onsdag 31 december 2008

Det skulle handla om "Skotsk" men blev om en vacker man. Så kan det gå.

"Skotsk"

Dagens ord. Igår var det "hål"

Lönnhål och kryphål och jag vet inte allt som jag läste mig till. Sedan var jag nöjd och ville inte vidareutveckla.

Tänker jag skotsk, tänker jag ofelbart slott, hedar och myrar och Ian Rankin, whisky och dimma och ruffiga bakgator.
Jag tänker på Baskervilles hundar, men där har jag nog fel, det kanske inte var de skotska hedarna de sprängde fram på.

Jag tänker på gaeliska, kelter, Trainspotting, Sean Connery och dimma. Och ruffiga bakgator om igen.

Jag tänker på "Den keltiska ringen" av Björn Larsson. Underbar bok. En sådan där bok som inte duger att bara låna och lämna tillbaka på biblioteket. Nej, det är en sådan bok som måste ägas, så den kan plockas fram precis när som helst, en sådan bok som när jag dammar den får mig att le och i sinnet vara inuti boken igen.
En sådan bok som man vet man aldrig kommer att slänga, en sådan bok som gör att om någon annan säger "Jag läste den härom veckan, jag tyckte mycket om den." så tycker man nästan automatiskt om den personen för man vet att boken har talat till dem på ungefär samma sätt som den talade till en själv.
Säger någon "Jag avskydde den boken!" så tänker man att den personen antagligen inte har så mycket att säga till en själv. Fast man vet att man kan ha fel, smaken är ju som bekant som baken, men ändå...
Böcker är känsliga saker, att rekommendera någon annan en bok, som man tycker mycket om är nästan som att ge ut en liten bit av sig själv. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men böcker är så personliga.
Att rekommendera en bok som är "bra", nu menar jag enbart bra är inte så farligt.
Men om jag ska rekommendera en bok som har fullständigt svept bort mig, genom tid och rum, fått mig att skratta eller gråta eller sänka pärmarna medan jag tittar rakt ut i intet och tänker "Men så är det! Precis så är det!" eller "Jaha. Är det så det kan vara? Jag visste inte det.." är
en helt annan sak.
Sådana böcker är magiska, sådana böcker kan jag titta på och jag minns precis var jag var när jag läste dem den första gången, hur jag kände mig och sådana böcker är alltid lite småfarliga att läsa om igen, för det är inte säkert att de uppfattas lika dant nästa gång de läses igen.

Vissa böcker jag har här hemma får mig att le bara jag tänker på dem, en del får mig att rysa, en del är så mycket mina så de står lite gömda, så att folk inte ska se dem och vilja låna hem dem.
De är som en skatt, de ser ju inte märkvärdiga ut. En författares namn och en titel.
Men det som gömmer sig mellan pärmarna... Det är en skatt. Ord som har tänkts, skrivits ner av någon som jag inte vet vem det är, ord som talar direkt till mig, ord som känns som om jag själv hade kunnat skriva ner dem.
Sådana böcker har man inte precis var som helst. De har speciella ställen där de står, småtrivs och vet att "Jo, vi är lite speciella..." men de skryter inte med det. De vet. Jag vet. Det räcker så.

För något år sedan, eller var det kanske längre sedan? Jag vet inte, men Kia och jag var i Vadstena, det fanns ett antikvariat där, de skulle stänga för gott och vi gick in.
Jag hittade en biografi om Nils Ferlin, med hans porträtt på framsidan, glad blev ju jag, så i triumf (japp, precis som allt jag för hem...) tog jag boken till affärsinnehavaren och sa
"Den här ska jag ha!"
Han tittade på porträttet, sa "Jaha.. Hmm. Inte vacker direkt..."
"Va?"
"Han var inte vacker. Ferlin, alltså."
Jag blev lite paff. Jag har aldrig tänkt på Ferlin rent utseendemässigt, men då när jag tänkte efter så stod det klart att Ferlin för mig har alltid varit vacker. Hans ord gör honom vacker.
Det kommer inifrån. Så är det.
Det sa jag till affärshandlaren, han tänkte lite och han höll med.
Så Ferlin står bland mina vackra böcker. Vackra ord, tänkvärda, ledsna och sorgsna, upproriska och humoristiska dikter gjorde han, visst fan var han en vacker man!

tisdag 30 december 2008

Bara till mig själv.

Jag känner mig lite skyldig nu. Uppdaterar som en liten blå och jag tänkte som hastigast på den som till äventyrs slår upp min blog, suckar och säger "Men hur i helsike ska man hinna läsa allt?"
Sedan tänkte jag igen att jag kan inte oroa mig för mina medmänniskors väl och ve, jag måste bara skriva ner det här, eftersom det ska med innan jag gör nyårsavslut och läser igenom.
Sedan tänker jag lite till på dig och säger härmed att "Det här är enbart för mig, Ulvstrumpa."
Så.
Nu är du varnad. Medan jag skriver saker till mig själv så kan du knyppla en duk, göra maränger eller sticka en tax.

Först.
En liten notering till mig själv.
Jag kan inte låta bli att märka att jag har en förkärlek för att peka ut hur trög jag är med jämna mellanrum.
Det är bra.
Det ska jag fortsätta med.
Jag är övertygad om att jag behöver påminna mig själv ibland ty annars skulle jag bli helt jäkla odräglig och svassa omkring och finna mig själv ofelbar hela tiden, odrägligheten skulle övergå i pompösa maner, jag skulle tappa min humor och tillbringa tiden med att ringa runt och tala om för folk och fä hur de ska leva, vänner och släkt skulle lämna mig, katterna packa en ryggsäck med favoritleksakerna och kattmat och jag skulle själv stå ensam i hallen, gråtande mot hatthyllan med bara dammtrollen som sällskap.
Så vill jag inte ha det.
Därför.
Jag ska komma ihåg att påpeka mina faleriumer. (nytt ord. jag gillar det redan.)

Jag ska också komma ihåg att klappa mig själv på axeln och säga "Så. Så. Det går över, du är inte trög för evigt, bara temporärt. Som ett kvarnhjul som det kommit in lite mankemang i. Det är lärande och uppbyggande för både kropp och själ. Här får jag en liten chokladbit som tröst. Eller vill jag ha en hel chokladkartong? Ja, men då får jag det med!"

Jag ska också komma ihåg att en gjutjärnspanna är förbannat tung! Den steker också mycket kvickare än en vanlig. (eller har det att göra med att jag satt och läste en bok när jag premiärinvigde stekpannan igår?

Jag ska också komma ihåg att inte glömma bort att nästa år börjar träningen inför Beach 2009.
Nä. Jag skojar bara.
Men träningen ska komma igång igen. Jag gillar skogen och mina tusen gympaskor står och morrar på skohyllan. Jag har varit slö. Jag ska bli lite mindre slö. Och ju mer jag är ute och i skogen desto mer gott kan jag smaska i mig. Genialt, på min ära.

Och.
Inte ett enda par nya träningsskor! Jag är inte en tusenfoting. Jag repeterar för säkerhets skull.
Jag är inte en tusingfoting. Jag har träningsskor så jag skulle kunna gödsla en fotbollsplan.
Det är bra så.

Vidare.
Nästa år ska bli året då jag skaffar en stuga. En ensamstuga.
Där ska jag luta mig tillbaka på farstubron och inte tänka över huvud taget.
Jag ska lyssna på ekarna och prata lite med blåsipporna och eventuellt kittla en enbuske. (jodå, den snodde jag från Diktonius.)
Eventuellt kan jag tänka mig att ha en liten bäck på tomten. Och en syrenhäck. Definitivt en syrenhäck.
En rabatt med lite blommor, hm, jag tänker mig nattviol (men jag tror den måste ligga ett år i marken innan den kommer upp.) vallmo och backsippor.
Eventuellt kan jag också tänka mig en björk, en gran blir bra med. De kommer ju oftast ihop de där, gran och björk, det är någon slags symbios har jag för mig. De behöver varandra eller hur det nu var.

Ytterligare en påminnelse.
Kom ihåg att jag inte gillar champagne! Hur roligt det än kittlar i halsen så är det inte värt nästa morgons bittra efterdyningar.
Kom också ihåg, inga dumma nyårslöften. Absolut inte.

Det räcker fullgott med att jag lovar mig själv att fortsätta vara som jag är.

Vidare, i år ska jag komma ihåg att göra som mannen som har en secondhand med många, många böcker. Vi pratar varje gång jag är där och han berättade för mig att ända sedan 1965 har han skrivit upp alla böcker han läst.
Jag vet inte varför men jag gillar den idén. Jag önskar jag hade gjort det sedan jag var barn.
Jag undrar om man minns böckerna lite bättre då?

Och.
Nästa år ska jag besegra källarspindeln. Jag ska gå rakt förbi honom och inte bry mig det minsta.
Men det är klart. Nästa år är han kanske större. Nåväl. Det bryr jag mig inte om. Jag ska förbi honom. Så är det bara. Fast inte om jag är barfota. Då ställer jag cykeln i gången.
Men om jag har stora kängor ska jag gå förbi. Eller träningsskor. Inte pumps. Inte för att jag äger några pumps. Men om jag till äventyrs skaffar några. Man vet ju aldrig.
Då får spindeln regera fritt i cykelrummet.

Hm, jag tror det var allt.

Visst visste jag men att du visste, det visste jag inte, visst...

... Fast det är klart, tjejen är ung och jag höll på att skriva att "i den åldern är det kanske så att man vill likna någon annan" och sedan slog jag mig själv på fingrarna för att skriva så är en riktigt dum generalisering.

Det är lika dumt som jag på julafton, jag stod vid diskbänken och på radion kom "Snart kommer änglarna att landa" och jag sa till min vilde far "Åh, den här är bra!" och fortsatte diska, farsan skruvade upp ljudet högre och sa "Vem är det?"
"Ulf Lundell." sa jag.
"Jag tyckte väl det."
"Va?"
"Jag tyckte väl det!"
"Vaddå?"
"Att det var Ulf Lundell."

Då skruvade jag av vattnet, vände mig och bara bligade på min 85-årige far.
"Du tyckte att det var Ulf Lundell?"
"Ja. Du sa väl att det var han?" frågade min far och såg ut som om han trodde att mina ungdomsår som jag tillbringade alltför nära stora högtalare hade kickat in och nu fullständigt berövat mig hörseln.
"Jo..." sa jag dröjande. Skruvade på vattnet igen. Skruvade av.

"Men... Du tyckte det var Lundell?"
"Ja. Du sa att det var Lundell. Eller hur?"
"Jo."
"Så du har hört honom förut?"
"Ja.... Jag har hört honom förut."
"Mhm. Så du känner igen hans låtar?"

Då tittade min far på mig som om han trodde att jag trodde att han tillbringat sitt liv i någon hermetiskt tillsluten bunker.
"Ja. Jag har hört Lundell förut."
"På radion?"
"Ja."
"Men.. Lundell är ju en av mina favoriter..."
"Jaha. Jag gillar honom också."

Jag skruvade på vattnet igen och så sa min far.
"Han är bättre nu."
"Än vaddå?"
"Än förr."
"Sedan förr vaddå?" sa jag och ja, jag vet att jag låter som en komplett idiot, men tyvärr, det är den bistra sanningen, så här trög kan jag vara.

"Ja. Han sjunger bättre nu än förr." sa min vilde far och jag kunde se att han tyckte att konversationen var en smula absurd.
"Jaha... Än förr när då?"

Då satte sig min far ner och sa i väldigt pedagogisk ton.
"Han hade problem förut."
"Hade han?" ekade jag.
"Ja. Han drack för mycket. Det hördes på hans röst. Men han är bättre nu."
"Jaa..."
"Han har skilt sig också. Han hade mycket problem förr."
"Men var har du hört allt det här? Lyssnar du på Lundell?"

Min far suckade, bara lite men fullständigt hörbart.
"Jag läser tidningar. Jag hör på radion. Visste inte du det här om honom?"
"Joo... Men att du visste."

Och det var väl ungefär då jag kände att jag, som berömmer mig för att inte vara speciellt fördomsfull verkligen hade bevisat för mig själv att, jodå, jag har en del fördomar.

Som att 85åriga fäder inte har en susning om dagens rockmusiker.
Eller att de kan tänkas hänga med minst lika bra som jag i vad som händer i musikvärlden.
Eller att de snöar in på en artist och vet minst lika mycket som jag. Om inte mer.
Det värsta är väl att egentligen borde jag inte vara förvånad, min far är en självlärd speleman...
Vad trodde jag egentligen? Att musiksmaken är ständigt konstant?
Bara för att han spelar fiol och dragspel så innebär det absolut inte att han inte kan lyssna på annat.
Usch så trögtänkt jag kan vara ibland.
Men jag lär mig. Ständigt...

Jag är en punkrockproggdinosaur.

God morgon.
Jag satt här och läste tv-tablåerna, det kommer ett program ikväll som heter "Jag älskar mig!"
Inget fel i det, tänkte jag, tvärtom, jag är fullständigt för att folk ska älska sig själva, jag menar, man är fast med sig själv, det är lika bra att bli fullständigt hängivet fruktblommande kär i sig själv. Som man är. Trots allt man är. Och för allt man är.

Så tänkte jag.
Sedan läste jag programinformationen, det handlar tydligen om en tjej som vill bli lik Paris Hilton och jag sätter ner kaffekoppen och säger "Men varför då? Det finns ju redan en Paris!"

(ja, förutom det riktiga Paris då. Och ett antal andra små ställen som också heter Paris. Speciellt små stugor kan heta precis vad som helst, mina somrars ställe ståtade med ställen som Rom, Marocko, Betlehem... Det var ganska praktiskt, på det sättet kunde jag säga att redan vid tio års ålder hade jag redan besökt en stor del av världen. Det tog max tio minuter vart man än skulle, folket pratade samma språk som jag, kakor dignade i överflöd och jag kunde bada i sjöarna utan att oroa mig över maneter eller sjöodjur.)

Ja. Jag vet. Iväg från ämnet. Precis som vanligt... Att det ska vara så svårt.

Jag sitter alltså och utropar "Men varför då!?" eftersom det redan finns en sådan människa och nu kommer vi faktiskt till poängen eller vad du nu vill kalla det.
Jag menar, det finns bara en människa som är precis som jag i hela världen.
Och en som du. Vad vi vet i alla fall.
Varför inte försöka att göra sig själv till den bästa "jag" i hela världen? Jag menar, varför försöka bli en kopia av någon annan?
Jag fattar det inte.
Jag begriper det inte.

Och jag menar inte att man ska sträva efter att bli någon helgonlik människa som bara ler och är jättetrevlig hela förbaskade tiden, utan varför inte bara försöka vara sig själv mer och mer? Varför inte?

Jag vet. Jag är en gammal dinosaur. Jag blev uppfödd på tron på att vara sig själv var gott nog.
Jag tror fortfarande på att vara sig själv inte kan vara dåligt.
Jag förstår inte varför jag skulle oroa mig själv över vad andra kan tänkas tycka om mig.
Jag menar, någon klok person sa att om vi visste hur lite tid andra lägger på att tänka på vad andra har för sig, jämfört med den tid som de oroar sig över hur de kan tänkas uppfattas så skulle vi bli förvånade.

Jag fick punken och proggen och rocken inhamrad i min själ och jag trodde på varje ord som överensstämde med vad jag själv trodde då. Jag fick nya tankar och sånger och ord och bilder som jag gjorde till mina egna små rättesnören.
Jag tyckte inte om kopior då. Jag gör det inte nu heller.

Hm, jag vete fan, men att försöka efterlikna någon som redan är känns som att gå in i en fabrik och be om att bli stöpt i samma form.
Som att slarva bort sig själv, som att tro att man själv inte duger.

Nej. Jag fattar det inte. Jag en dinosaur, men märk väl, jag är en punkproggrock-dinosaur.
Jag gillar att vara just en sån. Det är mitt sätt att vara.
Vilket är ditt?

måndag 29 december 2008

... Att det ska vara så svårt...

... Att det ska vara så svårt då...
"Vaddå?" kanske du tänker.
Jo, att kläcka ur sig vad jag egentligen har haft på tungan ända sedan jag såg en blänkare om det på tvn.
Barbro Alving, va? Kallades också Bang...
Det kommer ett program om henne imorgon, tiden har jag inte just nu, men det är SVT. Hon var en cool dam. Hon kunde skriva. Riktigt bra. Riktigt välformulerat och väldigt vansinnigt roligt mellan varven.
Hon var pacifist och tillbringade en månad på Långholmen för att hon vägrade att ingå i civilförsvaret.
Hon var kvinnlig krigskorrenspondent under spanska inbördeskriget och i finska vinterkriget.
Jag sitter klistrad imorgon.

Nu är det bra!

Ska bara meddela att jag är för gammal för tvspel.
Jag har inget intresse av det helt enkelt.

Jag har bättre saker att göra än att spendera en timme med att förlora hundra Mariogubbar fortare än du kan säga "Twiddelbank!"

Jag har betydligt viktigare saker för mig än att sitta och höra den där retliga signaturen varje gång en gubbe går och gör av med sig genom att springa rakt in i en folkätande blomma.


Jag kan inte sitta i mitt vardagsrum och svära så att gardinerna bleknar av fasa.
Katterna orkar inte med mig, de lägger öronen bakåt så fort jag närmar mig tvspelet och rasslar in i sovrummet.
Grannarna är troligen fullt övertygad om att vem det än är som jag skäller på så är det synd om den personen.

Så.
Jag är klar med det där tvspelet.
Jag är alldeles för intelligent för att slösa bort timmar på något så urbota dumt!
Absolut!
Nu får det vara bra!


(Och nej. Ifall du undrar. Jag har fortfarande inte lyckats besegra de där monstren i slutet av banan. Och ja. Jag ska bara spela en gång till. Högst. Kanske två och en halv, det går ju så fort att göra slut på Mariogubbarna. Men sen är det nog!)

Lättpåverkad? Jodå.

... Jag måste nog sluta läsa böcker, jag är alldeles för lättpåverkad.
Läser just nu "Glenkill" en deckare om får som försöker reda ut vem som tagit livet av deras fåraherde.
I natt drömde jag givetvis att jag var just ett får. Ett oklippt sådant.
Solen sken och jag svettades kopiöst. Gräset var dock gott.
Det var skönt att vakna och inse att jag inte var vare sig ullig eller hornbeprydd.

För övrigt är det inte tal om att bädda sängen, som vanligt...
Diesel ligger över halva sängen och snarkar och sover så gott.
Vi var uppe tidigt imorse, tvättstugan hela dagen och vi avslutar med en härlig runda på stora varuhuset i eftermiddag.
Jag vet minsann hur jag roar mig, jag.

Deja vu...

Thoreau, den gamle mysgubben sa visst någon gång att "Things never change. People do."
Jag tänker på honom nu, när jag sitter och begrundar kvällen igår.

Det var som så, att jag kopplade in mitt gamla tv-spel igår, jag kände för att gå en ordentlig match mot SuperMario och det var bara skit på tvn.
Någonstans så tänkte jag också som så att "Jag har säkert blivit bättre." (och ja, jag vet, jag verkar ha någon lustig idé om att mitt tvspelande skulle förbättras automatiskt, typ, ju äldre jag blir, desto bättre spelar jag, även om jag inte rört spelet på över ett år. Jag vete sjutton hur jag tänker ibland. Eller ens om jag tänker.)

Men i alla fall. I med kontakten och ta mig sjutton om det inte fungerade spelet, direkt på första försöket (och ja, du kan säga att "Skulle det vara en bragd att slita ut antennen ur antennuttaget och sedan stoppa i en annan antenn? och jag skulle säga att "Du har tydligen inte en aning om hur jag kan krångla till saker och ting, så, ja, det är en bragd!")

Satte mig bekvämt bakåtlutad i soffan, bläddrade mellan de olika spelen (en nätt samling av olika mario-spel.) och valde "The lost levels."
Dog på första banan tämligen omgående.
Bet ihop och försökte igen, men den jäkla fågeln som kommer studsande var tvärt omöjlig att undgå. Hoppade jag så hoppade inte han. Försökte jag studsa ihjäl honom så beräknade jag avståndet fel och placerade mig själv precis under honom.
Bet ihop igen. Försökte igen, kom nu ungefär tio centimeter längre men blev brutalt avlivad av någon slags jäkla lila svamp (som jag rusade fram för att ta eftersom jag mindes att svampar var bra. Det är de inte. Inte alla. Inte lila.)
Bet ihop ännu värre, vid det här laget satt jag längst ut på soffkanten, axlarna uppdragna och huvudet framskjutet som om jag porträtterade en gam. Höll stenhårt i kontrollen och peppade mig själv "Nu så!" Bara lite nybörjarrost! Nu jäklar!"
Den här gången så undvek jag både fågeln och svampen men sprang rakt in i ett rör där det var en otrevlig köttätande växt.

Hörde mig själv yla "Men för fan! Det här ska ju vara ett barnspel!" Tänk på barnen, hur ska de kunna komma någonstans! Det är inte klokt! Ska de göra barnspel så här svåra? Vad är de ute efter? Att knäcka barnens självkänsla totalt!?"

Och det var då som deja vun kickade in. Precis så här lät det förra gången jag satt och försökte spela.
Precis så här arg och frustrerad blev jag då också.
Enda skillnaden var att jag var ensam nu och ingen annan sa till mig, med ett småleende "Hm, jo, men du vet, för barn är det här inte speciellt svårt, inte alls faktiskt..."

Min teori om att jag förbättrar mitt spel bara genom att bli äldre är totalt skjuten i sank och jag inser att den bistra sanningen är att enda sättet att bli bättre på är att öva. Precis som när man lär sig ett instrument.
Ska det behöva vara så?
Kan ingenting bli lättare genom åren just enbart för att man blivit äldre? Tänk så praktiskt om man vaknade upp en dag och enbart genom sin ålder helt plötsligt blivit en virtuos när det kommer till att tapetsera, måla om, meka med bilar eller helt enkelt bara genom att sovit gott vaknar nästa morgon och kan utan problem spela piano helt fläckfritt, både på de svarta och vita tangenterna?

Tänk vad skönt det skulle vara...
Men jag ger mig inte. Det kommer att kosta mig minst en bitskena men jag ska genom första banan. Någon gång. Inom en snar framtid. Så det så!

söndag 28 december 2008

Om det kan vara någon tröst...

Hehe...
Fimpen läste där nere och undrade om jag höll på att avsluta hela 2008.
Det kanske är det jag gör?
Jag vet inte.
Men jag rör till det med flit.
Om det kan vara någon tröst... ;)

Total hänkastning.

Det här är så bra så att det känns som någon regisserat det och jag bara råkat snubbla in i en biroll.
"Vaddå?" undrar du, där du sitter yrvaken, med en kaffekopp framför dig, rufsig i håret och trött på julmat. (Jo, det stämmer. Jag har en kamera installerad hos var och en som läser hos mig. Om du vänder på huvudet ser du den. Nej. Inte där. Till vänster om dig. Jupp, i den lilla tomten där. Precis...)

Jag tänker på dagens ord... Det passar så bra.
Innan jag satte mig här så funderade jag på en del saker, jag tänkte på nyårslöften, sedan tänkte jag att det går bort.
Sedan tänkte jag på gamla hjulspår. Jag tänkte på att försöka planera ett liv, sitt eget eller andras. Jag tänkte på kärleken och jag tänkte på Lundells ord om att "Den kommer precis när fan den vill. Som nu till exempel och som vanligt är man långt ifrån beredd."
Någonting i den stilen sjunger han.
Och jag tänkte att jag kastar ur mig lite påståenden här. Utan att bemöta dem själv och utan att vidareutveckla dem.
Bara så där som tankar kan komma ibland. Halvfärdiga. Kanske inte ens med så mycket kött på benen så att de har något fog i sig än....

Kommen så långt satte jag på datorn, tog en snabbkoll på lite saker och sedan såg jag dagens ord...
"Hänkasta."
Hör nu på en av betydelserna....

2) (bl. ss. mera tillfällig danism) i fråga om handling som utföres utan särskild avsikt l. utan övervägande l. omsorg l. bl. provisoriskt; särsk. dels: teckna flyktigt (i ord l. bild), skissera, dels: yttra utan närmare eftertanke l. i förbigående, framkasta.

Som hand i handske. Eller hur?
Så, låt oss starta med det här.........

Om man nu nödvändigtvis ska göra misstag (och det ska man, för jag tror fan fullt och fast på att gör man inga så lär man sig aldrig något.) varför inte då försöka göra nya misstag?
Jag har en vän som säger att han alltid gjort misstag i sitt liv och en vacker dag kommer han att begå ett misstag som någon aldrig gjort förut. Nej, det är inte som så att han är benhårt bestämd på att misstaga sig fram genom livet. Men han försöker göra nya. Istället för de gamla hjulspåren.

Vilket leder oss till hjulspår, vilket leder oss vidare till Sheryl Crow, som sjunger att "If it makes you happy, then why are you so damn sad?"
Vilket är en fråga som alla som hävdar att de är lyckliga medan de är olyckliga borde fråga sig.
Antingen så är man inte så lycklig som man hävdar, eller vänta lite. Man är inte lycklig alls, för ifall man är lycklig är man inte ledsen samtidigt, såvida man inte är en riktig jäkla pessimist, som tänker att "åh vad jag är lycklig men snart är det över." och tänker man så så lär man aldrig kunna bli lycklig egentligen, ända in i hjärteroten. För lyckan bara är man i. Tror jag.
I alla fall så känns det så.

Jag vet inte hur det känns för dig naturligtvis, men även om du är den mest analytiska räv av rävar nog analyserar du inte när du är mitt uppe i lyckan?
Kanske efteråt, när man försöker komma ihåg just precis hur det kändes och vad som hände egentligen för att inte tala om den här stilla vardagslyckan, då livet bara vandrade på och man tyckte just då att ingenting riktigt omvälvande hände, men ett halvår senare ser man tillbaks och tänker "Fan, där var den. Lyckan. Precis mitt i och jag såg den inte ens."


(och på tal om hänkastning, här kommer Lundell på radion. Tack radion. Du är en finurlig manick...)

Men, när den tanken kommer, att där var lyckan och sedan eftertanken kommer och biter en i hälen så leder det oss vidare till Janne Goldman som sjöng för länge sedan att "Det kallas efterklokhet och det ger vi inte mycket för" i "Historien om grabben."
Saken är väl den, att efterklokhet är just klokhet efteråt. Inget att hänga upp sig på, man gjorde som man gjorde och det blev som det blev. Man kan inte ändra det förflutna. Därför är det inte så jävla smart att ångra det förflutna i all evighet heller. Men det är lätt att tänka "Om..."
Det här "Om..." som kan få en att vilja bita sönder kudden eller får en att rodna när man tänker på saker man lyckats kläcka ur sig... Om...

Bara för att komplicera det ytterligare, så kan man innan man ska eller inte ska göra något försöka tänka i förväg.
Det kallas förklokhet. Det kallas för att tro att man kan räkna ut hur det ska bli.
Det kallas för att bli grymt besviken, överförtjust, förvånad och att tratta på ändan när det där ögonblicket sker och allt man trodde man hade tänkt ut inte alls blir som man hade tänkt.
Det kallas för att livet själv står bakom ett hörn och småler åt dig och väntar på att se vad du ska göra.
Det är samma känsla som om du vore vegetarian på en restaurang och får in den blodigaste köttbit du någonsin sett i ditt liv och vad värre är, du måste äta den.
Det kallas för att tro att du har alla trumf på hand ända tills det visar sig att i det spelet du spelar finns inget som kallas trumf.

Så egentligen. Det blir som det blir. Eller?
Egentligen är det ingen idé att planera någonting. Eller visst, planera men med tanken att det kommer att bli som det blir. Eller?

Och vidare, från det här med förklokhet och efterklokhet så tänker jag på den där gamle indianen (och du kanske tänker "Vilken indian?" och jag säger "Han som skrev den där boken, "Molnen är min mor" eller vad den hette?" och du säger "Aldrig hört talas om..." och jag säger, "Den var bra." och du suckar och undrar om jag ska sätta världrekord i lång blogg varvid jag tänker att det är fullt möjligt....)

Men i alla fall, du vet, juletider, gåvor att ge bort, den här gamle indianen pratade om att när man ger så ska man verkligen ge. Utan förhoppning om att få ett tack eller med tankar om hur det ska mottagas, till exempel om man gett något och sedan finner det i secondhand-butiken ska man kunna titta på det utan att känna "Vafan, det här är sista gången jag ger en handvirkad tunika till moster Björnfia!"
Det handlar om att släppa taget, ge för att ge, för glädjen och sedan låta folk göra precis vad de vill med gåvan. Likaväl att när man säger att man förlåtit någon, verkligen ha förlåtit, inte gå och älta och tänka tillbaks.
Släppa taget. Totalt. Vara färdig med det. Finito.
Det är jävligt svårt. Eller hur?

Jag menar, det räcker inte med att säga att man har förlåtit något om man inte har det. Det är som att gå och gräva en grop och med jämna mellanrum gå tillbaks, hoppa ner i gropen och gräva lite till, sedan upp igen bara för att återkomma lite senare. Man tror att man rör sig framåt och förbi medan allt man gör är att hoppa ner och gräva sig lite djupare ner. Och det blir bara trängre där nere.
Och inte fan blir man gladare ju djupare man kommer.
Eller?

Jo, jag vet. Det blir långt det här...
Mycket funderingar. Hänkastningar. Åt alla håll.
Och jag är inte färdig. Inte på långa vägar.
Men jag har en lunch att fixa, bloggvänner att besöka och ett tvspel som väntar på inkoppling...
Jag kan inte säga att jag känner mig som om jag har kommit fram till något i mina funderingar.
Det är kanske den rörigaste bloggen jag fått ur mig på länge.
Mycket möjligt...

torsdag 25 december 2008

Käre gamle Kinky.

Käre gamle Kinky Friedman.
Eller gammal och gammal.
Men käre. Definitivt käre.

Jag letade efter några jul-citat från honom, men jag kunde inte finna några.
Däremot pratar han ofta om New York, eller ensamhet, eller katter.
Eller livet.
Det är något med Kinky som gör att det är svårt att inte tycka om honom.
Det är något med honom, precis som det är något med de flesta tvärviggar jag tycker om.
De anpassar sig inte. De säger saker med en liten twist. De kan låta synnerligen bittra, avoga eller rent misantropiska. Men under allt som sägs så anas en levande varmt hjärta.
Ett leende hjärta, visst ibland ett hjärta som ler med ett visst mått av sarkasm, men ändå, sarkasmen och bitterheten tar aldrig över så att det känns som om de var den klassiska räven med sina rönnbär.

Så jag letade efter lite citat från honom på nätet.
Jag hittade en del som får mig att le och en del som får mig att fundera.
En del jag inte alls håller med, men det är ju som så att tycker man om någon får man ta hela paketet, man kan inte helt avfärda en människa för att de inte tycker som en själv, när jag ändå funderar, finns det någon människa som har helt rakt igenom egenskaper som man bara tycker är goda?
Det gör inte det, va?
Jag menar, vi kommer med hela uppsättningen av både högt och lågt, bra och dåligt. Så är dealen med att vara människa.
Och när man ändå är igång med att vara människa varför inte hänge sig totalt åt att tycka om någon, med hull och hår, för allt de är och trots allt de är... Så tänker jag. Så funkar det för mig.

Så jag gillar Kinky helhjärtat, jag gillar mina vänner, min gube, mina katter. (även om den här uppkastningen på vardagsrumsgolvet imorse inte fick mig att slå ihop mina händer och hjula av glädje. Och även om jag inte tycker om att Diesel ska stå på huvudet på mig när jag sover. Eller att Asta Katt står med halva kroppen framför tvn så jag bara ser halva tv-program numera. Å andra sidan, jag missar kanske inte så mycket ändå.)

Jag gillar min vilde far, trots att han är den envisaste människa jag någonsin mött.
Tätt följd av mig och min kusin, i och för sig. Men ändå. Jag ger mig ibland.
Senast för några veckor sedan, när Fimpen och jag diskuterade. I och för sig så tog konversationen slut väldigt fort eftersom Fimpen som dragit in luft nog för att fylla en varmluftsballong i sin strävan för att övertyga mig släppte ut luften med ett "swooosh" och sedan sa "Men! Ger du dig!?" och jag log ljuvt och sa "Ja. Du hade ju rätt. För en gångs skull."
Sedan blev det tyst. Och jag tänkte att "Hm, man kan förvirra sina medmänniskor totalt genom att ge sig, alltså? Intressant..."
Dock inte så intressant att jag tänker att överge min terriermentalitet fullständigt.

Men var var vi? Kinky, ja.
Några citat från honom. Lilla gullegubben.

Om katter....
"Now I have a cat. Well, that's not quite accurate. A cat and I have each other."

Om New York....
"New York was the kind of place where you could hide from anything. Possibly even yourself."

"In New York nobody really regarded anybody as dead; we just thought of them as not currently working on a project."

Om kvinnor. Men den fungerar att tänka om män också...

"Every time you see a beautiful woman, just remember, somebody got tired of her."

Om fredagkvällar...

"Friday night was the night most people thought they were supposed to have fun. Trouble was most people didn't know what fun was or how to have it, so things usually ended up pretty ugly."

Om människor i gemen...

"The main health hazard in the world today is people who don't love themselves."

Om sig själv...

"These days, there are many people around the world who listen to the songs that made me infamous and read the books that made me respectable."
"Well, I just said that Jesus and I were both Jewish and that neither of us ever had a job, we never had a home, we never married and we traveled around the countryside irritating people."

Om tro...

"May the God of your choice bless and keep you. I respect Him as long as He does not circumcise me anymore."

Om kärlek...

"I've always said money may buy you a fine dog, but only love can make it wag its tail."

Ja, du ser va? Käre gamle Kinky. Det är svårt att inte tycka om honom. Omöjligt för mig.

För övrigt...
Dagens ord är "brand" ser jag när jag tittar efter. Så passande....

d) (i sht i högre stil) i bildl. l. öfverförd anv. i fråga om sinnestillstånd l. sinnesrörelser (stun­dom snarast anslutande sig till 2. – särsk. [I.1.d.α] α) i fråga om känslor af kärlek l. hänfö­relse, begär l. lusta l. dyl.: eld (o. lågor), glöd, passion.

Glöd och passion.
Passion och glöd.

Kanske är det det de har, de författare jag tycker om mest. De har en passion. En glöd. Som en värmande låga. Ibland bränner man sig nästan på orden de skriver. Ibland är det mer som en trevlig kakelugnsbrasa. Men det berör alltid. Skapar trivsel, tankar, skratt och allt där emellan.
Och alla jag tycker om. Det är inte alltid det känns som en häftig passion, men det finns alltid en glöd som värmer, långt därinne. Jag tror eller rättare sagt, jag vet att det är så.

onsdag 24 december 2008

Det snöar! Det snöar! Jo, jag sa just det, DET SNÖAR!!!!!

Det snöar!
Det snöar!
Allting är vitt, vitt, vitt!!!!
Fattar du?
Det är snö! Det är julafton! Tack kung Bore!!!!

DET SNÖAR!!!!!!!


(Och ja.... Jag vet... Jag avskyr normalt sett snön. och halkan. Men snö på julafton är helt okay!)

Nu ska jag packa och ge mig iväg till min vilde far, han har hemfört (i triumf som vanligt) ett kilo prinskorv. Det innebär att vi har närmare ett ton att göra av med. Jag tänker att vi får kanske göra små grisar av prinskorvarna och förfärdiga en liten bondgård. Vidare kan vi ju alltid hänga prinskorvar i granen, göra små kransar av dem och sist men inte minst ägna oss åt prinskorvskastning med förbundna ögon.
Och nej. Så fantasilösa lösningar som att frysa in dem går fetbort. Det begriper du väl? ;)
God Jul, folk och fä!

tisdag 23 december 2008

Hej du, det är bara jag.

Jag tänkte, utifall att, om, kanske, (inte för att jag tror att du har... Men i alla fall...Om...)
du känner att du är helt för jävligt uppsnärjd i ett julhysteriskt tempo, om du känner att du kommer att klappa till nästa person i julklappskön (och då snackar vi hårda klappar) och om du har hängt dig på tutan och morrat och kallat dina medmänniskor för allsköns epitet och om du har kommit hem från stan och velat gömma dig under en filt och inte komma fram förrän efter jul och om du har känt att du verkligen inte hinner och att du inte vill och att du tänker att "fy för den lede att behöva ha mosters fasters farbror Agaton här, han sitter ändå bara och fyllnar till bredvid granen" och om du känner att "inte en knäckjävel till" och att du helst av allt vill knäa tomten och be honom dra dit pepparn växer och om du känner att det är för mycket och om du känner att du inte vill vara med och om du känner att du inte hittat de rätta julklapparna och om du känner att du inte vill stå vid grytorna och att en glögg till står dig upp i halsen och om du vet att du snäst av de som betyder mest för dig bara för att du varit så stressad och arg på dig själv och om du känner att nu räcker det och allt är för mycket....

Om det skulle vara så.
Inte för att jag tror det, för både du och jag vet ju att vi bägge vet så mycket bättre än så.
Men ändå.
Om..

Då vill jag bara säga, eller rättare sagt påminna om den store filosofen, sångaren, lebemannen Lundells text.
Den heter : Snart kommer änglarna att landa.
Jag ordinerar den minst en gång på julafton. Helst när hela huset är mörkt och stjärnorna tindrar och även om du säger att det säkert är molnigt ute så vet vi, du och jag att stjärnorna alltid finns där ändå. Eller hur?

Men i alla fall...
Snart kommer änglarna att landa....

Det står så här:

Glöm djävulskap och stingslighet
Glöm allt jag gjort av elakhet
jag älskar dej så innerligt
för du och jag har sett en del
och känner till varandras fel
Vi lever i vår egen hemlighet
Kom öppna dej, snart är julen över
Sitt närmare, för du är allt jag vill
och behöver.


Yep. Allt man egentligen behöver. Inte klappar. Inte knäck så att tandkronorna far som ett fyrverkeri ur munnen. Inte gran. Inte skinka.
Någon som sitter bredvid. Och gillar en trots ens alla nycker och maner. Eller just för de egenskaperna. Vän, kär vän, släkting, djur, det kvittar. Någon man tycker om och som tycker om tillbaka.
Har man det så har man jul. That's it.

Och kanske du invänder att du är aldrig elak, stingslig eller har jävelskap för dig...
Då har jag bara en sak att säga.
Tomten har väääldigt långa öron. Väldigt långa...

För övrigt, jag vet inte om jag tittar in igen, men gör jag inte det så....
God Jul allihop!
Jag skänker er en tanke imorgon kväll, när jag hör på just "Snart kommer änglarna att landa" och "A fairytale in New York", det är egentligen de enda två julsånger man behöver...

lördag 20 december 2008

"Hela tiden..."

Det är märkligt, men igår, på Ikano-huset så kunde jag höra Nationalteaterns "Livet är en fest." i huvudet när jag gick.
Speciellt raderna "Men när vi kom till Vågen, då var det nåt som dog där var det knuff och trängsel, och inte många log."

Det är inte många som ler spontant i julhandeln. Så är det.

Vidare, för de som till äventyrs inte vet hur katter torkar sig om näsan efter att de nyst sig så kan jag meddela att de stryker näsan mot fönstret. Speciellt nyputsade fönster verkar bra för ändamålet.

Och jag har fortfarande inte fått upp min julby. Spänningen är olidlig, ska jag eller ska jag inte...
Jag har givetvis utarbetat en lömsk plan som involverar hitdragande av intet ont anande gube, en styck omonterad julby mitt på vardagsrumsgolvet och en styck jag som säger "Nää, jag sätter nog inte upp den i år... Det är för krångligt."
Det brukar fungera. Varje år.

Julskinkan är trind och ser bra ut där den ligger, fadern meddelade igår att han hemfört (i triumf givetvis, för det är så vi hemför saker i min släkt) ytterligare burkar med rödkål.
Vi lär få äta rödkål tills fan hämtar hem oss...

Jag minns ett år, när snille 1, min far och snille 2, jag skulle laga julmaten ihop...
Jag anlände armerad med skinka och prinskorv, vi intog köket och där börjades det slamra med kastruller och stekpannor å det härligaste.
Men.
Farsan var nyinflyttad och spisen var modern, så modern så att man kunde misstänka att det skulle räcka med att säga "koka det här!" och så skulle saker och ting hända av sig själv.
Ugnens påsättning var ett mysterium och när jag frågade efter manualen (eftersom jag till skillnad från min far har blivit så vuxen att jag läser sådana) så sa han lite lättfärdigt "Njae, jag bläddrade i den men nu vete katten var den är..."

I alla fall. Vi tryckte på lite knappar, ugnens lampa tändes och skjuts in med skinkan.
På med pannor och plattor för värmning och stekning av charkuterier.... Mild kalabalik medan vi försökte få fyra spisplattor att räcka till trehundratjugofem kastruller. Mild irritation medan vi försökte låta bli att ställa oss på varandras fötter och att inte sätta armbågen i ögat på den andra när vi rörde i kastruller och hade oss...
Sedan satte vi oss vid bordet och kände oss bra nöjda med oss själva.
Men.
Ingen förförisk skinkdoft kom från ugnen. Upp med luckan och det kunde konstateras ett bara värmen från en ugnslampa inte räcker för att griljera en skinka. Inte om man vill äta den på den här sidan nyår i alla fall.
Av med alla kastruller och bort från plattorna...
Nytt knappande och tryckande och ett visst mått av irritation kunde skådas. På med pannor och värmning av charkuterier, balanserande och jonglerande av matvaror i hela köket...
Ny sittning vid köksbordet och nytt mått av belåtenhet sänkte sig över Ulvstrumps-familjen.

Efter tio minuter när inget doftande uppnåtts så var jag mycket nära att ta skinkan med mig till den närliggande pizzerian och be dem griljera den i pizzaugnen.
Fadern fick nästan slita skinkan ur mitt grepp, han tryckte och han knappade och ja, ett visst mått av svordomar kunde höras.
Denna gången så väntade vi fem minuter. Nu började det hända saker.
Äntligen.

För tredje gången försökte vi få allt det andra varmt samtidigt jag tror det var ungefär när jag stod med trehundra kastruller och försökte få dem att få plats på fyra spisplattor samtidigt som min far jazzade omkring med brödkniven och desperat försökte få skärutrymme för vörtbrödet som jag skrek "Det går ju inte att få allt varmt samtidigt! Jag blir galen!" och det var ungefär då, min far och jag vände oss om och fick syn på mikron.

Det blev knäpptyst i köket.
Mikron. Detta vidunder som kan användas för att värma mat. Där stod den. Vit. Skinande vit. Helt bortglömd.
Under hela tiden när min far och jag hoppat som orangutanger i köket, jonglerat kastruller och stekpannor, knivar, vörtbröd, glögg och julmust så hade vi totalt glömt bort detta framsteg inom hushållstekniken.

Ingen av oss sa ett ljud. Tystnaden var total förutom mikrons lugnande surrande.
Sedan började min fars rygg att skaka på ett mystiskt sätt, han sjönk ihop över diskbänken och skrattade så att tårarna stod som en fontän runt ansiktet.
"Hela tiden... Hela tiden..." kved han.
"Jaa..." sa jag.
"Hela tiden vi har hållt på och stressat och nästan slagit ihjäl varandra vid spisen..."
"Ja. Jag vet." sa jag bistert.
"Så har mikron stått där!" Hela tiden!"
"Det är otroligt. Jag kan inte fatta att den här släkten har lyckats att reproducera sig över huvud taget." sa jag.

fredag 19 december 2008

Vad vill de ha???

Pratade med Kia i telefon igår, både hon och jag är mogna kvinnor vid det här laget och borde veta fan så mycket bättre än att stressa ihjäl oss som om vi var vilda gnuer på en savann jagade av en flock lejon.

Hon jobbar som en bäver på ackord i en timmerdamm, har precis flyttat och skall (ja, jag kunde inte hålla mig ifrån det, skall, skall, skall!!! (och undrar du varför jag utbrister skall, skall hela tiden så kan jag bara skylla på Jackan som gjorde mig uppmärksam igen på detta underbara ord i en tidigare blogg på hennes sida. Skall! :) när julen står lagom flåshurtig utanför dörren julhandla och så vidare.

Själv så var jag milt sagt uppstressad eftersom jag skall(!) köpa julklappar åt gubens grabbar.
"Vad i helvete vill tonåringar ha?" skrek jag i luren till Kia (som har två tonåriga grabbar) och hon vidarebefordrade frågan, svarade sedan att "De vet inte..."
Varvid hennes tonåriga dotter sa "Spel eller något..." i bakgrunden, varvid jag sa "Aha, teletubbies eller smurfspel förståss?" varvid vi bägge två mogna kvinnor bröt ihop av skratt, sedan så blev vi raskt allvarliga igen och jag klagade "Vad vill de ha? Vad vill de ha?"
och Kia sa "Jag vet inte, choklad? Böcker?"
"Näähh...." sa jag (för det är ju sådant som jag vill ha, choklad och böcker. Och en stekpanna. I gjutjärn. Inget teflonlarv eller titanlarv eller vad det nu heter.)
Jag river mig fortfarande i huvudet och tänker, "vad, vad, vad!?"

För att inte tala om guben. Vad köper man åt en gube i sina bästa år? Han vill ha en miljon men just nu känner jag mig inte upplagd för att bryta mig in i någon bank. Så han lär bli besviken.
Eller vad vill en vild far ha? En vild far som dessutom ska fylla 85 senare i julhelgen....
Jösses...
Eller en Fimp? Fast det är ganska lätt. Jag tänker att jag ger henne ett paket.
Ett redan upprivet..... ;)

Rapport från julstridsfältet.

Vänner! Kamrater!

Jag har i triumf återvänt från det stora varuhuset, jag har kört över ett antal pensionärer i min vilda jakt på julskinkan som ska välsigna vårt julbord! Jag har med fara för mitt eget liv haft dragkamp om den gladaste skinkan, jag säger bara det, en hel del pensionärer är bra mycket segare än man tror...

Jag har buffat och puffat mig fram till den vedervärdiga rullsyltan, (som enligt min far "bara ska finnas för annars är det inget julbord...") och jag har trots minvämjelse valt ut den rultigaste av rultiga rullsyltor bara för att min vilda far ska vara glad.

Jag har duellerat med hålögda mödrar om prinskorv och har ålat mig fram i kyldiskarna i min hänsynslösa jakt på julost.

Jag har krupit fram mellan brödkorgarna och ryckt till mig den finaste julvörten, ur nävarna på en medelålders man som inte insett att varenda matvara man får tag i, så här före jul måste hållas i ett järngrepp.

Jag har satt ett halvt krokben för en smidig tonåring som tänkte ta precis min chokladask och jag har med fara för mitt (och kanske några andras liv) trängt in min kundvagn före några andra i kassakön.

Jag har slagits med brysselkål i grönsaksdiskarna och till slut (inte för att jag gav mig, nej då, men jag blev lite trött) retirerat till glasburkarna med rödkål.
Jag har packat ner mina varor och jag har återvänt, i triumf, rödblommig som en julgris och smått svettig och mina ögon må vara stirrande och kanske känner jag mig lite lagom hetsig, men nu; vänner och kamrater, så är julmaten hembärgad!
Som ni ser så företogs allt detta i en sann julig julanda. Jag tror till och med jag och mina medkonsumenter hann med några värmande vackra ord till varandra i förbifarten.

"Ge hit!" "Släpp för fan!" och "Lägg ägg!" vill jag minnas värmde mitt frusna hjärta speciellt,
själv sade jag inte så mycket, eftersom jag minns forna julars handlande och sedan länge insett att det enda rätta är att övergå till grottkvinnestadium, där allt som räknas är den som grymtar högst eller visar tänderna på ett mest skräckinjagande sätt.
Vid behov kan man också studsa fram i varugångarna och är du så vig att du kan släpa knogarna i varuhusgolvet så lovar jag att du kommer att möta en ny respekt från dina medkunder.

Men nu är det klart, allt är inhandlat, handeln vare lovad och jag själv lovar att inte julhandla mat igen förrän nästa år....

onsdag 17 december 2008

Men vad i ....................

Här sitter man, intet ont anande och lyssnar på lokalradion...
Vad når mitt norra öra?

Någon, nej, några har gjort en enbarmlig, vedervärdig, stinkande, uschlig, fruktansvärd, odiös, otäck cover på "A fairytale in New York"! På svenska!!!

De kunde lika gärna sjungit "Nu jävlar ska det krängas julskivor och vi är helt övertygade om att vad Sverige verkligen behöver är att vi massakrerar denna klassiker, sätter svenska ord till texten, påtar in några platta rim och så sjunger vi jädrar i mig så själfullt som vi bara orkar och låtsas att vi ens kommer i närheten av Shane McGowan och MacColls stämmor. Ja, det gör vi!"

Usch, det är hemskt. Man får inte tafsa på klassiker hur som helst.
Näää, så får man inte göra!

Medan de ändå är i farten, varför inte ta och förstöra Lennons "So this is Christmas" också?
Eller försöka sig på den nya med Hives och Cyndi Lauper?
Varför inte?

Det gick runt. Runt. Och runt.

Dagens ord är "bilander", synnerligen passande ord för någon som blir sjösjuk bara av tanken på att färdas med båtar mindre än Englandsfärjorna (frid vare över deras minne...)

Båtar, ekor... Sjöar...
På somrarna, när jag var i "De laglösas land", så fanns naturligtvis också en sjö.
(Ja, lugn, jag hör dig, givetvis fanns sjön på vintrarna också. Likaså på hösten och våren.)

Det sades att den var bråddjup, båtar som gick på grund hittades aldrig och allt det här berättade givetvis min far för mig...
"Åh, spännande!" tänkte jag, för det här var innan sjösjukan tagit grepp om mig.

Min fars moster hade en eka, givetvis övertalade jag min far att ta med mig ut i båten och lära mig ro.
Han visade grundtagen, eller vad det kan tänkas heta och jag tog i för kung och fosterland.
Det gick runt. Runt. Och runt.
Min far som är väldigt snäll figur sa "Bra! Försök att få båten att gå framåt nu. Eller bakåt. Eller åt något håll."
Jag tog i. Det gick runt. Och runt. Och runt.

Som en smörklick i en het panna for vi runt där, min far och jag.
"Det går bra!" jublade jag och min far sa "Jaa, det går ju runt! Men försök åt ett håll. Eller åt ett annat..."
Det gjorde jag, men det gick runt. Runt. Och runt igen.

Jag tror vi roade oss i någon timme med denna rundfärd som var bokstavligen rund.
Sedan tog min far årorna och rodde oss hem.
Själv var jag lite åksjuk efter rundturen och inte alls lika förtjust i båtar längre.

Men jag läser gärna om båtfolk. Björn Larssons "Keltiska ringen" är magnifik.
När jag läser den så kan jag nästan känna en längtan efter att vara med på en sådan resa, jag kan känna skummet yra och båten gunga och själv ska jag vara längst fram i masten(?) eller var man nu kan vara.

Jag ser hur jag betvingar vågorna och far fram som en Ann Bonny över gamla Nordsjön, men sedan kommer jag tillbaks till verkligheten... Jag förstår att om det hade varit jag, så hade båten gått runt. Runt... Och runt...

tisdag 16 december 2008

Knäck(t)

Knäckt men inte helt nedbruten har jag återvänt i triumf från grytorna som har puttrat så hemtrevligt hela eftermiddagen.
(Ja, givetvis så blev det ingen kola-tillverkning igår. Du känner väl mig...)

Men nu står det ungefär en triljon knäck och en miljon chokladkola på köksbordet och inväntar vidare förpassning inuti kyl och svala utrymmen.
Och jag är så nöjd med mig själv så att jag antagligen lyser med ett rött och hemtrevligt sken bara jag tänker på det.

Däremot så har jag bestämt att det är sista gången jag håller på och duttar med små knäckformar.
De bara vinglar omkring, välter och är i största allmänhet till besvär.
Det finns inget rejält över knäckformar, en droppe som hamnar fel och så viker sig den där jäkla knäckformen som om den hade blivit utsatt för ett stormanfall av knäck.

Vidare kan jag för den som till äventyrs inte vet tala om att knäck är förbannat varmt.
För att göra det hela lite mer spännande kan man även ställa en skål med sardinkattmat på golvet nära spisen.
Det tillför lite extra spänning här i livet att balansera små skedar med knäck samtidigt som man försöker att inte trampa i kattmaten för då får man så kallad sardinfot.

Vän av ordning (Om det nu till äventyrs skulle finnas några sådana här... Jag hoppas inte det för då har de blivit grymt besvikna på mig många gånger. Jag är mer en vän av oordning.)
kanske invänder att "Men måste du ställa kattmaten nära spisen? Är det så smart?"
varvid jag skulle säga att "Det har inte att göra med smart eller inte. Katterna har sin matplats nära spisen, jag är ett vanedjur, likaså katterna, så jag gör som jag alltid gjort, jag dansar som en ballerina mellan spisen och undviker kattmatskålar med små begåvade hopp. Det ger mig både motion och en utomordentlig motorik. Intalar jag mig själv. Fast egentligen är jag nog bara för lat för att flytta på skålarna.)

Ännu vidare i knäckens underbara värld, så kan jag meddela att jag nu lider av ett svårartat fall av gamnacke. Man får det om man ställer knäckformarna långt in på diskbänken och sedan viker sig nästan dubbel för att kunna pytsa i de formarna som står längst in vid kaklet.
Ryggen känns mör också.
Man kan tro att mitt kök var byggt för lilleputtarna och att jag själv var en gigantisk jätte, men jag envisas bara med att bo med ett omodernt kök, ett sånt där gammalt med diskbänk i knähöjd och skjutluckor för skåpen. Det är ruskigt fint men inte anpassat för köksarbete.

Men det är smällar man får ta, jag klagar inte. Inte nu i alla fall, när allt är diskat och kolan och knäcken svalnar.
Jag känner mig knäckt på flera intressanta ställen i kroppen men inte knäckt till humöret.

Förresten, märkte du något av jordbävningen? Jag sov mig igenom den, men jag hör på nyheterna att den var märkbar ända upp till både Linköping och Norrköping..


För övrigt, jag njuter i fulla drag av "Ett herrans liv" på tv4+ varje kväll.
Åh vad jag skulle vilja bo i Dibley, vara med på församlingsmötena och smaska choklad med Geraldine!
Höra Jim säga "No, no, no..." och prata med Alice...
Det är då själva fan att man inte kan flytta in i tv-serier, eller hur?

måndag 15 december 2008

Förste granvakt!

Förresten.
Jag har numera två granar.
En riktig på balkongen och en "inte-riktig" (fast nog synes den mig som riktig) i vardagsrummet.
Jag har blivit granvakt nämligen.

Det är inte vem som helst som kan bli det....

Speciellt inte människor som öppnar julklappar innan doppare-dagen...
(*getöga mot Fimpens kvarter*)
(Jodå, jag flinar lite för mig själv. Nu mot tvätt och kola- och knäcktillverkning...)

À la Bluesbrothers-style...

En av mina favoritfilmer är Bluesbrothers. (Och nu snackar vi ettan, inte den enbarmliga, usla, vedervärdiga, odiösa och styggelse till film som tvåan var.)

Där säger Elwood "It's 106 miles to Chicago.We got a full tank of gas. 1/2 pack of cigarettes. It's dark. And we're wearing sunglasses."
Varvid Jake svarar "Hit it!"

Bara för att få nöjet att travestera detta replikskifte, som är en klassiker fullt i stil med Douglas Adams idé att ge ut en triologi som bestod av fem böcker(tror jag att det är, va? Om du har tid, spring till just din bokhylla, jag har det inte.) så säger jag nu:

Det är flera timmar till kvällen. Jag har en liter vispgrädde. En liter sirap. Det är grått ute. Knäckformarna står på parad.

Varvid katterna svarar:
Hit it!

lördag 13 december 2008

Bara sisådär i förbigående.

... Man vet att man har julgran när man möter Asta Katt i hallen och hon har glitter i hela ansiktet...

Snillen spekulerar. Eller "Jultomten blir förbannad!"

Jag har inte tid att skriva blogg idag, eftersom jag precis sitter och diskuterar med Fimpen på MSN.
Hon lärde mig precis att man aldrig har sett en pirat med flytväst.
Det har jag inte tänkt på, men hon har ju rätt.

Jag har lärt henne att skälet till att deras kattunge skvätt inte är (som man kan tro om man är lite mindre vaken och alert än jag) att han är redo att kastreras...

Nej, utan skälet att katten gjorde det han gjorde är helt enkelt deras eget fel.
De hade tydligen fått julklappar från de ställen där de är mammonsträlar och, (håll i dig nu...)
öppnat dem!!!

Ja, jag vet. Jag ser hur du rycker till av förvåning och fasa.
En del vet helt enkelt inte sitt eget bästa, eller hur?

Jag sa som så "Men vad ska jultomten säga om det här!?"
och Fimpen som förvisso är en modig kvinna, sade dumdristigt att "Ger de oss mat i julklapp får de skylla sig själva, det måste in i kylen!"

Jag begrundade det hela i tysthet och sedan kom alltså det här med katten...
Klippt och klistrat från konversationen, och du, läs noga, så att du slipper en reprimand från Jultomten!

Fimpen:
Å nu över till "Katten å du", ett program med frågor och svar om din katt och dess problem och glädjeämnen: I veckan här har det inträffat en lite fadäs, nämligen att katten har skvätt! Urk. Men lugn, spåren är borttvättade å allt är kirrat. Frågan är bara; VARFÖR? Till saken hör att han har börjat komma in i puberteten på så sett att kisset har börjat stinka lite extra.
Jag:
ja, då är han väl snart redo för kastrering tänker jag.
Fimpen:
Men han är nog inte halvåret gammal än, vänta ska räkna lite.....
Jag:
okay..
Jag:
eller... jag vet...
Jag:
dä ä jultomten som ger igen!!!

Jag:
han har ju inga renar hos er, så han övertalade katten å ge er en reprimand!
Jag:
så är det!

Jag:
säg dä te veterinären så håller han säkert mä mej!
Jag säger:
jupp!
Fimpen:
Vänta... Jag förstår inte. Har jultomten renar hos t ex dej alltså?
Jag:
vem behöver veterinärer när jag finns
Fimpen:
Hehehe, har du tullat på glöggen redan?
Jag:
självklart, fast den ä förklädd te en nallebjörn. dä får du oxå när du fyllt 45. dä ä åldersgräns på dom.sörru.
Jag:
man kan tro dä va?
Fimpen:
Så... Alla som jultomten INTE har en ren hos får en reprimand? Är d så du menar?
Jag:
nä... bara di som ÖPPNAT sina klappar givetvis...
Jag:
fattaru la!
Jag:
för att ni inte ska göra om det. en liten reprimand så ni håller er på mattan.
Jag:
elementärt min käre watson.
Fimpen:
Så, du menar att egentligen är det jultomtens RENAR som står för kissandet hos folk som inte uppför sej ordentligt med julklapparna före dopparedan?
Fimpen:
Hahaha!!!
Jag:
japp, för di som uppnått 45. å bor man ihop så måste bägge fyllt. annars blir det husdjuren som utför det.
Fimpen:
Fi faan, va KRÅNGLIGT!
Fimpen:
Men lilla asta som ju inte är "iordninggjord" utan helt orignal, har inte hon några kissolyckor på sitt samvete? Seriöst nu allltså. Jag tänker nämligen att det här kan ha med själva lukten å göra. Han kanske inte har vant sej vid sin egen lukt. Eller?
Fimpen:
Jag ser här att han är född 26juni vilket skulle göra att han snart är sex månader gammal, ju...
Jag:
nä, hon håller sig till att ge mig reprimander om jag varit borta för länge i hennes tycke. men jag har aldrig öppnat en julklapp i förväg, jag (självbelåtet flin....)
Jag:
hm, jag tror (om jag ska vara allvarlig) att han faktiskt kan vara könsmogen. Det kan gå fortare, men du kan ringa veterinären och de får titta på honom, de kan avgöra det där.
Jag:
Fast jag *VET* ju att det beror på ert julklappsupprivande...
Jag:
Jultomten blir så förbannad på sånt där.
Fimpen:
Ammeh. Jag ska tammef-n slå in lite mat å dej tills ikväll som du ska få öppna (tror att d är där skon klämmer, att du vill ÖPPNA nåt). Så får även DU en plump i protokollet hos våran jultomte
Jag:
Det där låter lömskt. Så lömskt så att kanske jultomten drar av en klapp för dig.


Så, du förstår nog att jag inte hade tid att skriva blogg idag.
Tack till Fimpen som lät mig få kopiera och inte minst, hon har författat hälften av bloggen som inte blev en blogg, hon ska få en öl av mig ikväll och jag ska ducka för allehanda julklappar som hon kan tänkas försöka tvångsge mig ikväll.
Inte fan vill jag också uppröra tomten!

fredag 12 december 2008

Under ytan.

Det är lite förvirrande att sitta och tänka på augustimånsken samtidigt som snön faller här utanför...

Men jag skyller på Piraten, jag skyller på de strukna orden och jag skyller på att mentalt sett har jag varit på Österlen, vid havet och sett just de här augustimånskenen...

Jag har sett män gå som schackhästar efter ett ålagille...
Förundrad satt jag där, de tog ett steg fram, två åt höger och de fnittrade.
Vuxna män som lät som tjuvpojksaktiga busungar...
De såg synnerligen levnadsfriska ut, men jag slår vad om att när natten blivit till nästa morgon så kände de sig kanske en aning vålnadsbleka...
Augustimånskenet lyste över dem, det lyste över de som stod och stöttade huset, det lyste över dem som vandrade fram och tillbaka.

En liten bit längre ner, efter att du tagit dig nerför den långa nerförsbacken, (som vid behov också kan användas som uppförsbacke) ligger havet.
Eller ligger någonsin havet?
Det rör sig alltid. Under ytan försiggår så mycket mer än vi vet.
Precis som med människor.
Det är förbannat lätt att avfärda en del människor som uridioter, otrevliga eller i största allmänhet som fåraktiga.
Det är så lätt att tänka riktigt ilskna tankar om den där expediten som bara snorkade av dig i affären, hon som såg ut som hon ätit ett ton med citroner och säkerligen hade en stor korg i personalutrymmet som hon tänkte inmundiga så fort hon fått ut dig ur affären.
Inte är det svårt att känna sig ilsken över hennes trilskenhet...

Det är lätt att känna sig förtörnad på honom som åkte i bilen framför dig, inte kunde han köra, inte kunde han hålla hastigheten, egentligen körde han som ett får, eller hur?
Eller att bli förbannad på den där människan som pilade över övergångsstället precis när du kom. Så du var tvungen att stanna. Inte för att du hade bråttom någonstans. Men ändå. Förbaskade fotgängare. Eller hur?

För att inte tala om cyklisten som for förbi dig på gångbanan... Hade säkert aldrig begagnat sig av bromsarna, trots att hon hade både fot- och handbroms. Precis som om hon hade bråttom någonstans. Förbaskade cyklister...
Eller servitören på restaurangen. Han som verkade hade tankarna komplett någon annanstans. Då ska man inte vara i serviceyrket. Om man tänker på annat. Nog utförde han arbetet han skulle. Men ändå...

Men egentligen...
Om vi tänker lite längre, om vi inte blir stormgalna, om vi kalmerar oss...
Om vi funderar på vad som kanske försiggår under ytan.
På dem vi blir så förgrymmade på....
Vad kan vara å färde i deras inre?
Kanske har de någon de är oroliga över, kanske någon är sjuk, kanske någon är kärlekskrank, du vet så där, att varje sekund känns årtusenlång? Kanhända någon grälat och nu känner sig skuldbelagd?
Kanske någon har trampat i klaveret, kanske någon helt enkelt vantrivs...
Allt finns där, under ytan. På oss. På andra.
Det kan vara tur att vi inte ser rätt igenom våra medmänniskor, eller hur?

Men ibland, så kan vi ta ett steg tillbaka och tänka att de har ett liv de med, saker de ska göra, saker de inte gjort och saker de aldrig kommer att göra.
Jag vet inte, men jag tänker som så, att om vi har lite mer överseende ibland, så kanske det blir en varmare värld. Kanhända det låter naivt, kanhända det har gått dithän att vi lever i en för cynisk och kall värld, men fan vet du, jag tror inte det...
Eller rättare sagt, jag vägrar att tro på det.

Visst finns det de som är luspudlar av ohejdad vana, dygrisar och fähundar för att de trivs med det.
(för övrigt, inget ont om riktiga dygrisar, de är till skillnad från en del människor både sociala, sällskapliga och grymtar på ett trevligt sätt. Så. Då har jag klargjort det...)

Men de som finner nöje i att vara irriterande, de behöver vi inte bry oss om.
Energitjuvar finns överallt, jag har ett förslag, vi förpassar dem till en öde ö, med max tre kokospalmer, ett handverktyg plus ett par gymnastikskor att klättra med. På det sättet hålls de sysselsatta, kan utveckla sina förmodligen tämligen slumrande diplomatikunskaper och när de klarar att säga mer än tio ord utan förklenande inpass så får de komma hem igen.
Det lär ta tid. Men vem har bråttom?


... Och ja... Jag har flutit från ämnet... Som vanligt..
Vad jag tänkte, från början, var att jag skulle fetera Piraten. Världens bästa Pirat.

Men så kom jag att tänka på augustimånsken och havet...
Därifrån gick det som det brukar...
Tankarna svävar fritt. Precis som de vill.
Upp till ytan... Kan man kanske säga...
Det blev förbannat långt. Som vanligt. Jag ber inte om ursäkt för det.
Som vanligt.

Ordkedjan BUGG

onsdag 10 december 2008

Mosig.

Dagens ord: Mosig....

b) solkig o. d.
Brefvet.. började se litet mosigt ut af det myckna tummandet.

Bondeson, August. Hallings Anna. Berättelse ur folklifvet. Sthm 1883.

När fick jag ett handskrivet brev sist? Ett brev att tumma på, läsa, vända på, lägga ner, läsa igen?
När tummade jag på ett brev så det blev mosigt? När skrev jag ett sist?

Och jag minns att det var inte alls länge sedan jag faktiskt fick ett brev, ett brev som är lite tummat, orden i det minns jag väldigt väl men ibland läser jag det igen.
Sådana brev slänger jag inte, de sparas, glöms för ett tag, hittas igen och läses..

Jag vet... Allt var inte bättre förr, men e-mail kan aldrig bli som ett riktigt brev.
Ett brev med kuvert att sprätta upp, ett brev att beundra frimärkena på, att väga i handen innan man öppnar det medan man funderar på vad som sägs inuti.

Ett ark med handskrivna kråkfötter som ringlar fram längs raderna...
Ett ark med plitade ord, som stoppats ner i ett kuvert, ett frimärke och någon som gått ner till en brevlåda någonstans, sett kuvertet försvinna ner och sedan gått hem igen.

Det är nästan nostalgi, det är nästan aldrig det händer att det kommer ett sådant brev, men ibland så...
Sådana brev uppväger alla räkningar för ett gott tag framöver.

Jag borde skriva mer brev.
Och få mer brev.
Absolut.

tisdag 9 december 2008

Bärnsten, linnea och vallmo... Och en Pirat. Givetvis...

Jag sitter och funderar över Piraten.
Det är svårt att skriva om personer man tycker mycket om.
Det är något med Piraten, jag känner igen mig i hans texter, vilket kan låta märkligt eftersom jag aldrig direkt har umgåtts med någon Bombi Bitt i mitt liv, å andra sidan, så hade jag riktiga Bombi Bitt-somrar när jag var barn.
Jag känner igen och tycker så mycket om kärleken till naturen, jag vet att jag sagt det förr, men berättelsen om att vänta på en vallmo som ska slå ut är något av det vackraste jag läst i hela mitt liv.
Och vallmo är en förunderlig blomma. Du kan inte plocka den och sätta den i en vas.
Den måste avnjutas precis där den är.
Jag tycker om det... Du vet, jag tycker inte om att få köpta snittblommor, det är fint men jag hör bara Stones "Dead flowers" när jag ser dem.
Jag tycker om blommorna när de är där de ska vara, i naturen, i trädgården men inte i en vas...
Nej, jag vet inte varför.. Men så är det bara.
(och nej, jag är inte någon rabiat växträddare, det är helt okay att andra har snittblommor, jag kommer aldrig att skena in i någons hem och försöka med konstgjord andning på blommorna. Jag är en mild och fridsam natur...)
Jag tror vallmo och linnea är de vackraste. Den ena kan du inte ta med dig och den andra gömmer sig, det är lätt att gå förbi och inte se, men om du faller på knä framför den så ska du få känna en av de underbaraste dofterna på jorden.

Det är samma sak där, att bara tänka sig att plocka den från sitt hem är en förbannad styggelse i mina ögon. Den ska vara där. Så är det bara. Just där, just i den gläntan, där solen skiner framemot eftermiddagen, där ska den stå och nicka i vinden och bara få vara.

Piraten har en egen ton när han skriver, jag känner igen somliga saker som om jag tänkt dem själva, jag läser om hans liv och jag tror att jag förstår. Å andra sidan tror jag också att man inte helt kan förstå någon annan än sig själv... Och knappt det ibland.. Men jag tror jag förstår en hel del..
Eller också så känner jag stor respekt för en man som visste att tälja på sina ord så att de blev som en lång rad av pärlor. Eller inte pärlor, mer som bärnsten som spolats upp på en strand vid ett hav. De orden han skrev gnistrar och glimmar, de har en egen kraft inneboende i sig och precis som när man vänder och vrider på en bärnsten så känner jag att när jag läser om hans böcker så gnistrar det till på ett nytt ställe som förra gången gick obemärkt förbi.
Han skrev bärnstensböcker. Jo, det gjorde han..
Mannen med barett och bärnstensböcker.
Jag funderar vidare...

Varde ljus!

Jaa du...
Jag framlever mitt liv i ett tillstånd av förälskelse just nu.
Jag tittar på granen och den är ett under av stil, klass och elegans. Skönhet till och med.

Men igår lät det lite annorlunda, först av allt, kartongen som inhyste granen var verkligen skräddarsydd.
Att försöka få ut granen var ungefär lika lätt som att fånga ålar i en tunna med vatten.
Jag slet, jag drog och jag drattade på baken.
Jag tog nya tag, jag ylade av ansträngning och lovade granen all slags omild behandling om den inte kom ut direkt.
Jag tog tag i kartongen samtidigt som jag försökte dra i granen vilket medförde att den inte rörde sig ett dugg.
Men till slut kom den ut.

Diesel som hade suttit och kliat sig i huvudet med tassen såg intresserad ut direkt.
Asta Katt gäspade.
Jag tog entusiastiskt tag i de tre delarna till foten, klämde dit en ögonaböj, men när jag kom till den andra så tog det stopp halvvägs.
Jag slog med näven, den blev röd.
Antagligen vild i ögonen fick jag syn på gubens biltema-katalog, rullade ihop den och tänkte att "det är tur att guben inte ser vad jag gör med katalogen för då skulle han antagligen skrika rakt ut..." (för det är något med män och kataloger... Jula... Biltema... Claes Ohlson... De läser dessa med andakt och kan hittas sittande bläddrande i dessa kataloger om och om igen. Jag begriper inget. Men det behöver jag ju inte i och för sig..)

Men i alla fall, med en ihoprullad biltema slog jag för kung och fosterland på den illvilliga plastbiten.
Inte ett dugg hände. Slog lite till. Samma resultat.
Drog med mig halva plastgranen till köket och rotade fram hammaren och se!
Det fungerade!

Ställde granen på golvet i sovrummet och började vika ut grenarna.
Diesel satte sig under granen och kikade upp på mig och sedan öppnade han munnen och drog eftertänksamt loss ett plastbarr från en gren.
Att jag ylade "Så där gör man inte!" brydde han sig inte nämnvärt om.
Långsamt tuggade han på barret och likheten med en vinprovare var inte långt därifrån.
"Ahh... Plast... Hmm... Syntetisk bouqet... En aning smak av kartong...Mild grön färg... Troligen Kina... Mmm..."

Fyade Diesel och sedan tog jag med min halva grankropp till vardagsrummet, såg snabbt att vid balkongfönstret fick den inte plats, såvida jag inte ville brottas med den så fort jag ska ut och röka.
Snabb ommöblering i vardagsrummet, den ställdes vid soffan och resten av granen monterades.
Jädrar vad snyggt det blev, snabb rush in i garderoben efter julgranskulor, som alla skulle monteras ihop med en liten uschlig tråd.

Jag svor en hel del över Ikea som är så lata att de inte sätter dit tråden direkt, talade om för Asta Katt att "Nej, kulorna är inte mini-katt-bowlingklot!" och däremellan hann jag också med att laga middag (en lax som jag stekte ihjäl i ugnen, till slut när den skrek "Nåd!Nåd! Jag vill inte bli kremerad här inne!" så kom jag ihåg den.)

Antagligen var det för att jag samtidigt gjorde chokladkola som jag glömde den stackars fisken.
När guben kom hem var jag i ett stadie av uppstressad tomtemor.
Slängde fram fisken som nu var intressant svart på en del ställen, riset hade lyckats behålla en viss del av vattnigheten och grönsakerna var väldigt al dente (kan man säga om man är snäll...)

Guben åt och jag sa "Fan, det här är det värsta jag lagat någonsin." Han sa (eftersom han är snäll...) "Men jag blev ju mätt i alla fall."

Tömde upp chokladkolan på smörpapper, återvände till julkulorna från helvetet, trädde och svor och trädde och svor...
Guben sa att han skulle åka till garaget och jag sa "Men ska du inte hjälpa till med julgransljusen?" och han som inte är tappad bakom en vagn sa "Det klarar du själv!" och log,
jag som ibland kan förväxlas med ett förvirrat får sa "Ja, det gör jag nog." och gick fram till plåten med chokladkola, beväpnad med en kniv att skära densamme med.

Det gick inte alls. Ylade dramatiskt så att guben tog ett jämfotasprång in i köket, han tittade och sa "Men klipp den, det kanske fungerar?" och det gjorde det.
Sedan satt jag så vackert och klippte chokladkola i vardagsrummet, slog in i smörpapper och kände mig i allt som en riktig tomtenissa.

Återvände till julkulorna och över alla under, vid nio på kvällen var det klart!
Dekorerade granen med andakt och katt-tassar som fäktade lite här och var.
Eller jag dekorerade inte med katt-tassar men de fäktade lite här och var...

I sann julanda sa jag lagom strängt "Nej, Asta Katt!"
För att lite senare säga "Okay, men du får bara ta kulorna längst ner. Bara dem!"
Fick sedan hoppa lite käckt över de kulor som hon fick tag i.

Sedan kom jag till julgransljusen. Tittade ganska vanmäktigt på härvan som låg framför mig.
Försökte nysta upp dem. Det gick sådär...
Det tog mig ca 45 minuter att nysta upp det där trasslet...
När guben kom hem stod jag inklämd mellan granen och väggen och klämde dit julgransljus med ett visst sammanbitet leende.
"Du visste vad du gjorde när du sa att jag klarade det här själv, va?" sa jag och han log.

Men till slut.
I med kontakten, varde ljus och jädrar!!!

Det är den finaste granen i kvarteret, nej, i stan, nej, i hela länet, nej, i Skandinavien!!!
Lila och silver.. Silver och lila... I en perfekt kombination... Helt underbar...
Jag misstänker att jag lyser lika mycket som ljusen när jag tittar på den.

måndag 8 december 2008

Oaktsam.

Ibland så är dagens ord så lätt, så lätt...

Dagens ord: Oaktsam...

http://www.saol.se/saol13_ut.html

OAKTESAM, adj.-samme, -samma; -sammare. adv. -T. ( oachs- 1566 (: oachssamhett). oacht(t)e- 1548 (: oachttesamheett)–1621. oakt- (oacht(t)-, oac(k)t-, oagt-) 1538 osv. uact- (vackt-) 1538 (: uactsam­hetz)–1539 (: vacktsamhett)) [jfr t. unachtsam, även­som mnt. unachtsamheit; av O- 1 o.


Aktsam...

a) (numera mindre br.) med prep. på; i sht med bibegrepp af att gm uppmärksamheten ngt undvikes;

http://hemligheter.nu/ordkedjan-bugg/

söndag 7 december 2008

Åh, vilken glögg!

.... Och så, lyssna här då...
Fimpen och jag spred ut oss igår (ja, därom tvista de lärde, hur två kan sprida ut sig, men tro mig, vi kan...) så vi höll två städer i järngrepp igår.
Jag var i storstan med guben på glöggkalas, och låt mig säga, vilket hus, vilket hus, vilket hus!
Du vet, en del hus som man kommer in i har en sådan vänlig stämning!
Det hade det här huset.
Det var ett sådant här hus där man kände att här bor människor som valt varje sak med omsorg och kärlek, det var ett levande hus och inte ett utställningshus, inte ett sådant där hus som styrs med järnhand av någon flåhänt (jo, det ordet finns visst, jag hittade på det nu) tyrann till pedant som har skrämt sina blommor till sådan lydnad att de inte ens vågar tänka på att fälla ett visset blad.
Det här huset hade karaktär. Det hade själ. Jävlar anamma. Underbart hus.
Hade jag haft större handväska hade jag stoppat ner hela huset i väskan.
Ett sådant hus var det.

Folket var trevligt och roande och kattmänniskor och hundmänniskor och damer i hundtand och män i kattunika (okay då, jag skojar lite.) men hundtandsmönstrat fanns det.
Mat fanns också. Och en glögg som hade "just a little more bite!" som tigern i reklamen säger.
Efter två glas kände jag mig som en röd och god och glad jultomtenissa.
Jag kände hur mina mungipor strävade uppåt och hela jag kände mig som om jag skulle ha lust att sväva runt i taket en stund.
Mycket maffig glögg på min ära. Kanon!
Maten var för övrigt underbar.


Fimpen höll ställningarna här i stan, hon höll vår park i ett järngrepp och jag hoppas hon visade att gammal är äldst.
Jag tror hon gjorde det för det sista smset jag fick gav uttryck för en lust att hårdrocka, guben och jag som var mätta och dästa som två jultryffelsvin orkade inte med mer festiviteter så vi åkte hem och slog ut oss själva i soffan.
Där låg vi som två utblommade julhyacinter och klappade oss på magen och sa "Åh, vilken mat!" och jag kunde ju även tillföra "Åh, vilken glögg!"

Jag har gran!

För övrigt!
Jag har gran! Jag har gran! Jag har gran!
Och julbelysning!

Jag har gran!
GRAN!!!!
(Jodå. Jag vet. Jag är tjatig. Men bara en gång till...)

Jag har graaaaan!

Målande beskrivning.

Dagens ord: Måla

Målning
a) bildl., om beskrivnining l. skildring l. fram­ställning i ord l. toner av ngt (l. ngn); berät­telse; "porträtt"; ss. enkelt ord numera vanl. pregnant: livfull l. åskådlig l. målande beskriv­ning osv.; förr äv. i uttr. ngts målning l. målning av l. om l. på l. över ngt (l. ngn), skildring av ngt (ngn).

Och när jag läser de orden, "målande beskrivning", så tänker jag direkt på Lord Parzifal's Woodland Journal
och
Gubben vid Rämen
Målande beskrivningar?
Jajemen!

lördag 6 december 2008

Knippas det mycket?

Dagens ord: Knippa.

1) (förläget) fingra (på ngt) l. draga l. rycka (i ngt).

Något jag kommer på mig själv med att göra med jämna mellanrum, inte alltid förläget, men nog knippar jag. Jag knippar mig i håret, knippar på tröjan och är i stort sett aldrig still med fingrarna.
Men jag är inte värst.

Jag vet en trummis som aldrig kunde vara still. Hans fötter dunkade mot golvet, hans fingrar spelade på allt som kom i hans väg och var det dessutom musik på så spelade han lufttrummor.

Trummor ja. Guns n' Roses senaste. Synd. Synd. Synd. Synd.
När jag hörde (snabb tjuvlyssning enligt Fimpens direktiv) gitarrerna kunde jag inte låta bli att tänka på vad Slash kunde ha gjort.
Basen ordinär. Trummor ordinärt. Och Axls röst pålagd långt bak.

Längtade efter Appetite for destruction. Längtade efter Use your illusion.
Längtade efter den obändiga lusten i musiken och den råa energin.
Det var inte helt dåligt men det är en skiva som vem som helst kunde ha gjort.

Fast lite roligt var det. Där låg jag och småsprätte lite med tårna i takt med musiken och vem hör jag?
Martin Luther King Jr...
När man talar om trollen (som igår) så ligger de i cd-spelaren och bara väntar.

För övrigt, lokalradion spelade "Två gamla hundar" med Lundell en morgon. "Inte den mest spelade" sa radioprataren efter låtens slut.
Själv ruskade jag på huvudet och kom tillbaks till verkligheten.
Musiken är en tidsmaskin, jag hade varit i en ljum sommarkväll högt uppe på en utsiktsplats men nu var jag tillbaks, i snön och kylan.
Resa genom musik, eller resa med musik, eller tack vare musiken.
Gratis, ingen packning, inget förberedande, bara att sluta ögonen och minnas.
Oslagbart.

I en hast.

I en hast...
Förbannat trevligt med de kommentarer jag fick på förra inlägget, kul att lära känna er lite bättre :)
Idag blir det gran. Katterna dansar omkring i lyan och ger varandra high-fives, jag hörde Diesel säga till Asta med sänkt röst "Du, du är ju så liten så du kan vara högst upp i granen!" och Asta sa "Ja, som julkattstjärna!"
"Precis!" sa Diesel "Själv håller jag mig till de nedre grenarna och boxar julkulor över hela vardagsrummet!"

För övrigt. Härlig morgon. Inte mycket snö. Snart andra advent. Julklappar är tittade på. Umgås med tryffeltankar å det grövsta. Inte en jul utan tryffel. Eller knäck. Eller ischoklad. Jobbar jag på riktigt duktigt kan jag nog gå upp några kilo i jul...

Och julgransmatta! Jag måste ha en julgransmatta, jag minns jag gjorde en i slöjden, en riktigt hisklig en med en jultomte som såg fullständigt rabiat ut. Ögonen var som svarta stenkolsbitar, fötterna pekade åt varsitt håll och skägget var lite på sned, hans leende var tämligen avmätt, typ ett sådant jag kan tänka mig att tvinga fram en morgon om jag är absolut nödd och tvungen.
Jag undrar var jag har den...

Sedan måste girlangerna fram. Och tomtarna. Och julbyn. Denna julby som har fått höra så många svärord så att den borde kroknat. Varje år är det samma sak, jag förfärdigar små julkullar, slätar ut snön över halva bokhyllan (allt medan Buddhorna får stå ihopträngda i ett annat hörn) och tar mig an julbyn.
Försöker få in de små julljusen i husen, det går tämligen smärtfritt men sedan när jag ska ställa ut dem i vinterlandskapet åker de små uschliga ljusen ut.
Jag börjar om.
Samma sak igen.
Hörde jultomten mig då skulle jag definitivt vara avförd från julklappslistorna fram till nästa millenium.

Jag försöker igen. Samma sak.
Jag ropar på guben som suttit i soffan och antagligen smålett medan han sett mina desperata försök.
Sedan kommer han och ställer upp allt direkt.
Jag vet fan inte hur han bär sig åt...

Nöjt betraktar jag den lilla byn med sitt lilla tåg och ställer ut alla figurer som ska vara i jullandskapet. Barn som åker skidor, tomtar, nallar och en liten buddha brukar åka med.
Granar ställs ut och när vi släcker ner och julbyn lyser, då är det jul!

Säg vad du vill, det är småmysigt med jul...

fredag 5 december 2008

"Öh, du, Fimpen!"

En biverkan av bloggandet är det här...
På sista tiden har jag varit så här nära (måttar med pekfingret intill tummen) att kalla Fimpen för just Fimpen när vi umgåtts.
Hennes riktiga namn håller så att säga på att hamna i bakgrunden.
Hittills har jag kommit ihåg att "Nej, det är ju bara på bloggen hon heter så."
Men jag skulle inte bli förvånad om det en vacker dag kommer ett "Öh, du Fimpen!"

Deal?

Jag har på sista tiden funderat över min blogg... Den började på engelska, eftersom mina vänner jag fått på internet inte talar svenska, men när jag fick andra läsare också så gick jag över till en "hemlig" blogg där jag fortsatte att skriva.

Sedan blev jag lite nyfiken på svenska sidor.
Jag har egentligen aldrig gett svenska sidor eller svenska chattar någon chans, när jag först lade tassarna på mitt första tangentbord så minns jag att jag tänkte att "Här börjar världen!" och jag surfade direkt till en internationell site.

Jag fick vänner från alla hörn av världen, de flesta amerikaner, men också från Kroatien, Finland, UK, Belgien, Tyskland och så vidare. Många av dem har jag träffat på riktigt. Många av dem har jag känt i över tio år vid det här laget.. Jag ler när jag minns sena kvällar, vi upptäckte icq ihop, powwow (finns det fortfarande?) och vi låg dubbla av skratt första gångerna vi hörde varandra prata, amerikanerna pikade oss "utlänningar" för våra pikanta uttal och vi pikade dem för att de bara kunde ett språk. Det var hjärtligt, det var rått och det var fan så roligt.

Och jag tänker tillbaka ytterligare, då 96, internet var något nytt, den upptäckarglädjen som svirvlade runt i cybervärlden, den var otrolig, alla hjälpte alla och det känns som det var en väldigt vänlig värld över huvud taget.
Det slår mig också att det var en otrolig uppriktighet och jag undrar, var det vetskapen om att vi satt i skilda länder som gjorde att ingenting mörkades, att allt kunde sägas och också sades? Eller hade jag bara en otrolig tur som hittade just de rätta personerna som jag kände gemenskap med? Inte därmed sagt att vi tyckte lika om alla saker, diskussionerna var tämligen hetsiga men vi lyssnade på varandra.

Vi garvade mycket, vi delade både sorg och glädje och jag minns, att de jag träffade i verkliga livet var precis som de varit på nätet. Det är något märkligt över det, att träffa en person man pratat med i flera år, helt plötsligt är det en människa av kött och blod, en människa med en egen röst, ett eget minspel och även om jag inte kände igen personen genom ansiktet så kände jag ändå igen dem.
Mycket märklig känsla, nästan surrealistisk på ett sätt...

Men, jag tänkte som sagt, jag ger Sverige och svenskarna en chans.
Så gjordes och jag började tassa runt på olika bloggar.
Chattarna upplevde jag som för tidskrävande, inte chattarnas fel utan helt enkelt mitt fel, jag är för lat för att sitta länge och prata om meningslösa saker med folk jag inte känner.
Är det folk jag känner däremot, då har jag inga problem med att sitta i timtal och klyva teorier om meningslösa ting... Ja, jag vet... Vad är skillnaden? Min otålighet antagligen...
Skulle det vara bekvämt för mig så skulle jag vilja se en stamtavla på chattarna direkt, typ "det här skrattar jag åt," "det här tycker jag" och "det här tycker jag inte" så att jag kunde välja, typ som från en á la carte-meny. Eller att alla som jag tycker är trevliga skulle redan ha samlats på ett ställe. Tänk så bekvämt det skulle vara för mig...
Å andra sidan så förstår jag att folk helst chattar på kvällarna och då är jag ju strängt upptagen så det skulle inte fungera ändå. Sverige får klara sig utan mig och mina bokstäver på kvällarna.
Jo, jag vet... En stor förlust för Sverige, men det är så det är...


Den svenska började genom en idé av Lokesson egentligen.. Första tiden var det förbannat svårt att skriva på svenska, antagligen är det någon felkoppling i min hjärna eftersom jag minns att jag tänkte på engelska och sedan översatte mig själv.
Numera har jag inte det problemet, nu har jag andra istället. Det är det som är så fascinerande med problem, lös ett så kommer det två nya.
Eller problem och problem. Det är inget problem i sig.

Men från början, in the beginning som vi tvåspråkiga säger, så var det min vänner som läste.
Jag gjorde som jag alltid gjort, jag skrev för mig själv.
Jag visste ju att de hade min url men jag tänkte inte mycket på det.
Sedan... . Jag skriver ju om mina vänner och guben och katter och fan och hans mormor som onekligen spelar en stor roll i mitt liv. Kanske inte fan och hans mormor, men visst finns det stunder då det känns som de sitter i köket och hittar på jäkelskaper medan jag intet ont anande stuvar om böcker i vardagsrummet.
Men i alla fall.

Jag skrev en gång om att äldsta vännen åkt in på sjukhus igen. Sedan ringde telefonen...
Ögonaböj liksom... Och Kia sa "Har hon åkt in igen? Vad var det nu?" och just där, just då så slog det mig att hon faktiskt läser vad jag skriver.
Jag vet. Jag brukar ju skryta med att jag har en hel del bakom pannbenet men i det här fallet har jag nog inte tänkt så.
Eller när Fimpen diskuterade något jag skrivit..

Jag började fundera på vad jag skrev, vem jag skrev om och hur jag skrev.
Ett tag.
Sedan tänkte jag att om jag belägger mig själv med munkavle så försvinner själva syftet med det här.

Syftet, ja.
Ytterst högtravande är det. Varje år så läser jag vad jag skrivit och har tämligen roligt åt att jag fortfarande är så lillgammal, slår mig för pannan när jag läser någon av de funderingar jag haft, nickar och säger "Men fan, det där var ju bra!" Det är en högtidsstund och förbannat sedelärande och "educating" (okay då, jag gör det fortfarande, ibland tänker jag på engelska. Det är svårt att lära gamla hundar sitta...) Det bästa är väl att jag lurar i mig själv att jag fortfarande utvecklas. Skulle jag någon gång läsa mina gamla saker och inte kunna se tillbaka på mig själv och tänka "Men så är det ju inte. Inte längre." så skulle jag lika gärna kunna köpa gungstol och ägna mig åt att gunga stillsamt fram och tillbaks och låta hjärnan koppla av till något sinnesförslöande program.

Sedan inträffar fenomenet att folk jag inte känner börjar läsa. Det är då jag får myror i huvudet. Jag tänker "Men vad är det, vad kan det finnas för intresse av vad jag råkar tänka just den här dagen, det måste finnas bättre saker att läsa?"

Sedan vänjer man sig lite. Man börjar bli stammis på andra bloggar, man läser och begrundar, plitar ner en kommentar efter att man vandrat in tillräckligt många gånger, för se, jag är så finkänslig så att jag vill inte bara stövla in och göra en kommentar direkt. Nej, jag vill läsa, se andra kommentarer och känna in stämningen.

Jag har haft förbannat stor glädje av en hel del andra bloggar, på en del börjar en viss personlighet utformas, inte för att jag vet om bilden jag får av folket bakom orden stämmer, men det spelar inte så stor roll. Men ändå, en viss personlighet kan märkas.

Sedan (Jodå... Igen..) tror jag att jag haft en otrolig tur, det folk som av märkliga anledningar (om jag bara visste vilka, jag ligger nästan sömnlös här om nätterna och grubblar...) har hittat hit har varit trevliga filurer.

Men så är det de andra... De som aldrig säger något.
De får mig också att ligga nästan sömnlös.
Jag undrar vad som driver dem till min strumplåda. Vad de tror. Vad de tänker. Vilka de är. Vad de gör. Om de har motivsockor precis som jag? Har de husdjur? Är de utpräglade sällskapsmänniskor eller tillbringar de tiden helst själva? Svär de lika mycket som jag (fast där brukar jag tänka att det är inte möjligt...). Var bor de? Har de också buddhor i varje hörn? Eller avskyr de buddhor? Hur gamla är de? Vad åt de till frukost? Tycker de om choklad lika mycket som jag? Känner de också vanmakt hos frisören? Gillar de sin tandläkare? Är de lika lata som jag? Eller är de ett under av effektivitet?
Ja, du ser. Vilka tankar man kan få. Vad man kan undra...


Sedan (jodå, tredje sedan men vem räknar?) börjar jag skriva som vanligt, fort och utan redigering för jag är ju dels lat och tror på att skriva ner allt fort och sedan lämna det åt sitt öde. Ska jag tänka efter vad jag skriver så känns det som att det inte blir jag. Och jag måste det vara. Jag menar, vem är bäst på att vara jag i hela världen? Just det! Jag!

Men.
Sedan (lite kär i sedan i dag, jag...) känner jag att jag en vacker morgon (yep, contradiction in terms om man är morgonhatare som jag) att jag skriver och sedan börjar fundera igen "Hmm, men om jag skriver så? Fattar folk då? De kanske läser och tror något helt annat? Är det mitt problem? Ska jag förtydliga? Eller inte?" och jag river mig i håret och jag tänker att förtydligar jag så känns det onekligen onödigt eftersom jag vet ju vad jag menar. Fimpen vet hur jag menar. Hon känner mig. Kia vet hur jag menar. Och gör de det inte så vet jag att jag kan vara tämligen säker på att jag får ett telefonsamtal med ett frejdigt "Hur fan tänkte du där egentligen?"
Egentligen så måste det enda rätta vara att jag vet vad jag menar.
Fimpen och Kia och äldsta vännen får fråga.
Och ni andra får fundera, kanske ligger ni nästan sömnlösa och grubblar "Men hur fan menar Ulvstrumpa där?"
Det vore inte mer än rätt.
Vi delar på nästan-sömnlösheten, jag lovar att vara otydlig med jämna mellanrum och ni lovar att sätta huvudbry i min hjärna genom ert uppdykande.
Deal?

Femtiotre år sedan....

Jag satt och letade efter inledningen på ett av Martin Luther King Jr's tal, av någon anledning har jag haft det i huvudet, så den här morgonen började jag leta efter det.
Jag har inte hittat det än, men jag hittar talet han höll den 5e december 1955, http://www.mlkonline.net/mia.html
Det är exakt femtiotre år sedan.

Den 1 december 1955 stiger Rosa Parks på bussen i Montgomery.
Den 5 håller Martin Luther King Jr sitt tal.

torsdag 4 december 2008

Klatschig!

Just det, ja.
Innan jag förpassar mig mot lunchen, risgrynsgröt med kanel och mjölk (för nu är det snart jul...) så tar vi dagens ord:

Klatschig! (och ja, ett utropstecken måste följa ett sådant ord!)
(i sht i konstnärsspråk, vard.) i fråga om målning l. måleri o. d.: som utmärkes av kraft, djärvilet, bredd o. nonchalans; äv. allmännare, om bokstäver, typer o. d.: som framträder djärvt o. fylligt (o. originelit);

Är det inte härligt? Det är ett ord jag hade glömt men jag blir så glad av det!
Det är som en färgexplosion, ett fyrverkeri, det är varmt och levande och ta mej tusan om det inte är ett sådant ord som kan få till och med Kung Bore att dra sina isfötter en bit bakåt medan han smakar på det.
Det är djärvt, det är fylligt, det är helt underbart!


Klatschigt!

Härligt! Nu ska jag gå och äta min gröt.
Fasen vet om jag inte ska stoppa i en mandel och överraska mig själv med...

Ylande som en varg.

Allsång:
"Allting är vitt, vitt, vitt, aaaaallt, aaaallt!" (hm, är det Povel?) Japp, det är snö ute!

Men, raskt tillbaka tillbaka till gårdagens dramatik.

Jag har ju varit misstänksamt förtegen om mitt julstök. Till stor del beror det på detta förbanskade fönster.
Det är den typ av fönster som kan ge en mardrömmar bara av att fundera på att putsa det. Det är den slags typ av fönster som någon illvillig konstruktör, arkitekt eller vad det nu är för illbatting har satt dit för att de inte tänkte ett dugg på att "Oj, någon gång behöver sådana fönster putsas."
Det fönstret är liksom startskottet för julfirandet här, det ska avklaras och sedan går allt som en dans..

Igår ansåg jag att jag inte kunde smita längre. Blomkrukor togs bort. Katterna flög upp i fönstret som på kommando och jag pekade på det mindre fönstret och sa till dem "Titta på det här, nosavtryck över halva fönstret? Ska det vara så?"
Det tyckte katterna.
Gick sedan och letade efter fönsterputs-attiraljerna. Hittade svampen ganska fort. Men inte skrapan. Gratulerade nästan mig själv till att inte kunna putsa fönstret.
Hittade dock tyvärr skrapan.
Resignerade inför ödet, öppnade det mindre fönstret och tittade ut. Det var ingen fara.
Drog köksstolen närmare fönstret och satte mig på fönsterbrädan med ryggen ut.
Lutade mig på försök ut och det kändes inte ett dugg bättre, svabbade lite halvhjärtat med svampen allt medan jag lät som en bekymrad papegoja "Men ååh! Ååh! Åh!" hörde jag mig själv yla.

Det slog mig som något märkligt, så fort jag stack ut kroppen genom fönstret så ylade jag som en hemlös varg, det gick per automatik så att säga. Drog jag in kroppen genom fönstret så slutade jag omgående. Det gick helt enkelt inte att vara utanför fönstret utan ett visst mått av ylande.

Bestämde mig raskt för att det rätta tillvägagångssättet måste vara att stå på köksstolen, hålla i karmen och svinga mig ut med jämna mellanrum som en full sjöman i masten.
Gjorde så, ylande mitt nya mantra "Men åååh! Åh! Åhhh!" och det är väl en av de få gånger jag önskat att jag var en orangutang istället.
Darrig som en asp kom jag tillbaks in i säkerheten på golvet. Sedan var det dags för skrapan.

Upp igen på stolen och försökte nå längst bort, högst upp i hörnet.
Det enda jag uppnådde var ett halvhjärtat viftande som inte gjorde någon glad.
Svingade lite längre ut, (jodå, fortfarande ylande) och drog med skrapan för kung och fosterland.
Katterna låg vid det här laget i en salig hög på golvet, gapskrattande, dunkande tassarna i golvet.
Matte själv höll sig för skratt, sammanbitet blängde jag in på dem, ylade lite övergivet och fäktade med skrapan i luften i hörnen.


Svor lite när jag väl var inne i säkerhet igen, tittade på fönstret och insåg att här gick det åt en trasa också för att torka efter, tog skrapan och drog över ett halvt lakan över densamma, upp på stol, ut genom fönstret igen, som en gökunge och direkt när jag var där ute i den fria luften kom ylandet ur min strupe, lika självklart som om jag var en varg som såg en fullmåne.
Jag försökte verkligen att inte yla men det gick bara inte.
Gnuggade med trasan överallt där jag kom åt, vispade med den där jag inte kom åt.

Tillbaks in, inspektion av fönster, det såg inte bra ut, det såg ut som en noshörning slickat på fönstret i hörnen längst bort.
Ut igen, yl och suck, darr och skak, men nu med en ny krydda...
Asta Katt som tydligen inte kunde hålla sig på parkettplats försökte tränga sig ut mellan mig och fönstret.
Det blev onödigt spännande, försökte trycka tillbaka henne med kroppen och då infann sig det där fenomenet som katter är så bra på, hon blev som en liten tung mjölsäck i kroppen och hävde sig framåt.
Jag ylade lite högre och försökte trycka tillbaks, vi uppnådde status quo där, hon ville ut och jag ville in, och aldrig har väl någon brevbärare sett mer skakad ut än min som stod nere på gatan och lyssnade på min vackra yl-sång.
Jag vet inte, kanske hör det inte till vanligheterna att damer i medelåldern brottas med katter på fönsterblecket. Jag ylade lugnande mot honom, drog in mig och Asta och log blekt och väldigt ursäktande mot honom. Han log. Med hela ansiktet.

Beslöt att fönstret fick duga som det var.
Nu såg det bara ut som en säl hade varit i hörnen och slickat, det kan jag leva med tänkte jag, det finns ju som tur är gardiner att dölja eländet med.

Det mindre fönstret gick lättare, ylandet övergick till ett småpip när jag inte behövde vara utanför fullt lika mycket, det enda som störde var, (igen) katterna som ansåg att en liten promenad på fönsterblecket aldrig kan vara fel.

Nu är jag odrägligt stolt över mig själv och vet precis vad jag ska ge mig själv som present.
Sa till guben igår "Jag tror jag vill ha en gran..."
"Mhm, en lila eller?"
"Nej, en grön."

Och nu ringer telefonen igen! Vi säger så. För nu.

onsdag 3 december 2008

"Välkommen till världens skakigaste..."

Det är synd att ni inte var här tidigare i eftermiddags, då kunde jag ha tagit upp entré medan ni satte er tillrätta och såg föreställningen "Världens skakigaste Ulvstrumpa putsar fönster på andra våningen. Halsbrytande trick utlovas när hon försöker att inte hänga sig ut allt för mycket för att nå ända bort till övre kanten av det stora fönstret!"

Saken är den att jag lider inte av svindel. Det tror jag i alla fall inte, men jag vill inte ramla ut.
Det är väl sådant som kallas självbevarelsedrift? Mitt ena vardagsrumsfönster är brett och högt, underbart när det gäller att släppa in ljus, men hemskt när det kommer till putsning... Det går utåt och det är ungefär tre meter ner till marken...

(och här, är jag tvungen att avbryta. Jag som inte ens kommit till en cliffhanger.. Men telefon ringde. Episod två kommer. Under tiden kan ni fundera på hur rofylld en fönsterputsning med två katter kan vara....)