torsdag 31 december 2009

Det blir ett nytt år.

Det blir ett nytt år.
Var lugn för det.

Vi säger väl Gott Nytt År och så ses vi nästa år!
Tills dess.
Kom ihåg:
Vi vet aldrig hur det ska bli men vi kan vara helt säkra på att det kommer att hända en hel del saker vi aldrig trodde skulle hända.
Därför säger jag för att tvärgardera mig, att jag är säker på att nästa år kan precis vad som helst hända.
Kanske till och med den där sammankomsten som jag går och lurar på..

tisdag 29 december 2009

Kanske amöborna har det mycket roligare än oss?

Jag var tvungen att hejda mig, var inne och kommenterade på lite folks bloggar och insåg att jag höll på att skriva småbloggar på deras kommentarsfält, så jag tog mig själv resolut i kragen och sa "Hörru, skärp dig, du har en egen blogg, du behöver inte gödsla ner andras med alla dina åsikter och tankar."

Så jag begav mig hit och nu är det givetvis helt tomt i hjärnkontoret.

Är det inte typiskt, så säg?

Jag tänkte mig att avsluta det här året med lite Kinky Friedman. ("Men är det inte några dagar kvar?" säger du, varvid jag säger att "Jag har aldrig varit så där tidsbunden, känns det som att året är slut så är det.")


Vi som varit med ett tag vet ju att det är den oberoende Texanen som jag gärna läser både nu och då.
Jag har en viss beundran för människor som går i land med att vara djupt humoristiska, vilket betyder att de säger sanningar samtidigt som de är humoristiska.
Ytligt humoristisk är lätt att vara, det kan nästan vem som helst.

Jag har en teori om att för att vara riktigt humoristisk måste man ha gått i genom en hel del i sitt liv.
Man måste ha varit nere i skyttegravarna, haft både lätta och tunga känslor, svåra tankar och tankar som flugit förbi som lätta ulliga sommarmolnslamm, för annars blir det inte sant.

Det är väl som så, att stora humorister är de som ofta får tampas med en hel del.
Det är väl också som så, att en del säger att stora humorister inte alls är roliga privat.
Det får mig alltid att fundera.
Precis som om varje krona bara skulle ha en sida.
Ingen klave.

Sådana människor finns inte. Det finns människor som försöker vara ensidiga, visst, men de är inte heller sanna.
Jag vet inte, men idén att någon inte är så där när de är privata, eller på tu man hand, innebär väl inte att de inte är humoristiska i andra lägen?
Vill man bara ha en endimensionell bild av människor så antar jag att det är det bästa att säga.
Att "Så där är han inte privat." eller "När han var för sig själv var han tungsint."

Jag tror, för att kunna ha roligt måste man ha de där morgnarna, när man stultar upp och både känner sig och ser ut som Metusalem.
Jag tror att man behöver de dagarna när man är lika charmerande som Tjalle Tvärvigg och hoppas att hela världen ska hoppa in i evigheten så att man får vara i fred.
Jag tror också man behöver de dagarna när man känner sig totalt ensam. Inte trevligt ensam utan helt ensam i världen och utan vare sig bröd, vatten eller umgänge.
Man måste ha dagar när man vaknar och tänker att "Jag är nog den enda kloka människan i hela världen, alla andra är zombies vars intressen är lika mångfacetterade som en amöbas."

Jag vet inte hur det är med dig, men jag har sådana dagar och med det menar jag inte att det gör mig till humorist, bara mänsklig.
Dagar när jag är helt ointresserad av allt och alla och bara ogillar världen i stort. Inte är jag så överförtjust i mig själv heller egentligen, de dagarna.
Det är de dagarna jag är medveten om att medelåldern innebär att allt man har på kroppen strävar neråt. Vissa dagar, när det är riktigt synd om mig kan jag titta ner och få för mig att knäskålarna saggat ner till fotknölarna och att mina fötter är lika charmerande som vilken ankas som helst.
Det är bara simhuden som fattas så kan jag ge mig av och ansöka om huvudrollen i Monstret från den svarta lagunen.
Och alla andra människor är lika intelligenta som amöbor, som sagt var...

Sedan börjar jag fundera på vad jag vet om amöbors intressen egentligen.
Vad vet jag om dem?
Kanske amöbor har ett rikare och intressantare själsliv än jag någonsin kommer att ha.
Kanske skriver amöbor bloggar på stenbitar och roar varandra varje kväll med imitationer av oss människor?
Kanske sitter de inne med svaret på livets gåta?

Man vet ju aldrig.

Så kan jag stå och tänka, när jag tyckt synd om mig själv och illa om alla andra tillräckligt länge.
Man vet ju aldrig med amöborna.
Kanske de har det så mycket roligare än oss människor.


Och ja.
Jag vet.
Jag kom i från ämnet som vanligt.
Vem är förvånad? Räck upp en hand...
Inte jag.

måndag 28 december 2009

Vad ska du göra?

Ja ja... Jag vet...
Jag får lägga av nu.
Men det var ju så länge sedan jag skrev och jag har ju så roligt...

Jag lovar, nu ska jag logga av och tillreda mig en härlig lunch á la Nasi Goreng, med mycket CHILI, för är det något jag längtat efter nu, så är det chili...
Sedan ska jag fortsätta läsa "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" och till boken skall jag inmundiga en halv marsipanlimpa med starkt kaffe.

Allt det här ska jag göra i lugn och ro.
Om katterna vill....
Vill inte katterna blir det organiserat kaos som vanligt medan de far fram som vilda bantamboxare och slåss som sjöbusar i ett illa upplyst hamnkvarter.
Vad ska du göra?

Varför inte?

På tal om ingenting...
Vi har ju inte diskuterat Lundell på länge...

Han är ju med och firar julafton här. En långdragen tradition;
när julaftonskvällen sänker sig så spelar han "Snart kommer änglarna att landa" likväl som att The Pogues och Kirsty sjunger "A fairytale in New York."

Det blir inte jul annars.

Men nu har han gjort intåg i själva julmiddagen också.
Förra året, när min vilde far slog mig med häpnad genom att visa att han satt inne med en hel del kunskap om Lundell, så spelades just "Snart kommer änglarna..." på radion.
I år var han där igen.
"Det är ju han, ja." sa min far förnöjt.
"Ja, det är han, ja." sa jag.

Sedan vred vi upp radion extra högt och bara lyssnade.

Igår hörde jag "Hitsa hits", jag tycker om den meningen som går "Tro aldrig att det här livet kommer att lämna dig ifred."
Det är både ett löfte och en varning.

Ibland, när det går åt helvete kapitalt brukar jag tänka "Men varför just jag? Varför just nu?" varvid svaret infinner sig ganska omgående "Varför inte?"
För, som sagt.
Livet lämnar en aldrig ifred.
Så varför inte just jag och just här och just nu?
Inte för att det gör mig muntrare just då, men jag kan inte säga mycket emot.

Å andra sidan, när lyckan slår till och vänder upp och ner på tillvaron så tänker jag också ibland "Varför just jag? Varför just nu?"
Svaret är detsamma.
Varför inte?

Jag tror det jämnar ut sig någonstans av alla varför och varför inte.
Eller också gör det inte det.
Det är bara att hänga med på resan och hålla i sig bäst det går.
Samt, att tappa fotfästet med jämna mellanrum.
Man kommer alltid ner.
Inte alltid där man var innan men någonstans landar man.
Eller kravlar sig upp.
Eller i jämnläge åtminstone.

2.Vad nu "på riktigt" är. Eller "trivs som bäst..."

Okay. Nu skärper vi oss här.
Inga utflykter i tankar eller virrande runt som blinda hönor på en gödselstack.
Rättning i leden!


Som sagt var.
Nu har jag funderat, på det här med foton.
Själv har jag aldrig lagt upp några foton på mig, på något sätt så känns det väldigt privat att ståta med nunan inför en massa människor.
Människor jag inte känner, tänkte jag skriva.
Men så är det ju inte.
En del har blivit mina vänner här, folk jag i och för sig aldrig sett "på riktigt", vad nu "på riktigt" ska betyda.
Jag menar, jag ser ju Clint Eastwood på tvn ibland och jag är säker på att han är "på riktigt" även om jag aldrig sett honom i min lokala Ica-affär med en tetra mjölk i näven.
Likaväl som jag är helt övertygad om att mina vänner, utspridda över jordklotet är lika riktiga de, även om en hel del enbart är röster i telefon eller här på nätet.
På riktigt kan vara på riktigt på hur många sätt som helst, eller hur?

Vidare tänker jag, att mötte jag någon av er skulle jag bara öppna munnen så skulle ni känna igen mig ändå. Fimpen säger att jag talar som jag skriver och det har hon nog rätt i.

För vet du, det slår mig, att de jag mött "in real life" har bara behövt börja prata så har jag känt igen dem direkt. Deras ansikten kan ha varit totalt främmande, men orden som sägs har varit precis som de pratar när de skriver.
Det blir en ytterligare bonus, kan man säga, man både hör och ser deras ansiktsuttryck.
Det är som att ha känt någon via radio och helt plötsligt få dem på tv med.
Fast bara ännu mer på riktigt eftersom de inte begränsas av en tvruta.

(Ja, jag vet. "Herregud, kan det bli ännu mer invecklat" tänker den bistre läsaren och tar sig för pannan och suckar. Jodå. Ge mig bara tid så kan jag bli så invecklad att jag aldrig vecklar ut mig igen...)

Jag tänker som så, att det är också en märklig paradox att det känns helt okay att dela med mig av mina tankar och diverse hågkomster och teorier om allt möjligt.
Medan jag aldrig funderat på att ha mitt foto på nätet.
Det går inte ihop riktigt.

Tankar är ju mer avslöjande än vad en nuna är, eller hur?
Trots allt är det bara det ytan man ser, man har ingen aning om vad som döljer sig innanför ett ansikte.
Medan om man slår upp vilken blogg som helst får veta en hel del om människan bakom orden.

Det är märkligt det där.

Ännu märkligare är vad jag vill symbolisera med mitt foto på FB.
En glad lax i glada vänners sällskap?
Hmm..
Ett riktigt partydjur som slår klackarna i taket för jämnan?
Hmm...
Det som ligger närmast sanningen är att det är jag, men ändå inte visar hur jag ser ut.
Det är en del av mitt jag, när jag trivs som bäst, med glada vänner och glad stämning.
Å andra sidan, det skulle lika gärna kunna varit ett foto med mig själv i gungstolen ute i torpet med en bok i mitt knä.
Det är en annan sida av mig när jag trivs som bäst.
Å tredje sidan, sedan Styre Långskank marscherade in i mitt liv så får det inte vara några böcker i mitt knä, för det vet ju varenda katt, att varje människa som sitter är som en inbjudande fåtölj.
Så, å fjärde sidan, det skulle lika gärna kunna varit ett kort med mig med Styre i knät.
En annan sida när jag trivs som bäst.

Det finns antagligen lika många "trivs som bäst" som "på riktigt"....
Det är märkligt, det med...

1.Vari jag tittar på er. Och konstaterar rusdryckers effekt.

Just det, ja...

Vi skulle ju prata om det här med foton också.
"Jaså?"säger du, ity det har du svävat i full ovisshet om ända tills du landade här.
"Jovisst, förstår du..." svarar jag.

Jag läste ju på Cickis blogg
och började fundera på det här med foton.
På min FB tronar jag i all min glans, med papperstallrikar som öron, skoöverdrag på huvudet och chica små löständer.
På bordet framför mig står det flaskor och glas och en toastmaster sjunger så det skakar i tältväggarna allt medan vi andra försöker hänga med.
Det var på ett bröllop och som Cicki sa, det går inte att se mer än att det är en människa på kortet.
Sedan att det är jag är en välbevarad hemlighet mellan mig och Facebooks alla användare.

Jag har ju tittat på andras foton också, de flesta (eller stryk det) alla ser bra ut.
Inte alls som jag ser ut när jag släpat mig fram till datorn på morgonen, med ett hår som ser ut som jag snott det från trollet Plupp och urtvättad t-shirt och i största allmänhet ser ut som "Hej, kom och hjälp mig!" och ingen kom...

Ibland brukar jag roa mig med att tänka att det skulle vara så roligt att se hur folk såg ut, när de sitter där på morgonen, eller mitt i natten när de kommit hem och "bara schka kolla datorn lite.."
Som sagt. Jag vet ju hur jag själv ser ut...

Nu kollar jag aldrig datorn när jag varit ute. Jag har ålagt mig själv både dator-och telefonförbud när jag varit ute och förlustat mig. Det sparar mig både tid och bekymmer och ågren.
Saker som just då verkade så enormt spirituella och roliga ser ofta så märkliga ut nästa morgon.
Skämtsamheten som nådde nya höjder har förvandlats till obegripliga ramsor och alla världsproblem som man löste mellan skål och vägg har återigen svepts in i realitetens krassa värld.
Dansstegen, när jag flög fram, smärt som en vidja och vig som en nykläckt tall var nog mer troligen som att se bergatrollet lufsa fram och ibland skaka lite rytmiskt på svansen.
För att inte tala om hur otroligt snygg man själv var. Och alla andra också.
När morgonen kommer ser man att man i själva verket troligen är släkt med både Alice Cooper och lakritstrollet.
Den förvånade pandan som mött mig i spegeln med jämna mellanrum har bara överträffats av när jag fått av mig sminket och kan konstatera att rynkorna under ögonen skulle kunna göra tjänst som vecken i ett dragspel, ity så många är de.
Det tror man inte, att så många veck kan rymmas under ögon, men så är det.

Hmm...
Jag tror att jag kom ifrån ämnet lite här, va?
Ganska mycket om vi ska vara sanningsenliga.

Det här ska ju handla om foton. Inte om hur jag avhåller mig från dator och hur jag ser ut nästa morgon dagen efter kvällen före.
Jag tror jag gör ett nytt försök...
(Och ja. Jag kan höra dig... "Först uppdaterar hon inte på hur länge som helst, och sedan ska hon överösa mig med inlägg. Det är inte rätt!")
Men sådan är jag ju.
Först kommer ingenting.
Sedan kommer ingenting.
Och sedan, ja då jäklar, då flödar orden ur tangenterna och man skulle kunna önska att någon kom och vred tangentbordet ur händerna på mig....

Nog var han vacker alltid.

Det var en lördagsafton och i det ulvstrumpska hushållet lägrade sig friden...
Tystnaden var riktigt ovanligt tyst, för en gångs skull.
Inga grannar som försökte visa sin brist på musikalitet med den senaste technon, inga grannar som skrattade eller skålade eller skrålade.
Kort sagt.
Tyst det var i huset.

Sedan brakade det löst.
Från ett tyst hus ekade den ena skrattsalvan efter den andra.
Det kiknades.
Det torkades tårar.
Det glädjeylades.
Det peps.
Det fnittrades.
Det ojojojojades.
Det var kort sagt ett kacklande utan dess like.
Katterna flydde in i sovrummet, för i det mörka vardagsrummet gick det ju inte att vara...

Bara i reklampauserna var det tyst när det röktes på balkongen.
Dock, om man hade lyssnat noga kunde man höra små glädjesuckar mellan rökringarna.

I nästan två timmar skrattade jag mer än jag gjort på länge och när det var slut tänkte jag för mig själv "En sådan man skulle jag kunna bli kär i hur lätt som helst. Inga problem. Fram med kärlekspilarna bara och jag faller som en fura i farstun så att grannarna ringer alarmnumret och ylar "Hjälp, det är jordbävning här på gatan, nej, vänta, det var visst bara grannen som blev förälskad."

Var han då vacker?
Nej. Jag tror inte man kan säga att han var vacker.

Han var riktigt vacker när han log.
Han var också vacker när han sa att han inte tyckte om att vara elak, att han mådde dåligt varje gång han varit det.
Det tyder på ett mått av snällhet.
Snällhet är vackert i vilket utseende som helst.

Är man elak så blir man ful som fan för mig. Så är det bara. Det finns inget vackert i vare sig hämnd, skitsnack eller gemenhet bara för att man vill vara gemen.
Är man elak kan man se ut som Axl Rose i sina glansdagar (innan han snodde Bo Dereks flätor och klistrade fast dem på sitt eget huvud), det fungerar bara inte ändå.
Elakhet eller dumhet skiner i genom, som en gloria, fast tvärtom, eller hur?

Och han var vacker i sin humor.
En del säger att utseendet är det viktigaste, en del, plånbokens storlek, en del stirrar sig blinda på muskler, en del på statusleksaker...
Visst, utseendet är det första man ser, men hur intressant är det i längden när innandömet är lika intressant som en påse sand från Sahara.
Exotiskt först men man tröttnar efter en millisekund.
Vad ska man göra med det liksom?
Beundra?
En stund.
Men sedan vill man ju ha mer hur mycket estet man än är.

Humor, vet du.
Det är tamme fan så viktigt.
Jag tänker som så, utan humor blir folk lätt ointressanta.
Förmågan att skratta med andra.
Att skratta åt sig själv.
Att veta att det inte innebär någon förlust för prestigen att inte ta sig själv på så förbålt ansvar.
Att veta med sig att en dos humor piggar upp nästan överallt.

Det kunde den här mannen.
Inte var han vacker, skrev jag.
Men nog var han det.

Med ett leende som kunde bränna rakt genom kassaskåpsväggar och en humor som jag skulle kunna bita någon i smalbenet för att ha.
Nog var han vacker allt.

Humor, mina vänner.
Det är allt. Humor och snällhet.
En sådan människa är en tiopoängare no matter what.
Så är det alltid.
Så ska det vara.

torsdag 24 december 2009

God jul á la Styre.







Vi önskar en god jul till allihop med Styre Långskanks version av julmössebärande.



Ha det riktigt bra och sköt om varandra!
Katta och katterna Asta Katt (som vägrar vara med på bild) och Styre Långskank som tänker sig en karriär som modellkatt....
Och... Alla jag inte hann runt till för att önska en God Jul, ni vet hur jag är, skjuter upp allt till det sista, men jag önskar er en riktigt God Jul allihop. Drick mycket julmust och lyssna på Pogues "A fairytale in New York" så blir det jul. Jag lovar.

torsdag 17 december 2009

Det här kan du inte missa!

Nu skänker jag bort ett parti prima grannar.
De är som nya, iförda cementboots och musikaliska som en gisten fäbod.

Exemplaren kan ofta synas i byxor som hänger nere vid knäna och de har små kepsar på huvudet, antagligen för att hindra tvärdraget mellan öronen från att bli för påfrestande.
Skänkes bort mot inget alls i utbyte, säg bara när och var och jag kommer att överlämna dem prydligt paketerade och stämplade med julelack i baken.

onsdag 16 december 2009

Socker och salt i en enda jäkla röra.

Jag vet inte hur det är med dig, men så här i slutet av året så tänker jag tillbaks.
En sak vet jag att jag med bestämdhet kommer att säga vid nyårs-skålen...
"Det här har varit ett förbannat jävligt år mellan varven, nu satsar vi på att nästa blir bättre!"

Fast det är ju inte hela sanningen, det har varit ett synnerligen jobbigt år mellan varven, men också däremellan ett synnerligen omtumlande och glädjefyllt år.

Så mycket glädje jag kan se tillbaka på.
Först och främst:
Torpet.

Och ja. Så materialistiskt sagt av någon som säger att hon ger blanka fan i allt materiellt...
Men tänk lite längre...

Torpet blev min fristad, ett hus som bara är mitt, där jag kan vara helt själv men ändå aldrig har känt mig ensam.
Torpet blev också en slags fristad för folk och fä som kom och var lite trötta på livet.
Torpet blev också en ny bekantskap för Asta Katt och Styre.
Torpet kunde ha blivit ett arbetsläger, med blommor som skulle sås och gräsmattor som skulle tuktas, men så blev det inte. Gräset växte och sedan klipptes det, jag hann med att sitta och småprata med fåglarna i päronträdet och att känna syrenernas doft mycket väl...
Torpet och jag kommer fint överens, det gillar musik och vänner men avskyr stress och höga klackar mot golvplankorna.

Diesel fick aldrig vara med i torpet, han gick bort mot slutet av mars, en vänskap som sträckt sig genom tretton år... Lilla Diesel som åt en knapp och hamnade på sjukhus och var riktigt illa ute, men sedan kom hem, så gott som ny.
Lilla Diesel som åkte cykel, hängande över axeln som en mjölsäck med fartvinden som krusade hans morrhår, jag lovar, det såg ut som han log...
Lilla Diesel som blev stora Diesel, gammelfarbrorn som visste bäst, tuktade Asta Katt och sov på kudden och bestämt ansåg att alla män som kom i min väg aldrig var goda nog för mig. En pojkvän tillbringade ett halvår med att försöka komma på vänskaplig tass med Diesel.
Diesel å sin sida ignorerade honom totalt. Han såg helt enkelt inte pojkvännen.
Efter lite mer än ett halvår bestämde Diesel sig för att pojkvännen nog kunde få klappa honom. Antagligen resignerade han och tänkte som så att "Ja ja... Du verkar vara här för att stanna. Låt gå. För ett tag till..."
Diesel var världens bästa Diesel. Så klart.

Sedan i september kom Styre Långskank in i familjen, ni som följer honom på Facebook vet redan att han är en liten småpåve förklädd till kattunge.
Ni kanske tror att jag skojar om hans framfart, men sanningen är att han styr oss kvinntimmer, Asta Katt och mig, med järnhand.
Styre är med överallt och har en åsikt om allt, jag är numera aldrig ensam någonstans.
Är jag på toaletten är Styre på toaletten.
Diskar jag sitter Styre på diskbänken och övervakar arbetet.
Ingen försöker sova om inte Styre vill sova.
Sitter jag i gungstolen sitter Styre ovanpå mig i gungstolen.
Ligger jag i soffan ligger han ovanpå.
Jag är aldrig ifred. Inte Asta heller.
Det är härligt.
Kanske inte så härligt jämt för Asta Katt men definitivt omväxlande..


Sedan... Alla förhållanden som gått i sär.
Just nu, ett tag har förhållanden brustit som spruckna isar runt om mig och för mig också för den delen. Ett uppbrott skedde ju i januari och sedan har jag hunnit med ett tag till.
(Och ja, du kan säga "Va? Men det har du inte nämnt något om?" varvid jag skulle svara att "Lite privatliv får man nog ha, även om det är ytterst lite..."
Men i alla fall.
Vad säger jag om det?
Det enda jag kan säga, tror jag, är att "Bli aldrig bitter."
För det löser ingenting.
Bli aldrig så bitter att du blir elak för elakhetens skull.
Det är svårt, men det går.
För elakhet mår ingen bättre av.
Inte den som utövar den eller den som blir utsatt för den.
Eller hur?

Sedan kan jag tyvärr inte meddela att några vänner har blivit nykära. Det hade varit roligt i och för sig, att säga att några hittat kärlek.
Däremot stöter jag mellan varven på Fimpen om att jag tycker att de ska gifta sig.
Jag gillar bröllop. Dock skulle jag inte vilja ha något själv, men ack, tårtan och kalaset och festyran, ja, gärna!

Vidare. Mitt framtida liv. Ni vet ju vilken karusell det varit med om jag skulle bli arbetsmaterial eller inte.
Det har tagit på krafterna.
Minst sagt.
Utan mina vänner vete fan hur jag orkat.
Eller er, som är ett slags vänner, hur konstigt det än kan låta, med era förnuftiga och fnittriga och ibland helt galna kommentarer.. De får mig att le och tänka. Mange tak, som de säger i Danmark. Eller Norge.

Och min vilde far... Som "dök", som han kallar det, i somras när han bröt sig och hamnade på sjukhus.
Det var tungt, han är ingen vårkyckling, men tänk så bra det gick ändå.
Är det något jag hoppas går i arv från honom till mig så är det hans optimism, för jag vet banne mig ingen annan som är så positiv för det mesta.
Allt går att ordna och allt går att se en ljusglimt i och allt har humor.
Min vilde far säger ofta "Jag pratar med folk på mitt sätt, vet du, för det är det enda jag kan!" när jag ibland kommenterar att han verkar prata med allt och alla.
Och det tänker jag på just nu, för det här blir givetvis en rörig sammanfattning av året..
Som sagt:
Jag pratar på mitt sätt, för det är det enda jag kan...

Jaa, du...
Vilket jävla år... Både socker och salt, allt i en enda röra och det är inte utan att jag undrar hur degen skulle bli om jag tillsatte mjöl och socker till det här årets ingredienser..
Hur som helst, jag är säker på att det skulle bli en jävla röra, men i slutänden ganska gott ändå..
Vi säger så, för nu.
Fast du...
Hur var ditt år?

måndag 14 december 2009

Inte är vi envisa, inte.

Vi är inte envisa min vilde far och jag.
I dag ringde han för att höra hur det var med svinet, ( som han sa, vilket fick mig att morra till litet och säga att "Man kan väl inte kalla sin dotter för svin bara så där!?" varvid han suckade och sa "Jamen, jag menar svinsprutan. Fattarula...."

Men i alla fall.
Fadern har skaffat ny tv.
"Den är riktigt bra," sa han, "vet du vad den heter?"
"Nej?"
"Grundig!"
"Jaha, det har du haft en förut."
"Nej."
"Jo."
"Nehej!"
"Joo!"
"Nääää!"
"Joooo!"

Så där höll vi på ett bra tag, ity vi är som två istadiga åsnor bägge två när vi kommer i gång.
Den östgötska luften ven av "Nääää!" och lika bräkande "Joooo!"

Tills fadern plötsligt blev tyst och sedan sa ganska snabbt och tyst "Jag hade ju en sådan för länge sedan. Den var bra. Hördudu, jag tänkte på skinkan."

Men så lätt slapp han inte undan, jag är som en terrier som fått tag på ett prima fläskben när jag anar att segern är nära så jag sade "Vad sa du, sa du?"
"Jag tänkte på skinkan..."
"Nej, vad sa du innan?"
"Inget?"
"Det där om att du haft en tv förut?"
"Asch. Jaså, det. Jag hade en sådan förr. För länge sedan. Den var bra."
"Sååå? Så jag hade rätt?"

Då suckade min far. Tungt och eftertryckligt.
"Jo. För en gångs skull." och sedan garvade han som en glad grävling efteråt.
Det var tur för honom.

Det ligger i släkten, vi har alltid rätt, även när någon av oss har fel.

"Bara lankor..."

... Jag sitter här och funderar...
Någonstans är jag en obotlig optimist, det är bara att inse att trots min pessimistiska livssyn att "Det går åt helvete ändå..." så finns alltid en röst inom mig som piper lite upproriskt "Men om inte?"

Är inte säker på att det egentligen ska gå att vara både pessimist och optimist i ett nötskal, eller i en människokropp men tydligen går det.

Jag tar inte så melodramatiskt på livet, tänkte jag skriva sedan, men ändrar mig snabbt till att,
"Jo, det gör jag faktiskt."
Livet är på allvar och det är tamme fan både höga dalar och djupa berg, som jag brukar säga.
Ingenting är säkert och allt kan hända och händer tyvärr ibland och lyckligtvis ibland.

Det finns inga givna regler, inga kort som ges ut i början av livet som man kan spela när man behöver trumf.
Det som ibland verkar finnas är en fumlig kortdealare som hakar upp sig och ger en precis samma kort hela tiden.
"Bara lankor..." som min vilde far säger ibland när vi spelar poker.

Men ibland...
Ibland får man upp ett ess.
Och ett till.
Och ett till.
Och ett till.
Fyrtal!

Ibland får man rent av en royal straight flush.
Bara så där.

Någonstans tror jag nog att jag emellanåt ska få de där korten, någonstans så vet jag att jag får dem.
På synnerligen irregulär basis men ändå, jag vet att de finns.
Och ibland är det min tur.
Det vet jag också.

Likväl som jag vet att det är min tur att ha bara lankor mellan varven.
En sak som är säker, man vänjer sig aldrig.
Varken med lankor eller toppkort.

Skiter björnen i skogen?

För att börja finstämt;
Hade någon frågat mig i förra veckan om jag var nervös hade jag svarat:
Skiter björnen i skogen?

För så var det ungefär.
Lustigt hade väl varit om ett möte om min framtid inte hade berört mig nämnvärt, eller hur?

Men i alla fall,
mötet skedde i onsdags och jag var rustad till tänderna, kan man säga.
Full riddarutrustning och ett modigt hjärta innanför pannbenet (höll jag på att skriva och se, jag skrev det visst också...) och med ganska skakiga ben steg jag in i ett litet rum (modell pannrum med litet bord som inte skulle kunna hysa några trerättersmenyer på den här sidan midsommar) och oss fyra som var närvarande tog plats på varsina stolar.


Representanten för fk började med att det här var en planering för min eventuella återgång till arbetsliv och att vi skulle prata lite om hur det var tänkt.

Och vet du?
Då fick jag ur mig det jag tänkt var det viktigaste av allt:
Hur det inte hänt någonting sedan slutet av juli och hur det fått mig att må i det långa loppet och hur dåligt jag tyckte det hela blivit skött.

Och vet du vad?

Så jävla skönt det kändes!

Jag var inte arg, men jag var (för omväxlings skull) väldigt klar och koncis med att en person som har en stresstålighet lika med noll inte klarar av en sådan här situation speciellt bra.
Jag räknade upp hur minnet blivit sämre, hur jag fått börja skriva upp saker konstant för att inte glömma dem helt och hur det blivit svårare att orka med vardagslivet som det är i takt med att tiden gått.

På ett sätt har jag tur, eftersom jag varit med om att verkligen springa in i väggen med en smäll och en krasch så känner jag igen varningstecknen tämligen omgående, så det enda jag kunde göra var att sakta ner livet så gott det gick, eftersom jag vis av läxan vet att det inte fungerar att försöka köra på som vanligt.

Man får också tvinga sig till att inte oroa sig för mycket. Oron är okay, men den får inte styra ens liv.
Men det tar kraft det med, att inte oroa sig är inte helt oproblematiskt som vissa kanske tror.
Det kräver en jävla tankekraft och vem är jag att inte säga, att visst, mellan varven har jag klivit ner i diket och verkligen känt som att nu är det kalkat och klart.
Av någon lustig anledning har jag tagit mig upp igen, jag tror att till mångt och mycket har jag min humor att tacka för det.
Min humor och mina vänner och min vilde far.
Alla som dragit åt samma håll, vänner som föst ut mig när de tyckt det behövts, min vilde far som alltid säger "Det ordnar sig!" och min humor som fick mig att inse att hur jävligt det än ska bli så kommer jag att slippa ättestupan.
Man får ju vara tacksam för det lilla, eller hur?

Men, detta innebär ju också att livskvaliteten samtidigt försämras. Man får tvinga sig till att få livet att gå runt, man får tvinga sig genom de jobbiga sakerna och, (en sak som är jävligt viktig) man är också tvungen att tvinga sig att ha roligt någon gång mellan varven.
Man är som en björn som helst skulle behöva gå i ide men man lufsar runt och försöker hålla sig vaken.

Nåväl...
Allt det jag ville säga, fick jag sagt.
Och du... Som jag sa... Så skönt det kändes!

Ännu bättre var att de lyssnade och inte försökte skylla ifrån sig.

Ännu bättre än det, en plan fanns nu, någon gång i januari börjar jag arbetspröva.
I min takt!

Och jo, jag vet.
Visst kan det gå åt helvete.
Visst kan det det...

Men prövar jag aldrig så får jag heller aldrig veta.
Jag är redo.
Som sagt.
Ättestupan är inte tillbaka.
Ännu....

Är du med?

Så där ja.
Nu sitter jag framför en tom blogg, och i öronen ringer Fimpens ord "Det där förbannade Facebook förstör allt!" eftersom hon av någon anledning misstänker att det är där jag spenderat min tid nu när inga uppdateringar skymtat.

Inte för att jag förstår var hon får det i från, jag menar, vi har väl alla kor som måste mjölkas och farmer som måste tas om hand på reguljär basis där? Samt att man måste in och kontrollera vad resten av mänskligheten har haft för sig under föregående tid som förflutit sedan man sist var inne och kollade.

Styre Långskank är numera euforisk, hans vänkrets växer långsamt och stadigt, vilket har gått honom totalt åt huvudet. Hög svansföring och med en divos (maskulinum för diva, sic!) självklara attityd tar han sig fram genom livet medan Asta Katt och jag far som snöflingor i bakvattnet efter honom och försöker hänga med.

Nu är det inte riktigt som så att jag spenderat all min lediga tid på FB, mycket annat har timat i det Ulvstrumpska hushållet.
Jag tänkte vi skulle komma till det, men först tänkte jag som sagt var (och jag hörde att du sa "Nej, det har du inte alls sagt!") att jag skulle mjuka upp fingrarna med en liten uppdatering om FB som du nu precis nyss läst.

Och nu, nu tar vi fram det tunga artelleriet och hoppar rakt in i :

Vad som hänt.

Vad som inte hänt.

Vad som kanske händer.


Är du med?

lördag 12 december 2009

Vi börjar väl lite lätt?

Jag börjar lite lätt, ringrostig som jag är...
Senaste tiden har det varit som att låtar har dykt upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang...
Du vet, de börjar spela i bakhuvudet och är klippt omöjliga att bli av med.
Som nu, när jag tänkte på att jag vaccinerat mig.
Då dök en travesti på Roxettes låt "The look" upp i huvudet på mig.
Det låter ungefär så här....

What in the world can make a brown-eyed girl turn so pale
When everyone is fearing the flu
And I go la la la la la
She's got the shot


Jodå.
Och så där fortsätter det.
Inte utan att jag ibland förvånas över hur min hjärna tänker...

För övrigt, inte så illa ändå.
Jag fick ont i armen som så många andra och var trött som en zombie på dygnetruntpass,
men helt okay.
Hade många tankar om jag skulle eller inte,men i och med att äldsta vännen har dåligt immunförsvar och min vilde far är så gammal och att jag själv håller med gamle Keith Richards om att "Ju äldre man blir desto äldre vill man fortsätta att bli" så fick det bli en shot...

torsdag 10 december 2009

Jag ska bara.....

Lugn...
Det kommer uppdatering.

Men först ska jag iväg och hylla äldsta vännen som passar på att fylla år idag.

Tänka sig, för inte länge alls sedan sprang vi runt på gatorna i en småländsk stad, levde rövare som bara barn kan och nu är vi här.
På andra sidan seklet men fortfarande med spring i benen.
Det är nog något att vara smått tacksamma för.
Många broar har man gått över genom åren, många broar har bränts men vissa broar håller alltid för steg över till vänners sida.
Det är märkligt och en gåva i sig.

Men nog om mig.
Nu ska jag iväg och fira en stund!

onsdag 9 december 2009

För de som undrar.

För de som undrar....
Det gick bra!
Jättebra!
Jävligt bra!
Mer detaljer kommer senare. :)

måndag 30 november 2009

Det är upprörande!

Och ja.
Har ni också märkt hur jäkla dåligt det är med uppdateringarna här på sistone?
Det är upprörande!

Har jag så mycket för mig och vad gör jag och hur gör jag och varför gör jag och när gör jag?

Det är sådant man undrar.

Enligt mina egna efterforskningar i mig själv så verkar jag inte göra så mycket så att det stör, adventsstädar lite, bråkar med Styre Långskank som har en bestämd uppfattning att det är han som ska uppfostra mig och inte tvärtom, kliar Asta Katt på magen, nu när hon äntligen börjat få tillbaka lite päls efter kastreringen och funderar på mitt möte med Fk och Af.

Jag tänker mig att det kommer att bli en livad tillställning där alla vet vad som ska göras och att vi alla hugger i och drar åt samma håll i en väldig fart.
Det är så jag bestämt mig att tänka.

Även om en viss misstro kan anas så tvingar jag mig att tänka så, just nu i alla fall.
Sedan har jag fullt förtroende för att de kan ställa till med en faslig oreda i mitt liv, det är jag fullt medveten om, men jag tänker inte ta ut någon sorg i förskott, eller glädje heller för den delen, när det kommer till den biten i mitt liv.

Jag har en filosofi som handlar om att fortsätta att ha roligt, låta livet fortgå, allt medan jag har mötet hängande över mig som ett damoklessvärd en bit längre fram.
Jag tror att jag ser ingen mening med att riktigt oroa mig förrän det är dags, jag vet inte, kanske har jag kommit någonstans i min utveckling som människa, kanske till och med ett steg framåt, vilket alltid är trevligt i stället för att gå i cirklar som vanligt.

Hur som helst, vi får se hur det går... Eller hur?

För övrigt, kommentarerna kommer upp när jag fått mat i mig för nu är jag hungrig som ett lejon med stukat ben. Grönsaksbullarna i frysen må huka sig, de kan bäva men de kan inte gömma sig när jag galopperar ut för att steka till dem.

Yttermera förvisso, kommentarer är bloggens salt på jorden. Tack för dem och fortsätt gärna kommentera, annars blir det så uschligt tråkigt för mig. Och det vill vi ju inte. :)
Tack och hej. (Och nej. Jag ska inte skriva "leverpastej" efter, även om det kliar i fingrarna.)

Stick!

Det är inte utan att man börjar fundera här...
Skulle ju vaccinera mig idag hade jag tänkt, eller inte jag själv, jag hade tänkt överlåta det till någon stor och trygg sjuksköterska, allt medan jag själv tittar åt ett annat håll och tänker glada tankar.
Nu får jag höra att en kvinna i riskgrupp som hade vaccinerats har fått ett brev där det står att de som vaccinerade henne inte är säkra på vad hon har fått för vaccin.

Sådant gör ju verkligen att man känner för att slita på sig kläderna och bränna ner till sjukmottagningen och kasta sig upp på britsen och säga "Stick!"

tisdag 24 november 2009

Jag gör en avkvistare.

Dagens ord:
Afkvistare
(Avkvistare)
(föga br., hvard.) afstickare, utflykt. Det händer han gör en afkvistare ned till Helsingborg. AB 1891, nr 126, s. 3.

Precis en sådan skall jag också göra. Ut i skogen. Meteorologerna hävdar envist att det är goda solchanser idag.
Fan tro't.

måndag 23 november 2009

November är............................................

...Okay...
Vi är snart igenom november.
Lundell passade på att fylla år härom dagen eller när det var och det gör han rätt i.
Själv har jag tagit dag för dag, försökt tvinga in dagsljus och tänkt varje dag "En dag närmare december, en dag kortare november..."

November är som att få en stor tallrik med kall gröt framför sig varje dag.
November är som att tvingas dricka ricinolja varje morgon, kommer ni ihåg det, eller var det ute ur modet när du växte upp?
November är som att gå till tandläkaren varje dag.
November är som att ta på sig skorna och ändå upptäcka att det är ett gruskorn i skon som vägrar att försvinna hur mycket man än ruskar skon.
November är som ett löfte om ljusare tider som hela tiden springer iväg och gömmer sig bakom husknuten tills man inte tror på det längre.
November är som en grå vadmalssäck och ju längre man kommer in i säcken desto svårare är det att hitta ut.
November är det som om solen aldrig hört talas om Norden.
November är som halvljummen makaronilåda med halvstelnad ost.
November är som halvljummen mjölk.
November är som en våt filt över öronen.
November är som att sitta med kemiläxa vareviga dag och få göra om den hela tiden.
November är som att få punktering på cykeln hela tiden.
November är som att måla på sig mascara och ha bråttom och sticka borsten rakt i ögat.
November är som att alla bra böcker är utlånade på biblioteket.
November är som att alla människor har skaffat sig en uniform, grått, brunt och svart så långt ögat når.
November är som en transportsträcka ingen vill gå.
November är utan skämtlynne.
Eller nej.
Ett visst skämtlynne har november för i kanske tio minuter tittar solen ibland fram och sedan säger november "Äsch, jag skojade bara" och så hivar november ner gråfilten över oss igen.

November är snart slut.
Jag håller ut.
Vi håller ut.
Snart är det vår.

Om ni vill, vågar och kan.

Hej, hej, det är bara jag.
Jo, jag är fortfarande kvar, det händer saker här, snart ska jag ha ett möte med Fk och Af, tänk, det har bara tagit 4½ månad.....
Jag säger som Kronér, jag återkommer och så gör ni också, om ni vill, vågar och kan.
Och, för att inte vara oartig, hur är det med dig?

torsdag 19 november 2009

Jag skrattade så jag grät.

Igår kunde ni fått se mig sitta på köksgolvet, mitt bland blomjord och krukor skrattande så att tårarna rann.
Det var som så att jag kunde givetvis inte nöja mig med att putsa fönster.
Nej då.
Blommorna behövde omjordas (jo, det ordet finns!) och det började regna efter att första fönstret var taget.

Så.
Raskt ner med alla blommor och omjordningen tog vid.
Jag har ganska mycket blommor.
Dels i fönstret, sedan på ett köksskåp och en ormbunke i ampel och en blomma på piedestal där...

I alla fall.
När jag äntligen var klar och hade satt upp alla blommor i fönstret så kom, (från ingenstans, sin vana trogen) Styre Långskank som skjuten ur en kanon, sprang fram till fönstret ( i sin vanliga kanonkulefart) kastade sig upp på fönsterbrädan och landade med ett par fötter i varsin blomkruka.

Det gick inte bra, han gjorde en snabb manövrering och fann sig själv ömt tryckt mot fönsterrutan, (du vet så där som Gustav-katterna kan synas i vissa bilrutor, dvs, helt platt.)
I samma skede så rusade jag upp från golvet och ylade "Är du helt från vettet!?" till Styre som hade för fullt upp för att kunna svara.
Långsamt, som i ultrarapid gled han ner från fönstret, drog i fallet med sig två av blomkrukorna, katt och blomkrukor singlade vackert ner på golvet och Styre försvann klädsamt i en hög blomjord.

Själv stod jag helt mållös och bara gapade, antagligen först helt illröd av ilska och sedan började jag skratta...
Benen vek sig och jag praktiskt taget knäade ner i blomjorden på golvet för att sedan lika graciöst som vilken dromedar som helst sätta mig mitt i jorden.
Jag var helt hjälplös, tårarna rann, jag ylade av skratt som en överförfriskad varg medan jag dunkade nävarna rytmiskt i blomjorden.

Styre skakade av sig jorden och bara glodde på mig och gick ut från köket.
Själv satt jag kvar ett bra tag.

Till och med när jag började plantera om blommorna igen så kunde man höra mig frusta okontrollerat av glädje.
Det är sådana stunder jag önskar jag haft en videokamera.

onsdag 18 november 2009

Fy fan...

Fy fan...
Jag ska putsa fönster idag.
Och de går utåt.
Lite svindel har jag givetvis förvärvat med åren också.
Hör ni inte av mig mer har jag ramlat ut.
Bara så att ni vet.

måndag 16 november 2009

"Jag tittar på tv."

Tydligt tecken på att man har pms:

Man ser på "Amazing Race" och tårar rinner över när folk segar sig uppför Kinesiska Muren.

Man ser på reprisen av "Dansbandskampen" och hickar till lite av gråt och rörelse när Torgny Melins går vidare.
Inte för att man vet ett dugg vilka Torgny Melins är, eller för att man bryr sig, men det är så fint att se folk bli så glada.
Det märkliga är att jag såg hela programmet, men jag misstänker att när jag såg de ovan nyss nämnda utföra 800 grader av Ebba Grön så blev jag så chockad att jag helt enkelt inte kunde slita mig. Jag visste ju inte vad de skulle hitta på härnäst. Att spela 8oo grader i dansbandstakt är så mycket punk det kan bli!

Man skrattar nästan gomseglet av sig när man ramlar in i en dokusåpa som presenterar Bret Michaels som "rockstjärna" och undrar, "I vilket universum är han det?" och man ser med förundran hur silikonkvinnor göra sig till för nyss nämnda man, allt medan man gräver sig allt längre ner i gottepåsen och även förundras över att tydligen går det att plantera in silikonhjärnor också nu för tiden.
Sedan funderar man på om de verkligen kan vara på riktigt, både mannen och kvinnorna, men innan tankarna blir för djuplodande slår man av sin egen lilla hjärna och slö-glor lite till allt medan jorden snurrar på.

Sedan hinner man också med Chuck och Larry på trean, man skrattar inte en enda gång men man orkar helt enkelt inte zappa mer.

Och för de som eventuellt undrar över citationstecknen runt rubriken..
Det är en sång, vet ni väl?

torsdag 12 november 2009

Ni ser ju vad jag har att göra med...

Fortfarande med tassarna tryggt förankrade på knappmojängen så vill jag bara passa på att tacka alla mina fanssss för deras goda omdöme!
Jag vill även tacka matte, för att hon puttrar omkring och tjurar här i lyan medan jag skriver så att pälsen yr. Hon ska snart få komma tillbaks till de här mojängerna.
Vidare vill jag också passa på att tacka Royal Canin, Sheba och inte minst Friskies som ser till att min pälsss är så sällsssynt vacker.
Kajalen runt ögonen är från Mjaufeline, vattentät och tål ett rejält kattmatsbad, för mellan dig och mig, finns det något som är godare än att sänka ner hela pälshuvudet i kattmat och bara blaska runt?

Hmm, det var något jag ville berätta...
Jo, just det.
För att det ska stå helt förutom tvivel vad jag får stå ut med här i husshållet, så bifogar jag ytterligare en bild.
Här sitter jag i allskönt lugn och ro (och det är inte alls sant som matte säger, att jag går till hinken och sätter mig när jag är sur. Tvärtom, alla måste väl få ha en egen plats där de kan sitta och filosssofera, eller hur?) och tänker på djupa saker som tyngdkraft ( Fåglar flyger men möss flyger bara när man kastar dem, har ni tänkt på det?) och andra viktiga saker.

Så. Där sitter jag. Och vad händer?



Allvarligt...
Ni ser ju vad jag har att göra med.
Detta är den brutala sanningen om Styre Långskank;
Trots att han har sin favoritleksak, en tom toalettrulle, så attackerar han MIG!
Hela pälsen blev ju i oordning.
Fick tvätta mig i flera timmar efter...

onsdag 11 november 2009

Nu har jag fått nog!!!


Ja, hej, det är jag, Asta Katt.


Nu har jag fått nog...
Det går inte en enda förbaskad dag utan att Styre påminner mig med sin pipiga stämma att "Jag har misssannn en egen Facebooksida och jag har maaaasssssorrrr med vänner som skriver där och där finns jag på kooooort!"

"Vad är det med det då, ditt luggslitna ärkefä?"väser jag.

"Mjaaa, jag bara undrar, vad har du? Är du ute på nätet nåt? Har du några Fb-kompissssar? Eller fansss som jag kallar dem...."


Då brukar jag slå irriterat med svansen och säga att jag vill absolut inte ha några Fb-kompissssar och absolut inte några människor som kompisar, det räcker gott med de jag måste hantera i vanliga livet.


"Men jag har till och med andra katter och en hässsst som kompissss!" säger den förbenade tokfjollen då...


Så det är inte utan att jag blir förbisssstrad här.

Hästar och katter som kompisar,va?
Så vad jag gjorde var att helt sonika skuffa matte av stolen och ta över den här knappmojängen ett tag för att bara tala om att nu räcker det!
Jag kräver minst lika många fansss som Styre, jag är minst en triljon gånger vackrare än den där slarvpälsen (för jag ska bara be att få tala om att det där med tvättning... Det är inte något som ligger högt på Styres lista. Ibland luktar han som gamla sockor. Bara så ni vet...) och jag är kreativ utav bara tusssingen när det gäller att komma på saker att göra.


Hm... Var det något mer jag skulle tillägga när jag ändå är i gång.

Jo.

Just det.
Som ni ser bifogar jag ett idolkort av mig själv.
Jag är till fullo medveten om att jag kommer att överösas med gåvor och presenter nu när ni alla tagit del av min vackra uppenbarelse, helst vill jag ha Sheba och råttor som låter (inte riktiga, för det tycker jag är uräckligt.)
Hm, det var nog allt jag hade att säga, tror jag.
Nu ska jag gå och lägga mig och sova så att jag orkar jaga och bli jagad av Styre i natt.
Lite kul är han ju.
Men väldigt sällan.

måndag 9 november 2009

Sjöraggare och maretroll på ordmenyn!

Vi tar några fler ord, va?

SJÖ-RAGGARE
Se där, ett ord som inte används för mycket nu för tiden. Det är synd det.

~rag²are, m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
[senare ssgsleden är (det omkr. 1958 ss. modeord i riksspr. upptagna) raggare, ung bilist som upp­träder uppseendeväckande (o. åker omkring för att jaga flickor), ligist, till sv. slang ragga, om åkare l. taxichaufför: åka omkring för att få frakt (för egen räkning) resp. för att få körning, möjl. etymologiskt identiskt med sv. dial. (Finl.) ragga, gå med svårighet, nor. dial. ragga, gå lång­samt, driva omkring (möjl. samhörigt med raga v.¹)]


Här är ett annat fint ord:

MARE-TROLL. (†) havstroll.


Och här, ett annat....
Rå.
Rået var högt som det högsta träd i skogen, hade granriskappa och grankotthår. LAGERLÖF Holg. 2: 282 (1907). Råden eller rådanden ser för våra ögon alldeles ut som en människa men har en svans baktill (enl. dalsk föreställning). Fatab. 1914, s. 251. EtnolKällskr. 3: 160 1946.

Jag menar, tänk bara...
Granriskappa och grankotthår!

Min vilde far brukade berätta om rå i skogen, enligt honom hade ett rå aldrig någon rygg utan var urholkad. Själv har jag inte sett några rå i skogen, förutom dem som slutar på -djur.
Men man vet aldrig, en dag kanske man stöter ihop med ett, i granriskappa och grankotthår...

Det är lite synd att de här gamla orden faller ur minnet, likaväl som de gamla berättelserna om rå och troll och jag vet inte allt som sades bo i skogar och gårdar och egentligen överallt, rå har jag inte tänkt på, på många år, men när jag var liten så minns jag att skogen alltid var spännande, för man visste aldrig, bakom vilken sten som helst, eller träd, så kunde det gömma sig ett troll, eller en pyssling.

torsdag 5 november 2009

Apekatt!

Det är ett tag sedan jag hade dagens ord, men det här är oemotståndligt:

Apekatt!

[jfr sv. dial. apekatt, abekatt, d. abekat, nor. apekatt, nyisl. apaköttr, nt. apkatt; af APA, sbst., o. KATT; den senare leden utgör bl. ett slags för­tydligande tillsats (jfr HVALFISK o. d.). som torde ha sin grund däri, att (den i Europa oftast sedda lilla) apan gm sin rörlighet o. vighet m. m. för den populära uppfattningen tett sig ss. ett katt­artadt djur; se RYDQVIST SSL 4: 180
GRIMM 5: 282; jfr äfv. MARKATTA]

om efterapare. En sådan liten apekatt! (i tilltal till barn som apar efter).
O.. / Voltaires fagre apekatt. THORILD Straffs. 2 1784; om Kellgren).
SCHULTHESS 1885.
(föga br.) zool. kattmaki.
Cheirogaleus. Apkatt.
Detta slägte liknar på en gång Makien och Katten. Det har den förres apfötter och den sednares kroppsvext. SCHEUTZ Naturh. 23 (1843).
DALIN 1850.



Tänk... Jag hade glömt bort det ordet, hur kunde jag göra det?
Apekatt... Härligt ord!

måndag 2 november 2009

Hurra för mig!

För övrigt har jag passat på att fylla år, hurra för mig!
Och hurra för alla som firat mig precis så som jag vill firas.
Med punk-skivor, kakor, luncher, blommor och ormhalsband och de människor jag tycker bäst om i hela världen så ser jag med tillförsikt på mitt inklivande i den åldern som vi kallar fyrtiosex.
Det innebär att det är fyra år till mitt förmodade kalas nere på Österlen, dit jag med tillförsikt ser att ni alla sluter upp.
Jag tänker mig ett firande i en vecka ungefär. Det torde vara lagom.
Med sightseeing vid Ale stenar, havsgluttande, god mat-ätande och öldrickande och mycket skratt och stoj.
För födelsedagar är till för att firas, visst är det så?

Förbannad cynism.

På text-tv kan man läsa att 54 000 blir utförsäkrade nästa år.
Vidare kan man läsa att försäkringskassan räknar med att en tredjedel blir sjukskrivna igen efter ett halvår.
Till vilket pris undrar man?
Hur mår den tredjedelen sjukskrivna efter en sejour ut i ett arbetsliv där de inte ens skulle ha varit?
Att helt kallt räkna med detta visar på en förbannad cynism.
Det är inte utan att det känns som vi är någon slags mänskliga försöksdjur, som ska testas för att se hur det går, eller inte går.

Men är jag förvånad?
Det tror jag inte någon är...

lördag 31 oktober 2009

Är det slutet på bloggen?

Man kan börja undra, är det så här början är till slutet på en blogg?
Nio dagar utan ett enda behov att uppdatera, det jag gjort är att läsa andras bloggar, tänka "Men har de inte uppdaterat?" emellanåt, men aldrig tänkt tanken själv att "Jag har inte uppdaterat heller."
Jo, igår slog det mig.
Funderade flyktigt på att uppdatera, tänkte sedan, "Nej, vi tar det en annan dag."

Inte för att jag lider brist på saker som händer och saker jag tänker, däremot så har jag tydligen inget behov att berätta om det just nu.
Så, jag tror väl inte att det är slutet på en blogg vi bevittnar nu, kanske enbart en paus som varit.
Vi får väl se.

torsdag 22 oktober 2009

Men säg till mig, då!

... Men säg till mig, då!
Jag har bjudit folk på lunch, om en timme och vad gör jag?
Jodå, vanan trogen sitter jag här och småfilosoferar och viftar med tårna.
Inte för att jag är förvånad men någon gång ibland känner jag en snudd av förvåning att jag aldrig slutar att skjuta upp saker.

För övrigt förvånar det mig att jag mer och mer ofta bjuder folk på mat.
Och att de äter.

Jag har precis för mig att jag inte är en sådan människa som bjuder hem folk på en bit mat och prat.
Jag föredrar ju en god bok till lunch.
Eller inte till lunch men som sällskap till lunchen.
Håller jag på att bli social?
Eller har jag helt enkelt bara smådåliga böcker hemma?

Kärlek är ................... ?

Jag tänker som så att jag slänger ut en liten enkel fråga till er...
Minns ni de här teckningarna med "Kärlek är..."?
Så.
Kärlek är ......................................... vad då?

Och räcker inte det som något att bita i på morgonen. Eller kvällen.
Vänskap är........................................ vad då?

onsdag 21 oktober 2009

... vari jag drabbas av eftertankens kranka blekhet med schwung!

... Och tänk så roligt jag har mitt i allt elände...
Kia sms'ade härom dagen och försökte umgås med mig, strängt upptagen som jag var så skrev jag "Lite upptagen..." Hon messade tillbaka och sa "Kanske i morgon?" Varvid jag på mitt bossiga, mystrevliga sätt, svarade "Ja! Under tiden får du väl läsa bloggen och uppdatera dig."

Vilket hon gjorde, som hon sa igår "Jag gick bakåt till senaste gången vi träffades för att se om du skrivit om det, och det hade du ju."
Så det hade jag tydligen gjort.

Vilket fick mig att fundera över om det är rätt att vänner får finna sig i att dyka upp här i bloggen titt som tätt.
Å andra sidan så skriver jag ju inte i detalj om någon av dem och å tredje sidan så har jag funnit ett visst nöje från de berörda när de läst om sig själva och sina eskapader tillsammans med mig.
Å fjärde sidan så kanske det är därför de uppför sig så väl och är så förbålt trevliga för att de när en misstanke om att om de inte uppför sig så hamnar de här på ett ofördelaktigt sätt.
Å femte sidan har de nästan aldrig några otrevliga sidor. Man skulle lätt kunna misstänka att de går på charmkurser i lönndom. Det kanske de gör?
Å sjätte sidan kanske de har egna bloggar där jag dyker upp titt som tätt, precis som jag är.
Bister, burdus och lika charmig som en gråsten mellan varven.
Å sjunde sidan blir jag smått nervös när jag tänker på det.
Å åttonde sidan så tror jag att jag aldrig mer ska nämna någon vän här över huvud taget.
Å nionde sidan så vete fan vad jag skulle skriva om då.
Å tionde sidan så har jag vecklat in mig i det här resonemanget så jag knappt tar mig ut och finner att jag måste entlediga mig själv och eventuellt ägna tiden åt charmoffensiver både åt vänster och höger, uppåt, nedåt och snett åt sidorna.

Å elfte sidan så kan det inte vara nyttigt att tänka så mycket.
Å tolfte sidan så kanske jag borde ägna mig åt lunchen.
Å trettonde sidan så tror jag att jag gör det.

Medan jag funderar på om det eventuellt kan finnas en fjortonde sida...

Det är en viss skillnad, eller hur?

Men du...
Jag köpte "Konsten att vara snäll" igår på secondhanden. Borde vara en bok som skickas ut till allmänheten en masse.

Jag har nämligen en teori som i korthet går ut på att vem som helst kan bete sig som en idiot, medan däremot att vara snäll är en fin konst som ytterst få kan utföra.

Speciellt snäll utan att vänta sig något tillbaka.
Bara vara snäll för att vara snäll och sedan vara nöjd med det, oavsett hur det tas emot.

Det är som i den där boken jag pratar om ibland, (en sådan där bok som jag läst en gång och inte vågar läsa igen för jag tänker att "Den kan inte ge mig samma upplevelse igen...) där en indian pratar om att släppa taget.

Det finns så mycket vi människor behöver lära oss att släppa taget om, andra människor, saker, minnen och jag vet inte allt...

Vi kan säga att "Nej, jag bryr mig inte längre" men ändå så bär vi på en liten tagg som gör ont när vi tänker. Vi blir uppretade när vi möter personer som gjort oss illa, när saker går sönder och minnen gör ont.

Han, den här indianen har ett exempel på om man t.ex. ger bort en sak.
Sedan upptäcker man samma sak på secondhanden man besöker någon vecka senare.
Och man blir ledsen och lite vrensk och tänker "Jaha... Så var det, alltså..."

Han menar att om man ger bort något så ska man ge bort det totalt. Fritt för den andra att göra precis vad som helst med. Utan att man själv ska bry sig.
För annars har man gett bort något med förbehåll att det ska hanteras på ett visst sätt.

Egentligen borde kanske varje gåva komma med en liten inskription...
Det kunde stå:
Jag ger dig det här för att jag tycker om dig och du får göra precis vad du vill med det.

För jag tänker, så ska det väl egentligen vara. Att man ger för att man tycker om.
Sedan vad som händer, med saker och med hjärtan också för den delen det spelar inte så stor roll.
Just att kunna ge och sedan deala med känslan efteråt, utan bitterhet som hänger med i åratal, jag tror att det är själva grejen.

Skulle jag själv bli vrensk om jag hittar något jag gett bort i secondhanden.
Troligen.
Troligen skulle jag också bli störtförbannad.
Men jag hoppas att jag kommer på tanken att det inte betyder att personen jag gav saken inte tycker om mig. Utan bara inte behöver saken jag gav.
För det är en viss skillnad, eller hur?

tisdag 20 oktober 2009

Flashbacks från exorcisten. På citygross av alla ställen.

Som jag sa till mig själv nyss "Jag har fan ingen inspiration till bloggen över huvud taget."
Vilket innebär att det här är ett tillfälle så gott som något att låta fingrarna vandra lite planlöst över tangenterna.

Var över till äldsta vännen igår, hon har stora planer, riktigt stora, det är hus och loppis och jag vet inte allt. Hon går i gång och jag bromsar, sedan går jag i gång och hon bromsar. Ett perfekt exempel på vänskap när det är som bäst.

Egentligen borde det finnas massor med småsaker att irritera sig över, folk som bär sig tjockskalligt åt, som t ex damerna som tyckte att det ultimata stället att uppdatera varandra på var när de skulle packa ner varorna klockan nio på city gross igår...

Och som de pratade... De pratade så de glömde att packa så att kassörskan fick bygga ett litet berg med mina varor allt medan damerna snackade så att gomseglen fladdrade.
Deras rörelser blev långsammare och långsammare och avstannade helt medan de insöp varandras berättelser.
De ojade och de stånkade och de skakade på huvudena så att resten av oss som stod i kön fick flashbacks av filmen Exorcisten där en annan kvinna verkligen skakade loss på sitt huvud.

I normala fall skulle jag ha blivit irriterad. Hade jag varit man skulle jag ha ylat "Men hörni! Är det inte ni kvinnor som är så bra på att multitaska, eller vad det nu heter!? Var är den kapaciteten nu!?"

I stället blev jag smått full i skratt. Kvinnorna var nästan för bra för att vara sanna, där de gick in i sin egen värld och glömde tid och rum totalt, allt medan kassörskan som av förståeliga skäl ville hem blängde på dem, kön bakom oss fylldes på och ingenting hände mer än detta samtal.

Vi andra kunde lika gärna ha befunnit oss på Mars eller någon annan hemtrevlig planet.

Sedan kom de så smått till sans, med sömngångaraktig hand tog en av dem sina tre paket med köttfärs och stoppade in dem i sin kasse. De två andra rafsade till sig sina saker, de sa "Ja, trevligt att råkas!" och lovade att "Vi hörs snart!" och sedan verkade det som de fick syn på oss, kassörska med kunder som bara stod och tittade på dem.
"Uj!" pep de och liksom studsade på stället och försvann.

Jo, det var roande men ändå, jag hoppas att jag inte hamnar i samma kö som dem igen.

fredag 16 oktober 2009

Vi kanske är som ogräs?

... Men allt är ju inte "död pest och pina" som Lundell sjunger i "Bättre tider".
En sång som jag fick i huvudet i kväll.

Den mannen tror jag att vi redan enats om är ett geni, eller hur?
(Speciellt Kia som ryser av vällust (eller är det motvilja?) varje gång vi diskuterar honom...)

Men i alla fall.
Jag är inte ensam mitt uppe i allt det här. Den här cirkusen med sin karusell har det goda med sig dock att mina vänner kickar in och hör av sig och bara finns.
Den här cirkusen och karusellen har fört med sig att jag läst många kloka och goda kommentarer från bloggare som jag inte visste om innan.
Den här cirkusen och karusellen som vi är på, många med mig, kan bli utdragen och troligen ganska bitter men en sak, vi är inte ensamma.
Jag tror att tillsammans kan vi stötta varandra och i värsta fall får vi väl starta ett parti, ett gammaldags gräsrotsparti, nej, stryk det, ett ogräsparti, för ogräs växer vilt och högt och fritt och det lär behövas att vi kan växa vilt och högt och fritt och göra oss själva lika synliga som de första maskrosorna på våren.
Och ett ogräsparti skulle onekligen vara passande när vi behandlas som just ogräs. Vi ska inte synas utan vi ska ur rabatterna och till komposten eller vart det nu är vi ska ta vägen...

Men i alla fall...
Tillbaka till Lundell och hans "Bättre tider".
I texten står det bl.a. som så här:

Jag tar risken att bli kallad
flummare och fåne
när jag säjer att jag ser den varje kväll
Jag syftar då förstås på Vattumannens måne
som ler och säjer:
Öppna alla spjäll
Det blir en jävla kamp
men ni har tiden på er sida
Om hundra år ser allting annorlunda ut
Det som sker är oundvikligt
det ska smärta, det ska svida
Men en vacker dag är helvetet slut

Vi går mot bättre tider
tro mej, tro mej
Det här är inget skämt
Och inte heller är det
tro mej, tro mej
nånting som jag själv bestämt
Vi går mot öst
Vi går mot väst
Vi går mot liv
Vi går mot fest
Vi går mot bättre tider
tro mej, tro mej
för det har tiderna själva bestämt


Och jag tror, någonstans att det är viktigt att tro att det kan bli bättre... För någonstans så har jag svårt att inte tro på någon som helst ljusning. För när allt är så jävligt som det kan bli, då måste det vara någon måtta på det. Någon gång.

Jag tänkte faktiskt i dag att "Nåväl, de har inte ättestupan kvar i alla fall, alltid något.."

I mitt fall är det väl humorn som är det sista som överger mig. Och hoppet. Jag tror det är livsviktigt att ha både och, även om de är flämtande små ibland, så måste man försöka bevara dem, eller vad tror du?

Någon som har lite minne över?

Vidare, det är inte konstigt att man blir förbannad.
Jag menar, jag jobbade själv på en myndighet vars främsta flaggskepp var att det mesta inte fungerade som det skulle så i och för sig är jag inte förvånad när jag ser en annan myndighet misslyckas kapitalt med vad de ska göra.
Saken är väl som så, att jag tror att flertalet av de som jobbar på Fk gör vad de kan, försöker så gott de kan, det måste jag tro, för att inte tappa hoppet om mänskligheten totalt.

Men.
Med de här nya reglerna och nya datorsystem och gu' vet allt som de styr med där så tappas en viktig komponent bort.
Vi, människorna som är beroende av att just Fk fungerar som det är tänkt.
Problemet med att hantera människor är att vi är sköra normalt sett, sjuka människor är ännu skörare och därför borde det vara tusan så viktigt att det fungerar.

Men.
Det gör det inte.
Jag kan räkna upp ganska många fall som hamnat mellan stolar, folk som spenderar sina dagar i telefonköer och någonstans så blir jag förbannad igen när jag tänker på att vi, som är sjukskrivna, vi ska fungera och jaga efter folk och läsa i genom regler och se till att vi kommer när vi ska, medan allt går på tämligen lösa boliner.

Men.
En annan sak.
Det här är vad regeringen lovade skulle hända när de gick till val.
Det här är vad majoriteten av folket ville.
Jag hoppas att de är nöjda nu.

Och, vet du, jag tänker på de som inte orkar, som inte har talets gåva när de har planeringsmöten och sedan går hem med en klump i magen för att det de ville ha sagt inte blev sagt.
Jag kan prata för mig, och det är tur, sedan att jag glömmer vad som sagts när jag blir stressad är en annan sak. Och det vet nog både du och jag att möten om ens framtid lustigt nog kan verka stressande på vem som helst.

Så jag glömmer som sagt vad som sägs. Det är ungefär samma känsla som om någon skulle klippa till en i huvudet med en sandsäck. Jag vet att jag varit där men jag minns sporadiskt.
Det är en intressant bieffekt av att bli utbränd. I stressade situationer är mitt minne lika stort som en valnöt.
Jag har ju vant mig vid det nu, dock undrar jag lite över att jag inte tänkt på att skaffa en kalender där jag skriver ner vad som sagts och stolpar över samtalen som hålls.
Jag fick det som råd igår och ta mig tusan, det ska jag göra, för något säger mig att det kommer att hållas mycket möten....

Som när jag var hos läkaren i onsdags... Min terapeut frågade mig hur det hade gått och jag sa "Hmm, jaa, i stora drag så gick det väl som jag tänkt, men jag minns inte allt..."
och när hon frågade om han skulle skicka in ett läkarintyg var jag tvungen att svara att det mindes jag inte över huvud taget. Bara att det skulle tas reda på vad för ansökan som skulle skickas in.
Terapeuten log och sa att hon skulle fråga läkaren för "Förhoppningsvis minns han vad han skulle göra."
Och som jag sa, "Det hoppas jag verkligen!"

För en sak kan man lita på. Jag minns inte. Inte när jag verkligen behöver minnas.
Någon som har lite minne över kanske?
Jag tar emot det tacksamt...

Det är väl själva fan!?

Är det inte själva fan?

För, förstår du, så här är det...
Handledaren jag har jagat sedan i juli finns inte längre kvar på sin plats.
"Aha... Det är därför det inte ens är telefonsvarare där!" sa jag idag.
"Precis!"
"Men det är väl själva fan ändå!?" sa jag.
"Jo. Det är precis vad det är."
"Och vad ska jag göra nu då?"
"Nu ska du inte göra ett dugg mer. Du ligger på kommunens bord (ja, jag vet, jag tänkte för mig själv att "Hm, jag hoppas jag inte ligger så länge så jag får träsmak.") och de hör av sig när något är på gång. Du kan och ska inte göra något mer. Än att gå hem och ta det lugnt!

Så då gjorde jag det. Och tänker göra det.
Tills jag kommer av bordet.
Är det sådant som kallas bordläggning?


Sedan, om man inte vore en så positiv människa som jag trots allt är, så skulle man kunna fråga sig om inte personalen på Fk skulle kunna ha den goda smaken att höra av sig när de försvinner och tala om vem man ska ha i stället?
Det skulle man kunna tycka eller hur?

För övrigt, det där kuvertet med vad som händer med oss som kan bli utförsäkrade kom igår.
Har ni fått det och läst det?
Det har jag.
Otaliga gånger.
Speciellt bra tycker jag om de nya a-kasse-reglerna och att man kan få sjukpenning igen efter tre månader då man inte erhålligt något från Fk.
Jag antar att under de tre månaderna ska man försvinna någonstans från jordens yta och leva på luft och vatten?
Nåväl, luft och vatten gör ju ingen tjock och det passar ju bra, lagom till beach 2010 kommer ett flertal av oss svenskar som inte får något någonstans ifrån att kunna visa upp väldigt slanka kroppar.
Det är tur att vi har en regering som tänker på oss.
Eller hur?

onsdag 14 oktober 2009

Cirkusen är i stan.

Jo, den är det.
Låt oss säga som så här, att nu kids, nu är det som cirkusen rullat in, dragit i gång karusellen och den går i vansinnig fart och allvarligt talat, jag vill hoppa av i farten.
Kan jag det?

tisdag 13 oktober 2009

Inbillningssjuka eller inte...

Medan jag inte är online så ställer ni till med upplopp i nätvärlden...

Nu har jag läst både Mad Worlds och Cickis inlägg i den här frågan om sjukskrivningar och fib och utbrändhet. Länkar har ni till vänster, för jag har inte tid att ägna mig åt html enligt alla konstens regler.

Så här är det. Imho.


Fram till den dag då man själv drabbas av en sjukdom så är man lyckligt ovetande om dess fulla effekter.
Man kan tro att man begriper men man har inte ens en aning tills det händer.
Händer det så kan man knappt tro att "Det är så här det är..."

Jag drabbades av utbrändhet själv, och en sak är klar. Folk som tror att det är en släng av det man får, vet inte vad de pratar om.
När så enkla saker som att ta sig ut till soptunnan blir lika vådligt som en tripp uppför Kilimanjaro, när man gråter för ingenting och allting och när allt man någonsin tyckt man var och stod för inte finns, vad gör man då?
När det enda man helt plötsligt är bra på är att sova så vet man inte längre sitt värde. När man inte känner igen sig själv längre, vem är man då? Det är det man får ta reda på. När man orkar och kan. Men vägen dit är lång och under den vägen så kan man också få se det fenomenet att den personen man håller på att bli inte är så omtyckt av alla som tyckte om en sådan som man en gång var.
Då, när man alltid ställde upp, jobbade över, kom tidigare, hjälpte allt och alla utom sig själv... När man helt plötsligt börjar dra gränser och säga "Nej." så går det inte helt smärtfritt. Som tröst kan jag säga att de som inte tycker om en när man står upp för sig själv, de kan man helt enkelt vara utan. Det är ingen förlust att avyttra sådana bekantskaper.

Jag vet att det är så många som tror att folk är inbillningssjuka. Jag tror också det finns en försvinnande liten del som är det.
Men jag tror att merparten inte är det.
Jag vägrar att tro att folk fullt medvetet väljer ett liv som innefattar skojigheter som att tämligen konstant säga "Nej, jag kan inte." eller "Nej, jag har inte råd."

Jag vägrar att tro att majoriteten också tycker att det faktum att varje dag känns som vilken dag som helst är något attraktivt.

Jag vägrar att tro att man medvetet väljer att utesluta sig själv ur en arbetsgemenskap, för även om det alltid finns träskallar på arbetsplatser så ger t.o.m. de en gemenskap.

Jag vägrar att tro att flertalet av oss sjukskrivna vaknar varje morgon och sträcker på oss och tänker "Ännu en dag när jag kan göra precis vad som helst."
Vad jag däremot tror och vet är att flertalet av oss vaknar upp och känner oss förbannat otillräckliga.

Jag vägrar att tro att majoriteten av oss sjukskrivna lever ett lattjolajbanliv, fullt med sång och dans och skoj som gör oss så utmattade att vi inte orkar göra skäl för oss.

Vad jag vet är också att hela den här storslagna idén med att sjukskrivna ska prövas för arbetsliv, (vilket jag inte har något emot) inte fungerar i praktiken.
Jag kan säga det med största säkerhet eftersom jag är inne i det hamsterhjulet just nu, och det ska jag säga dig, att hur jag än puffar och springer i hjulet så händer det inte ett dugg.
Vad jag också kan berätta är att det är inte mitt fel.
Och ja, du kan säga att "Nå, det fungerar kanske inte för dig, men för andra!" men då ska jag tala om för dig att jag är minst lika viktig som vem som helst.
Att det fungerar borde vara en självklarhet, annars ska inte sådant här dras i gång över huvud taget.
Jag vet inte vad jag ska göra mer efter att ha påtalat mitt intresse "Nu sätter vi i gång!" som jag sa i juli, efter att ha ringt min handläggare som är än här än där men aldrig på samma ställe så att jag kan prata med denne.
Det går förbannat bra att tala om planer, lägga upp mallar och sedan inte låta det hända någonting. Eller så verkar det för oerfarna ögon.

Nej, du... Jag vet och förstår att många tycker att sjukskrivna ska klämmas åt och testas och provas och donas med. Jag vet det.
Jag blir inte arg.
Men jag accepterar det inte.
Jag kallar det okunskap.
Och jag kallar det dumhet.

Och den dagen, om mot förmodan, det skulle hända att du eller någon annan går ner på knä och behöver en hjälpande hand då finns jag här.
För jag vet.
Både hur det är att vara frisk. Och sjuk.

måndag 12 oktober 2009

Mat.

Om jag inte får mat snart så kommer jag att gå in och gnaga på grannens skor.
Så hungrig är jag.

fredag 9 oktober 2009

Hur var det nu man använde en hårborste?

För de som till äventyrs har något emot kraftuttryck så torde det vara läge att vända nu.
Jag är helt jävla slut. Så in i helvete trött att jag kommit förbi tröttheten och mer knallar omkring som en zombie i någon Stephen King-roman.
Hålögd och med håret på ända för jag kan inte klura ut hur hårborsten fungerar, var det skaftet man ska dra genom håret eller hur var det nu igen?
Tandborstningen höll på att ske med frisyrgel i stället för Colgate och kaffet gjordes så starkt att jag nästan fick ont i ögonen av att titta på det.

"Men varför!?" skriker du som är bekymrad läsare, "Vad har hänt!"

"Jo..." säger jag. "Asta Katt hämtades hem på eftermiddagen igår, "Lugn och ro, inga höga hopp och håll koll på kattungen" sa veterinären.
"Heh..." sa jag och tänkte det här lär bli lika enkelt som att såpa pingviner.

Det blev det också.
Asta Katt var lite vinglig och fick vara i sovrummet medan hon vilade.
Sedan öppnade jag dörren.

"Åh! Här kommer hon, polarnas polare, skojkatten, boxbollen!" tänkte Styre, la öronen bakåt och omfamnade henne med både klor och tänder.
"Lugn och ro!" röt jag och lyfte bort Styre.
"Vad fan säger du , människa?" frågade Styre.
"Hon behöver lugn och ro, du får inte slåss med henne!"
"Lugn och ro? Vad är det?"
"Att du låter henne vara?"
"Låta polarnas polare, boxbollen, skojkatten vara? Vad är det för mening med det? Kom igen, Asta Katt så jagar vi varandra!"

Asta fick vara lite längre i sovrummet, hon såg tacksam ut.

Men sedan...
Sedan skulle matte sova.
Försökte först med öppen dörr.
In kommer Styre...
"Hmm. Människa i säng! Red alert!" och så attackerade han för katt och fosterland.
Det var okay. Jag är numera van igen vid att någon biter mig i fötterna, sparkar mig på knäskålarna och får för sig att "Den där grejen mitt i ansiktet på henne, människan, måste vara en gigantisk leksak!"

Så jag uthärdade och led.
Men sedan var det Astas tur, säga vad man vill om Styre, men han fördelar sina gracer.
Därför lyftes Styre ut. Dörren stängdes.

Och hela natten har vi därför lyssnat på Styres tolkningar av "O sole mio", "You're nothing but a
hound dog" och "Jag är en ensam kattunge i haaaalllen".
Den katten kan bli nästa Pavarotti inom kattsläktet.
Tro mig.

Nu är det dock morgon. Jag är vid det här laget så trött att jag känner mig smått upprymd, du vet, som man blir när man sovit för lite och allt verkar smått roligt.
Det är en trevlig omväxling.
Men det ska gå det här med.
En dag i taget och ett kattslagsmål i taget.

torsdag 8 oktober 2009

Asta Katt är hemma nu.

Asta Katt är hemma nu efter kastreringen och har vaknat och går rakt. Hon fick vara kvar på uppvaket hos veterinären till på eftermiddagen eftersom Styre är en vild kattunge som inte begriper lugn och ro speciellt mycket. Såvida det inte är han själv som vill ha det så klart...

Era kommentarer kommer upp, jag är bara så förbångande trött så jag skulle kunna stå i ett hörn och sova som en häst och därför tänker jag hoppa i säng och sova i ungefär sjuhundrafemtio kilometer i timmen. Eller vakna varannan timme. Det görs det också.
Vi hörs, ni.

onsdag 7 oktober 2009

Jag har bestämt att allt ordnar sig.

Jo men du...
I morse tog jag långa benet före och gav mig ut på en motionsrunda. Solen sken och vinden blåste precis lagom och någonstans kom känslan, kanske från talltopparna att "Jo, men det ordnar sig ändå."

Någon sa någon gång att "Skulle jag sörja så jag blev tokig, inget kan bli rakt som är krokigt" (eller något i den stilen...) och själv tänker jag "Skulle jag oroa mig så jag blev tokig så blir fortfarande rakt inte krokigt."

Så jag har bestämt att allt ska ordna sig.
Så får det bli helt enkelt.

Nog skulle jag kunna vara lite gramse på FK som håller sig med telefonmeddelare (nej, inte telefonsvarare, eftersom man bara får ett meddelande att si och så är i Korpilombolo och skördar fårull) nog skulle jag kunna vara lite gramse på att ingen vet någonting någonstans och visst skulle jag kunna vara gramse på all tid jag spillt på att få veta just detta ovärderliga faktum att ingen vet någonting.

Nog skulle jag kunna det.
Men nu har jag bestämt att det ordnar sig ändå.

För övrigt har jag också bestämt Oktober ska bli en ljus och höstklar månad, full med dagar som känns som att dricka kall sockerdricksluft, lagom med stormar och lagom med regn.
Vidare har jag också bestämt att allt som ni andra går och funderar på, det ordnar sig det också.
Bra, va?

söndag 4 oktober 2009

Visst blir man lite mållös?

Hör du, visst blir man ibland lite mållös?
Imorse, för jo, för de som vet, jag steg upp vid sju imorse efter Fimpens räddningsaktion (där hon i likhet med Kinky Friedman hävdade "Sometimes you got to have some fun, whether you want it or not." Eller hur han nu sa det.)

Hur som helst, andemeningen var densamma, så Fimpen kom upp här beväpnad med franska, ost, skinka och chilinötter och öl. Precis vad man behöver för en kvälls roligheter.
Och inte att förglömma lite whisky.

Jag misstänker starkt att det är därför man har vänner, för att de ska rycka upp en när man är lite på väg neråt och inget känns speciellt roligt och inget känns som det lockar. Då kommer vännerna in och drar en i svansen och säger "Kom igen, katten, det svänger ju!"
Och då känner man efter lite och jo, lite svänger det allt.
Lite. Och sedan svänger det lite till.

Så igår svängde det. Vi hade rysligt roligt, gjorde varma mackor, sjöng och skrålade och Styre satt i knät och skrålade han med och det bästa av allt var nästan när Fimpen gick hem.
(Nej, inte menat som så att det bästa var när hon gick hem.)
Utan att hon gick hem tre gånger. Eller försökte i alla fall.
Varje gång jag stängt dörren så ringde det på igen och hon hade glömt något.
Sista gången hon fick tag på dörrklockan så hade jag precis tagit en stor klunk vatten och höll på att storkna när jag försökte svälja och fnissade samtidigt.

Men till slut kom hon iväg. Och jag skuttade till sängs för att sedan i morse, klockan sju stå upp pigg som en Sarons lilja.
Äldsta vännen och jag åkte nämligen iväg för att hämta brorsdottern.
Resan dit var tämligen omväxlande, både sol och regn och moln och klar himmel.

Väl nere på Västgötaslätten sade äldsta vännen, ity hon har varit överallt och vet allt. (obs. ingen ironi, jag menar det verkligen.) hon sade alltså "Vi kanske skulle ta en fika på Osterian." varvid jag sa "Ja! Där har jag aldrig varit!" varvid hon tittade häpet på mig och sa"Har du inte varit där!?" och jag skakade på huvudet och frågade "När skulle jag varit där, menar du?" ity jag inte brukar tillbringa tiden i Västergötland över huvud taget.

Men i alla fall. Vi hämtade brorsdottern och iväg till Osterian.
Det stod redan en flock av människor utanför dörrarna och på slaget elva släpptes vi in. Först skulle vi beta av själva ostaffären, sade äldsta vännen och mumlade något om "Det finns smakprover av ostar där!"

Så vi in i ostaffären och runt i gångarna. Det stod mycket riktigt smakprover på några bord, skålar med små tänger att ta osten med och jag vet ju inte hur det är med dig, men jag använder gärna verktyg om det finns sådana eftersom jag fått för mig att det är lite mer hygieniskt.

Så vi tog tag i varsin tång och provade morfars brännvinsost eller om det var farfars, jag minns inte riktigt, någon far i slutet var det och det smakade verkligen bra.

Sedan klev en madam in genom dörren.
Hon marscherade raskt fram till en smakprovsskål och nös.
Åtta gånger!
(Jo, vi räknade.)
Det var inte tal om att hålla händerna för näsan eller att vända bort huvudet, nej då, hon nös över hela skålen med fermitet och precision.
Vi andra i lokalen tittade lite på henne, det blir ju lätt så när någon nyser och nyser och nyser och därtill är placerad rakt över en skål med mat.
Sedan tog hon resolut händerna rakt ner i skålen, gröpte runt som om hon letade efter guldklimpar och moffade in i munnen.
Alla andra som stod runt samma skål hade i och för sig redan backat en bit när hon kom in och höll sin nyskonsert men det där var droppen, helt plötsligt var hon helt ensam vid skålen.
Det var hon säkert nöjd med, när jag tänker efter.

Och vi, vi andra, vi bara tittade.
Och begav oss till ett annat bord med ost.
Det kändes på något vis mer aptitligt.
Men visst blir man mållös?

Det slog mig nu förresten. Mållösa blev vi ju på ett sätt, men inte mållösa på ett annat.
För som tur var fanns det ju mer ost. Annars hade vi varit dubbelt mållösa....

fredag 2 oktober 2009

Hur är det med dig, då?

Jag ligger efter här.
Det blir ju så när man farmar (humoristiskt getöga kastat mot Cickis design vars länk ni hittar till vänster och som berättade om Farmville för mig.) och är maffiamedlem på facebook.
För att inte tala om alla spännande uppdateringar som folk gör som jag bara måste kommentera och alla tester som ska göras och alla skämt det ska skrattas åt.
Jag är fast. Totalt fast. Jag erkänner. Och jag har skoj varje sekund nästan.

Men det går över. Det är nyhetens behag.

För övrigt, Styre Långskank fyller fyra månader idag! Vilket innebär nya råttor.

Och "örkar ja" mer än jag gjorde sist när jag skrev?
Nej. Faktiskt inte.
Jag är så trött på att inte veta hur det ska bli med hela baletten, så trött att jag knappt orkar bry mig. Intalar jag mig själv. Medan jag bryr mig.
Hur det än blir, så blir det, det är väl en sak som är säker...

Var i stugan en sväng idag, det ska visst bli busväder imorgon så jag tog undan blomamplarna och ställde de mindre krukorna i lä.
Tittade på almen, det finns några döda bamsegrenar som jag verkligen hoppas inte kommer ner. Men, hur det än blir, så blir det, där också, eller hur?

Annars är det höst här. Det är det väl hos dig också antar jag.
Känns skönt på ett sätt, men någonstans kan jag inte låta bli att undra vart fan sommaren tog vägen?
Det gick undan känns det som.

Och nu, nu är det mindre än tre månader till jul... Tänk dig...
Sommaren som var känns långt bort och sommaren som skall komma ännu längre bort.
Men vi ska igenom den här vintern med.
Med mörka November och December med köphysteri och Januari som känns som hundra år och sedan, Februari som kanske, om vi har tur visar lite vårdropp.
Men det är långt dit nu.
Känns det som.

Jaa... Så är det med mig nu, hur är det med dig då?

onsdag 30 september 2009

Åh, vad jag retar mig...

--- För övrigt....
Gu' vad jag retar mig på att de håller på och möblerar om på stormarknaden.
Var där för några veckor sedan och röran var total.
Var där igår igen. Inte fan ser det bättre ut.
Det enda de uppnått är att folk (igen) går med halsarna sträckta som hungriga fågelungar allt medan deras blickar söker och söker och inte finner vad de vill ha.

Vad är det bra för?

Vid fiskdisken har de måsskrin, jag antar att man ska sluta ögonen och drömma sig till någon kust någonstans och sedan sväva fram som en zombie och säga "Ett kilo reker" med göteborgs-stämma och sedan sväva bort från måsarna som skriker och öppna ögonen abrupt och se att "Nej, jag befinner mig långt från kust och hav och salta vindar, jag står med kattsand upp till knäna och Friskies adult och leverpaté och allt vad man kan tänka sig för de små rara pälsbollarna."

Det får mig så förbannat irriterad att vandra omkring i gångarna som en osalig ande, jag vill inte behöva springa som en lössläppt antilop uppför en gång, ner för en annan, till vänster, till höger och sedan till slut hitta pastan undangömd förskräckt i ett litet hörn där den står och hukar.

Jag vill inte jaga omkring som en vild bandhund efter mina flingor, jag blir bara ilsk, jag blir bara sur och jag lovar mig själv att aldrig mer handla någonting någonstans, ity att leva på luft och luft verkar så mycket enklare än att försöka hitta min dagliga dos av kaffe.

Vad är det som blir bättre av att honungen flyttar några meter åt höger, att kattmaten tar ett frivolt skutt rakt fram och att brödet står centrerat i varuhuset?
Var är vinningen?
Jag begriper det inte och jag känner mig som polaren Theseus i en labyrint, dock utan röd tråd för att ta mig ut.

"Ja örk int´"

Det känns som jag inte har mycket inspiration för tillfället.
Så mycket som ska fixas och donas med innan mitten av oktober och det är nästan så jag tänker "Ja örk int'!" men samtidigt så vet jag så väl att här handlar det inte om att orka utan att göra.

Så jag skjuter upp vad som bör göras till dagarna som skall komma. Det fungerar fint men driver mina medmänniskor till vansinne. Ja örk int' bry mig om det heller.
Var sak i sin takt, eller nej, jag menar, var sak i min takt...

Asta Katt skall kastreras nästa vecka, ett svårartat fall av marsning har inträffat och hon krönte det hela med att gå och sätta sig och helt enkelt kissa på en tröja.
Antagligen örkade hon int' gå på lådan eller också var hon helt enkelt förbannad på bristen av moatjéer.
Styre bara åsåg spektaklet, med gapande mun och stora ögon.

"Käringen har blivit tokig!" såg det ut som han tänkte när hon krängde fram liggande på golvet som en karikatyr av en knubbig pälsorm.
Nu är löpningen över och Asta Katt ser smått besvärad ut, som hon tänker på att "Herrejösses, jag har ålat mig fram längs hela lägenheten och ylat och stått i. Och han har sett allt!"
Hon försöker nu desperat komma tillbaks till sin ställning som "Äldsta katt som har rätt i allt!" allt medan Styre Långskank hänger i hennes öron och säger "Sorry, men jag kan inte riktigt ta dig på allvar när jag sett dig ligga platt som en paddda på golvet allt medan du ylar "O sole mio" med brösttonerna."

tisdag 29 september 2009

Såg du?

För övrigt...
Såg ni Burma VJ igår?
Finns på SVT Play.
Så hoppfullt det kändes i början, att kanske skulle det gå vägen.
Så hemskt man visste att det skulle sluta.
Riktigt bra dokumentär, riktigt otäck, riktigt sevärd.

Ingenting är längre som förut.

"Ingenting är längre som förut, alla gamla sanningar är slut!" sjöng Anders Fuglestad någon gång för länge sedan och det är den låten som snurrar i huvudet på mig nu...
Det värsta är att det är den enda textraden jag minns, men ack så väl den stämmer.

Med nostalgisk blick minns jag när man fortfarande kunde ringa till ett företag eller myndighet och prata med en livslevande människa.
Så är det inte nu.
Nu ska man sitta i telefonkö tills fan hämtar hem än och säga vad man vill om fan, men bråttom verkar han inte ha.
Vilket nog är tur.

Sedan skall man knappa in si och knappa in så och har man tur, så får man sig också en melodisnutt till livs.
Åh, lycka!
För ska jag lyssna på musik nog vill jag helst av allt göra det i telefon!

Har man sedan ännu mer tur, (vilket innebär att man inte drabbas av stum telefonarm) så får man prata med en alldeles riktig människa till slut.
Har man inte tur kommer man till en telefonsvarare som säger att "Person si eller så är på: möte, föredrag, konferens, eller helt enkelt på rymmen, var god återkom senare."

Varvid man får lägga på och göra något konstruktivt med den ilska man till äventyrs orkar känna.
Eller också suckar man bara "Ingenting är längre som förut..."

fredag 25 september 2009

Har du skaffat kattunge!?

Det blir varken hackat eller malet just nu, jag farmar mig ju genom livet och är maffiamedlem i Facebook och du kan inte tro hur mycket det finns att farma och hur många inbrott och folk att slåss med som tar upp min tid numera...

En rolig grej igår, Kia ringde och sa "Har du skaffat kattunge!?"
"Jo." sa jag.
"Ja, för jag var inne på din blogg och helt plötsligt dök där upp ett okänt namn!"
"Jo." sa jag.
"Men hur länge sedan är det vi träffades?"
"Inte så länge?"
"Jo, för jag började gå bakåt och det måste vara minst tre veckor!?"
"Är det så? Jaa... Det måste det vara!"
"Och det är lite glest med uppdateringarna, men det förstår jag ju."
"Jo." sa jag.

Så vi beslöt raskt att idag borde vi fika och uppdatera varandra vad som hänt mer under veckorna.
Ska bli trevligt, jag har inte ätit en enda bakelse på hela veckan och känner bestämt att bakelsekvoten är på minusnivå.

För övrigt, varje helg tänker jag "Kanske sista drägliga helgen för hösten..."
För snart börjar stormen. Och regnet. Det är inte så dumt det heller i och för sig...

onsdag 23 september 2009

Hej då lilla getingmaskinen, vi syns i torpet!

Var inne en sväng till Linköping i ett enda syfte.
Att köpa dammsugare.
Jo då.
Frivilligt.
Inte en av de där sakerna som jag jublar högt över att behöva köpa.
Inte en av de där sakerna som får mitt hjärta att värmas varje gång jag ser den.
Inte en av de där sakerna jag går och lägger mig och tänker "Åh, vad fin den är!"

Men nödvändig.
Min förra dammsugare var en annan sak. Den var glatt gul och svart och trind, påminde lite om en glad geting.
Den summade och hummade och åt allt som kom i dess munstyckeväg, jag gillade den dammsugaren.
Men åren går och en vacker dag så märkte jag att den numera ratade damm som den förut åt med glädje.
Vände den så den låg på rygg och sprattlade och upptäckte, ack!
Ett hål på lilla dammsugarmagen!
En liten svart plopp, eller liten och liten men mellanstor som hade gett sig iväg och numera ägnade sin tid och fritid åt att åka omkring inuti dammsugarkroppen.
Så enda sättet att försäkra sig om full förmåga var att se till att dammsugaren låg platt som en pannkaka på golvet eller soffan eller var den nu råkade befinna sig.
Det lyckades inte alltid och när jag märkte att den fnös åt dammet fick jag som en orolig mor släppa rör och munstycke och hasta iväg och lägga den så platt det bara gick.

I helgen åkte den med ut till torpet, där det är tänkt att den ska framleva sina pensionärsdammsugardagar.
Och jag skaffade som sagt en ny.
Nu är det inte tal om glatt och trint och getingfärger, den här är kliniskt svart och grå och ser otäckt professionell ut.
Den surrar och hummar inte, den gör sitt jobb med ett metalliskt väsande och Styre Långskank ser på den med största misstänksamhet.
Asta Katt håller sig i köket som hon alltid gör när jag dammsuger. Under en gammal trästol sitter hon och fäller nästan all päls hon har av rädsla och när jag väl kommer fram till köksdörren får jag stänga av maskinen och gå in och bära ut henne till ett annat rum allt medan hon fräser och spottar "Helsikesmaskin! Usch!"

Den här nya dammsugaren svor hon extra högljutt åt.
Hon tycker nog också den ser otäckt metallisk ut. Fast i hennes värld är nog alla dammsugare otäcka, även om de råkar se ut som glada getingar och surrar och hummar.

Var är folket, broder, var är folket, syster?

Hör ni!?
Vart i helsike har ni tagit vägen?
Ni som läser och följer med?
Jag känner mig som Povel Ramel i "Var är tvålen?", enda skillnaden är att jag nynnar "Var är folket, broder? Var är folket, syster? Undran och skräck jag känner, var, var, var!?"

Kom fram nu och kom tillbaka. Jag har ju letat överallt efter er. Utom under sängen. Där bor dammtrollen. Ska jag behöva ge mig in där under efter er?

måndag 21 september 2009

Än är inte den sista idioten född.

Skriver numera allt på datorn med Styre i knät.
Går aldrig ensam på toan eftersom Styre inte tycker det är nödvändigt.
Har goda utsikter att få smått nervös mage eftersom det inte kan vara bra för mig att hoppa högt av rädsla när duschdraperiet attackerar mig med kraft.

Missar i morse hur man: Blir lycklig "på riktigt".
Citationsmärkena är mina. Jag hade ingen aning om att man kan vara lycklig på låtsas. Hur fan gör man då?

Grubblar över det en stund och tänker man kanske blir lycklig om man blir Anka-lycklig som den där människan på 3an som hävdar att man "fångar" män och att kvinnans livsuppgift är att göra mannen man "fångat" lycklig.

Tänker som så att visst är talesätten "Än är inte den sista idioten född" och "Det är bättre att vara tyst och bli tagen för en idiot än att öppna munnen och bekräfta det."

Hurrar också för Leonard Cohen!
Läste igår i aftonblaskan att han skrev sånger bl.a. om "komplicerade förhållanden".
Citationsmärkena är mina där med.
Så fort man blandar in en annan människa i sina relationer (och det vet både du och jag att en relation kräver oftast minst en människa till.) så blir det komplicerat.
Mindre eller mer, men komplicerat kan man vänta sig.

Har också börjat med en mer korthuggen stil.
Känns fräscht på något sätt.

Såg Denis Leary i Actors studio igår.
Vilken man!
Har alltid gillat mr Leary.
En riktig människa i riktiga livet.
Så skönt.

Ett säkert tecken att man är inne i Mörka Tornet-serien är att när någon gör något snällt för en så vill man säga "Mantackar-sai!"
Men man gör det inte.
Man säger bara "Man tackar!" och tänker "sai" för sig själv.

Cyklade en halvmil imorse. Det behövde jag.
Däremot behövde jag inte motvinden lika mycket.
Tänkte för mig själv när jag segade mig uppför backarna hemåt att "Ja, det är sant, än är inte den sista idioten född!"

För just då kändes det så onödigt att streta sig fram som en halvvild furie bara för att ta sig hem och vackla in och luta huvudet mot dörrposten.
Nu känns det ganska okay igen dock.

Hela dagen i tvättstugan känns inte lika okay.

torsdag 17 september 2009

Saltraseri....

Spännande morgon på något vis.
Vaknar med en släng av "bardvirus", vittnar om min baconrädsla och inser just nu, för ungefär några minuter sedan att geni kan man knappast kalla mig.

Stod nämligen och försökte få av locket på en stor saltburk. Jag bände, jag tog iiiiiiiiiii, jag hämtade en liten kniv och försökte få in mellan locket och burken, jag svor, jag kramade denna usla lilla plastburk och försökte få locket att släppa meddels skrämseltaktik och våldsamt dragande i nyss nämnda lock.

Dunkade det till och med irriterat i diskbänken (nej, inte för att jag trodde att det skulle hjälpa, men det kändes skönt.) bände igen av alla krafter och tog i så att jag nästan storknade.
Kände hur min ansiktsfärg växlade från normalt höstblek till rosa, till ilsket röd för att sedan flamma vackert i purpurfärg.

Det hände absolut ingenting mer än att jag höll på att att bli galen. Eller mer galen än jag är.

Sedan, någonstans ifrån så smög en liten tanke, nästan förskrämt viskade den "Tänk om det är ett skruvlock?"

Jodå.
Tänk att det var det.
Så enkelt det smög sig av saltburken.
Jag lär så länge jag lever.

Baconbrännmärken

Jag såg på nyheterna imorse att vi äter 200 gram kött om dagen.
Hur hinner vi med det, tänker jag?
Det är alltså 1.4 kg i veckan.
Jag måste ha fattat fel.
Tänker jag.

Men ändå... Förresten ska jag steka bacon idag. Det är bland det värsta jag vet. Det finns inget kött som är så illasinnat som just bacon. Det fräser och skvätter och bubblar och beter sig högst opassande livligt i stekpannan.
Sist stekte jag bacon iförd en chic liten tröja som lämnade lilla maggen bar.
Elller okay då, jag ska säga som det är.
Jag stekte bacon i en uttjänt tröja som jag dragit på mig för att jag inte orkade bry mig.

Sedan hade jag baconbrännmärken på magen.
Det var absolut inte chict.

Fan så märkligt...

Jag har ingen aning om var det här kom ifrån, det bara fanns i huvudet imorse,
fan så märkligt, jag skriver ju aldrig på vers.
Men det gör jag tydligen.

Det sägs att i ett land fanns en människa som sade sig inte ha nåt.
Inte ens förmågan att om någon annan säga nåt gott.
Det sägs att i ett land fanns en människa som såg allt i nyanser av grått
och sade sig aldrig få nåt.
Glädje och lycka var okända ting,
runt dennes huvud svävade en ring
av de svartaste åskmoln du kan tänka dig
och allt inuti dennes huvud bestod av "Mig, mig, mig!"

Det fanns i ett land en annan människa så glad
vars lycka kunde vara så enkla ting som ett bad
med badskum och anka av plast
helt enkelt en livsfantast.

Den ena med åskmoln i sina rum
den andra med håret fullt med badskum.
Och jag tror jag vet var bägge månde finnas,
på varje gata, i varje kvarter, i varje stad kan du se dem, det är värt att minnas.

Den ena ser livet som en lån,
som en fantastisk chokladmarängkaka
den andra ser livet som ett rån,
allt den kunde fått, allt den försakat, allt alla andra har, ja, gu' så illa livet kan smaka.


Men inte kan allt vara så enkelt att det handlar om inställning till livet min vän,
men kanske bättre att tänka "Jag lever faktiskt än!"
än att vakna varje morgon och sucka "Än sen..."