onsdag 28 januari 2009

Äntligen, blåljus!

Ahem...
Nu har jag (äntligen!) varit med om en sak jag aldrig varit med om tidigare i mitt hela långa liv!
För, du vet, det är ju som så, att ju äldre man blir, desto färre blir tillfällena när man känner "Oj, det här var första gången!"

Men nu.
Nu har jag varit med om att en polisbil drar på blåljusen för min skull.
För lilla mig!
Tänk!
Att det skulle ta ända tills jag fyllde fyrtiofem? Men bättre sent än aldrig...

Nu var jag inte helt själv.
Äldsta vännen och jag var ute och utrymde deras hus, jag fick (och ja, jag vet, det här måste vara otroligt intressant för precis varenda människa på hela planeten...) två krattor, en spade, en ogräshyvel (du vet, en sån där som ser ut som en osthyvel på stör), tackade nej till en skottkärra, tackade ja till tre otroligt söta himmelsblå krukor som jag tänker ha antingen lavendel eller något annat som doftar så där gott att allt man vill göra är att sitta med huvudet i växtligheten tills hösten kommer.

Men i alla fall....
Vi hade bråttom där i från, (vilket vi alla vet är det säkraste sättet att se till att saker tar dubbelt så lång tid, eller hur?) och vi kommer där på landsvägen, cirka en kilometer utanför staden och där är det tvärstopp.

En lastbil med bred last ska försöka ta sig fram på motsatta sidan och vi hamnar i en bilkö som sakta men säkert byggs upp till en verkligt lång och maffig kö, nästan så maffig så att en stockholmare nog skulle känt sig som hemma.

Äldsta vännen drog av bilen och vi satt och småpratade, polackerna i bilarna framför vände och tog en annan väg, men vi satt kvar.
Till slut kom lastbilen med den breda lasten tuffande förbi oss, bilarna lite längre fram åkte och vännen vred på nyckeln.
"Tchicka tchicka tchick!" sa bilen.
"Va?" sa vi
Äldsta vännen vred om en gång till.
"Tchicka... Tchiiicka.. Tchii...." sa motorn.
"Men vad fan!?" skrek äldsta vännen och jag skrek "Lugn, bara lugn!" eftersom jag tänkte på hennes hjärta som har opererats några gånger vid det här laget. Hon vred om igen, nu mumlade motorn förtroligt "Tchicka..Tchicsssh..."
Under tiden åkte bilarna bakom oss förbi.

Det blev tomt på landsvägen. Vännen vred om nyckeln igen men nu ville motorn inte ens viska till oss längre.
Full fart på mobilerna, vi använde alla livlinor som finns skulle man kunna säga.
Fick slutligen tag på en bekant som befann sig i stan, det enda problemet var att han inte hittar i vår stad så äldsta vännens mor fick höra ett rytande i telefonen som gick ut på att "Hoppa i kläderna, ut i skjulet, leta reda på spännband och gör det NU!"
Sedan ringde en bilmek som äldsta vännen känner och sa att han var på väg.
Så äldsta vännen ringde raskt och avstyrde bekanten, röt åt sin mor att hoppa ur kläderna och glömma allt och sedan gjorde vi så som alla gör, när bilen står still och vägrar.
Vi tog en sväng runt bilen, tittade in på motorn, drog i några sladdar och svor lite lagom medan vi bestämde att skjuta bort bilen från vägen.

Bara för att muntra upp oss så sa jag "Men vad härligt det här är! Nu får vi tid att träffas lite längre!"
Äldsta vännen bara morrade.
Vinden blåste kallt som fan och när vi står där, helt fridsamt så får vi syn på en polisbil längre bort, på väg mot oss.

Och då, kära folk och fä...
Då hände det!
Polisbilen fick syn på oss och drog på blåljusen och gasade!
Jag pep av förtjusning "Oooh, här kommer polisen! Och de har blåljusen på! För oss!"
Äldsta vännen var inte tagen som jag "Jo, jag ser det..." sa hon.
Men jag, som läser McBain som andra byter strumpor var i sjunde himlen.
Tänk, blåljus, gasande, härligt, härligt!

Polisbilen stannade och jag log antagligen som en glad iller när poliskvinnorna steg ut och sa (ja, gissa vad de sa? Just det. "Hur var det här då?" Är det inte underbart? Precis som i böckernas värld. Eller på film!)
"Jo," sa jag, vi stod här och väntade på en bred lastbil... Det blev bilkö och ingen kom någonstans. Sedan när lastbilen kommit så startade alla sina bilar och åkte. Utom vi. Som inte kom någonstans."
"Just det." sa äldsta vännen.
Vi fick hjälp av dem att dra bilen bort till en ladugårdsplan, sedan vinkade jag glatt till poliserna och skuttade in i bilen och kvittrade antagligen som en glad kanariefågel "Tänk, blåljus, för oss, för vår skull!"

Äldsta vännen bara skakade på huvudet. Hon förstår inte att riktigt uppskatta sådana här första gången-saker tror jag.
Men det gör jag!

11 kommentarer:

Baronessan sa...

Ja, men det är sånt här som jag gillar! Att lyckas hitta små smultron i den evigt trassliga skogen.

Shirouz sa...

Hej Baronessa,
ja, jag med och man har inte roligare än man gör sig :)

LordParzifal sa...

Nu får vi träffas längre
=)
bara du...kan säga nåt sånt

dig skulle man nog bli hemskt irriterad på då man ville sura och kanske tom undvika
Men å andra sidan när man vill träffa andra människor igen så är det ju just sådant man vill höra, lite dålig timing ute på vägarna kanske bara

ja det gick att skriva kommentar fast man är "utbränd"
;)

Be well,
LPWJ

Cicki sa...

Du har något att hämta hos mig....:-)

stella sweden sa...

...tänker att du är värd några blåljus...om du låter bli att klistra på den där skattelappen så looovar jag dig att OM de får syn på dig så sätter de på blåljusen igen! Men se till o ha den o visa upp!

stella sweden sa...

nu tror jag att jag skickat två kommentarer för den första sa att det var FEL på blogger o då glömde jag vad jag skrivit första gången så isf har du nu TRE från mig...

?

Anonym sa...

Ammeh! Sa du nej till skottkärran?!! Hehe, den skulle du ju sätta katterna i åssåsen springa runt huset med dom så dom kreverar av skratt där ute på landet:o) /Glöm inte skaffa stickad lårlång tröja oxå, sa Fimpen;-) Kanske lila?/

Cicki sa...

Vilka äventyr Ulvstrumpa är ute på. Tänk att livet som solitär kan vara så spännande. Var de läckra? Poliser ska vara det, tycker jag. Säger jag som var gift med en och såg honom när har var så lagom läcker med snorig näsa och illaluktande strumpor. Men han var läcker en gång i tiden i alla fall.....:-)

Shirouz sa...

Hej Lord Parzifal,
he he, hmm, det ligger kanske något i vad du säger, jag överföljs (hm?) ibland av en odräglig optimism som kan få mina vänner att gnissla tänderna fullt märkbart... ;)
Timingen tyckte jag var ganska bra, det var åkrar och fält överallt så jag skulle kunna springa iväg lätt och ledigt om hon fick för sig att kasta jordkokor efter mig..
Och, gott att höra ifrån dig, ha det gott!


Hej Cicki,
tack, jag kommer över och tittar vad det kan vara :)


Hej Stella Sweden,
tack, hm, kanske mer blåljus överlag åt svenska folket vore något, (givetvis bara använt i trevligt syfte.)
Hmm, det kunde vara något att tänka på med skattelapp, å andra sidan, befinner jag mig i en bil, bakom ratten så skulle polisen definitivt sy in mig, med både langettsöm och korsstygn, eftersom jag inte ens har skuggan av ett körkort. :)
Och, ja, det har varit något mankemang med blogger, vete sjutton vad det var, men nu tror jag det är som förut.


Hej Fimpen,
hm, det kunde ju ha varit en idé, med skottkärran, men mina katter skulle nog mer ha ansett det som en personlig förolämpning och istället vässat både tänder och klor för att uppfostra mig till att enbart ägna mig åt matutdelning och klappande. De har inte riktigt samma humor som jag, alla gånger... :)
Hm, jag vill gärna ha en lång lila tröja, jag lovar härmed att ha den på mig, om du får fart på stickorna och gör en till mig! ;)


Och hej igen Cicki,
ja, det är ibland oväntat spännande det här livet, poliserna var två kvinnor i sina bästa år, jag antar att om jag varit man skulle jag funnit dem läckra, nu var jag mest lite smått avundsjuk på deras saftblandare på taket :)

Ursula sa...

Nämen - varför ville du inte ha rullebören?!? En rullebör är ett måste, om man har trädgård - och nu är jag nästan bombsäker på att du fått stugan! Vad härligt, grattis!
Det där "Hur var det här då?" måste vara ngt de lär sig på Polishögskolan... Ihop med alternativet "Det gick visst litet fort här..." :-)

Shirouz sa...

Hej igen Ursula,
hmm, jag vet inte, jag börjar att vackla lite här nu, och tänker att jag kanske skulle ha haft en rullebör (förresten, jag gillar det ordet, och det får mig också att jämt tänka på rulltårta. En annan favorit... Märks det att jag skriver och är hungrig? ;)

Hehe, ja, det måste vara något som lärs ut i skolan där, men jag lovar, jag tyckte det var så förbaskat roligt att höra det, för första gången i mitt långa liv, jag trodde inte riktigt på att de säger så, men ta mig sjutton, det gör de. :)
Jupp, nu kan du vara säker att jag fått stugan och tack så mycket! Jag är som nyförälskad i den :)