouz, och gå stärkt ur det!
Och vet du vad - när jag började läsa din blogg så trodde jag absolut att du var singel! Det andades på något sätt Fri Kvinna om det du skrev, och jag blev väldigt paff när det plötsligt skymtade förbi en "gube" - det stämde inte med intrycket jag fått!
Så du har kanske varit inställd på en separation en längre tid, innerst inne...
Och kom ihåg: "When you say good-bye to something, it means a new thing can begin"... :-)

Fortsätter läsa uppåt i din blogg, det kommer fler kommentarer... ;-)

Ursula sa...

Nu har du inspirerat mig till ett inlägg igen!
Ordet som inspirerade mig var "singel" - jag har ett bättre ord...

Ska se om jag hinner skriva och klara att publicera det i em eller i kväll. Med länk hit till dig, ifall du inte har något emot det.

Kram på dig, min främsta in spiratös!

Ursula sa...

Nu har du inspirerat mig till ett inlägg igen!
Ordet som inspirerade mig var "singel" - jag har ett bättre ord...

Ska se om jag hinner skriva och klara att publicera det i em eller i kväll. Med länk hit till dig, ifall du inte har något emot det.

Kram på dig, min främsta inspiratös!

Shirouz sa...

Hej Ursula,
och för sjutton, inga ursäkter behövs! :)
Ja, den där jäkla tekniken kan driva en smått till vansinne ibland när den sätter den sidan till, hoppas det ordnar till sig för dig!
Hm, intressant, när du skriver att det andades Fri Kvinna om det jag skrivit tidigare, sant är att det har känts i luften att det varit en förändring på gång länge. Som jag sa, man försöker så länge man kan men en dag så går det inte längre. Jag är faktiskt ganska glad för att den här slutgiltiga känslan infann sig att "Nu är det bra." Man ska lita på sina känslor.

Hm, jag tror att jag är i mångt och mycket en fri själ även om jag är i relation eller inte. Det är svårt att förklara, men det är viktigt för mig att behålla min "egenhet" även om jag är i ett förhållande. Eller, (nu hittade jag orden, när jag stod och rökte, förbaskade Ursula, vad du får mig att tänka till med dina kommentarer... ;) så här är det, för mig är det essentiellt med ett
"egetliv" eller "egentid". Även om jag är i ett förhållande. Fri kvinna även om jag inte är fri (eller herrejösses, det låter som jag vorit någon slav, men du förstår hur jag menar, tror jag.)Fri no matter what. Helt enkelt.
Och tack för kommentaren, citatet du skrev på slutet, ja, det är så jag försöker se på det.

Shirouz sa...

... Och hej Ursula igen!
Jag läser mail för mail, så de kommer ett och ett här...

Jag ser fram mot ett inlägg, jag blir nyfiken som bara den givetvis, och ett ord som är bättre än "Singel", det är klart att jag ser fram mot det!
Och givetvis, du får länka hur mycket du vill! :)