söndag 30 november 2008

Jag har ett stökrum!

Det är första advent idag...
Jag är lite som ett barn misstänker jag. Eller också som en travhäst som väntar på att släppas ut på banan.
Lite förväntansfull.

Adventsstjärnan är inte uppsatt än. Det kommer.
Jag går och väntar på att det ska bli mörkt. Eller mörkare rättare sagt.
På stan är det skyltsöndag och snö utlovas av köpmännen.
Någon sa till mig att de pengarna kunde användas bättre.
Jo. Visst är det så.
Men ändå... För barnens skull. Så kan vi väl slösa lite på snö. Bara idag?
Det finns så mycket vi borde göra eller borde ha gjort. Eller att vi borde gjort på ett annat sätt.
Eller inte gjort alls.
Men nu tycker jag att vi ska ha snö nere på stan.
Det kanske inte är ekonomiskt försvarbart. Det kanske inte är så roligt för de vuxna.
Men vi har varit barn en gång. Då var snö roligt.
Så nu gör vi så här, vi har snö idag.
I morgon kan vi bli ekonomiskt allvarligt sinnade vuxna igen.
Imorgon tar vi vårt ansvar.
Men idag ska vi ha snö.

Och... Idag var dagens ord diskare.
Jag gillar att diska. Det är väl ungefär allt jag kan säga om det ordet.

Men jag hittade de här istället:
STÖK-VECKA . De stora stökveckorna före jul och midsommar.


STÖK-RUM . rum avsett l. använt för arbete varvid man skräpar ner l. dyl.; rum för förvaring av skräp o. d.

Aha! Det är alltså inte en garderob jag har, jag har ett stökrum! Det var väl det jag misstänkte hela tiden!
Nu känns allt mycket bättre!

Stora tankar. Väldigt stora..

Tankar som for genom min hjärna igår:

"Tänk, jag undrar hur det känns att vara mor till någon av alla de här som antagligen har bra mycket längre och snyggare hår än sin mor?"

"Det är så det är. Den enda rätta frisyren när man har långt hår är att ha den i en hästsvans knuten långt ner i håret."

"Tänk om folk visste att alla de här skinnprydda männen och damerna är som fluffiga teddybjörnar till sättet..."

"Tänk vad jag älskar mina öronproppar... Att det skulle ta 45 år innan jag förstod att ett gig inte behöver innebära ringande och tjutande öron... Nu är jag nog fan vuxen på riktigt..."

"Tänk att det kan regna så ihållande. Att det aldrig tar slut liksom?"

"Nej. Att klappa med händerna högt i luften samtidigt som man håller en nästan full ölburk är definitivt ingen god idé..."

"Nehej... Att skutta som ett litet troll som tagit ett myrbad när bandet spelar Cheap Tricks "I want you to want me" samtidigt som man håller en nästan full ölburk är inte heller det en god idé..."

"Tänk vad blöt man kan bli av en uschlig liten öl. Fantastiskt..."

"Tänk vad det kan regna länge. Fantastiskt. Utan uppehåll. Imponerande.."

Ja, så där stora tankar kan man tänka en sen lördagnatt. Imponerande, eller hur?

För övrigt, det är första gången jag har sett ett band inburat bakom hönsnät live, tankarna gick direkt till Bluesbrothers när de är på det där stället som har "both country and western!"
Magnifikt på min ära!

lördag 29 november 2008

Det kan väl eho begripa!

Nej! Nu blir jag ilsk!
Här sitter jag i allsköns ro, läser dagens ord som är "barkare" och tänkte som så att "det ordet kan jag inte göra mycket med, det är ju självklart men sedan tänkte jag (vitsig som jag är efter att ha fått alldeles för mycket vitsar från Fimpen att jag kunde ju vara innovativ och skriva "än barkare hit och en barkare dit och sedan barkade det åt helvete" men sedan tänkte jag att "näh, så roligt var det inte..."
Sedan tänkte jag på gårdagens ord som var "mjällig" men som den stackars reklamskadade människa jag är så kom jag bara att tänka på Clearasil och det vill jag ju inte så därför skrev jag inte om det...

Sedan ramlade jag in på Svenska Akademiens sida om nya och strykning av föråldrade ord och då jädrar i min låda tog det eld i Ulvstrumpa!
Har vi inte användning längre för :
absentera, admittera, approbera, kalmera och ledera?
Eller de här; fattigmansstuga (någonstans dit vi alla verkar vara på väg?) eller kvicklunch (något som alla verkar intaga nu för tiden?)
Eller brackaktig? Fagerlockig? Filurisk?
Eller kurtisant? Lastfull?
Eller frestarinna?
Eller mammonsträl?

Jag vet inte, men jag gillar de här gamla orden, de har liv i sig och de är mustiga och beskrivande... Det är lite synd att de ska försvinna i glömska...
Jag bestämmer mig raskt för att fortsätta att drömma om att vara fagerlockig och att jag är filurisk som bara den.
Och mammonsträlar. Vilket ord. Vilket underbart ord! Hur kan det gå ur tiden?

En del funktionsord ska försvinna läser jag vidare...
De har spelat ut sin roll och utgår, ord som eho som betyder "vem som helst" och ehuruväl och likasåväl.

Eho...
Bara smaka på det.
Vilket ord.
Vilken klang. Vilken kärvhet. Jag har förälskat mig i det.
Det kan kanske eho göra.
Eller ehuruväl. Eller likasåväl. Underbara ord...
Mja... Jag kommer nog att slita på de där orden lite till, jag.
De känns som nya. Nötta men nya.

Bästa fönstren i världen!

Åh!
Jag har de bästa fönstren i hela världen!
Precis nu kom en mamma med sina två barn förbi bärande på en julgran, mamman och det ena barnet bar och det andra barnet skuttade bredvid och jag blir så glad!
Jag önskar jag var så där liten igen och gick bredvid mina föräldrar med en gran som skulle hem och kläs och att jag hade en adventskalender och ett ljus som man tände varje dag för att räkna ner och jag önskar att det vore jag som gick där och funderade på om tomten skulle komma i år och om han verkligen hade läst min önskelista så noga som jag hoppades.
Men nu är jag ju stor så jag får nöja mig med att se andras glädje, hm, det är inte så dumt det heller...

....Alla dessa stordåd...

Det är ju märkligt.
Här strävar man efter att känna sig själv och hela tiden överraskar just man själv sig själv hela tiden.
Jag tycker ju inte om att gå upp på morgonen.
Å andra sidan tycker jag inte om att sova länge heller.

Det intressanta är att jag numera på helgerna har börjat att sova länge, typ lika länge som vilken sund tonåring som helst.
Jag märker ju att det är givande när det kommer till att förbättra mitt dåliga morgonhumör, dels är jag redan sur för att det är morgon och när jag tittar på klockan så blir humöret ännu värre.
Som ett tjurigt ånglok puffar jag mig upp, springer in i väggar och köksskåp medan jag muttrar "Men det är väl inte klokt? Att sova till elva? Hela förmiddagen förstörd!"

Muttrar ilsket över kaffet och cigg medan jag funderar på alla stordåd jag skulle ha lyckats med om jag vaknat tidigt, putsat fönster, dammsugit, borstat katter, tömt lådor, bakat trehundraelva limpor och renoverat tre mycket små bilar, löst gåtan med om det var hönan eller ägget som var först, rensat avloppet i badrummet och piffat upp soffan med några kuddar som jag sytt själv för hand...

Någonstans här blir jag ju outsägligt trött och tar mitt förnuft till fånga och gratulerar mig själv till att jag sov så länge som jag gjorde. Tänk vad trött jag hade varit annars.

fredag 28 november 2008

Tam var det, ja...

... På tal om tam, ja.. Här orerar jag över att jag inte gillar tamhet...
Men okay, jag ska krypa till korset och säga, (och det här är enbart mellan dig och mig, kom ihåg det...) att varje morgon när jag sitter vid datorn så slänger jag blickar in i sovrummet med jämna mellanrum...

Plötsligt händer det jag väntat på! Diesel reser sig från kudden och går upp, jag kastar mig in i sovrummet och bäddar sängen nu när den är tom.
Det gäller att skynda på innan han återvänder från matskålen och lägger sig igen.
Idag när jag mötte honom i hallen så bugade jag och sa "You've trained me well..."
Diesel sa ingenting men nog tyckte jag att han flinade...
Så visst är jag tam. Jodå.

Ja, ja, ja...

... Ja, ja, ja....

Jag vet. Troligen känner de som gillar dansband känslorna som dansbanden vill förmedla minst lika starkt som jag känner vad Nick Cave menar när han sjunger.
Eller Bowie eller vem du vill.

Visst kan det och visst är det nog som så.

Men det fungerar inte för mig.
Jag har aldrig gillat slätstrukenhet, jag har aldrig tyckt om tamhet eller anpassning. Jag vill ha upp- och nerförsbackar. Jag vill ha folk som blir förbannade eller skrattar som grävlingar som vaknar upp i sina gryt på våren.
Jag vill ha vänner som kan få för sig att gå på marken och fråga vid ett stånd med rökelse om de har doften rotten seal och jag vill ha vänner som helt plötsligt dansar som pingviner framåt natten.
Jag vill ha både svart och vitt med alla regnbågens färger däremellan.

Jag vill ha sångare som får mig att förstå att det är helt okay att vid vissa tider i livet är det viktigaste som finns sång och musik och böcker.
Jag vill ha musik som berör, instrument som både gråter och ylar och jag vill ha (även om jag vet att jag inte borde med tanke på miljön) stora blänkande glänsande kromskimrande jänkare på somrarna.
Jag vill ha glass som smakar riktig glass och inte en piggelin i förbifarten som bara smakar färg och is.
Jag vill att det ska vara på riktigt. Det innebär inte att allt måste vara på allvar, tvärtom, på riktigt kan vara förbannat dråpligt också.
Om man vågar vara dråplig.
Om man vågar strunta i vad konventionerna (och när vi ändå är inne på det? vem är det som säger att konventionerna har rätt, är de inte egentligen förbaskat stelbenta åsikter som folk tar på sig som stela rockar och ansluter sig till för att det är bekvämt?) så har man roligare.
Jag är fullt övertygad om det.

En fin passning...

... Nu är jag i djupaste bryderi här...

Jag har ju sett att Chinese Democracy ska släppas, jag har läst förhandstankar om det och så sitter jag här på morgonen och funderar "Är den släppt? Eller inte?"

Googlar och ser att jo, visst är den släppt.
Visst har Axl Rose gett ut en skiva, (ja, jag vet, det kallas Guns n' Roses, men du och jag, vi vet ju att det är bara clowner som spelar bakom mannen som en gång var sångare i "The worlds most dangerous band" som kan göra anspråk på att ha något som helst att göra med Guns.)
Det är ungefär som om jag skulle släppa en skiva och kalla mig "Bröderna Lindkvist" och min enda länk med dem skulle vara att jag lagt på vantarna på ett dragspel och misshandlade det så gott jag kunde.

Men i alla fall...
Jag läser recensionerna. Musiken pratas det mycket om. Men texterna då?
Det var texterna och kombinationen av Axls röst ihop med de riktiga G n' R som var det intressanta med dem.
Det var Axls röst som menade vartenda ord som han sjöng. Han var i raderna, i musiken och det var, till skillnad mot mycket skit som man tvingas lyssna på inte någon sångare som stod och rapade upp en text som någon hade skrivit.

Det var, för att riktigt gnuggga in det, på riktigt. Det var känslor. Det var förbannat intensivt.
Det var absolut inte ofarligt. Inte menlöst. Inte tamt. Inte som puread gröt. Det var, på allvar.

Och det slår mig här, kanske har det här något att göra med att jag har så förbannat svårt för dansband. Jag menar, de sjunger om stora känslor, om kärlek, att förlora kärlek och de låter lika engagerande som en halvljummen skål med gröt.

Det är inte tal om att kännas vid att kärlek gör ont, att kärlek kan göra att man förlorar talförmågan, eller att man hör sig själv babbla som en apa på zoo som fått syn på en båtlast med bananer, (jag vet inte vilket som är värst..) eller att man helt plötsligt även om man är vuxen, mogen och balanserad känner sig som om man var fjorton igen.
Nej. Det är slätstruket. Det är bugg. Det är slowfox. Det är helt igenom förbannat meningslöst.
Alla stora ord sjungs men förlåt mig, jag kan inte tro på sångaren ett dyft så länge han låter lika engagerande som en balja cement som håller på att stelna.

Jag menar, kom igen, om det handlar om känslor så ska det höras. Det är ett måste för mig. Jag kan inte tänka mig hur punken skulle låtit om dansbanden hade genomfört den, blotta tanken på att höra "God save the queen" i dansbandstappning får mig att bli lite skakig.
Punkrevolutionen hade kort sagt icke blivit utförd.
Eller "London Calling" som bugg.

Men, jag vet, jag flyter iväg. Grejen med musik, grejen med röster som sjunger musik, är att det måste höras att de förstått texten och vet vad de vill ha sagt.
Min äldsta vän skyr en del av min musik som pesten, hon säger att "De låter så förbannade så jag blir lika förbannad jag."
"Ja..." säger jag. "Det kan vara för att de menar vad de sjunger. Och tog du dig tid att lyssna på texten skulle du höra att allt inte är ilska, men att allt, till syvende och sist går ut på att förmedla känslor."
Nu har inte äldsta vännen lust med det alls. Det är okay. Alla behöver inte gilla allt.

Men nu...
Jag minns första gången Guns kom till Sverige och jag lovar dig, det är de överjävligaste gig jag någonsin sett i hela mitt liv.
Energin som skapades då, där i Globen gick att ta på.
Jag var överlycklig, tvärförbannad, gråtmild, euforisk och praktiskt taget utmattad efter varje gig, det var en gäng cirkusdomptörer på scenen och vi var lejonen. Det var ett givande och tagande som var helt förbannat makalöst.
Det var de på scenen som sprang upp på högtalare och kastade sig ut från dem och det var vi som svajade som råg i en åker en synnerligen blåsig dag.
Det var de som sjöng "Patience" och vi som ackompanjerade med allsång och tändare.
Det var våldsamt och på gränsen till upplopp när "Welcome to the jungle" spelades och i slutet när "Paradise City" kom så exploderade hela Globen.
Det kan man inte tro, och du har din fullaste rätt att invända att "Men jag har ju sett att Globen står kvar?" men jag hävdar bestämt ändå, att Globen exploderade de kvällarna.
Taket lyfte och flög ut i universum och satt du kanhända på Merkurius så hade du sett en rund punkt, långt nedanför dig, som glödde rött och vibrerade som ett enda stort hjärta.
Så var det.

Och nu funderar jag... Ska nya skivan inhandlas? Är det fortfarande allvar?
I och för sig, att döpa den till "Chinese Democracy" får mig att tänka på Groucho Marx som sa "Military intelligence is a contradiction in terms."
Bara titeln i sig är briljant. En fin passning kan man säga...

torsdag 27 november 2008

Stekpannan är på.

Jo... Just det.. I all hast.
Dagens ord. Nolanabber eller Nolanaber.
Det är fritt att gissa vad det är.
Jag fick av någon outgrundlig anledning en bild i huvudet av en figur som dök upp i skämttidningen Larson med jämna mellanrum, något som ser ut som en blandning av en pingvin och en anka, med stor platt näbb.
Det kan jag meddela att det inte är. Men lustigt att den figuren låg på lut i minneskontoret.
Nu, raskt tillbaka till stekpanna och kastruller.
God lunch på er.



... och fy på dig! Inte sitta och googla ordet. Nej, fri association är det som gäller... :)

Länge leve ordet!

Det är väl ett tecken om något att efter att jag läst mina favoritbloggar och ska tillbaks till min egen blogg så skriver jag "Falafel" i rutan högst upp istället för Ulvstrumpa...
Märker till min förvåning att klockan dragit iväg till lunchdags och jädrar vad trevligt jag har haft med att läsa. Så trevligt att jag inte har tid att skriva något själv.

Jag ska fundera över alla ord jag läst, kloka, arga, humoristiska, stilistiska, berättande, poetiska, sorgsna, glada, ja, helt förbaskat förbannat förundrande förlösande förlorande (o)förgätliga, förmångande, förångande, förvildande och förblommande saker har jag läst.
Och allt jag vill är att brista ut i ett enda stort jubel med "Och det varde ord och det varde berättelser och det varde datorer och det varde blogg och länge leve Ordet!"

Nu marscherar jag iväg till stekpannan och mina falaffel, hm, mina falafels, mina falafrar? Hur som helst, ni vet vad jag menar, en falafel, flera falafelararer. Eller något dylikt.

onsdag 26 november 2008

Vandrande påsar...

.... det jag egentligen ville berätta var det här...

Jag kom alltså ut från min garderob efter en hård och tuff match mot mina kläder och när jag skulle till att runda hörnet och gå vidare in i hallen så såg jag att något stod mitt på hallgolvet.
Det var lite skumt i hallen men jag insåg raskt att det jag såg var kattsandspåsen som jag av någon outgrundlig anledning hade placerat där.
Inte för att jag mindes att jag hade gjort det, men visst hade jag tömt kattlådan tidigare på dagen så jag tänkte att antagligen hade jag blivit avbruten medan jag var på väg med kattsandspåsen till dess hemvist.

Tog några steg för att greppa nyss nämnda påse...
Döm om min förvåning när påsen reser sig och kliver ut i köket!

Att se fel på katten och kattsandspåsen får mig onekligen att börja fundera på att använda glasögonen mer frekvent.

Garderobsvisit...

Har spenderat dagen i garderoben.
Jodå, jag har en garderob man kan kliva in i. Jag råder ingen att skaffa en sådan, allt som händer är att garderoben blir tvärfull.
Men i alla fall, kläder skulle dömas ut, jag iförde mig domaruniform och visselpipa samt fotbollsskor med spikar i innan jag klev in i garderobsmatchen.
Jag var hård men rättvis, även om det var en tuff match.
Mitt sämre, eller ska vi kalla det mitt mer nostalgiska jag ömkade
"Men inte ska väl den där tröjan iväg? Den som har varit med om så mycket roligt?"
"Nu är det slut på det roliga för den tröjan i alla fall. Iväg ska den!" sa mitt kärvare jag.
"Men de där byxorna? De är ju sköna, så slitna, så perfekta..."
"Spelar ingen roll! Ut ska de!"

Så höll jag på i några timmar, några gånger vacklade jag, de kläderna hängde jag på en speciell krok som jag ska ha att titta på och fundera över. Alltså kläderna och inte kroken.
En del kläder fick mig att fundera över om jag varit onykter när jag köpte dem.
En top som såg ut som ett illavarslande summarium av alla omöjliga färger fick mig nästan att längta efter skygglappar.

En annan fick mig att undra när i helsike jag hade fått för mig att jag skulle göra mig i skiraste vitt med brodyr. Men så mindes jag, timotei-drömmen, ja.
(Och ja. Den slängdes inte. Nån gång, även om det dröjer tills jag blir 100 så ska jag se romantisk och skir ut som en jäkla älva på en timotei-äng.
Nån gång.
Jag ska även flyta fram på något mystiskt sätt över ängen, fötterna skall icke vidröra varken ängsgräs eller komockor.
Icke ska heller mina fotsulor stampa i något jordgetingbo eller på någon oskyldig humla som ligger och sover i sin blåklocka.
Myggorna ska lysa med sin frånvaro och det ska vara nordisk sommarnatt...

Håret ska fladdra så där fladdrigt och snyggt och inte alls bli till tovor som det har en benägenhet att bli så fort jag springer iväg ut i skogen.
Jag ska inte heller se andfådd ut.
Eller röd i ansiktet. Jag ska se sval och samlad ut.
I skiraste vitt.
Eventuellt med ett band i håret, men nu snackar vi inte bandana, det är inte Axl Rose jag ska försöka efterlikna.
Inte heller menar jag ett rockband som tutar och har sig. Jag menar ett band som ser ut som om det bara råkat hamna i håret men gör sig oförtjänt bra just där det sitter.

På tal om det, jag såg en kvinna ha ett lila spänne i håret, med en liten emaljblomma. Det såg just oförtjänt bra ut på henne. "Det där vill jag ha med!" tänkte jag, men insåg att dels var hon tjugo år yngre än jag, dels hade hon korpsvart hår medan jag ståtar med att mer se ut som en älg som inte bestämt om hon ska vara grå eller brun i håret, dels så hade hon en rasande snygg lila blus på sig också, som jag inte har.
Därför övergav jag drömmen om lila emaljspänne i håret. Ibland står till och med jag med fötterna på jorden.

Men i alla fall. Så ska jag se ut. Någon gång.
Det märkliga är att den enda gång jag minns, när jag varit helt klädd i vitt så såg jag ut som en kvinnlig Gustav Vasa med brunt hår.
Jodå. Det var på min konfirmation... Det kortet tittar jag på ibland och det är inte utan att jag tänker att det enda som saknas där är ett gäng dalkarlar och en Nils Dacke så vore scenen komplett.
Jag tittar på det ibland när jag behöver liva upp mig. Men jag visar inte gärna upp det.

.... Och nu suckar jag... Det var inte alls det här det skulle handla om...
Vad trött jag blir... Jag tror jag börjar om från början....

Förutom gran...

Jaha.
Jag är glupsk. Jag som brukar berömma mig med att vara en person som verkligen smakar på saker och njuter.
Men när jag ivrigt rev upp påsen med Pollys julsmaker så tuggade jag som en bäver som fått anställning i en timmerdamm men inte kände jag någon annan smak än den vanliga vaniljen.
Guben satt och oooade och ahhhade och sa "Mmm, kanel!" eller "Hmm, det här är nog marsipan?" och jag sa "Skojar du med mig??"
"Nej." sa han.

Så jag tog mig tid med att tugga nästa Polly ordentligt.
Visst smakade det kanel. Om man tuggar. Ordentligt. Och länge.
Kanel och glögg och marsipan och allt juligt man kan tänka sig.
Förutom gran.
Den smaken fanns inte.

Jag och min illiberala fot.

Jag vet att hela Sverige håller andan och otåligt undrar hur det är med min fot.
Eftersom jag inte vill vara anledningen till att hela Sverige blir blåa i ansiktet och svimmar av andeförlust (nåväl, om man ska döma av kvällstidningarnas rubriker där folk orkar rasa över tv-program så kan man ju iofs förundras över om det finns någon ande över huvud taget i folk, men nu pratade vi ju om anden som i andning. Rörigt det här...) så kan jag meddela att jag och fotknölen har nått status quo.
Knölen säger "Håller du dig still så jäklas jag inte. Stoppar du in foten i en känga så kommer jag att ställa till med ett jävla liv. Bara så du vet."
Jag säger "Men jag kan knappast gå ut barfota och vissa saker måste göras. Så nu håller du tyst medan jag kliver i de här skorna."

Knölen håller tyst och jag travar iväg som en inte speciellt yster shetlandsponny.
Vi tar oss fram i ett antal minuter tills knölen börjar bråka i skon.
Jag ignorerar det och travar vidare som en ganska tjurig åsna.
Sedan sätter foten i gång för fullt. Den meddelar att ett endaste steg inte är att tänka på, den utövar illusoriska spratt där det känns som att fotknölen är av samma storlek som Taberg, (ett berg i Jönköping för de som inte vet...) och den meddelar även att om jag tar ett endaste steg till så lovar den att det är det sista jag gör på ett bra tag.
Jag, som är både modig och tjurigare än vilken åsna som helst travar på, utför mina handlingar och gärningar och drar mig sedan hem, med en fotknöl av samma storlek som Mount Everest.
Drar av kängan och blänger på foten och talar ganska utförligt om vad jag skulle kunna tänka mig att göra med foten om den inte skärper till sig.
Stoppar även in foten i mina lila tofflor, dessa tofflor som mina vänner hånar så fort de får se dem. Jag tror dock att mina vänner är vansinnigt avundsjuka, de har inte så granna tofflor som jag, mina ståtar med både fluff, ludd och hjärtan och ja, visst kan de förstöra min image som en raggsocksmänniska, men det är å andra sidan bara nyttigt att bryta av med att göra någonting totalt olikt en själv mellan varven. Det håller både en själv och vännerna pigga och alerta.
Jag menar, att låta folk få tillfälle att säga "Men det där var inte likt dig?" eller "Jag trodde inte att det där var din stil?" är utmärkta tillfällen för att påminna folk om att allt faktiskt inte alltid är likadant.
Ibland vaknar man upp och längtar efter en prinsessbakelse och vita dukar till frukost och ibland vaknar man upp och vill ha klappgröt och skurat köksbord. Så är det.

Men foten, var det. Vi är inte sams. Men lite mer sams.
Jag anser att min fot är illiberal i sitt behandlande av mig som fotens ägare. Vi har ju kommit så bra överens i 45 år och så börjar den krångla nu, bara för att jag hoppar in i en lastpall.
Illiberalt. På min ära.
Om den vore lite mer frisinnad skulle den gratulera mig till att jag fortfarande kan hoppa så högt och så fort vid mina år. Men inte då.
Nåja. Så är det ibland...
Och visst är dagens ord illiberal. Visst skulle jag kunna ha skrivit om trångbröstade, småsinnade och småaktiga människor. Men va fan. Låt oss tiga ihjäl den delen av folket idag...

tisdag 25 november 2008

"...hela naturen besjälad, fylld av i viss mån medvetna varelser...

Dagens ord är "medveten"....

2) om levande varelse o. d.: som har med­vetande (se MEDVETANDE, sbst. 2 b). Sundén(1887). För de gamla grekerna och romarne .. var hela naturen besjälad, fylld av i viss mån medvetna varelser utanför människornas och dju­rens släkte. Norrl. 14: 5 (1926).

Jag gillar det, "hela naturen besjälad, fylld av i viss mån medvetna varelser utanför människornas och djurens släkte."

Utanför vårt och djurens släkte alltså...

Det tror jag med.
Det finns ett gammalt träd, en gammal ek, Skandinaviens största ek till och med.
Det sägs att den är över 1000 år...

Att sitta under den kan få en att tro på vad som helst. Alla människor den har sett, alla stormar den ridit ut, alla åskväder, alla torra somrar, bitska snövintrar, alla djur som har gått fram och kliat sig mot barken, alla insekter som har bott i den, alla fullmånar den har sett och alla moln som farit över dess krona...
Den grönskar fortfarande, den står där den står... Det är ett av mina favoritträd.

När jag varit och hälsat på den, för, ja, man kan hälsa på ett träd och fråga vad som har hänt sedan sist men man måste lyssna väldigt noga för att höra vad den svarar och man måste ta sig tid för det är inte alltid säkert att den har lust att svara direkt.
Men om man sluter ögonen och lyssnar på kronans sus så får man höra.

Det är inget fnittrigt träd, som en ungbjörk kan vara, den här eken småskrockar mest och vad jag än kan få för mig att berätta för den så mumlar bladen "Det går över." eller så säger den "Vad spelar det för roll om hundra år?" och småskrockar och rasslar med ekollonen.

Allt sätts i perspektiv på något sätt, om man sitter hos ett väldigt gammalt träd.
Allt går över.
Ingenting spelar egentligen någon roll om hundra år.

Det är alltid en märklig känsla när jag är där, jag uppfylls av något som nog kan kallas för aktning. Respekt. För tiden. Och för eken. Och alltid den där känslan av frid, jag tror att det är ett lyckligt träd, det känns så. Ett lyckligt träd ute på en äng, ett träd som bestämde sig för att vara med långt fram i tiden, kanske redan när den var ett litet ekollon.

måndag 24 november 2008

Ett vandrande mysterium...

... Jag kan inte lämna lördagskvällen riktigt, jag vet att du vet vad jag menar Fimpen..

På kvällen hörde jag någon säga "Jag blir så förbannad, han står i en verkstad när han egentligen skulle stå på en scen!" och visst, han skulle kunna bli stor. Om han ville..
L har "det."
När han spelar och sjunger så lyssnar folk, vad de än gör och jag vet inte hur han bär sig åt, det är som magi, som han och gitarren är en. Det är en total symbios och det är helt underbart de gånger han bestämmer sig för att spela.
De betalda gigen han och hans band gör är suveräna men de verkliga kickarna är när han improviserar, när han är där, just då, bara för att han vill.

I lördags natt pratade jag med honom och jag sa "Men hur fan gör du?" och han tittade på mig, var tyst en stund och sa sen "Jag vet inte, men jag vet ju hur jag vill att det ska låta."

Och det låter så enkelt och så självklart när han säger det, att han vet hur han vill att det ska låta...
Men fortfarande, det är ett mysterium, han och hans gitarr.
Ett helt underbart sådant. Och ett sådant har vi vandrande omkring i vår stad och ibland vandrar han in på klubben. Det är inte utan att man är tacksam.

"Han är en kosmisk gitarrist!"

Lördagskvällen började som en helt vanlig rolig kväll..
Fimpen och guben kom upp för en liten förfest innan vi skulle ner till klubben, det var skratt, allsång och mycket röj innan vi tog en taxi ner och jag sa i bilen ner att "det är riktiga vänner jag har som åker taxi med mig ner när jag inte kan gå ordentligt för den där förbaskade knölen..."

Nere på klubben var det hett och trångt, vid baren var det fullt pådrag och vi satte oss mot väggen, bandet började spela och visst var det bra och visst var vi uppe på golvet och svängde våra lurviga, jag lite mer stillsamt än vanligt.

Sedan fram emot natten steg bandet av scen och då kom de gamla rävarna...
Sniffade runt scenen lite, hängde obemärkt på sig gitarr och bas, satte sig tillrätta bakom trummorna och började spela, en blues skar genom lokalen och det kändes som det gick en stöt genom hela församlingen.

De gamla rävarna verkade inte lägga märke till att folk började flockas runt scenen igen, bluesen sköljde över hela rummet, grabben vars gitarr L hade lånat satt med stora ögon och gapande mun och bara tittade, L själv verkade vara i en helt egen värld, hans gitarr talade, den grät, skrek, ropade och ylade rakt ut i luften, ut genom dörren och vidare ut i den kalla vinternatten. Basen svarade följsamt och trummorna var som ett stöd att luta sig mot.
Vi vaggades sakta fram och tillbaks till tonerna, var och en i sitt eget universum men ändå tillsammans och vart man än såg, leende människor som fullständigt gav sig hän åt bluesen.

Det kändes som att vara mitt i en såpbubbla, musiken skimrade och flög genom natten och det var ett sådant där ögonblick som man bara vet aldrig skulle kunna ha konstruerats, utan ett
sådant ögonblick som bara blir till för att det är just där och just då.
Det var tammefan magiskt.
Så magiskt att jag praktiskt taget svävade hem genom natten, med känslan av att en slinga från den där gitarren fortfarande spelade inom mig.
Så magiskt att jag vaknade igår morse med ett leende och tänkte "Vilken kväll, vilken underbar kväll!"
Så magiskt att jag faktiskt totalt ignorerade foten som protesterade mot gårdagskvällens omilda behandling, för det var det värt.
Som Fimpen sa, "Han är en kosmisk gitarrist!"

lördag 22 november 2008

Till och med genom titan....

Vet du?
Jag misstänker att Jalles munspel kan skära igenom både märg och ben, stål och betong, ja, kanske till och med genom titan.

Det slår mig nu, när jag lyssnar på "Lyckliga hundar" att det mycket väl kan vara så.
Till och med genom titan...
Ja, helt otroligt är det inte...

Få saker....

Jag höll på att skriva att få saker får mig så förbannad som militärjuntan i Burma men när jag bläddrar vidare i cyberrymden och läser igenom lite c-boxes hittar jag det här...
http://http://www.monstersandcritics.com/news/asiapacific/news/article_1444445.php/China_jails_online_activist_for_supporting_Tibetans_

Ja, just det. Kina kan få mig väldigt förbannad också mellan varven.

Vidare så läser jag....
http://www.monstersandcritics.com/news/asiapacific/news/article_1444439.php/Myanmar_opposition_calls_for_amnesty_on_national_day_

De saknar inte hopp. Eller mod.
Det är viktigt att komma ihåg.

Fan tro't...

Igår läste jag att en komedi-artist i Burma blivit dömd till 45 års fängelse.
Idag läser jag Mizzima News och ser att en av munkarna som var högst delaktig i Saffron-revolutionen har blivit dömd till 68 års fängelse.
Det är väl ändå själva fan!

Jag läste också något om att Kina ska konstruera nya pipelines genom Burma och att någon trodde att det skulle innebära att Kina var tvungna att sätta press på militärjuntan i Burma angående deras uppenbara brist att förstå mänskliga rättigheter.
Fan tro't.

fredag 21 november 2008

Som teletubbies men ändå inte.

... För övrigt så finns det få saker som är finare än att komma hem på morgonen och mötas av två katter med svansen i vädret.
De ser ut som teletubbies men ändå inte, du vet, de där antennerna som sticker upp ur skallen på dem.
Egentligen är de inte ett dugg lika teletubbies över huvudtaget men du förstår hur jag menar, va?

Det där pratet om teletubbies förresten, det kan vara för att guben frågade om jag ville se teletubbies imorse. Jag blev omåttligt smickrad, tänka sig, att han frågar mig, som är 45 om jag vill se det. Jag måste onekligen verka ha mitt barnasinne kvar!

(fast, nej, jag gillar inte teletubbies speciellt. Jag föredrar Postman Per eller vad han nu heter, han med katten. Det är vad jag kallar finsmakar-barntv-för-45åringar, jag kan till och med nynna med i signaturen...)

... Och han hade barett....

Dagens ord säger Svenska Akademien är Rembrandt.
Mer lätthudade människor än jag (finns det förresten? lätthudad?hmm...) skulle kanske stupat på det ordet, men inte jag, inte.

Jag suckar och läser vidare och läser Rembrandts-mössa, barett, vilket är den barett som Rembrandt gärna hade på sig och hela mitt ansikte lyser upp av ett förklarat skimmer, jag utbrister "Aha! Åhå! Alla vägar leder till Piraten!"

Japp. Och ja, jag ser ganska odrägligt förtjust ut, jag försitter ju aldrig ett tillfälle att prata om en av mina favoritgubbar och vad brukade Piraten alltid bära?
Va? Va? Va?
Japp!
En barett! En béret som han sa.
Gullegubben, han har räddat mig än en gång!

Första gången Piraten över huvud taget spelade någon som helst roll i mitt liv var när jag var sju år. Jag upptäckte biblioteket, det här var på den tiden som barn strövade fritt och inte blev skjutsade fram och tillbaka till skolan, dock hade vi skolpoliser som vaktade övergångs-ställena, eller om de vaktade barnen, så var det kanske...

Men i alla fall, jag hade lärt mig läsa, någon måste också ha berättat för mig att det fanns ett ställe där man kunde låna böcker. Gratis!
Jag minns första gången jag klev uppför trapporna och gick fram till disken där bibliotekarien härskade, jag bad om ett lånekort, fick det, tog det med andakt i min ena hand och begav mig in på barnavdelningen.
Herregud, vad böcker! Och jag fick ta hem precis vilka jag ville! Himmelriket var inte bara nära, jag var i det!
Jag kastade en snabb blick på trapporna som skiljde barn- från vuxenavdelningen, bestämde mig just där och då för att aldrig kliva uppför de trapporna. Vuxenböcker kunde aldrig vara lika magiska som barnböcker, det förstod jag bara genom att titta på de vuxna som gick bland hyllorna. Jag skulle alltid läsa barnböcker, jag. Så det så!

Jag minns att jag fick en kasse att ta böckerna i, den var tung som bara den och den släpade i backen när jag gick, men jag kände inte av tyngden ett dugg. Allt jag ville var att komma hem och läsa Pippi, när jag kom till huset där Piraten praktiserade så fanns det lägligt nog bänkar att sitta på. Jag tittade på dem och bestämde att en liten stund kunde jag sätta mig ner och bläddra i böckerna, bara en liten stund...

När gatlyktorna tändes satt jag fortfarande kvar, långt borta i Söderhavet, motvilligt reste jag mig upp och traskade hem.
Väl hemma möttes jag av oroliga föräldrar som inte hade någon som helst förståelse för att dottern befunnit sig mentalt sett i Söderhavet hela eftermiddagen och kvällen, det talades stort om "Förstår du inte att vi blir oroliga!?" och "Kvällsmaten är kall nu!" och "Om du går till biblioteket måste du också se till att komma hem medan vi känner igen dig!"

Som det exemplariska barn jag var så lovade jag att det skulle aldrig hända igen, nej då, jag skulle gå direkt hem, inte sitta på bänkar och läsa. Som de exemplariska föräldrar mina föräldrar var så trodde de på mig...

Givetvis var det varken första eller sista gången jag satt utanför Piratens hus, mina föräldrar som var ganska lätta att uppfostra lärde sig dock snabbt att var jag inte hemma tio minuter efter kvällsmaten så fanns jag på de där bänkarna, långt borta i tankar och ord.
Jag vet inte hur många gånger jag lyfte blicken från en bok och såg antingen min far eller mor stå och titta på mig för att sedan sucka "Nu måste du slå igen den där boken, du får läsa mer hemma. Kom nu."
Egentligen är det en oslagbar kombination, att läsa Pippi-böcker utanför Piratens hus, att ha sådana förebilder svävande runt en när man är barn kan aldrig vara fel.
Nu var väl Piratens anda mer i periferin, han väntade tålmodigt på att jag skulle upptäcka Bombi Bitt och sedan i lite vuxnare ålder upptäcka en skatt av böcker skrivna av just honom.
Men han fanns där i andanom.
Och han hade barett.
Kom ihåg det....

torsdag 20 november 2008

Frälse....

Dagens ord....
"Frälse 4) (†) trygghet, lugn; ofta i förb. med fred l. frid "

Det ser ut som en tanke, eftersom mina tankar har varit om frid både i dag och igår.
Eller rättare sagt jakten på lugn och ro.
Jag vet att jag är en motvalls kärring, men nej, jag vill inte vara nåbar hela tiden, jag vill inte ha med mig mobilen överallt, jag svarar inte jämt i telefon även om jag är hemma, jag är till och med så asocial emellan varven att jag stänger av bägge telefonerna.

Igår funderade jag på att försöka ta en dag i hel tysthet, utan att höra en enda nyhet eller en enda till uttjatad melodi. Det gick åt helvete direkt, som det vanedjur jag är så hade jag redan konsumerat både text-tv-nyheter, nyhetssändningar på tv och på radio innan jag visste vad jag gjorde.
"Nåväl" tänkte jag för mig själv "det är inte för sent än, jag kan stänga av radio och tv nu."
Vilket jag också gjorde och tillbringade dagen ihop med Neil Strauss' "The dirt", en ganska deprimerande sysselsättning om man ser till innehållet eftersom just när jag tror att nu kan det inte bli jävligare så bevisar någon medlem i gruppen att det alltid finns lägre nivåer att sjunka till.
Jag är inte skakad, eller rörd men jag undrar lite smått om det inte måste finnas någon metod i galenskapen och jag blir smått fundersam på hur destruktiv som människa man kan bli.
Det är intressant läsning men knappast i upplyftande bemärkelse.

Och på tal om frid, eller lugn och ro...
Telefonen ringde. Dags att bege sig ut.
Jag återkommer.

tisdag 18 november 2008

Tyst.

Kinky Friedman, va.... Vad det än är så har han haft något att säga om det.
Idag när jag slog mitt personliga rekord i uppdateringar så läser jag i en av hans böcker:

I'm not afraid to die," I said. "I'm not afraid to live. I'm not afraid to fail. I'm not afraid to succeed. I'm not afraid to fall in love. I'm not afraid to be alone. I'm just afraid I might have to stop talking about myself for five minutes."

På något sätt känns det som han slog huvudet på spiken där... Även mitt huvud menar jag. Nu ska jag därför hålla tyst för ikväll.

Kalabalik i bokhyllan.

Jag har precis spenderat tiden mellan T och W i bokhyllorna.
Det började lugnt och sansat, jag tog ner Stieg och Ulla Trenter och såg med småförfäran hur de var ganska dammiga, skulle precis torka av den översta boken när den började knyckla ihop sig i omslaget och sa "Vad tror du att du håller på med!?"
"Eh... Jag skulle damma av dig..." sa jag lite försynt och viftade med mirakeltrasan.
"Med vatten?"
"Bara lite, den är knappt fuktig."
Tystnad medan den bläddrade lite i sig själv, sen sa den "Åååh... Jag förstår, hör upp allihop! Först glömmer hon oss här i ja, vad kan det va? Månader va? Så vi dammar igen och sen ska hon DRÄNKA oss!"
"Det ska jag inte alls det! protesterade jag ilsket. Jag ska bara göra fint!

Minette Walters pep "Ja, det var väl på tiden, här har jag stått och dammat igen totalt!"
"Tyst med dig!" röt Joseph Wambaughs böcker "Dig läste hon ju inte ut ens, jag minns att hon kom till halva och sa "Men hur jäkla tråkigt får det vara?" och så slog hon igen pärmarna på dig. Mig har hon i alla fall läst med intresse. Jag borde dammas först och du borde ta dina pärmar och skriva om dig själv."

Tolkiens Bilbo stack ut huvudet i hyllan nedanför "Du kommer inte i närheten av mig med den där trasan! Ska du vispa runt med den så svarar jag inte för följderna!"
Jag blev lite irriterad så jag ryckte tag i Bilbo och vispade runt med trasan, "Åh, herrejösses, människan är helt rabiat!" skrek Bilbo, "Håll ihop pärmarna för nu ska Gollum nysa, jäklar också!"

Smått skakad men inte rörd ställde jag tillbaks Tolkiens böcker och skulle precis ta tag i Twains Huckleberry Finn när den sa "Åh, jaha, oj, men det kan väl inte vara meningen att jag ska få någon omvårdnad heller!?" Tonen var milt sagt sarkastisk och jag ignorerade den och dammade den ganska hårdhänt.
Plötsligt pep "Snälla pojkar och stygga" "Jestanes då, en sådan fin behandling, men när tänker hon läsa om oss egentligen? Vad gör hon om kvällarna egentligen? Ligger och glor på en dumburk eller håller på och läser något nyyyytt och mooodääärnt... Förresten, varför ligger Brev från jorden i den andra bokhyllan? Är vi inte fina nog att has i samma hylla?"

Brev från jorden" som tronar bredvid faktaböcker tog till orda och sa "Mja, det är ju som så att MIG tittar hon i ganska ofta. Men jag är en karamell som är bäst att suga på. Man kan inte läsa för mycket på en gång av mig, säger hon."

"Herregud så självbelåtet!" trumpetade Westlakes böcker, "Inte läsa för mycket på en gång, va? Jösses... Och vad hände med oss? Nu håller hon på och fjantar runt och ska samla på McBain, inte nog med det, han ska få en eeegeeen hylla. Phew! Och förresten, vad sjutton gör du, Oscar Wilde bredvid Twain? Och hur ser du ut förresten? Naggad och sliten? Fan så ful du är!"

Tystnad innan det gick som en krusning över Wildes bok. "Jag tänker inte slösa sarkasmer på dig, bondlurk. Jag är en raritet!!
"Du är vaddå?"
"En raaariiiiteeeet... Något som du aldrig kommer att bli ens om du skulle stå på öronen och vifta med sidorna."
"Och vad är så rart med dig då? Att du är gul och ser ut som en pocket? Vad står det på dig förresten, får jag se! Tiger? Tiiigeer? Jösses... Och varför ska du stå bredvid Twain?"
"Det är faktiskt som så att jag är en bok med berättelser av båda två. Bland annat. Håll tyst nu medan hon dammar mig!"

Westlake-böckerna höll tyst för nu var de upptagna med att speja på hyllan nedanför. Sedan knuffade han till Irvine Welsh i sidan och sa "Ser du?" men Welsh muttrade bara något ohörbart på skotska. Detta hindrade inte Westlake-böckerna, de lutade sig farligt nära kanten och ropade
"Men hallå! Dig har hon väl ställt helt fel!? Hörru! Du där! Res på dig! Vad står det, vad heter du?"
Lite makligt reste sig boken som låg och vilade, "Jag är skriven av Peter Ackroyd."
"Jaha? Och vad sjutton gör du här, i T- och W-hyllan? Tappat kompassen eller?"
"Nä. Jag är engelsk."
"Jaha. Jag är amerikan men det hindrar inte mig från att stå i bokstavsordning!"
"Du förstår inte. Jag är skriven på engelska. Jag är utländsk. Vi har en egen sektion här. Serru."
"Ååh, jösses, jag ber om ursäkt, är du på originalspråk, kära jestanes då!"
"Ja, jag är på originalspråk. Och hon har läst mig två gånger! Det är en gång mer än dig, eller hur...."
Här fick jag bryta in innan Westlakes böcker hade svingat sig ner till den nedre sektionen för att göra processen kort med Peter Ackroyds böcker, jag hörde hotfulla mummel om "Dokumentförstörare, hitåt!" och "Till secondhanden ska du, ditt troll!"
Och här sitter jag nu, vet du, jag har faktiskt haft riktigt kul när jag dammade T- till W-sektionen. Men det bästa av allt hade varit om det varit sant. Då skulle jag damma bokhyllor jämt.

Gå i glömo

En snabb tur till soptunnorna fick mig att inse att gå i skogen idag är ungefär lika intelligent som att äta en polkagris och försöka vissla samtidigt.
Dagens ord var för övrigt "Glömma."
Fastnade mer för "vara, gå i glömo."

Så mycket saker som jag antagligen har glömt så skulle jag väl bli förfärad om jag mindes det.
Men sedan har vi andra saker, jag fick en kommentar av Gubben, http://gubben.webblogg.se/
om ordet "bägga" och utan att jag försökte så är jag tillbaks i "de laglösas" utan att jag vet hur det gick till.
De där somrarna när jag bodde i en by som kallades "de laglösas" är något av det finaste jag minns. Det var inte enbart idylliskt, vems barndom är det, egentligen?

Men när jag tänker tillbaks så känns det som Huckleberry Finn-somrar, gröna och skimrande som gammalt buteljglas på något lustigt sätt.

Jag tänker på allt roligt vi hade, röda-vita rosen runt dassen, kvalmiga eftermiddagar på ett loft i en ladugård som är borta sedan länge, vi satt och pratade mycket om de stora, om Carina som var byns enda blondin (tack Sven Ingvars...) hon var en fena med makeup-penslar och det sades att hennes pojkvän aldrig sett henne utan smink. Kom han lite för tidigt fick han sitta i hammocken och vänta utanför hennes föräldrars hus. Vi hade också för oss att hon aldrig gick ut när det regnade. Hon var som Fantomen för oss, man såg henne aldrig utan mask...

Vi pratade om stockholmaren, han var den häftigaste av alla, bodde i ett torp högst upp på ett berg där vägen slutade, och hade man tur, när man gick upp till honom så kunde man möta en ÄLG! ("hade tur" sa vi, men jag tror att vi alla i hemlighet tänkte att "får jag se en älg så kommer jag att springa ihjäl mig!") vi pratade om godsherren, han levde inte längre men oj, vilka historier vi kunde berätta om honom som spöke...

Om man trodde på oss så var han ett högaktivt spöke, hängde han inte i fönster och glodde så var han nere på gräsmattan och kikade fram bakom träd och gick man uppför den stora gången så var han bakom och andades i örat på folk. Gjorde han inte något av det så fanns alltid vita frun att ta till, hon dök upp precis var som helst. Alltid där man minst anade det.

Jag minns militärens söner, när en av dem körde omkull på sin cross och brände benet fick han stryk när han kom hem, för att han förstört crossen.
Många år senare hör jag Wilmer X sjunga i en låt om barndomen "Den jäveln var sadist..." och det var vad vi andra barn tyckte att militärpappan var, det var bara det att vi inte visste om det ordet då... Vad vi dock visste var att det var viktigt att deras far aldrig fick reda på om de var med i något bus. Vi var alla för en, även om vi bara träffades på somrarna. Det ändrades aldrig.

Och nu sitter jag här, så många år senare, jag åker fortfarande tillbaks och varje gång jag är där har jag kommit hem igen. Nu undrar jag vad som hände med alla mina vänner, jag undrar om de tänker på mig ibland och undrar vad som hände med mig. Jag tror de gör det, de går aldrig i glömo, det är en sak som är säker...

Tillägg lite senare:
Jag sitter och funderar på militärpappan och jag funderar på parallellen jag drog med Wilmer X-låten, det är klart att han inte var sadist, men han var inte snäll mot sina barn... Jag minns att de alltid var rädda för honom, det var vi allihop förresten, såg vi honom stående uppe vid den gamla affären tog vi alltid skyndsamt en annan väg. Jag tror att han trodde att man kan uppfostra väl genom skrämsel och slag men det enda han uppnådde var att hans söner undvek honom så mycket de kunde... De längtade efter att bli stora och komma bort, något som vi alla andra barn förstod fullkomligt.

Om man tänker efter.

Egentligen är det inte klokt att jag ska sitta här och vara så orolig för tallarna.
Det är nästan så man kan tro att jag planterat dem själv, men jag vet ju att så icke är fallet, jag tittar på den döda tallen och på de andra som dansar vals här utanför och jag tänker (precis som föregående år) att "I år går det åt skogen för träden, de klarar aldrig den här blåsten..."

Hittills har jag haft fel men jag tänker på den där gamla fabeln om trädet och grässtrået som var i en storm och jag tycker att tallarna borde fundera på att bli lite mer grässtrå-aktiga i sitt förhållningssätt.
Å andra sidan skulle det vara onödigt spännande att gå ut i skogen om tallarna böjde sig som grässtrån.
Helt plötsligt skulle jag få hoppa bock över ett gäng tallar och så vig är jag ju inte.
Antagligen skulle jag fastna på stammen och vid nästa vindpust åka med upp i luften igen och så skulle jag bli sittande där, 20 meter upp i luften ylande som en gris med svindel.
Det skulle ju inte vara bättre det.
Om man tänker efter.

måndag 17 november 2008

Jodå, här sitter jag. Fortfarande.

Här sitter jag och kan inte annat.
Sidsteppade in i en pall i torsdags, det finns damer som kommer i affärsgångarna som om de vore mentala oväder. Allt som är i deras väg behandlar de som om det vore flytande materia.
Den här damen var som en smärre tromb, hennes kundvagn var som ett vapen och hon siktade rakt på mig.
Jag skuttade skyndsamt åt höger, rakt in i en lastpall och damen svepte förbi mig.
Kvar stod jag och gned min ömma fot.
Den här knölen man har på foten, (Fimpen talade om det latinska namnet i lördags, men det har jag glömt. Modus någonting tror jag.) den protesterar nu emot blotta tanken på att bli instängd i gympaskor och uttvingad på promenader.
Jag lyder foten och håller mig i stillhet idag och hoppas på imorgon istället.

Mot-argument....

Dagens ord är "mot-argument", inte något ord som sätter fantasin i rörelse direkt.
Men det får mig att tänka på min ystra far...

Jag är inte speciellt förtjust i släkt, om vi säger som så att jag tycker inte att just för att jag är släkt med någon så behöver jag tycka något speciellt om dem.
Det finns släkt och det finns släkt, en del av mina släktingar har jag lika mycket gemensamt med som grannarna som jag håller kort (nej, jag är inte den slags grannen som tycker att en kopp kaffe på kvällskvisten är det ultimata, å andra sidan har jag två grannar som är så rackarns trevliga att jag lätt skulle kunna byta ut dem mot två av några av mina släktingar utan att tveka en millisekund.)
Sedan har jag släktingar som jag är vansinnigt förtjusta i, det är givetvis dem som är lika mig.
Min kusin är en av dem, han är lika petig med maten som jag, svär nästan lika obehindrat som jag, tycker inte om vin precis som jag och är misstänksam mot allt som luktar konstigt.

Jag pratade med hans fru och hon sa "Men han är ju så envis!"
någt som fick mig att småle och säga "Jo, vi är det...."
"Men, jag menar, till och med om han har fel så är han envis?" sa hon och det var då jag var tvungen att förklara att om vi har fel eller inte spelar ingen roll, vi har alltid mot-argument och även om vi vet att vi har fel så kan vi inte ge oss.
Det kan gå så långt ibland att vi säger "Ja, visst, okay, du kan ha rätt...." och så piper vi runt ett hörn och mumlar för oss själva "Men jag är säker på att jag inte har helt fel!" och så piper vi tillbaks från hörnet och ser oskyldiga ut.
Då har vi fått rätt fast ingen vet om det.
Mer än vi själva.

Fadern är något av det envisaste jag vet, han är som en gammal tjurig bagge när han fått för sig något och situationen blir inte upphjälpt av att dottern, som i det här fallet är jag, är lika envis som en gammal bägga.

Våra diskussioner kan bli tämligen animerade, vi sitter med blickar som ljungar som blixtar över köksbordet, hornen är nog tämligen märkbara och ingen ger sig en tum.
Det är då min far brukar säga "Jag förstår inte var du fått din envishet ifrån!" varvid jag alltid svarar "Nej, jag har ingen aning jag heller!"
Sedan blir det tyst ett bra tag medan vi bägge funderar på vem som är envisast, fast vi vet ju båda svaret. Ingen kommer att ge sig...

Men som tur är så finns det ju hörn i lägenheter också, så vi kan säga "Visst, du har rätt" (med stor klentrogenhet lagt i orden) och sedan piper vi runt varsitt hörn och mot-argumenterar för att sedan träda fram och vara ytterst nöjda med oss själva.
Vi brukar smickra oss själva med att kalla det "konfliktlösning á la den högre skolan."

lördag 15 november 2008

Sjastrar...

Skulle kolla dagens ord på Svenska Akademiens sajt, blev samtidigt nyfiken på ordet "förelade", precis som jag misstänkte så finns det ordet inte.
Det ger jag sjutton i, jag vet ju själv vad det betyder och jag hävdar att "förelade" är numera ett ord i den Ulvstrumpiska Akademien.

Dagens ord hos Svenska Akademien var för övrigt "sjastrar"
Gillar rytmen i det ordet.
Men jag skulle inte vilja vara slagen i sjastrar, däremot skulle jag gärna ha massor med sjastrar att strö omkring mig.

Bara en fråga.

Är det bara jag som nästan varje gång micron är klar och pingar säger
"And that little machine that goes PING!"?

... Men British Museum var ju fint....

Jag blev smålurad imorse...
Vaknade klockan sex som om jag var en gammal militärhäst som hade hört reveljen ljuda, undrade vad det var och tittade ut.
Det blåste!
Jag vet att en del föredrar sol och hundrafem grader i skuggan men sådan är inte jag, min enda utlandsresa (okay, förutom de nordiska länderna....) förelade jag till London.
"London," tänkte jag "dimmiga gator, mörka smågator, pubar och British Museum med alla mumier, regn och engelsmän med torr brittisk humor, det måste vara himmelriket för mig!"

Så, ett gäng vänner och jag begav oss iväg med tåget till Göteborg, smått bakfulla och halvpackade (lugn, halvpackade väskor eftersom vi alla var av den åsikten att väskor som packas i god tid är för amatörer, vi hade ju varit i Danmark ett antal gånger, så vi var i det närmaste globetrotters.) (och bakfulla var vi eftersom raggarna i vår stad hade sommarfest och där var vi ju tvungna att svänga våra lurviga till rockabilly och beundra pomadafrisyrer. Ja, det var på den tiden när jag var yngre. Mycket yngre. Och jag visste allt. Precis som jag gör nu.)

Men i alla fall, färjan över till Harwich var inte dum alls, havet låg som en spegel och jag med. Höll jag på att säga, men jag tog det väldigt lugnt eftersom jag inte är någon sjöbuse.
Sedan tog vi tåget till London och jag fick äntligen åka taxi i London, jag pep förtjust (eftersom jag givetvis satt baklänges) varje gång jag trodde vi skulle krocka och sedan släpptes vi av vid hotellgatan, vars namn jag inte kommer ihåg nu.

Vana resenärer som vi var så tog vi in på första bästa hotell. Fick varsina trevliga rum i källarplanet med små fönster mot gatan där vi kunde beundra britternas fotbeklädnader och förmaningar av hotellvärden att "Det är Notting Hill-karnevalen, håll er inne." (japp, måste varit i Notting Hill-distrikten vi bodde! Se där, vad minnet klarnar!)

Vi slank dock ut för varsin pint på en trevlig pub, men tämligen slitna som vi var så kom vi hem tidigt..
Min vän Git (underbart namn att skrika när man är i England och alla leenden som följde var som rosor över våra små oskyldiga huvuden....) och jag delade ett rum, och de två grabbarna hade ett annat.

Vi sov väldigt gott. I en halvtimme ungefär.
Sedan kom karnevalen gungande och tjoande, åh så mycket fötter vi såg. Så mycket musik vi hörde!
Vi gungade i reggaetakt hela natten och när morgonen kom så var vi tröttare än när vi gick och la oss...

Vi åt en stadig engelsk frukost och sedan bestämde vi att byta hotell (varför minns jag inte nu, men något skäl hade vi väl.)
Vi hittade ett på gatan längre upp, damen i receptionen var en stadig matrona och hennes man var en smal liten man som hette Dennis.
Han visade oss högst upp och jag (världsvan som vanligt) pep av förtjusning över de smala trapporna ("Precis som på tv" tänkte jag.) och sedan skulle vi göra stan.

Solen sken, jag tänkte för mig själv att det går väl över snart.
Det gjorde det inte.
Vi var där i över en vecka och då passade London på att ha värmebölja. En riktigt saftig sådan.
Jag var inte nöjd. Inte ett dugg.
Här kommer jag till Jack The Rippers hemstad och ska ha det trevligt i regn och dis och dimma men vad får jag?
30 grader varmt och solsken och ljumma kvällar som är som varma filtar.

En kväll, jag säger en kväll så regnade det. Vi var på en pub och jag blev så överlycklig att jag drog ut Git på gatan och så dansade vi i regnet, uppsluppna som barn.
Jag har för mig att det regnade i tjugo minuter.
Man får vara glad för det.

Jag kom hem solbränd och välmående när jag hade sett fram emot att komma hem intressant blek och med minnet fullt av regn, dis och dimma.

Men British Museum var fint.

Okay.. Jag vet. Jag flöt iväg som vanligt.
Det blir lätt så när man har ett så rörligt intellekt som jag.
Men smålurad var det. Jag trodde det skulle blåsa halv storm i skogen, så som en yster militärhäst drog jag på mig kläderna och travade ut.
Det var kav lugnt.
Fast det var fint ändå.

fredag 14 november 2008

Tidsnöjd.

Det går undan här, för jag känner mig lite i tidsnöd (eller är jag tidsnöjd eftersom jag har saker jag ser fram emot?) men vad jag egentligen vill komma till, så att jag kan gå vidare mot andra saker är den här...
Det beror aldrig på ålder hur en människa är.
Det beror på hur människan är.

Vi har någon slags åldersfascism i det här landet, okay, inte bara i det här landet, men vi delar upp oss efter generationer och vi umgås inte otvunget längre över gränserna.
Vi tittar på yngre och tror att vi vet allt och vi tittar på de äldre och tror att de glömt hur det är att vara som vi är just nu.
Vi tror att vi vet hur det är att vara ung idag, eller gammal idag, eller äldre, ja, ibland tror vi kanske till och med att vi vet hur andra som är i vår ålder har det också.

Det vet vi ju aldrig.
Var och en är unik.
Det finns 20åringar med mental portfölj och så stelbenta åsikter att de skulle göra sig perfekt som statyer.
Det finns gamlingar som har dubbelt så roligt som vi.
Det finns folk i vår egen ålder som just nu sitter och tittar på det senaste objektet de köpt och känner att deras liv är fullvärdigt just på grund av den saken. Inget fel i det, det är deras liv, deras val och även om jag inte begriper så är det inte meningen att jag ska begripa allt.
Skulle jag göra det skulle det väl vallfärdas till mig precis som till oraklet i Delphi och så jäkla jobbigt och stressigt vill jag inte ha det.
Så det är skönt.
Jag begriper inte allt, jag vet inte mycket, men jag vet en hel del om lite olika saker.
Det är gott så.

Olikt men likt ändå...

Jag är förtjust i motsatser, kan vara därför jag nu har börjat med att läsa Neil Strauss "The dirt" om Motley Crue och "Nej! Jag vill inte gå med i en bokcirkel." av Virginia Ironside.
Den sistnämnda boken är om en kvinna som fyller 60 och har sett fram mot det ett bra tag, den är väldigt rolig och väldigt sorglig och väldigt, väldigt varmhjärtad.
Fast, förresten, när jag sitter här och tänker, så olika varandra är de inte.
Damen som heter Marie i boken var ung under 60-talet i London och hon är inte främmande för droger, det kan man inte säga att Motley Crue var heller.
Precis som i biografin om Motley så dör folk, ok för det mesta av överdoser, i Virginias bok av ålder.
Precis som i (vad jag tror att jag vet) boken om Motley så handlar det om att finna sig själv, att passa in någonstans, att komma hem eller hur du nu vill tolka det...
Det finns en passage i boken om Marie som är så fullständigt jävla hjärteknipande där hon säger att hon vill börja ägna sig åt gamla saker, inte unga saker.

Det står bland annat så här "Som att se allting på lite distans och inte så närgånget och personligt. Som att inte känna mig förbisedd hela tiden eller hata mig själv dygnet runt."

Jag tänker när jag läser det att det är en vanlig åkomma, vare sig man är ung eller gammal, känslan att inte vara sedd, och tyvärr, något som verkar bli vanligare och vanligare, känslan av att man inte tycker om sig själv.

Finns det något som jag önskar åt folk så är det att se på sig själva och säga "Men fan, jag duger gott, eller nej, jag inte bara duger, jag tycker om mig!" (och visst, svordomen är valfri, det går att stoppa in ett "Men vad sjutton!" i stället...

Men, vad jag vill ha sagt, är att det är ingen skillnad på åldrar egentligen, vi går igenom dem, vi letar efter ett eller annat eller en och en annan, en del är nöjda med hur det är, en del är aldrig nöjda.
Och jag håller så mycket med Marie, när jag blir pensionär vill jag inte heller gå och ta en kurs i italienska, jag vill skrota runt i en trädgård och göra som jag vill. Inte träna jazzdans eller hoppa bungyjump över någon kanal någonstans i världen.
Jag vill bli ännu äldre och ha rätt att dra mig tillbaks, lite lagom, som hon gör.
Jag hoppas att jag fortfarande är lika nyfiken som hon är.
Även om hon säger att hon inte är det...

Jo... Jag tycker mycket om den här boken.
Och det är perfekt att blanda med Motley Crues biografi.
Olika åldrar, men kanske inte så olika i vad de letar efter.
Eller?

torsdag 13 november 2008

Fårstrumpa talar.

Du vet, jag är som ett vilset får på morgnarna ibland.
Jag är ett vanedjur och jag går in på mina vanliga bloggar och hälsar på, med tiden känns det som folk jag lärt känna lite smått.
Sedan uppdateras det inte på ett tag och jag sitter här och bläddrar planlöst.
Som ett vilset får.
Undrar när det ska uppdateras, surfar planlöst och undrar vad jag ska läsa istället.
Precis som ett vilset får.

Jag går inte så långt till att jag undrar vad folk gör istället men visst är det irriterande när folk envisas med att leva sitt vanliga liv utan att hålla mig underrättad om vad de tänker eller tycker.
De borde tänka på mig, så att jag inte sitter här, som ett vilset får.
Ett får med tangentbord.
Så istället hamrar jag lite på tangenterna fast jag inte har något att säga.
Som ett vilset får med för mycket tid.
Jag kanske borde döpa om min blogg till Fårstrumpa istället.
Fast visst är det bra med, jag hittar nya saker att läsa och nya impulser.
Men jag är ändå som ett vilset får.
(*flinar lite fåraktigt och undrar hur många gånger jag ska komma undan med att repetera mitt vilset-får-tema...*)

Men i alla fall, lite roligt är det när jag upptäcker så här på morgonen hur van jag har blivit med mina bloggar som jag läser.
Ungefär som att läsa kvällsblaskorna och text-tv på morgnarna och kaffe och en cigg (näringsmedveten som jag är...) och nu ringde telefonen här, med Kia som undrade om datorn och jag var igång, så nu behöver jag inte känna mig som ett vilset får mer för just nu.
Så jag slår väl igen bloggen, det var allt från mig, får now....

Jag är hip, hip, hip!

... Nu känner jag mig så där hip igen. (jodå, tanten envisas med mossiga uttryck, men nevermind...)
Får ett sms av Kia där hon skriver att datorn brakat ihop, barnen är i tårar och patchen kommer idag och det ska lanas i helgen, kan hon låna min dator och kolla Blocket?
Och jag fattar precis vad som är i faggorna. Jag vet nämligen att nya WoW släpptes vid midnatt och jag förstår att det är ungefär lika stort som om Guns n' Roses hade bestämt sig för att återförenas (givetvis originalet) i mitt vardagsrum.
Så stort är det.

Eller lika stort som om någon hade bestämt sig för att Kinky Friedman skulle bo på min soffa medan han funderade på om han skulle skriva fler deckare någonsin.
Eller som om Mark Twain och Oscar Wilde och Dorothy Parker skulle återuppstå och ringa mig och säga "Hörru, har du något emot att vi belägrar ditt köksbord och pratar om livet och allt där emellan?"

Eller som om Gene Simmons skulle ringa och fråga om vi skulle mäta hans tunga.
(nej, jag vet inte hur lång den är, men lång är den.)

Så stort är det. Det fattar jag. Jag är hip, hip, hip! ;)

Åt helvete med boleros!

Ja du, var ska vi börja egentligen?
Fortfarande irriterar det mig det här med rädslan för ensamhet. Att det ska vara så svårt att förstå att man aldrig ska vara rädd för att vara med sig själv. Jag vet, nu låter det väl snart som att jag förespråkar att alla ska åka till ett kloster och stänga in sig, men det är inte dit jag vill komma...
Men var, jag undrar, (och upprepar) var kommer den här rädslan ifrån? Och är det bättre att känna sig ensam i en relation än att vara i praktiken helt ensam?
Jag fattar det inte...

Sedan, dr Phil, va? Jag såg härom dagen att mannen till och med gett ut en kokbok. "Titta, sa jag till guben "Han kan precis allt!" och guben tittade på mig som för att försöka utröna om jag var ironisk men just den dagen hade jag faktiskt en sådan dag när jag kände mig väldigt godmodig och trevlig, nästan som en kvinnlig grosshandlare som ätit en bastant lunch på stadshotellet med tillhörande drycker. Sån känner jag mig ibland, god och vidsynt och mätt....

Men senare tänkte jag i mitt stilla sinne att det är förbanne mig mer ordning på Jamie Oliver och han som svär nästan lika bra som jag, hmm, Gordon är det han heter va?
Ingen av dem försöker att reda ut andras relationsproblem, nej, de nöjer sig med att reda såser.
Jag föredrar sådana kockar. Jag vill inte fråga min mat "Hur känns det?" eller säga "Jag vill att du ska bli extatisk över din möjlighet att bli en lagom vidbränd kotlett på min tallrik"

(Okay, jag vet, min strävan efter att ständigt vara god och vidsynt höll väl inte i sig så länge.
Det har något att göra med mitt blodsocker, är jag mätt är jag tämligen trevlig, sjunker det så är jag lika sällskaplig som ett vildsvin. Jag muttrar och frustar och blänger ilsket. Men jag försöker att vara vidsynt. Jag försöker allt jag kan. Mellan varven. Det är väl så gott som något...)

(Jodå, du har rätt. Jag har totalt tappat tråden nu och sitter som ett fån och stirrar på skärmen och undrar vad det var jag ville egentligen. Ingen fara dock. Jag är van. Men det vore ju trevligt att kunna hålla sig till ett ämne någon gång. Hm, jag ville inte diskutera vare sig vildsvin eller mitt blodsocker egentligen. Eller kockar.)

Just det, strävan efter att vara god och vidsynt, jag skämtar faktiskt inte, jag försöker vara tämligen vidsynt, jag tror att jag är det, om man är vidsynt i den bemärkelsen att jag skiter blankt i om folk är homo-bi-hetero eller vilken färg deras hud råkar ha. Jag bryr mig heller inte nämnvärt om vad folk tror på, eller vad de har för åsikter så länge de inte är uppenbart idiotiska som till exempel juntan i Burma som (nej, jag är inte förvånad) än en gång har dömt folk till flera års fängelse för att de 1. Har en blogg där de skriver om livet i Burma.
eller
2. Är poeter.
Jag läste någonstans att en av de arresterade hade replikerat "Bara 65 år?" och där har vi väl en man med förmågan att fortfarande vara ironisk även om han vet att resten av hans liv lär bli ett helvete....

Sånt blir jag förbannad över. Jag blir likaså förbannad på boleros (jag kan inte förklara det men bär en bolero och jag blir lika provocerad som om du var ute och tjurfäktade på min gata. Jag är inte stolt över det, men jag kan inte göra något åt det. Det är något av det fulaste jag vet. Och där gick väl ryktet om min vidsynthet i graven känner jag. Men precis som Akilles har jag ömma punkter, hans var hälen, min är boleros.)

Nu är det inte så populärt med boleros längre vilket innebär att jag inte behöver bli så tvärprovocerad längre. Det känns skönt och jag lovar, en vacker dag ska jag träna mig själv så att min tolerans mot boleros höjs, jag får väl börja lite försiktigt med att titta i veckotidningar och låta bli att rysa och säga "Men faan, så fuult!" sedan ska jag gradvis se på människor i levande livet med boleros och försöka tänka något positivt.
Vidare kommer jag, när jag är långt i min boleroterapi att köpa mig en egen, och en kväll ska jag dra på mig den och studsa ner till klubben och se ut som om jag verkligen trivs i den.
Det är givetvis långt fram i tiden det där. Väldigt långt.
Men kom inte och säg att jag inte försöker att komma tillrätta med mig själv. Det är väl bara det att jag inte har någon brådska.
Å andra sidan så kan jag låta mig ha min boleroallergi. Jag behöver inte tycka om allt. Jag behöver egentligen inte tycka om någonting mer än vad jag tycker om alla redan och till det addera saker som jag tycker om.
Varför ska jag vänja mig vid små koftor?
Egentligen?
Obegripligt om man tänker på det närmare.
Så god och vidsynt behöver jag ju inte vara.
Det skulle ta bort en viss del av min tjalle-tvärvigg-charm känner jag.
Nej. Åt helvete med boleros!
(Och åh, så skönt det kändes....)

Och kära Kia och Fimpen. Jag vet. Jag har lyckats med ännu ett inlägg utan vare sig tråd eller form eller innehåll.
Var stolt över mig och betänk att jag är upplivad som bara den eftersom det ska fikas idag och helgen har utlovat glöggparty på klubben, det är gott att leva, trots allt, som den store lebemannen, djurvännen, sångaren och författaren Lundell säger.

onsdag 12 november 2008

Två minuter kvar.

Sju minuter kvar till Frasier börjar.
Dagen har förflutit på ett passande sätt, är snart klar med Hills "A cure for all diseases", första delen var seg som kola som fått koka för länge, men när väl Dalziel släpps fri i full blom så blir det äntligen åka av.
Har väl ungefär fem sidor kvar nu, som jag väntar med innan jag måste slå igen pärmen men å andra sidan hittade jag "Främlingars hus" på biblioteket i förra veckan, den ska ju gås igenom också.
Märker dock att jag tycker inte lika mycket om Hills böcker som Booths och Rankins. Rankin, ja, där har vi ett dilemma, boken heter "Rebus sista fall", något som får mig att muttra lite ilsket. Jag tycker ju om Rebus, precis lika mycket som jag tycker om Dalziel, de där tvärviggarna till poliser är som mina vänner vid det här laget.
Å andra sidan, "Dalziels död", hette ju en av Hills böcker, men där var det ju som så att ryktet om hans död var betydligt överdrivet, vilket kändes skönt....
Hm, okay, två minuter kvar, dags att störta iväg till soffan och Asta Katt som väntar på att bli klappad på magen.
Vi säger så, för nu.

tisdag 11 november 2008

Så sant som det är sagt.

... Och för dem, vars morgon jag lyckats förstöra helt med mitt november-fabriksgrislivs-aktiga sätt att se på november, så citerar jag Kinky Friedman, bara så att ni vet att det är ingen fara.
Kinky, den store estradören och författaren, djurvännen, tillika whisky-och-cigarrälskaren säger så här i en bok:
"It was time for some fun. Whether I wanted it or not."
Så är det.

Jag ville nog inte komma någonstans egentligen...

Och nej, så jävligt är det ju egentligen inte, men november är en svår månad.
Mycket effektiv när det gäller att stänga ute dagsljuset och mycket effektiv för att få folk att tappa humöret.
Jag märker ju själv när jag håller på att göra det, jag märker när jag börjar bli sur och intolerant och beter mig som en riktig kärring och jag vill ju inte det egentligen.
Jag märker att mitt humör smittar av sig, likaväl som att när jag är glad får jag så mycket mer trevligt bemötande som jag får tjurigt bemötande när jag tittar ner i gatan och inte ens är i närheten av ett leende.

Allt det här vet jag och jag vet också att jag kan vända mitt humör och se mer positivt på tillvaron. Men jag tror att man med jämna mellanrum måste ner i skyttegravarna eller vad det kallas för att kunna gräva sig upp igen, vad var det någon sa nu igen? Att om man aldrig är låg hur skulle man då kunna veta när man är på väg upp?

Jag är absolut inte för att vara någon slags optimistjolle hela tiden, jag minns med en rysning Pollyanna i skolan, lärarinnan sa att hon var ett föredöme och jag rös med hela kroppen varje gång den där flickan i boken lyckades kvittra som en kanariefågel och se enbart det ljusa i tillvaron. Jag är nog mer för att man erkänner att ibland är det svårt och ibland är det tufft och ibland är det ett riktigt grisliv (och då snackar vi inte ekologiskt grisliv utan tufft fabriksgrisliv) men, och det är väl viktigt att komma ihåg, det är inte ett statiskt läge, det går att ändra.

Jag tänker som så, att jag behöver december, julen för mig är inte saker och mat, egentligen, men de här träffarna med folk jag tycker om, som små ljuspunkter i mörkret.
Lite skratt, lite god mat, lite öl och okay, glögg också, men inte för mycket.
Utan alla de små ljuspunkterna skulle det vara en helvetesmånad med, december menar jag...

Och sedan nyår, lite bitterljuvt på något sätt. Man tänker tillbaks, på förra gången man stod på exakt samma ställe, för ett år sedan och funderar på vad som hänt och funderar på vad som ska hända under det nya året.
Det är tur att man inte vet i förväg vad livet har stoppat i ryggsäcken för kommande år, tur både för att de saker som lär bli jobbiga skulle man gruva sig för och de saker som skulle bli roliga skulle aldrig kunna mäta sig med den förväntan man känt innan.
Det är bättre att det kommer som överraskningar och man får deala med det då.
Absolut. För min del i alla fall.

Jag vet att jag kommer att tänka tillbaks på tiden i busungarnas hus, det var precis i rätt tid, precis när jag behövde det. En vecka spenderad relativt ensam men jag kände mig aldrig ensam.
Tänker jag tillbaks så kan jag känna mig mer ensam ihop med folk ibland, som igår i storstan, men då, i ett hus på landet, där det var mörkt och bara asparna pratade oavbrutet, där var det fullt med liv.
Märkligt det där.

Men jag tror det berodde på huset också. En del hus har en själ, sen får du säga precis vad du vill.
En del hus säger "Välkommen in!" och så går man in och det känns som man kommit hem igen.
Vete fan vad det beror på, en del hus säger mig ingenting, de har lika mycket själ som en konsumkasse. Det är väggar, tak och golv och inte så mycket mer. Det kanske kallas atmosfär, tänker jag nu, en del hus har det och en del har det inte.

Men i alla fall... Nu sitter jag och funderar på vart jag ville komma egentligen med det här resonemanget och jag är inte direkt slagen med häpnad när jag inser att jag inte ville komma någonstans speciellt.
Jag tror vi säger så, för nu.

Onödigt mycket drama.

... Och sen blir det onödigt mycket dramatik helt plötsligt.
Jag står på balkongen och Diesel står på en trädgårdsstol, vi tittar på skatan som retar ekorren i tallen här utanför och helt plötsligt slänger Diesel ut en högertass och lite fjädrar singlar genom luften.
Fågeln klarade sig, den flög vidare men jäklar, ibland glömmer jag att de här ulliga små söta katterna i grunden är rovdjur med rovdjursdrifterna fortfarande levande inom sig.
Det tjänar inget till att skälla på honom, jag skulle inte drömma om att göra det ens, men vad glad jag är att fågeln klarade sig...

Det är grått.

Usch. Jag blir så bekymrad med jämna mellanrum.
Hur ska det gå, liksom?
Det är atombomber under Grönland, prästerna i Jerusalem slåss med vaxljus och kors, folk kör som vettvillingar och inget är som det ska.
Folk kliver rakt ut i gatan för att de har företräde, bilisterna vet inte var bromsen sitter, i skogen så faller träden som tändstickor och haren jag såg häromdagen såg ganska sliten ut.
Folk slåss, pratar skit och har ihjäl varandra i religionens namn, eller för några kronor.
Vi är djur. Vi beter oss sämre än djur.

Jo, jag vet, det är November, det är grått och som jag har sagt tidigare, jag blir trött på det.
Jag blir glåmig som alla andra, jag ler inte lika ofta och jag blir smått gramse på hela världens idioti.
Jag undrar om det verkligen är så att vi vill ha kvällar med dansband och kvällar med snuttifierings-tv och om det är som så att svenskarna verkligen bryr sig hela tiden om vad så kallade kändisar har haft för sig.

Och jag åker med guben till storstaden och John Cougars "Small town" ekar i huvudet på mig, jag tycker inte om stort, jag tycker inte om betong eller höghus, jag tycker inte om att folk hellre ser rakt igenom mig och inte verkar våga se någon i ögonen.
Jag tycker inte om hetsen, stressen eller att folk knuffas utan att be om ursäkt.
Jag tycker inte om det.
När vi åker hem så tycker jag inte om det heller, min småstad lyckas se ofattbart trist och tråkig ut.
Från alla fönster syns ett tv-skimmer, gatorna är tomma, nästan tomma menar jag och de tappra som vågat sig ut i blåsten är alla klädda i grått eller brunt eller svart som om de var del av en folkrörelse som heter "Våga vägra färg!"
I undergången, stans tänkta stolthet slåss ungdomsgängen på helgerna så att det står härliga till.
Så till den milda grad att "det vanliga folket" hellre går en omväg på en kilometer för att slippa stå öga mot öga med den nyare generationen.
Någonting är snett och nånting är skevt och det är så jävla mycket november så att hälften vore nog.

Det är grått och läget känns om inte hopplöst så ganska förtvivlat, vi ska igenom den här vintern igen, i februari kanske vi ser någon ljusning, men innan dess ska vi igenom de här mörka månaderna och jag undrar om vi inte hade December med jul, hur skulle vi klara oss då?
Tanken på flera månader utan någon ljusglimt är ganska outhärdlig och jag tänker på dem i Narvik, som när ljuset återvänder har en stor ljusfest och jag undrar hur sjutton gör de för att klara sig igenom de här månaderna? Det är så mycket ljusare här och ändå så känner jag som någon dragit en säck över hela min del av Sverige och ljuset som kommer in i öppningen är inte så mycket ljus så att det lönar sig ens att öppna en bok.
Jag avskyr november. Just nu gör jag verkligen det.

söndag 9 november 2008

Lite odräglig, jul-odräglig till och med.

Du vet ju att jag är smått odräglig, och nu så här i julhysterins första skälvande vecka så tänkte jag bara tipsa om att allt, precis allt går att sjunga till "Tis the season to be jolly."
(Deck the Halls för den som är petig och vill ha originaltiteln...)

Vilken mening som helst. Jag lovar.
Jag har sjungit "Nu ska dammsugarn fram ur skåpet, fa la la la, la lalala!"
Där flög Asta över bordet, falalala lala la!
Tänk så rädder för en maskin, falala lala la!
och där står Diesel, morsk som få, falalala lalala!
blänger sturskt på matte siiin falalalala la la la la la!!
Där står kasslern frusen och kall, falalala lalala la
väntar på en stekpanna varm som fan, falalala lala la!
Här ska lagas här ska ätas falalala la!
Ut med grönsak, fram med kniven, falalalala lala la!
Fräsas, brynas, stekas, kokas, ja här ska bli middag snart!

Du fattar va? Precis allt kan sjungas till den melodin.
Oslagbart trevligt. Och juligt.
Jodå.

Jag skojar faktiskt inte.

.... Du kanske tror jag skojar med inlägget nedan?
Det gör jag inte.
Jag tycker om jul. Men jag skjuter ju alltid upp allting så att jag inte hinner.
Men inte i år.
I år, som jag sa, då ska det bli alla julars jul!

(Och ja, det här är ett löfte som jag alltid brukar ha vid den här tiden. Men i år. Då ska det bli av. Jodå, jag brinner av längtan att sätta igång. (men jag måste ju skjuta upp det lite till så jag är lite trogen min uppskjutar-glädje också.)

Du kan kalla mig julterroristen.

Jag borde inte sitta här och glo.
Jag har bestämt mig för att börja ett nytt liv nämligen.
Bestämt att nu i år ska jag också dras med i julhetsen och det innebär bland annat att jag ska storstäda hela lägenheten innan jul.
Jag ska även baka lussekatter, bränna mina egna pepparkakor, klistra in hela spisen med knäck, svära ve och förbannelse över ischoklad, göra mitt egna julpyssel (med så gräsliga juldekorationer så att alla som får dem av mig ska se smått jul-ljusgröna ut i ansiktet när de tackar för presenten), jag ska även klä ut Asta Katt och Diesel i små röda julluvor och ta kort på dem som jag skickar till mina intet ont anande vänner.
Jag ska också skriva julbrev där jag talar om allt jag har haft för mig under året, där jag också ska klistra in små käcka bilder på mig själv, guben och givetvis katterna.
Jag ska tvinga gubens två söner (bägge i tonåren) att göra pepparkakshus tillsammans med mig och när de tror att vi är färdiga (ungefär när vi allihop är indränkta med kristyr) så ska jag triumferande skrika "Åh, vad kul vi har, nu så ska vi göra jultomtar av flirtkulor!"

Jag ska även bjuda på glöggpartyn varje helg, där jag ska flänga fram som en osalig julande och pipa "Ta lite mer glögg!" och muntert sätta jul-allsångshäften i allas ovilliga händer, fösa ut dem i trapphuset och förkunna att "Nu jävlar ska vi sjunga för grannarna!"

Jag ska gå upp tidigt på luciamorgon och skrämma slag på guben med min vitklädda uppenbarelse och sjunga så där skrovligt som bara jag kan innan jag fått min cigg och kaffe och jag ska sedan bege mig av till intet ont anande vänner och häva mig på ringklockan tills de öppnar och så ska jag ge dem deras livs sångupplevelse också.

Jag ska tillverka mitt eget julpapper och snören ska jag tvinna för hand, jag ska lacka paket så det är omöjligt att ta sig in i dem på den här sidan nyår, och jag ska ge även ge strumpor och kalsonger till alla minderåriga och säga "Se, det var väl förnuftiga klappar!" och stråla som en julstjärna.

Jag ska slakta grisen själv, hänga upp den i några veckor, eller vad man gör, rimma och koka den och sedan griljera skinkan med konstfärdiga rutor.
Jag ska göra så mycket olika sillar så det blir brist på sill och inläggningar och jag ska även göra min egen rödkål, vitkål och svartkål om sådan finnes.
Jag ska köpa hundra olika julsnapsar och tusen olika julmuster, dukarna ska vara röda och själv ska jag vara julröd och julgrön med glitter i håret och stora julgranskulor i öronen.

Och granen! Granen!
Den ska jag hugga själv och släpa in här och sedan klä den så att hela Hollywood går och skäms för att de ens tänkt på att göra en egen Hollywood-gran, min gran ska glittra så att E.T. ringer till mig och frågar om han får komma över.
Precis så här ska det bli, ja, jäklar, här ska bli jul!

"Snälla, låt mig inte bli en hackspett med huvudvärk..."

Omberg....
Jag tror att alla skulle ha glädje av att ha ett eget Omberg nära. Ett Omberg som är omfamnat av Vättern, med stup och bokskogar och vindfällen och laxfiskare som står på klipporna.
Ett eget Omberg där de kan titta över på västgötaslätten och fundera på om någon står i Västergötland och tittar ut över Vättern och funderar på om någon står på östgötasidan och tittar på dem.
Sånt kan man roa sig med länge, länge...

Du vet, jag har ofta funderat på det här med kontaktannonser, det står så ofta att folk tycker om att "gå i skog och mark" eller "vara ute i naturen".
Man får lätt intrycket av att Sverige borde vara nedlusat med människor i fritidsjackor som bränner fram längs stigar, står på berg, sitter på stenar i lingonskogen eller helt enkelt står och kramar en tall.
Så är det inte, och visst vet jag att vi har mycket skog och mycket natur här i landet, men ändå, var är alla?
Inte mig emot att det inte är så mycket människor i skogarna, det är inte det, men ändå...

Hundmänniskor ser jag ofta och folk som är ute och motionerar, men sällan ser jag någon strosa fram som om de bara vaknat på morgonen och bestämt sig för att gå ut och bara vara i naturen.
Jag är skyldig till att bränna fram i skogen som en vilde mellan varven, men ibland kommer jag ihåg mig och bara står i skogen och tittar uppåt på tallarna, bortåt horisonten och småpratar lite med hackspetten ovanför mig.
(En ensidig konversation, för det mesta brukar jag säga att "Jag hoppas vid gud att jag aldrig återföds till hackspett, och om jag gör det, låt mig slippa att bli en hackspett med huvudvärk. Hackspetten brukar svara med att trumma vidare på trädet som om det var det dummaste han hört, och så är det kanske, hackspettar har nog aldrig huvudvärk...)

Men i alla fall, jag tror inte riktigt på det där med att alla tycker om att vara ute i naturen... Eller tycker om det gör de kanske, men det kanske inte går så långt att de omsätter sina tankar i praktiken.
Inte mig emot, precis som katten Gustaf med sin lasagne kan jag gå ut i skogen och slänga ut armarna och säga "It's all mine! All mine!" och nästan tro på det själv...

fredag 7 november 2008

Lite glatt är det med.

Jag misstänker att Kia och Fimpen sitter med huvudet i händerna "Vojne, vojne, nu tänker hon så där mycket igen.. Och dystert var det... Uj..."

Men jag höll på att glömma, glada nyheter måste vi ju ha så här på fredagsförmiddagen!

Marcus Birro bloggar igen! Nu skriver han med kommentarsfunktionen bortkopplad, lätt förståeligt när man tänker på de idioter som verkligen tog sig tid att visa upp just hur pantade och sålda de var. Jag vet att jag låter överdrivet pessimistisk när jag citerar en f.d jobbarkompis som ofta sa "Den sista idioten är inte född än..." men så är det nog. Tyvärr.
Allt jag önskar dem som tyvärr har anlag för idiotism är analfabetism och ständigt uppfuckade datorer och noll tillgång till låne-datorer.
Eller kanske, att de skaffar ett eget liv? Det är ju mycket trevligare att önska något sådant. Och trevlig är jag ju...

Och!
Kinky Friedman har fyllt år den 1 November! Jag hoppas han fick mycket whisky och njöt av många cigarrer. Hurra!

Jag skulle inte läsa det här om jag var du.

... Det lät dystert det där, va?

Så förtvivlat är väl inte läget, men visst är det svårt.
Det som oftast verkar vara problemet är att man ha ett facit.
Det får man ju först i efterhand och där ligger väl problemet...

Sedan är det här med att vara trygg, jag tror man måste vara trygg nog i sig själv för att tro att folk älskar en för den man är, inte för vad man eventuellt kan göra eller gör för dem.
Jag menar, jag älskar mina vänner och guben för att de är just så vänniga som de är och guben för att han är så gubig, alla på sina speciella egna sätt.
De driver mig till vansinne med jämna mellanrum med sina egenheter men jag har en känsla av att jag gör likadant med dem. Eller rättare sagt, jag vet.
Men där ligger också den här tryggheten som jag tjatar om, jag vet att jag kan vara mig själv, med mina egenheter och nycker och min välrenommérade lathet, det spelar ingen roll.
Det är ju jag. Sådan är jag och de är som de är.
Friheten att känna att "jodå, jag duger precis så här."
Eller inte bara känna att man duger utan också att man är förbannat glad över att vara den man är. Inte självgod eller så, men lite kär i sig själv. Eller rejält. Det är precis som man vill.

Jag vet inte om jag skulle kallas trygg i allmänhet men jag är trygg nog att veta att även om jag är otrygg ibland så är jag trygg med det med.
Svårt som fan att förklara och egentligen är huvudsaken att jag förstår själv vad jag menar.

Och sedan funderar jag på de här orden "Jag vill inte såra någon." allt medan personen i fråga sårar sig själv mer och mer genom att inte göra som de vill. Är det bättre så?
Jag tror inte det. Ibland måste man såra, eller ordet kanske inte skulle vara såra, men ibland måste man gå åt ett annat håll, det lär kännas mer som att man ger bort en sorg till den andre.
Och en viss sorg till sig själv också.

Det skulle vara perfekt om alla relationer slutade med att bägge parter kände samtidigt att "Jaha, nu är det bra." men nu är det ju inte så, inte ofta i alla fall.
Ger man sig in i det här med kärleken så finns alltid risken med ett uppbrott, det kommer liksom med någonstans. Inte för att det måste hända, men risken finns. Så mycket mer skäl att uppskatta varje dag när det faktiskt känns bra och man är lycklig.

Och lycklig förresten... Folk pratar om det som om det måste vara den där himlastormande lyckan, men glömmer vardagslyckan, en puss av en skäggig haka på morgonen (ja, med medföljande man givetvis, inte bara en viss del av kroppen alltså.) en lunch på stan eller bara att se föremålet för sin ömma låga snarka så att gardinerna står rakt ut. Det är vanligt och det händer ofta men det är också en viss trygghet. Och en liten lycka.

Kommen så här långt så tänker jag att jag skulle inte läsa allt det här om jag var du. Det är bara funderingar och jag vet fan inte om jag kommit nån vart som vanligt.
Men det känns som jag tankar ur mig tankarna och kan gå vidare med nya.
Eller grotta ner mig i dem ytterligare från ett annat håll.
Nu ska jag ut i skogen, dimman har lyft och risken för trädkrockar är minimal.

Inte till någon hjälp alls...

Fan, vad jag funderar just nu, ibland frågar folk mig om mina åsikter och jag vet att det jag säger spelar egentligen ingen roll.
De vet vad de vill göra, de hoppas på att höra "Ja, du gör rätt." och när jag inte kan säga om de gör rätt eller fel, för till syvende och sist, hur skulle jag kunna avgöra vad som är rätt och fel i någon annans liv?

Jag kan säga att jag tror på att en viss grundtrygghet i sig själv måste man ha. Jag kan också säga att jag tror att om man bygger sitt liv på att vara trygg genom någon annans trygghet så är det en bräcklig trygghet.

Jag kan säga att jag inte förstår var rädslan för att vara själv kommer ifrån. Är det någon man bör spendera mycket tid med så är det sig själv. När för många säger för många saker är det dags att lyssna lite inåt och se hur man själv vill göra.

Jag kan säga att ibland så kan det vara så att det man vill egentligen inte är bra för en, men att man kanske gör det ändå men då får man ta ansvar för det.
Jag kan säga att ibland betalar man ett alltför högt pris för något som egentligen inte är värt mer än det som kommer ur en tuggummi-automat.

Jag kan säga att när folk talar om att det kanske finns något annat, och säger saker man egentligen inte vill höra, då är det läge för att fundera varför de säger så.
Är det för att de inte vill ens bästa, eller är det för att de kanske ser något som man själv inte ser?

Jag kan säga att man aldrig ska underskatta vanans makt, att vanan i sig kan få en att tycka att det är tämligen skönt att vara i något tråkigt och trist, för man känner igen det.
Jag kan säga att det inte finns några garantier för att det ska vara bättre att välja en annan väg, och visst fan är det otäckt att göra något helt annorlunda...

Och jag kan säga att jag förstår det här med att bekvämligheten kan göra att man hellre är lite lagom olycklig med en annan människa för i det ligger också bekvämligheten i att känna igen sig.
Jag förstår det men jag kan inte uppmuntra till det.

Jag förstår att det är skönt att "ha nån", men jag säger till dig, att det här med att "ha nån", egentligen så har du alltid nån och det är dig själv.
Alla andra människor i ditt liv är en bonus, inte någon man har...

Jag säger allt det där och jag säger att jag inte kan tala om hur du ska göra eller vad som är rätt och fel och jag känner att egentligen så är jag inte till någon hjälp alls.

torsdag 6 november 2008

Läget är som vanligt, jag flyter iväg...

... Sedan är det här jag funderar över, varför ska man bry sig och varför bryr man sig just om speciella saker?
Jag har ingen aning... Jag har frågat mig själv ibland varför jag bryr mig om vissa saker medan jag inte bryr mig nämnvärt om en del andra.
Jag har inget att peka på som skulle göra att jag känner en närmare släktskap eller vad vi ska kalla det med till exempel Burma eller vargar eller något annat som ligger nära mitt hjärta.
Att fråga det är ungefär lika givande som att fråga varför man har en viss hobby, varför just den och inte en annan?
Något fångar en helt enkelt, och vad det är, vete tusan...
Men jag undrar vad det kan vara ändå...

Varför är jag inte ett dugg intresserad av kläder mer än i det syftet att jag behöver ha något på mig? Jag menar, jag är fullt kapabel att gå i spinn när jag ser ett par gympaskor jag absolut inte behöver. Vad jag däremot behöver är en tusenfotings fötter så att jag kan ha alla de Reebok jag lyckats förvärva, (och ja, där är jag väl märkesslav, men jag travesterar Albert Engström och säger att "Mina fötter kräva dessa skor" och jag går på det varje gång...)

Vad är det som gör att jag inte känner någon glädje alls av att titta på nya bilar, (förutom min brist på körkort och teknikintresse) jag har ju inga problem med att tycka att fyra cyklar nästan är för litet att ha när man är så cyklistisk av sig som jag. Även om jag i mina klaraste stunder talar allvar med mig själv och säger att
"Du använder ju inte två av cyklarna alls, du borde sälja dem!" då brukar jag svara mig själv att "Jag vet ju aldrig, helt plötsligt kanske jag känner att vad jag verkligen längtar efter är att ge mig iväg på en 10växlad cykel som är komplett livsfarlig bara för att känna mig levande. Eller något sådant."
Det tycker jag alltid är ett bra svar och så är jag nöjd och glad med mig själv igen.

Så lättrogen är jag när jag intalar mig själv saker...
Senast igår lyckades jag övertala mig själv att jag verkligen behöver en ny stekpanna.
Tre räcker inte när man är så händig som jag är. Och vilket hus är komplett utan en gjutjärnspanna? Inget, eller hur?
Och järn som är så nyttigt, det får man i sig bara sådär då.
Klart jag ska ha en gjutjärnspanna. Kanske två bara utifall att jag känner att jag vill laga mat åt ett helt regemente.
Sedan att förnuftet sa till mig "Nää, nu får du ge dig. Jag menar, den där lilla stekpannan som bara är till för ett ägg, hur ofta har du använt den?"
"Inte alls," sa jag till förnuftet, "men den var så söt och en vacker morgon kommer jag att strosa upp och känna att just idag ska jag använda den."
"Jaha..." suckade förnuftet och gav sig iväg medan jag tittade på stekpannor i alla upptänkliga modechanger. (finns det ordet?)

Sån är jag. Det är som om de där textraderna "Du lurar dig själv" i en Ebba Grön-låt var gjorda direkt med tanke på mig.
Och ja, jag vet, jag flöt iväg från ämnet. Som vanligt. Nu ska jag gå och laga lunch, i mina uschliga teflonpannor medan jag drömmer om stora, stora gjutjärnspannor.
Vi hörs.

13 år och 13 dagar..

Jag sitter här och funderar, har gjort som vanligt, läst mina favoritbloggar, ramlat in på nya och surfat mina burmesiska länkar, dvs, de som inte som genom ett trollslag försvunnit under natten...
Aung San Suu Kyi har nu varit mer eller mindre inspärrad i sitt hus i tretton år och tretton dagar, men "the security is relaxed" rapporteras det, och jösses så skönt det var att höra då...
I förra veckan gick det rykten om att hon skulle friges på fredagen, men det var tyvärr bara rykten...
Jag läser också att påven kan tänka sig att åka till Burma och jag tänker "Och vad fan skulle det göra för skillnad?" när det inte blev någon skillnad när UN's sändebud var där och for omkring som en osalig ande...
Jag läser om folket i Karen state som fått fly och jag läser om cyklonens offer, jag läser om att tibetanierna tappat tålamodet med Kina, jag tycker de borde få en tålamods-medalj för att inte ha tappat det tidigare, själv tappade jag mitt tålamod någon gång i slutet av 2007...

Och jag läser om kampanjerna som pågår, ibland känns det som en droppe i havet, jag menar, en namnunderskrift här, ett bidrag där men går det framåt egentligen?
Lite kanske, och jag tror på det här med droppen som urholkar stenen....
Det tar tid men det kanske går...

Du vet, jag minns när jag såg munkarna protestera, September 2007, deras mod och deras stoiskhet, jag har aldrig sett något liknande..
Jag tittar på bilderna fortfarande ibland, för att påminna mig själv om dem, de är fortfarande kvar, dvs de som inte dödades, där de gick fredligt protesterande.
Och jag blir förbannad men jag tror det är viktigt att fortfarande bli just det.

Att inte glömma dem, även om vi inte hör så mycket av dem, de är kvar, inne i Burma, med en ledare som blev demokratiskt vald av folket men ändå så är det juntan som styr.
En av länkarna jag ofta läser heter "The art of patience" http://paraussies.blogspot.com/
det ska gudarna veta att det är något som folket i Burma har blivit mästare på att vara....

onsdag 5 november 2008

Huslä någon?

Små saker att reta upp sig på ska man inte förakta.
Varför finns inte ordet gurka som snabbval i mobilen till exempel?
Här sitter jag och ska skicka ett mess "Kan du köpa med gurka hem?" till guben, men telefonen föreslår "Kan du köpa huslä hem?"

Vad sjutton är huslä för något??? Och har herrarna (eller damerna) som programmerat T9 på telefonerna aldrig varit i trängande behov av en gurka till salladen?

Romantisk realist. Eller tvärtom? Eller inte det heller?

Jag sa ju att jag skulle komma tillbaks till kärleken och ja, jag hittade mina diktböcker och visst hittade jag dikten jag letade efter, men saken är den att jag hittade också mig själv, eller den jag var under den tiden jag samlade dikter i just den boken.
1982 stod det på försättsbladet..

Dikten jag mindes som ganska varm och ljus visade sig vara ganska dyster faktiskt. Jag undrar om det inte är som så att man tar till sig det som just då känns mest rätt för en själv för att sedan när man är i ett annat läge kanske se lite mer av hela bilden.

Eller dyster, den är inte varm och ljus över huvudtaget. Den handlar om kärlek som förlorats och kärlek som aldrig kommer att övergå i kärlek till någon annan utan alltid förbli olycklig hädanefter.

Det är väl där jag tog avstamp och började fundera på det här med att bränna sig.
Jag menar, en del aktar sig noga för att bli brända igen, hellre vara den som går än den som blir lämnad, hellre vara den som håller inne med lite just för ifall man säger för mycket och får det tillbaks i ansiktet vid ett senare tillfälle.

Jag tror inte jag skulle kunna leva så, jag menar, visst fan gör det ont att bli lämnad, visst har man gått på minor som har varit fullständigt avvänjande när det gäller att ens tänka sig att bli kär igen. Just då är det så det känns i alla fall.
Men lite senare, eller långt senare så är det inte glömt, det är inte det jag säger, men det har kommit i bakgrunden.
Det som hände då, med någon annan kommer aldrig att utspelas igen. Visst kan det komma bakslag men det blir aldrig samma mina man undviker att trampa på. Det blir en ny.
Och man kommer över det. Med tiden. Om man möter någon som är viktig nog för att man ska vilja ge sig ut på minfältet igen.
Så tror jag i alla fall, eller rättare sagt så reagerar jag.
När jag mött mannen i mitt liv (ja, lika härligt varje gång som någon humorist sagt...) så skulle inte ens vilda vildsvin kunna hindra mig från att följa efter för att se vart han ska gå.
Alla tvivel och all oro som man får på köpet när man försöker att finna ut vem människan är, kan vara helt för jävliga och visst skulle man önska att man kunde göra som i "Hjärtat mitt" av Lundell, "Ta en sista titt" och kliva vidare.

Men det är ju det som inte går. En sista titt innan jag vet hur det ska gå, hur skulle jag kunna med det?
Att inte veta ifall det skulle blivit något. Eller inte.

Jag vet inte, men man kan inte vaccinera bort nyfikenheten på andra människor, eller glädjen över att känna samhörighet med någon, och när det väl händer, att man känner den där varma glädjen och skratten man delar åt skämt som ingen annan förstår, det är ju helt magiskt.
Att bara med en blick kunna dela upplevelser, hur skulle jag kunna vända ryggen till åt något sådant bara för att skydda mitt hjärta och inte bli bränd något mer?
Jag är alldeles för nyfiken för att inte riskera mig själv, eller riskera mig själv, hmm, det är inte rätt ord, jag menar mer att jag är nog naiv nog att tro att jag vinner mer på att blotta mig själv än att inte göra det.
Fungerar det inte så gör det inte.
Inte den gången.
Men nästa?
Kanske?

Det är en drog, den där kärleken.
Magisk och ibland helvetisk, men jag skulle aldrig vilja vara utan den.
Och visst, en vacker dag hittar man kanhända "hem" som det kallas, jag vet inte om jag gjort det nu, jag vill inte veta, en dag i sänder, en kväll i sänder, tacksamhet och en viss förundran så länge det är bra, för det är inte självklart att det är det.
Så mycket vet jag, så mycket har jag lärt mig.

Och ibland så kan man möta den underbaraste i världen men det fungerar ändå inte, är det tiden som är fel eller vad är det då?
Du vet, man hör folk säga "Han var underbar men jag kunde inte leva med honom, det fungerade inte."
För om personen är underbar visst borde det gå bra då? Då borde det ju fungera hur suveränt som helst. Men ändå gör det inte det ibland?
Är det kemi eller vad är det?
För om kemin finns och kärleken men det ändå inte går, vad är det då som gör att det går snett?
Nej, jag har ingen aning...

Sedan har vi det här med livslång kärlek. Jag vet inte om det finns....
Jag tror att det nog finns. Men jag är inte säker.
Inte utan att jag undrar om det finns något som kallas realistisk romantiker?
Det låter ju som en paradox men jag undrar om jag inte är en sådan.
Eller om det är romantisk realist jag är?
Eller kanske inte något av det....