fredag 31 oktober 2008

Jag ler motvilligt.

Farbrorn här nedanför kommer ut, så länge jag minns har han haft en tax, den gamle har gått bort och nu har han en ung tax, farbrorn går lite långsamt men du skulle se taxen!
Han tar ett glädjeskutt, springer och hoppar, det är ju snö, det är kul!
Ut i drivorna, svansen går som en propeller och halva han är täckt av snö.
Hoppar lite mer i snön, undviker där det redan är upptrampat och far fram som ett litet murmeldjur bredvid farbrorn.
Och jag ler. Jag ler lite motvilligt, men lika fan är jag tvungen att le.
En sån glädje, en sån lycka det kan vara för en liten tax att se den första snön.
Det är okay att jag hatar snön, men det är också okay att se att andra njuter av den.

torsdag 30 oktober 2008

Filbunken vegeterar vidare.

....Och ja.
Jag är fortfarande lika lugn.
Och nej.
Det blev inget bakande igår, äldsta vännen behövde sova och jag (som verkligen är en uppmuntrande själ när det gäller.) sa att "Klart du ska sova!" och så slängde jag mig på soffan med gott samvete och läste vidare i Hills senaste.
Senare kom guben upp och min plikttrogenhet måste ha knackat på någon bakdörr för jag sa "Säg till mig att sätta fart!"
"Sätt fart!" sa guben.
"Bra!" sa jag och vegeterade vidare på soffan.

Tjurig kärring på morgonen...

Jag är en så jäkla tjurig kärring den här morgonen så hälften vore nog.
Det första jag sa när jag tittade ut genom fönstret var "Fyyy Faaan!"
Nu är det dags igen.
Vitt på taken.
Vitt på marken.
Kallt.
Vitt.
Jag avskyr vintern. Hett och vildhjärtat.

Vad är den bra för?
För att folk ska åka skidor och bryta benen av sig?
För att man ska få snöbollar inplanterade i ansiktet?
För att man ska vara tvungen att se ut som en Michelin-gubbe så fort man är dum nog att våga sig ut?
För att näsan ska rinna som en kran utan dropp-packning?
För att folk ska envisas med att säga "Ska du inte ha en glögg?"
Jag tycker inte om glögg. Jag äter hellre mina mandlar och russin som de är.
Inte badande i något rött jolmigt elände.

För att folk ska åka pulka i skogen och sedan lämna de trasiga pulkorna kvar i skogen?
Jag undrar vad de säger till sina barn "Låt det ligga, det förstörs om typ trehundra år, och hördu, vad gör du nu? Ska du till papperskorgen med läskflaskan?? Näää, slå den i en sten så någon hund kan trampa på den så han får åka till veterinären. Veterinärer måste leva de också."
För att folk ska envisas med julfester?
(Hmm... Okay. Fest är fest. Det är en bra ursäkt men inte bra nog...)
Nej, jag vet inte, jag kan inte se några fördelar med det här vita eländet.
Men nu börjar det.
Usch.

En man för alla tider.

Peps Persson säger det bäst:

"Ska de' va så svårt att fatta
att det e falsk matematik,
som gör den fattige så fattig
o den rike så förbannat rik."

Falsk Matematik heter låten som kom 1974.

Likaså har vi "Hög standard."

Lika aktuell nu som då.

Peps är en man för alla tider.

onsdag 29 oktober 2008

"Det är lugnt..."

Det är två dagar till lördag.
Inget är klart.
Jag är lugn som en filbunke.

Fimpen frågade mig om musiken var klar härom dagen.
"Nej." sa jag lugnt.

Guben frågade "Hur känns det inför lördagen?"
"Vad då?" sa jag.
"Jaa, festen!"
"Jaha.. Nej, det är lugnt."

Äldsta väninnan försökte stressa mig med att säga att hon ställde in sin medverkan.
Lite stressad blev jag, men sen suckade jag och sa "Jaha. Då kör vi på mitt sätt. Lite öl och lite folk. Det får bli som det blir. Det är lugnt."
"Men tårtan kan jag göra!"
"Nej, vi kör det enkelt. Så får det bli."
"Men jag gör tårtan!"
"Nädå. Det är lugnt."

Så blev det tyst och så suckade hon "Äh, jag skulle bara skoja med dig! Klart jag är med!"
"Jaha. Det kunde jag ge mig på."

Sedan pratade vi lite om allt vi inte har gjort.
Jag förstår inte vad det är med mig, men allt är som sagt var så lugnt.
Men sedan slår det mig nu när jag sitter här, jag gör ju det som jag är bäst i världen på.
Jag skjuter upp saker.
Det är klart jag känner mig lugn.
Ingen kan skjuta upp saker så bra som jag.

Men fredag lär ni se mig fara fram som ett torrt skinn och yla mellan väggarna, antagligen kommer jag att vara otroligt lik Munchs tavla, du vet den där "Skriet"...
Lördag kommer jag antagligen att vara så uppe i varv att en lättöl får mig att skråla osedliga visor klockan halv fem på eftermiddagen.
När klockan slår nio sitter jag väl längst bak i lokalen och sover som ett barn.
Det skulle inte förvåna mig.

Mycket tappade trådar...

Det är konstigt, men när något är lyckat så har i alla fall jag inte så många ord för att beskriva det, händer det däremot något mindre lyckat så har jag oändliga adjektiv för att beskriva hur det har känts...

Helgen var otroligt lyckad, lördagen var något i hästväg, jag vet inte vad som behövs för att en kväll ska bli så skojig, det kändes som det var något i luften, glädje och skratt, så mycket skratt...
Efter midnatt sjöngs det och hurrades det för mig, underbart, jag är av den åsikten att ju mer firande desto bättre samtidigt som jag tycker det är lite jobbigt att stå i fokus.
Så jag antar att jag såg ut som jag både tyckte om och inte tyckte om situationen och ungefär så var det. Men mest tyckte jag om det. Klubben, folket och min kusin och hans tjej...

Kusinen och tjejen, ja...
De blev förälskade i klubben och människorna, kusinen sa med längtan i rösten "Något sånt här har vi inte där vi bor..." och så tittade han, jag märkte att han nog i det fallet är lite lik mig, det var mycket tittande på allt...
Det var lite kul, som att se hur jag själv antagligen beter mig.

Söndagen blev jag firad av guben och vänner som hörde av sig, jag tackade nej till stort firande på kvällen eftersom jag vid det laget var ganska trött. Så på måndagen firade äldsta vännen mig.
Och igår var Kia och jag i min gamla hemstad och shoppade.

Det är lite märkligt, men jag har inte tänkt på förut att när vi gör något så går Kia verkligen in för det.
När vi var i Danmark och spankulerade på stränderna och letade efter vackra stenar så hittade hon ett flintablock på kanske fem kilo.
Hon slet som en grävling med det där blocket...

Det var en bra bit till bilen men hon höll det i famnen lika ömt som om det varit en nyfödd baby, frustade och stånkade och var illrött sammanbiten i ansiktet, men hon gav sig inte.
Hem till Sverige och torpet skulle stenen, dörrstopp var den nya kallelsen för detta stenblock.
Och där ligger det nu och minns nätter i Danmark när det lyssnade på havet, nu lyssnar det på en liten bäck istället och på vad Omberg berättar om nätterna.
Det är nog inte så dumt det heller.

Men igår, då skulle vi som sagt var shoppa.
Hon gick loss lite löst med en jacka på Röda Korset, sedan var det dags för fika och sedan begav vi oss till Kvinnojourens secondhand.
Vi hade så vansinnigt roligt därinne, kvinnan bakom disken var på samma våglängd som oss och vi fnittrade som tokar medan vi provade kläder och pratade.
Jag hittade en vit dröm till blus, jag när tyvärr en olycklig kärlek till lite mycket rysch och pysch i oskuldsfullt vitt, i andanom ser jag hur jag ser ut som de där gamla Timotei-reklamerna, du vet, nordisk sommarnatt, böljande åkrar och hela faderullan.
Tyvärr så ser det inte ut så i spegeln...

I spegeln ser det istället ut som om jag vore en gräddbakelse som rymt från ett konditori.
Inte riktigt den effekt jag ville uppnå...

Men jag hittade en fin blus istället, ny med lapparna kvar som hade lite militärgrönt i sig (japp, en annan kärlek jag har, men den är lite mer besvarad. Jag ser inte ut som en groda som rymt från någon göl i den färgen, jag antar att jag får vara tacksam för det istället.)

Sedan inhandlades det mat och vi åkte hemåt och framemot kvällen ringde en av festdeltagarna, hon frågade om det fanns någon garderob hon kunde sitta i på lördag, för hon kände sig allmänt nere och sänkt, (ett jobb man vantrivs med kan ha den effekten som vi väl alla vet) och misstänkte att hon inte skulle vara så rolig.
Jag lugnade henne genast med att visst kunde vi hitta en garderob att stoppa in henne i och eftersom jag kände mig generös så tillade jag att vi kunde slänga in en bit smörgåstårta till henne med så hon hade sällskap.
Vi pratade lite till och när jag lagt på så kom jag att tänka på att vi människor är ganska märkliga djur, jag menar, när vi är nere så är det bra svårt att få upp oss igen.
Vi har så mycket svårare att se att det vi verkligen kan behöva är att få ett gott skratt och lite kravlös gemenskap, på något sätt så blir det vi verkligen behöver så jobbigt att försöka uppnå.
Det känns mer som ett krav eller ett tvång för på något sätt säger vårt ledsna humör att "Nej, det spelar ingen roll vad du gör. Skit i det. Det blir bara jobbigt. Bättre att stanna hemma, dra ner persiennerna, spela en ledsen låt och ta det lugnt."
Vi drar oss undan gemenskap när vi egentligen behöver det mest.
Och nej, jag vete fan varför det är så. Jag är likadan ibland...

Kanske känner vi att vi måste försöka verka som allt är bra även om det inte är det. Kanske tror vi att vi gör andra en tjänst om vi håller oss borta. Kanske tror vi att vi förtjänar att må just så där, just då. Jag vet inte. Men jag funderar på det nu...

Hm, jo, jag vet. Jag tappade tråden totalt.
Det skulle ju handla om hur bra Kia är på att verkligen gå in för saker. Inte om gräddbakelse-blusar eller att vara deppig. Det är ju själva den så svårt det är att hålla sig till ämnet.

Jo, vi var som sagt var och shoppade, efter de två första affärerna hade Kia tre kassar, varav två var av Ikea-modell.
Jag gick snällt bredvid med en liten beautypåse där mina fynd rymdes.
När vi kom hem tog jag mina två kassar med mat, (varav den ena bara halvfylld) beautypåsen och vinkade av Kia när hon for hem till sin stad, baksätet var fullt, likaså skuffen.
Som jag sa, det är en kvinna som vet hur man gör saker helhjärtat.

Hm, nu satt jag här och funderade på vad jag skulle sätta för rubrik....
Mycket tappade trådar här, det är tur jag inte är skräddare då skulle jag väl vara intrasslad i ett nystan vid det här laget...

tisdag 28 oktober 2008

....Du fattar hur jag menar, va?

Jo, jag tycker faktiskt det är en bedrift.
Man kunde lika gärna ha blivit en tulpan i Holland som turister hade bussats till för att bli beglodd.
Så hade man stått där en säsong för att sedan bli slängd på komposten.
Hur kul hade det varit?

Visst, nu vet vi ju inte riktigt hur kul en tulpan kanske har det i Holland, med en tulpans mått så kanske just det är det ultimata livet framför att framleva sitt liv i Sverige en vår när solen tittar fram lekfullt och smeker kronbladen så att man slår ut, bara för att sedan bli översköljd med en skopa snö av Kung Bore.
Men du fattar hur jag menar, va?

Nog är du något!

....Okay, lyssna på det här....

"Man vet vad man har, men inte vad man får."

Hur tycker du att det låter?

En vän sa det till mig igår och då med den meningen att "Det är bäst att vara nöjd med vad man har."
Ungefär som "Skomakare bliv vid din läst."
Var nöjd med vad du har...

Är det verkligen så, skulle man inte kunna se det som en positiv möjlighet?
Man vet vad man har, men inte vad man får....

Vem vet... Kanske man får något man aldrig visste om att man ville ha....
Och vad säger att per automatik så blir det man har oanvändbart bara för att man tittar på det man kan få?

För att inte tala om Jantelagen.
Vad jag är trött på de här orden och mentaliteten "Du ska inte tro att du är något."

Det ska man visst tro, det!
Utav alla spermier så blev just du till!
Du vann racet och inte någon annan!
Bara det är en bedrift i sig!
Så märkvärdig är du faktiskt!
Du blev du, och inte någon amöba under en sten någonstans långtbortistan och ärligt talat, vad var oddsen?
Inte så överväldigande, va?
Men ändå så sitter du här, tänk på det, du!
Nog är du något och jag med.
Så är det!

lördag 25 oktober 2008

Det händer ibland...

Asparna härute, de är guldgula men högst upp i topparna är de fortfarande klargröna, ungefär som "Nej, du, vi ger oss inte utan strid!"
Jag gillar dem och jag gillar dem ännu mer efter veckan ute i busungarnas hus.
Det är aldrig helt tyst om man har aspar omkring sig, eller nej, det är ibland helt tyst och då blir det märkligt. Inte en enda asp viskar om vad den sett ute på åkern, inte en enda prasslar om älgen i skogsbrynet.
Jag roar mig med att tro att de tänker då.
Det händer inte så ofta, men det händer...

fredag 24 oktober 2008

Slutledning vid 44 år, 363 dagar. Jag är nog fan lite trevlig ändå.

Jag är 44 år och 363 dagar i dag...
Stod och rökte i balkongen och tänkte på mig själv, när jag var kanske 11 år och satt i baksätet på en PV, med en bussarong med brandgula körsbär i handen. Jag hade fått den, även om jag sagt att jag inte tyckte den var speciellt fin. Jag var ganska arg, där i baksätet och jag lovade mig själv, att när jag blev äldre skulle jag aldrig, aldrig låta någon annan bestämma vad jag skulle ha på mig. När jag blev äldre skulle jag bestämma själv precis vad jag ville ha och hur jag skulle se ut.
Jag minns att den där bussarongen var gjord i något material som var otäckt likt papper med, den andades inte ett dugg, så effekten när jag bar den en het sommardag måste ha varit som att se en rödbeta iförd en bussarong. Och brandgula körsbär? Hur fult kan det bli?
Jag avskydde den där bussarongen.

Och jag stod i balkongdörren och tänkte att "Här står jag nu, "London calling-tröja", röd munkjacka, slitna jeans och strumpor med igelkottar på. I hallen står mina Reebok och diverse andra gympaskor som jag anser att jag måste ha. Mitt hår är långt och precis som E-type använder jag en halv flaska balsam varje gång jag tvättar håret. Rynkor har kommit, jag tror det syns att jag levt och lever. Det gör mig ingenting. Även om det finns antirynkcremer i badrumsskåpet... Jag vet inte riktigt varför, jag tror ju inte på dem, men lika fan står de där.

Så, ungefär trettiotre år senare så kan jag konstatera att det jag lovade som barn har jag hållt. Där har jag varit sann mot mig själv. Likaså känner jag samma ilska när saker och ting inte är rättvisa som jag gjorde när jag var femton, sexton år och proggen kom in i mitt liv.
Jag tycker fortfarande inte att materiell status är viktig, eller att försöka smälta in är viktigt i mitt liv.

Jag hävdar också ofta att jag inte är speciellt snäll eller trevlig. Jag har en vana av att betrakta människor som kanske kan upplevas som att hamna under lupp. Människors sociala samspel fascinerar mig. Har alltid gjort. Jag lider aldrig när det blir tyst i ett rum fullt med människor, jag är ju så upptagen med att se hur andra reagerar. Självupptagen av att vara upptagen av andra, kan man vara det? I så fall är jag det.
Men på sista tiden har jag börjat fundera på om jag inte är lite rar. Jag tror faktiskt att jag har blivit det på äldre dagar. Lite rar. Vänlig har jag däremot alltid varit. Och tålamod har jag alltid haft. Förutom när jag har pms då jag lätt önskar varenda människa av planeten så jag kan få tycka synd om mig själv ifred.

Och vet du, härom dagen.... Jag stod och väntade på guben utanför porten och tanken slog mig,
hur många gånger har jag inte stått här utanför och väntat på män eller killar? Olika som lingon och blåbär har de varit, och här har jag stått och väntat, tills plötsligt en dag så kom de inte längre, inte heller gick jag ner och väntade på dem.
Man går vidare i livet, så är det...
Inte finns syrenträden kvar längre, de vek sig för några vintrar sedan, tyvärr...
Men jag står kvar och väntar fast inte på samma ställe fast det ändå är samma ställe om du förstår hur jag menar?
Lite som att gå framåt men ändå inte. Skumt det där...

Inte gifte jag mig heller eller har haft någon längtan efter det. Inte fått barn heller. Jag vet, en del tar illa vid sig om man säger att man aldrig velat haft barn. Men det är bara så det är.
Jag tycker om barn och barn gillar mig, men jag har aldrig velat ha ett själv.
Katter har jag däremot haft, alltid sedan jag flyttade hemifrån och två har de för det mesta varit.
Små personligheter som gör som de vill. Precis som matte....

Tänker jag tillbaka, vilket jag tydligen gör nu, så verkar de största sakerna i mitt liv ha hänt lite plötsligt, utan att jag egentligen planerat.
"Vill du ha jobb här?"
"Hmm... Ja, varför inte?"
"Det finns en lägenhet där, skulle du?"
"Hmm, jaa... Varför inte?" och sedan hem till farsan och tala om att "Du, nu flyttar jag hemifrån, till grannstaden." och farsan, som är en synnerligen stabil farsa "Jaha, det blir nog bra."
Och visst blev det bra.

Jag kände en person i den här staden när jag flyttade hit, en riktigt god vän, äldsta vännen...
Nu känner jag en hel del människor här, en del kallar jag för vänner, en del för bekanta.
Jag spenderar en hel del tid på en klubb, där det viktigaste av allt inte är hur du ser ut, utan vem du är. Jag trivs bra där.
Jag har blivit en skogsmulle, Fimpen sa till mig på en fest "Du är en naturromantiker, du." och jag har tänkt på det. Jag har visst blivit det. Utan att jag vet hur det gick till.
Och jag har fått en livslång kärlek till havet och Österlen. Det är ett av mina andra hem.
Precis som "landet" där jag var sommarbarn, när jag kommer dit kan jag fortfarande ibland få höra "Vad stor du har blivit!" och jag ler, vad ska man göra...
I en dels ögon är jag alltid barnet som sprang på bygatan med skatfjädrar i håret... "De laglösas" kallades stället jag tillbringade så många somrar och jag tror min kärlek till folk som var original och inte kopior föddes där.
Tekla, min pappas moster, stålgrått hår, vegakeps och ögon som glittrade och "dålig hörsel" som gick att skruva av och på efter behag. Talade vi tyst så nog hörde hon allt som sades... Pokerkvällar med henne och de andra tanterna som kunde sluta i mjölkrig, pappas farbror som alltid gick ut och pumpade cykeln när något hände på gårdsplanen, han visste allt om alla....
Och hade den mest välpumpade cykeln i hela grannskapet.

Stockholmaren som bodde högt upp med ett sommarfår och spännande bekantskaper som vi barn kunde titta på när det var dans på festplatsen. "Kolla, där är stockholmarna!"
Män i skinnvästar och damer med krullpermanent och härlig slang. Det var tider, det...

Hmm.... Jag säger ofta att jag skjuter upp saker nu för tiden, det är sant. Jag lever långsammare, eller helt enkelt, jag låter livet få ta tid. Jag såg ett program om en kvinna som hade struntat i att städa efter att hon hade förlorat människor i sitt liv, hon sa att hon hade tänkt att hon aldrig mer skulle låta saker gå före människor. Nu hade det väl gått lite för långt för henne, men hon fick hjälp med att städa upp huset, och jag vet att jag tänkte att den tanken att låta människor vara viktigare än eventuell fönsterputsning känner jag igen mig i.

Jag städar när jag är tvungen och katterna ser till att jag blir tvungen minst en gång i veckan om jag inte vill leva mitt liv med pälsstrumpor och pälsgolv. Det är bland annat därför man ska skaffa sig husdjur, de är ett säkert kort för att inte låta huset slumma igen.
Men det var inte dit jag ville komma, utan det här med att skjuta upp...

Förra seklet var jag så in i helvete effektiv att jag inte sköt upp något. Jag var så effektiv på jobbet att jag misstänker att en del tyckte jag var ett monster. Eller rättare sagt, jag vet att jag var ett monster. Det fanns inte något som jag inte klarade. Att jobba över, eller att komma tidigare eller att stanna sent, strunta i semester var en självklarhet, vänner hade jag inte tid med och den mannen jag levde med sa någon gång att "Det var ju trevligt att du kom hem medan jag känner igen dig."
Det kan ju bara gå på ett sätt, eller hur? Jag blev utbränd. Jag sprang in i den så berömda väggen med ytterst stor effektivitet.
Jag vet att psykologen jag träffade sa "Det här kan vara något av det bästa som har hänt dig." och jag sa "Fan tro't...."

Men visst fick hon rätt. Ja, så här i efterhand så måste jag väl erkänna att hon hade rätt...
Jag stressar inte mer, eller jag stressar rättare sagt aldrig mer än jag har råd med.
Jag tror, (och ja jävlar, det här låter pretentiöst, men det får väl låta så...) att jag tvingades att inse vad som egentligen är viktigt.
Det viktigaste i livet får inte vara en deadline, eller att ha jobbat som en galning för att sedan komma hem, stupa i säng, stupa upp (jo, det går, tro mig.) rusa iväg och jobba som en galning, komma hem på fredagkvällen och säga att "Nej, jag vill inte umgås med någon, jag orkar inte, jag måste samla krafter för att orka gå till jobbet på måndag."
Man blir isolerad, man blir intolerant, otrevlig och man är inte snäll mot sig själv.
Och snäll mot sig själv ska man vara. Man själv är det bästa man har, och för att kunna vara till någon glädje för resten av mänsligheten krävs det att man är lite smått förälskad i sig själv, då kan man dela ut vidare förälskelse och trevnad.
Någonting sådant tror jag på.
Numera är jag synnerligen kär i mig själv. Jag har en hel del olater och en hel del saker jag skulle kunna ändra på. Om jag ville. Men jag är en gammal hund och jag har tur, folk omkring mig, accepterar mig som jag är. För det mesta. De är inte främmande för att ge mig en spark i baken när jag blir lite väl obstinat. Det är tur det med.
För obstinat är jag bra på att vara. Det blir inte bättre med åren heller...

(Och, helsike också... Vad långt det här blev...Men, men... Det är bara mina tankar som vill tanka ur sig lite...)

Det värsta är väl att de eventuella läsare som sitter här kommer att märka att jag har ingen slutledning som jag tänker komma fram till. (hm, nu blev det lite jobbigt känner jag....jag tänker ytterst sällan på att folk jag inte känner läser vad jag skriver...jag skriver ju för mig själv och för kia och fimpen och äldsta vännen och de jag lärt känna på nätet. men mest för mig själv...nåväl...skulle jag försöka redigera mig skulle jag inte vara speciellt sann mot mig själv utan tänka mer på hur jag uppfattas, det vill jag nog inte, nej, stryk det, det vill jag definitivt inte. det får vara så här. lite rörigt och lite ostrukturerat, det är så tankarna kommer just nu, huvudsaken är ju att jag får släppa ut lite tankar och gå vidare mot nya. så måste det få vara.)

Men... Någon cigg senare, så tänker jag också att det jag mest märkt, med det här att bli äldre är att jag nog tammefan har blivit lite mer ödmjuk, (jag kan höra kia och fimpen gnäggga här...)
jag tar inte saker eller personer för givet, det är en förbannad ynnest att vakna varje morgon (även med mitt dåliga morgonhumör) och kunna gå ut i skogen, att garva ihop med vänner, eller att sitta och kolla på guben när han kollar på bilar som åker runt, runt på tvn...
De där småsakerna, som egentligen inte är så små.
En öl på klubben och folk som bara hänger. Det är guld.
Eller att hänga med min kusin och hans tjej och min far som jag gjorde igår. Runt köksbordet i min fars lägenhet, en tetra vin (som ofattbart nog var god?) och så mycket prat om ingenting alls egentligen och att sedan ta cykeln hem i mörkret och mötas av två katter i hallen som bara strålar trivsel. Plus bonusen att källarspindeln inte syntes till, bara en sån sak!
Det är de där "små" sakerna som egentligen inte är så små. De är viktiga.

Och nu ska jag snart iväg, jag ska "för-firas" på mitt stamkonditori av en vän. Bara en sån sak,ytterligare, jag har ett stamkonditori med bagare som blir glada av att se mig och undrar var jag har varit när jag har lyst med min frånvaro. Jag är nog fan lite trevlig ändå....

onsdag 22 oktober 2008

Jag har full kontroll på att inte ha nån kontroll alls.

Såja, jag har lugnat ner mig ner nu.
Jag är inte alls det minsta förbannad. (Okay, lite då. Jag kan inte förstå varför folk envisas med att slösa bort sina liv på att jäklas med andra. Men jag släpper det. Som ett maskrosfjun som dansar iväg i vinden, så borta är de tankarna. Snart. Precis snart. Nästan nu. Så där.)

Vad jag egentligen tänkte säga var att festplanerna har havererat i stor stil.
Men!

Jag tar det lugnt ändå. Som en värlsvis Buddha så ler jag bara milt och säger till äldsta vännen (som fick åka in och operera om sig) att "Skit du i festen, det är lugnt, det går som det går, vi tar det som det kommer. Se till att bli frisk. Fimpen och jag har kontroll.")

Jodå, Fimpen är involverad upp över mössan nu, hon är en kvinna som det är tryggt att ha vid rodret och även om hon säger "Jag kan inte det där...." eller "Jag vet inget om smörgåstårtor.." så visar det sig att hon både kan och vet en hel del.

Som det är nu, så kan det gå precis hur som helst, festen svajar som ett skepp i storm och vet du vad?
Det är en viss lättnad att släppa kontrollen och inse att man inte har någon kontroll alls.
Hur det än blir, så kommer det att bli, liksom.
Det kan gå precis hur som helst.
Jag följer med i svängarna och så "habbrovinkar" vi som det heter.
Det är spännande som bara den, det lovar jag....

Vad är det för fel på en del folk?

Igår kväll kan jag lova att det var ord och inga visor. Jag svor som en borstbindare.

Jag gick online för att förströ mig lite efter Frasier, helt plötsligt gör datorn en shutdown och när den startar upp igen får jag ett meddelande som säger "Your computer is infected" samtidigt som den uppmanar mig att klicka på rutan för att installera XP Antispyware 2009.Givetvis var det en liten uschling till popup-fönster med vit ruta och röd ram som envisades med att poppa upp hela tiden.

Nu klickade jag inte i den rutan, eftersom det bor en misstänksam själ i mig, utan jag tvingade den vid det här laget mycket motvilliga datorn att googla för att se vad det kunde vara.

Givetvis var det en trojan och efter vad jag kunde förstå så är det absolut ingen bra idé att göra som uppmaningen säger.

Läste hur man skulle komma tillrätta med illbattingen, Hijackthis, finns ett program som heter och så läste jag om Malware Antibytes, ett program som sades vara enkelt att ha att göra med.

Använder man Hijack ska man logga och stå i, och enligt folk som vet mer än jag så är det lätt att ställa till problem i datorn om man inte är säker på vad man gör.
Det kändes lite för avancerat för mig, så jag bestämde mig för Malware Antibytes som jag laddade ner på Download.com.

Programmet är mycket lättfattligt och det tog inte lång tid innan det hittat både spyware och trojaner som den tog bort lekande enkelt.

Jag hittade en länk som kan vara bra att ha:http://pcforallasmart.idg.se/forum/thread.jsp?forumid=9&rootid=498797
där det skrivs på ett lättfattligt sätt om Hijackthis, Combofix, Antimalware Bytes och lite andra program.

Och här finns en länk om trojanen:http://pcforallasmart.idg.se/forum/thread.jsp?forumid=9&rootid=500990

Jag kan inte låta bli att undra vad det är för fel på folk som ägnar sin tid åt att koka ihop trojaner och virus för att ställa till det för andra. Jag menar, visst fan är det fegt?

Vad mer gör de på fritiden? Busringer? Skriver anonyma brev? Skruvar ur glödlampor i trapphus? Bakar kakor med salt i och bjuder intet ont anande gäster på? Släpper ut luft ur grannens bildäck? Jag antar att möjligheterna är oändliga om man vill roa sig på andras bekostnad...

tisdag 21 oktober 2008

Tur att jag har sådan viljestyrka. För att inte tala om karaktär...

Just nu gör jag så mycket nytta så det är ofattbart....
Jag lagar kikärtswraps, jag dammar bokhyllor, skurar golv och dammsuger. (med de där lavendelkulorna som doftar så gott men troligen inte är bra för miljön men jag kan inte motstå dem, det är som att dammsuga i ett lavendelfält.. (Ja, jag vet. Varför skulle man dammsuga i ett lavendelfält egentligen? Men det är så det doftar. Jag blir lika vimmelkantig av lycka som Asta Katt av teet....)

Vidare har jag hängt upp de gula gardinerna i vardagsrummet och det blev så förbaskat snyggt så att det är otroligt, jag har också lagt på de blå plädarna på soffan och gett bort alla kläder jag inte använder.
Lägg till det att jag har en liten piffig sockerkaka med choklad i ugnen.
Den doftar så gott, så gott.

Allt det här har jag redan gjort. I fantasin. Jag har så att säga planlagt resten av dagen. Det värsta är väl att jag redan nu känner mig så nöjd med allt jag uträttat i tankarna.
Det känns liksom avklarat redan nu.
Och hjärnan säger till mig "Men duuu... Skulle dä inte vara skönt att lägga upp tassarna i soffan en sväng efter språngpromenaden i en timmes regn? Vaaa? Skulle dä inte dääää? Duuuu?"

Tur att jag har sådan viljestyrka. Och är så karaktärsfast.
Max en kvart i soffan.
För att tänka ut alla andra stordåd jag ska utföra.

Lyckad kväll.

Bara en snabb undring innan jag ger mig ut i skogen i min regnjacka som absolut inte andas, vad är det i grönt te som kan få Asta Katt att gå helt bananas och tugga sönder en grön mint-te-påse till oigenkännlighet?
För att inte tala om att hon stod på huvudet i tekoppen och drack upp det kalla te som var kvar.
Igår doftade hon mint ur munnen och var helt vimmelkantig i ögonen, en lyckad kväll för en katt om jag förstod det hela rätt.

måndag 20 oktober 2008

Usch. Usch. Usch.

... Det som retar mig mest är alla som jag har haft glädje av, som den här helgen har haft lika mycket glädje av mig som en påse nötter. Nötter är ju gott men de är inte speciellt sociala eller humoristiska.
Guben, Fimpen och Kia... Folk som förgyller min vardag och helg.
Och där har jag varit heltrött och lika spirituell som en gräshoppa i November. Och glömsk.
Usch, vilken klantskalle-weekend.

Det är väl tur att de känner mig och att jag inte alltid är så där isbjörnstrött.
Såvida detta inte är ett led i min åldringsprocess.
Man vet ju inte.

Klantskalle-weekend.

Den här helgen kan vi lika gärna kalla "klantskalle-weekenden..."

Jag har i stort sett varit upptagen med att "make an idiot of myself-syndromet" och måste så här i backspegeln säga att jag lyckats med det. Storstilat dessutom....

Jag började lite löst med en trevlig hemmakväll hos guben. Vid elva gäspar jag så att vem som helst kan se vad jag ätit de närmast föregående dagarna.
Säger till guben att jag måste nog gå in och "vila lite", vilket innebär att resten av den trevliga hemmakvällen får han spendera själv medan jag ligger och filar på timmerstockar som skulle fått vilken bäver som helst att bli avundsjuk.
Lite skäms jag, nog kunde jag vara uppe lite längre kan man tycka. Men guben tycker det är lugnt. Han kanske somnade i soffan, vad vet jag...

Åker hem och pratar med Fimpen på MSN. Fimpen vill ta det lite lugnt men det vill inte jag. Jag vill ha sällskap och som det dåliga inflytande jag ibland är så övertalar jag henne snart för "En liten öl och lite musik och trevligt, trevligt!"

Fimpen kommer och det blir lite öl och lite musik och trevligt, trevligt!
Tills fram emot tio då jag börjar bete mig som John Blund har kommit förbi och smällt till mig hårt i huvudet.
Jag gäspar. Och gäspar.
Fimpen som är en finkänslig kvinna frågar om hon ska gå hem.
"Oh nej, då!" säger jag.
Men får till slut ge mig när jag gäspar så att ögonen börjar rinna på mig, jag vete fan vad som tagit åt mig, kanske ålderdomen slagit till med obarmhärtig kraft och min nya melodi är eftermiddags-träffar med te och en liten kaka?
Hur som helst. Skäms på mig!
Beslutar att hädanefter ska jag aldrig bjuda hem någon efter klockan fem på eftermiddagen. Hädanefter ska mina kvällar förflyta lugnt och rofyllt som på ett pastorat på 1800-talet.


Ni märker att lördagen förflöt utan att jag tänkte nämnvärt på något annat, va?

Söndagmorgon, jag sitter vid köksbordet och läser, när jag plötsligt ser dagens datum...
19e Oktober.
Jag blir helt iskall.
19 Oktober!?

Det innebär att jag missat Kias födelsedag igår!
Visst ville hon inte firas, men för fasen, ett telefonsamtal eller sms! Det är ju det minsta man kan begära!
Och jag har glömt! Jag skäms som en hund.
Drar mig bistert till minnes veckan som gick, när jag tänkte att "På lördag fyller hon, då ska jag ringa."
Jag borde ha skrivit upp det. Det gjorde jag inte.

Ringer upp Kia och krälar i stoftet. Jag sjunger, skäller ut mig själv, skäms och vet inte riktigt hur jag ska bete mig för att visa hur illa jag tycker om mitt beteende.
Som tur är så är Kia en förlåtande människa, måhända min brölande sång i telefonen direkt när hon svarar också kanske chockar henne en aning.
Jag hör bara ett gapskratt och sedan "Vänta, jag får inte i växeln i bilen."
Sån effekt har min sång på folk...
Hur som helst, jag ber om ursäkt lite till och jag får höra att hennes födelsedag varit kanon, det gläder mig, men fy sjutton så jag skäms.
Hädanefter måste jag börja skriva upp vänners födelsedagar och även läsa i min kalender.
Det måste jag göra.

Klantskalle-weekend. Jodå. Verkligen....

lördag 18 oktober 2008

Så här ska vi ha det.

... När jag ändå är i gång och bestämmer hur det ska vara.

För det första:

Alla får obegränsat med tid! Precis hur mycket ni vill! Ni får tid att göra allt ni vill, och vill ni inte göra något så får ni göra det med. Ni får så mycket tid att när ni blir trötta på all tid och har gjort allt ni vill och läst allt ni vill, träffat alla ni vill (För det fina är att alla man vill träffa oavsett tidsålder kommer att vilja träffa er med. Det har jag bestämt.) och helt enkelt känner att "Nu är det nog" så kliver ni ut i skogen och förmultnar på ett naturligt sätt.

Så mycket tid får ni. Allihop.

Alla kommer också att få en inbyggd tolerans.
Plus humor.
Lägg därtill att alla kommer att få äta allt de tycker är gott. Och allt som ni tycker är gott kommer att vara nyttigt.
Chokladspaghetti med chilligrädde till lunch, jodå...

Alla kommer att vara rädda om naturen och alla kommer att vägra halvfabrikat och konstgjorda tillsatser, så de branscherna kommer att sanera sig själv.
Alla kommer att ha tid att laga mat, och vill man inte laga mat så får man en Jamie Oliver-robot, (ja, okay, vill du ha Gordon Brown-robotar så finns det med. Vilken kock du vill finns i kock-robotlagret.)

Alla kommer att ha roligt minst en gång om dagen och skratten kommer att eka mellan molnen.

För de som trivs bäst när de är sura och tvära kommer ett parallellt universum att inrättas där alla får gå och tjura och blänga och trivas. (Jag tänker på alla. Jodå...)

Alla kommer också att bestämma precis lika mycket och det kommer inte att bli kaos av det.
På något konstigt sätt kommer det att fungera. Jag kan inte förklara hur men så är det.

Ingen kommer att vara sjuk. Alla kommer att må så bra, så. Hur länge de vill.
Beroende av saker och droger avskaffas.
Vi inför njutning och lust istället!
Och passion och extas!

Alla kommer att få uppleva den Stora Kärleken.

Vidare, alla kommer att ha sitt eget privata väder med sig.
Gillar du regn och rusk så kan du ha det hur länge du vill. Det inverkar inte på grannens Bahamas-väder ett dugg.

Alla kommer att sova middag. (Ja, bara för att jag tycker det är så förbålt skönt. Alla borde pröva det.)

Alla kommer att ha en hem som de trivs med. Och grannar som är så förbaskat trevliga att de har gårdsfester precis hela tiden. Om de vill.

Så där kommer vi att ha det.
Några frågor på det?

Nu får det vara nog.

Nu är det så här.
Jag avskaffar stressen här och nu.

Hör jag det minsta pip i någon bil om att folk kör som en påse nötter och att "åååh, vad det tar tiiiid!" så lovar jag att stresspolisen kommer och tar dig i örat och lyfter ut dig på en åker tills du lugnat ner dig.

Hör jag den minsta irriterade suck i den långa kassakön så lyfts du ut, vänligt men bestämt och får sitta i glassboxen tills du kylt ner dig.

Ser jag rynkade ögonbryn och stela axlar så kommer en gymping-tant att ta tag i dig och dansa macarena med dig tills du inte kan låta bli att le.

Hör jag minsta antydan om "Förbannade människor som måste till bankomaten precis när jag ska dit!" så kommer ett myntregn att uppenbara sig över dig och du får hela din lön i femtio-öringar hällt över dig, detta kommer inte att sluta förrän du lärt dig att tagga ner.

Hör jag minsta mummel om att "fasen vad det går långsamt" så kommer Magica de Hex att förvandla dig till en snigel. Sedan kan du snacka om långsamt.

Hör jag någon säga "Snabbmat!" så kommer jag att servera dig soppa med ätpinnar.

Detta kommer att gälla tills merparten av världens folk blir en skön samling som går i sandaler och sköna kläder och ler vänligt mot sin nästa och kanske till och med vågar prata med främmande människor.

Japp, så får det bli.
Några frågor?

fredag 17 oktober 2008

Jag ger mig.

Jag visste att det var på gång ända sedan omflyttningen av bokhyllorna... Jag satte in alla mina McBain och tänkte "Skulle det inte vara roligt att ha alla McBain som finns?" för att sedan tänka "Nej, det finns inte plats."

Jag tycker så mycket om poliserna på 87e och vädret är aldrig bara vanligt väder, antingen är det snöstorm, eller regnet öser ned eller en värmebölja och där knegar de fram och försöker lösa det ena mordet efter det andra, samtidigt som man lär känna polisernas familjer också.
Man lär känna dem så väl att det känns som jag själv suttit där i vaktrummet med dem, varit hembjuden på middag, och ju fler jag läser, desto bättre blir det. Det är referenser till tidigare fall och har jag inte läst dem så blir jag ju som ett frågetecken och måste läsa dem också. Till slut är man helt fast. Inte för att jag klagar, jag njuter av varje sekund ihop med 87e distriktet.

Men saken är ju den att jag för länge sedan har lovat mig själv att sluta köpa böcker, för tyvärr så är det ju inte som så att böckerna kommer med en vidhängande bokhylla. Jag har bokhyllor i varje rum utom badrummet och köket. Och böckerna bara envisas med att komma hem hit ändå.
Hur ståndaktig jag än är på loppisen eller bokaffären så nog tusan har jag en liten kasse med någon bok som jag tänker "Men bara den.."
Det går inte i längden. Bokhyllorna hotar att sprängas om jag försöker trixa in en bok till, för en del böcker vill jag ha kvar, de kan jag bara inte ge bort.
Så jag kämpar emot. Och förlorar. Ständigt. Men jag låtsas att jag nästan slutat att köpa böcker och säga vad man vill, men lättlurad är jag tydligen.
För jag låtsas också att jag inte "ser" böckerna som är travade i bokhyllorna för att de inte får plats om de står upp som vanligt folk. Eller som vanliga böcker menar jag.

Jag "ser" inte heller att böcker bor på puffen i vardagsrummet, eller att några böcker bor ihop med den stora guldbuddhan på högtalaren. "Det ser fint ut" intalar jag mig själv. Lite litterärt så där, Buddha och Ehrenmark, vilket par liksom. Ehrenmark gillade att skratta han med...

Men igår. Då var det kört.
Tre stycken McBain i näven och jag var glad som en speleman i Orsa.
Två 87e och en Matthew Hope, och vänta lite, ni har inte hört det bästa, den ena av dem är när Carella möter Matthew Hope!!!!
Det är stort, ett av litteraturens stora händelser, ungefär som om katten Gustav och Hobbe skulle stöta ihop. Fast större. Och allvarligare, jag menar, det är deckare vi talar om här. Eller polisromaner som det nu heter.
Visst har jag läst den redan. Men nu äger jag den. Uj. Jag fröjdas över tanken!
Och ja, jag är fast, jag ger mig.
Bokhyllorna må explodera, men här ska samlas! Åh vad kul jag ska ha!

Varför måste han bo i min källare?

Fy sjutton.
Om en halvtimme ska jag bege mig ner i källaren för att hämta cykeln och åka ner till stan.
Det enda jag kan tänka på är härom kvällen, när jag kom hem och skulle in i cykelrummet med min ädla springare.
Det är en smal gång på kanske en meter innan man kommer in i cykelrummet och i ögonvrån såg jag något svart röra sig snabbt för att sedan bli blickstilla.
Stannade till och såg. Verkligen såg...

Precis i mitten på gången stod en stor svart spindel. På en meters avstånd stod jag.
Det var som en revolverduell i aftonen.
Jag glodde på honom. Han glodde tillbaka.
"Flytta på dig!" sa jag, för så modig att jag försökte gå förbi honom är jag inte.
"Flytta på dig själv!" morrade spindeln.

Det gjorde jag, backade in med cykeln mot förråden och sa "Men gå då!!
"Försvinn" sa spindeln

Positionerna var låsta och vi glodde på varandra ett tag till. Ingen rörde sig en meter.
Jag kalkylerade raskt mina chanser, skulle jag försöka tråckla mig förbi honom på vänster eller höger sida? Jag kunde göra en rask räd och springa in i cykelrummet, men tänk om han skulle hoppa? En del spindlar hoppar, det vet jag. Eller tror jag.
Och kom jag in i cykelrummet skulle jag behöva passera honom igen. Om han stod kvar.
Spindeln stod som en dålig imitation av en gatekeeper och bara var.
Han var väldigt mycket spindel. Väldigt stor spindel. Den där knubbiga versionen du vet. Och svart.

Till slut rörde han sig ca tio centimeter, jag pep som en feminin version av Hesa Fredrik, bestämde raskt att cykeln stod bra där den stod, mitt i förrådsgången och galopperade som en yster märr genom källargången och uppför trapporna.

Nästa morgon gick jag ner och flyttade på cykeln, jag såg inte en skymt av min antagonist men jag kan säga som så att jag rörde mig synnerligen raskt.

Nu funderar jag på om han står där nere nu på morgonen igen. Då lär det bli att jag tar apostlahästarna. Det är den största och knubbigaste spindel jag sett på länge.
Varför måste han bo i just min källare?

torsdag 16 oktober 2008

Åh, vad jag undrar.

Jag är nog en ganska tråkig människa att gå ut med, jag kan sitta helt tyst och betrakta människor hur länge som helst, en del fångar mig mer än andra, jag undrar hur deras liv är, var de kommer ifrån, vad de tycker om och vad de inte tycker om.

Jag undrar hur de var som barn och hur de kommer att bli som gamla. Om de är klädda riktigt stilenligt undrar jag om det första de gör när de kommer hem är att hoppa i en riktigt sunkig mysoverall och slappa i sofffan.
Om de har riktigt ordentligt med skrattrynkor undrar jag vad de skrattat åt så mycket. Ser de överdrivet kaxiga ut så undrar jag vad de egentligen tänker.
Har de portfölj och kostym så undrar jag om de känner sig bekväma i den, folk med slipsen riktigt åtsnörd runt halsen får mig att fundera på hur de får luft överhuvudtaget.

Från huset nedanför brukar ett par komma ut, familjen Hurtig kallar jag dem, de springer i ur och skur, igår var de stilenligt klädda i orangegula västar och bara (!) ben, jag tänkte för mig själv att det var ju sådär jag egentligen borde se ut nu när älgjakten pågår, och så undrade jag samma sak som jag undrat en miljon gånger innan.

Jag kan inte hjälpa att jag funderar på var de träffades, var det i skogen häruppe?

På någon stig, andfådda som bara den fick de syn på varandra, sedan råkade de stöta ihop några gånger till och helt plötsligt så började de att kolla klockan för att se när den andre brukade springa.
Därifrån var inte steget långt till att lägga sina egna motionsrundor på samma tid och efter några gånger när de mötts började de hälsa på varandra.

De gick säkert ner till Intersport också för att köpa nya träningskläder, helt plötsligt blev de medvetna om att de såg ut som två påsar tvättkläder och det gick ju inte för sig.
Sedan började tjejen att ha i hårmousse och sminka sig innan hon begav sig till skogen.
Grabben började duscha innan han gav sig av och tog rikligt med aftershave på sig.

Men det hände ju inget, de möttes, hejade och försvann i varsitt moln av väldoft åt motsatt håll, hon började fundera och kom på en plan.

Nästa dag, så ställde hon sig på stigen och drog upp skosnöret och väntade.
Det tog kanske ett bra tag och hon kanske började misströsta lite, men sedan hörde hon steg i backen och hon böjde sig kvickt ner och började fumla med skosnöret.
Stegen kom närmare, men hon tittade inte upp och sedan när han var precis inpå så lyckades hon att se förvånad ut och sa "Hej, det jädra skosnöret..."
"Jaa.." sa han och joggade på stället och funderade på om han var svettig i hela ansiktet. "Det är ett otyg det där, själv kör jag med kardborr. Släpper aldrig!"
"Hmm, det kanske vore något för mig med. Man vill ju inte behöva stanna när man fått upp farten." sa hon.
Sedan blev det tyst och de tittade på varandra.
"Mhm. Jaha." sa han och undrade varför han inte kunde komma på något att säga, han som kunde hålla tal på jobbet inför 100 åhörare normalt."
"Jaa.. Jag kanske ska springa vidare..." sa hon och kände sig lika intelligent som en fisk.
"Jo. Man skulle väl det."
"Ja, vi säger väl så..." sa han.
"Ja. Hej då... Trevligt att träffas..." sa hon och vände sig om för att springa vidare.
"Eh, hördu, jag kom att tänka på, de har fått in den nya Nike-skon på Stadium, skulle du vilja, eller äsch, hm."
"Vad?"
"Ja, kanske hänga med ner och kolla på den? Kanske finns med kardborrband. Vem vet?"
"Jo, självklart! Det borde jag ju ha. Hm. Fredag?"
"Japp, vi möts här uppe vid fem så går vi ner ihop."
"Kul, vi ses då!"
"Japp, hej då!"

Och sedan forsade de vidare uppför och nerför backarna, och på fredagen träffades de och jädrar, det fanns skor med kardborrband, så det inhandlades, därifrån var ju inte steget långt till att ta en energidryck, sedan bjöd han på hälsomat en lunch, de började springa ihop och resten är historia.

Ja, jag vet, familjen Hurtig skulle bara veta hur mycket de sätter min fantasi i rörelse, kanske skulle de säga att "Nej, så gick det inte till alls, vi träffades på en grisfest på Mallorca..."

Mannen med hunden.

Det är en man med hund jag har tänkt på en hel del...

Mötte honom i skogen där de kom, hunden var lös (för det mesta är det de i min skog, även om de inte ska.) och hunden kom travande mot mig med glatt svängande svans medan husse kom efter utan att se speciellt glad ut.
Jag hälsade på hunden och så sa mannen "Han är ju lös, de ska inte vara det."
"Hm, nej, men det är okay, jag är inte rädd."
"Ja, visst, men de ska inte vara det!"
"Nej, det är sant..." sa jag och tittade nog ganska undrande på honom.
"I fall någon kommer som är rädd." sa husse.
"Jaa..." sa jag.
"Så han borde verkligen vara kopplad!
"Heh.. Jo." sa jag och såg väl ut som ett frågetecken.
"Japp, det borde han!"
"Joo..." sa jag och såg väl ut som en triljon frågetecken.

Sedan gick vi åt varsitt håll, jag var lite fundersam, det kändes som han trodde jag skulle bli arg på honom och han i sin tur ryckte åt sig initiativet och upplyste mig om att han mycket väl visste att han gjorde fel, och när jag inte hade något speciellt att tillföra så fortsatte han som för att uppmärksamma mig på att han även visste varför han borde hålla hunden kopplad.
Som han skällde ut sig själv på något vänster.
Eller som han blev lite upprörd för att jag var för lat för att ge någon respons och bry mig.
Nej, jag vet inte... Men märkligt kändes det. Lite som Monty Python låg i buskarna och fnittrade.

Vi träffas fortfarande i skogen, hunden kommer med svängande svans och jag säger som jag brukar till alla miljoner hundar i skogen "Hej hund!" och husse tittar alltid på mig tillrättavisande som om det borde vara jag som var kopplad.

onsdag 15 oktober 2008

Nu har vi kontroll igen!

Det här är så häftigt!
Äldsta vännen kom hem hit i eftermiddags. Hon gick hit!

Uppför min backe, som är en riktig plågar-backe, en backe som vintertid får bilar att inte ta sig upp, som får mig att varje vårvinter kana ner, ömt omfamnande varje träd i min väg för att inte få upp farten så pass att jag slirar ut rakt i korsningen, samma backe som används för bilskole-eleverna när de övar start och stopp i backe.

Men hon gick alltså, för första gången på hur länge som helst, så kunde hon gå utan att känna att hon fick andnöd. Det är så stort. Så häftigt. Jag ler bara jag tänker på det.

Vi diskuterade kalaset, antalet personer är bestämt och spikat, mat har vi kommit fram till, tal har diskuterats, får hon som hon vill så ska vi dra en sketch om alla inblandade, får jag som jag vill så håller hon ett välkomsttal och det enda jag håller i är en öl. Jag kan också tänka mig att le välvilligt mot gästerna och skåla med dem. Vi får se hur det blir...

Men det känns som vi har kontroll och pejl på läget.
Jag ska bara försöka tona ner hennes dekorationsdrömmar, vi ska tydligen ut i skogen för att "ta vad naturen kan ge" och det var prat om talldungar (eller var det kvistar?) på bordet, löv och grenar, mossa och kanske någon sten och målade muggar med skojiga gubbar på, björkris i en bunke på golvet och lila eller svarta dukar, eventuellt kunde vi också slänga in ett par pumpor sa hon.
Jag såg i andanom ett bord så dekorerat att gästerna fick ha tallrikarna i knät, men så skulle det inte bli, sa hon, så det får jag väl lita på.
Så, kontroll är ordet. Nu är vi vid rodret och styr skutan med fast hand mot kalaset.
Känns skönt.
Om det bara inte vore för musiken. Där är vi inte i hamn än...

En liten fotnot förresten...
Äldsta vännen hälsar att någon mattfrans-kam har hon inte, däremot så använder hon munstycket till dammsugaren för att se till att det är räta rader. :)

Kanske så här?

Det kanske är så här att bli äldre. Man vill tillbaks. Man vill framåt. Allt på samma gång. Och helst ska allt vara sig likt i framtiden, fast lite annorlunda. Så att man känner igen sig.
Fast ändå inte.

Igår...

Förresten, igår...
Älgjakten har börjat i mina skogar, de sa på radion "Bär färgglada kläder om ni ska ut." och jag tänkte att blått och beige som jag brukar bära inte kan anses färgglatt...
Trots det skulle jag ut i skogen, för att kolla efter Sven och sådär, jag tänkte för mig själv att jag får väl lubba genom skogen och skrika "Jag är inte en älg, jag är inte en älg!"
Men sen kom jag att tänka på den där vitsen om han som gick ut i skogen och skrek just det och blev skjuten i vaden av en jägare, när jägaren kom fram till mannen så sa han "Men varför sköt du? Jag skrek ju att jag inte var en älg!"
"Åh," sa jägaren, "jag tyckte alldeles bestämt att du skrek "Jag är en älg, jag är en älg!"

Så jag gick ut och skrek ingenting.. I mina blå och beige kläder. Det gick bra det med.

Jag rasar och får glädjechocker....

Nu vet jag precis vad som är fel!
Satt vid köksbordet och slängde en blick på en gammal söndagsbilaga...
Det fanns "mirakel-krämer" och man skulle "lyckocoacha sig själv" och man fick veta vad man skulle ha på sig för att se ut precis som alla andra...
Budskapet var tydligt.... "Var för fan inte nöjd med dig själv precis som du är."
Nej då, det finns alltid något att ändra på, någon kräm som gör dig slät som en baby, något klädesplagg som kommer att förändra din tillvaro, någon detox som kommer att ändra din kropp, någon coach som talar om precis hur just du ska göra för att må just precis så där.
Inte konstigt att folk mår dåligt, kanske?

Visserligen tror jag mycket på att man kan förändra sig själv, men inte med hjälp av två-minuters-journalistik eller med hjälp av någon bolero i garderoben.
Visst tror jag att äta någorlunda hälsosamt är bra, men när, när frågar jag, ska folk ha tid med sig själva om de konstant ska riva morötter på något intrikat sätt och pressa juicer av kålrötter för att sedan nästa månad slänga upp flintastekar på grillen och äta ute i det fria, för att månaden därpå ägna sig åt svartrötternas mysterium?

För att inte tala om hur de måste jobba för att hinna med att ändra om huset varje säsong för att följa trenderna inom inredning.
Egen smak och egen vilja? Glöm det.
Säger tidningarna att "cocooning är det nya" så ska det cocoonas vare sig man har tid att tillbringa i lägenheten eller inte. Det spelar ingen roll om du inte tycker om grovvävda kuddöverdrag eller om du avskyr franska liljor på tapeterna, alla har det, och om alla har det, så måste det vara rätt. Eller hur?

Sedan får vi heller inte glömma alla tips på hur just du ordnar upp ditt kärleksliv, din relation till din svärmor, hur du dealar med chefen och hur du feng-shuiar ditt husdjur.
När skulle du ha tid med dig själv egentligen om du ska hinna med allt det här?

Jo, jag vet, det är underhållning och de flesta river inte ut trossbottnarna i lyan för att hänga med i de senaste trenderna och så. De flesta läser och tänker "mhm. jaha." och så tänker man inte mer på det man läst längre. Och visst är det så att tidningar görs för att sälja. Men så lätt det är att sitta vid köksbordet och undra vart vi är på väg, egentligen...

Sedan har vi det här med alla "chocker" och alla som "rasar" och allt det här. Det är en inflation i orden numer. Ingenting betyder någonting om det inte tas till de stora brösttonerna.

Och jag tänker på Piraten som satt och filade på orden som om de vore små skatter,(dvs när han inte var sysselsatt med att skjuta upp författandet, det tog ju en viss tid det med...) eller De Montaigne som drog sig tillbaka från yrkeslivet för att fylla sida efter sida med ord. Var det en skandal han talade om, så nog var det en skandal, inte en storm i ett vattenglas som så ofta nu är fallet.
Jo, jag vet, jag längtar ibland tillbaks till en tid då jag inte ens fanns. Det är lätt att romantisera det förflutna. Inte svårt alls...

Men jag vet inte, med orden så målar vi ju trots allt upp bilder av det vi berättar.
När de stora orden längre inte har sin egentliga betydelse, vad ska vi använda för ord när det verkligen händer något chockartat? Ska det bli megachock eller superchock eller vad? Och ja, jag vet, vad orden innebär för var och en är individuellt... Det är som med svärord, okultiverat säger en del, jag är ju en stark anhängare av kraftuttryck, hmm, jag vet inte vad det säger om mig, egentligen...

Men skulle jag beskriva min dag igår, á la kvällsjournalistik så skulle det låta så här:

Ulvstrumpa rasade över att behöva gå upp igår morse, fick en glädjechock när katterna hade lagt två små leksaksmöss i sängen, skandaliserade sin äldsta vän när hon berättade om rakade mattor, varvid vännen hade ett skrattparty när hon hörde reaktionerna på sina rakade mattor. Därefter talade vännen ut och bekände att "nej, hon använde inte after shave till mattorna, men vem vet om det kan bli aktuellt?"

Ulvstrumpa talade också ut om att hon fortfarande kände en stark ångest över festen som börjar likna en deg som jäser över, varvid hon tröstades av miljoner försäkringar om att det skulle bli en megasuccé.
Snart räknar Ulvstrumpa, Fimpen och äldsta vännen med att bli kända som "Festfixarstjärnorna" i stan.
De förbereder sig som bäst genom att använda mörka solglasögon (Obs, produktplacering här:) av det alltid så coola märket RayBans. Rykten gör gällande att de sover med dessa på. Enligt säker källa. Jättesäker källa, alltså...

Hm, så var min dag alltså. Hur var din? (Och snälla, glöm inte allt the juicy gossip (jag höll ju på att glömma att slänga in engelska ord lite sådär lätt i förbifarten. Skäms på mig...)

tisdag 14 oktober 2008

En av de bästa saker jag gjort.

... Jo, jag vet, jag hör dig... "Det är bara värdinne-nerver som spökar..."
Visst är det så.
Och hur kul är det inte att träffa gamla vänner och bekanta, en del har jag inte träffat på över tio år, hur har det gått för dem? Vad hände egentligen? Från att ha delat både glädje och sorg så gick vi över till att kanske dela ett "Hej, hur är det, alldeles för länge sen sist, vi måste träffas, jaa, vi gör något ihop, snart!" och sedan skiljs våra vägar igen.

Vi bor i samma stad, visst en del bor utanför stan, men vi kunde lika gärna ha flyttat till andra kontinenter...

Och min äldsta väns vänner, jag känner dem inte alls, vi har aldrig umgåtts i samma kretsar hon och jag, när det kommer till "uteliv" eller vad man ska kalla det. Folk säger ofta att vi är så olika hon och jag, och visst, det är vi på ett sätt.
Hon tycker i regel om allt som jag inte tycker om och vice versa.
Hon går loss på dansband och jag förstår det inte.
Hon är pedant och jag är mer bohem.
Hon är effektiv och jag är mer á la Piraten och skjuter upp det jag kan. Även sådant jag inte kan ibland och så får jag slita som en liten grävling för att komma i kapp. Men jag lär mig aldrig. Jag torkar svetten ur pannan och säger "Puh, men det gick ju bra ändå!" och hon ler och ligger några veckor fram i sin planering.
Hon är den enda kvinna jag känner som rakar sina mattor förresten. "Det är ludd på dem!" sa hon och jag satt vid köksbordet, helt fascinerad och sa att "Jag har aldrig sett på maken!"
Hon kan lite om allt möjligt, motorer, båtar, dammsugare och svänger ihop en kvast buketter på en höft.
Jag kan mycket om vissa saker. Speciellt sådana saker som inte spelar någon större roll.
Hon är alltid välklädd och välkammad och välputsad i största allmänhet.
Jag glömmer att titta mig i spegeln innan jag går ut.
Hon är förnuftig och rationaliserande och jag går bredvid och filosoferar och dagdrömmer.
Hon läser sällan böcker. Jag känner mig helt svältfödd om jag inte har ett gäng böcker på gång.
Hon tycker om smågodis. Jag tycker om choklad.
Hon tycker bäst om hundar. Och jag tycker bäst om katter.
Hon kan lätt tillbringa en kväll med att vika tvätt och vara glad. Jag morrar mig igenom vikningarna när jag har tvättstugan.
Hon är trevlig mot alla, även dem hon inte tycker om. Jag är trevlig mot dem jag tycker om och de jag inte tycker om håller jag en bit ifrån mig. Det kallas att vara social, säger hon, och jag säger att "Så social blir jag aldrig att jag kan umgås med människor som jag inte går ihop med."
Hon tycker att en toppendag är när hon har bakat och lagat mat. Jag tycker en toppendag är när jag har läst en bra bok och bara varit.
Hon tycker inte om att vara själv. Jag tycker mycket om att vara själv.
Vi tycker aldrig om samma karlar. Och tur är väl det när jag tänker efter.
Du fattar va? Listan kan göras lång...
Men, innanför allt det här så pratar vi och skrattar vi så gott ihop.
Vi är lika inombords, fast olika ändå. Jag tror att hon är det närmaste till vad jag skulle kalla en syster.
Hon (som har ett minne som ytterst sällan sviker, medan jag dras med teflonminne) berättade att jag stått utanför hennes port när jag var tio år, jag sa "Ska vi leka?"
Det är en av de bästa saker jag gjort i mitt liv.

Allt hänger ihop

Jag vet inte, jag... Allt hänger ihop på något vänster... Det känns så i alla fall.

Igår, när vi var ute en snabbsväng till Kias torp så blåste det halvannan storm, härligt tyckte jag, en riktigt ordentlig vind som tog fart i vinbärsbuskarna, puffade mig i knävecken, nöp mig i kinderna och tog andan ur mig totalt. Hade jag varit hund hade jag åkt hem i bilen med huvudet utanför rutan och låtit öronen flaxa vågrätt hela vägen hem. Nu är jag ju inte det, så jag satt som vanligt folk hela vägen hem.

Men i alla fall, det var lite väl kallt, med sjön så nära inpå så blir det lätt en isande vind så det enda vi gjorde var att bära in trädgårdsmöblerna, hon har ett makalöst kombinerat skjul och utedass, det står och balanserar på en ravin, lutar sig ut är nog ett bättre ord, som om det funderar på att ge sig av hela vägen ner till den lilla bäcken som rinner nerför.
Varje gång man sätter sig på det dasset så känner man att man lever lite farligt, ska man gå ut eller ska man finna sig själv där nere i vegetationen som m man vore en gammal skämtteckning? Det är sånt som ger krydda till livet.

Förresten, det här med att bära in trädgårdsmöblerna... Lite vemodigt är det, sommaren är officiellt slut, någon brittsommar är ingen idé att hoppas på och nu ska möblerna sova i skjulet, genom snöstormar och blåst, tills nästa vår när de får komma ut och man säger att "Nää, nu måste jag måla dem! De ser ju för jävliga ut..." men sen tänker man att "Inte just nu, solen lyser ju så fint, jag sätter mig i dem i stället, en stund bara..." Och så går stunden som visar sig räcka hela sommaren.
Jag gillar gamla trädgårdsmöbler som flagar, varför vet jag inte. Kanske flagar jag lite själv och känner igen mig. Något är det. Jag vet inte...

Hm, vad jag egentligen tänkte säga var att vi var nog där i bara någon timme, det var för kallt som jag redan konstaterat ett antal gånger, men när jag kom hem ringde äldsta vännen, saken är ju den att någon av oss fick för oss att vi skulle ordna en fest för gamla vänner och bekanta.
Lite för att fira att hennes operation är över och för att jag ska fylla 45 snart och för att över huvud taget fira livet som det är... Varför inte, liksom?

Jag kan väl säga att när jag först fick idén tyckte jag att den var strålande, övertalningsförmåga har jag alltid haft och äldsta vännen tyckte att "Jodå. Men..." och jag hoppade kråka över alla "Men..." som hon kunde komma att tänka på.

Nu när vi pratade, hon hade en svart dag så ryckte jag upp henne först, för att sedan, precis som Shakespeare skrev, drabbas av eftertankens kranka blekhet själv.
Jag störtdök ner i det är kanske en bättre beskrivning...
Plötsligt slog det mig nämligen att festen som från början bara skulle innehålla åtta personer hade svällt till femton, bara sisådär.
Det slog mig också att alla vi pratat med hade jublat som sjövilda pirater och pipit att "Ååh, vad ROLIGT!!! Att någon äntligen tar tag i det, åh, vad kul, ja, ja, ja!"

Bistert konstaterade jag att vi lika gärna kunde ställa in på en gång. Folk hade ju redan haft så roligt, muttrade jag.
"Nu ska du inte vara sån..." sa äldsta vännen.
"Bah! Jag vet inte vad som tog till oss, det kommer inte att sluta med femton personer, folket vi känner är som en familj, det hystas fram gamla vänner i rockärmen och det slutar med att vi sitter med hundrafemtio personer på halsen nere i klubben, alla har det hemskt och alla längtar hem och vi far som tättingar mellan borden och försöker bete oss som sämre lekledare. Usch, vad tog det åt oss? Jag vill inte vara med längre. Jag är ingen festordnare. Inte längre."
"Så blir det ju inte. Folk vill ju träffas igen. De är ju jätteglada åt att se oss."
"Precis. Om de har längtat så efter oss så kunde de väl ha ordnat en egen fest och bjudit oss för länge sen. Hur svårt kan det vara egentligen?"
"Nu är du bara dum. Och tvär. Och har kalla fötter."
"Jag mår skitdåligt när jag tänker på vad vi dragit igång. Usch. Tänk, dina vänner kommer att sitta för sig, mina för sig och aldrig kommer de att mötas. Kanske slänga lite blickar på varandra. Vi måste ordna lekar! Vi måste få ihop alla på något vänster. Vi får helt enkelt tvångsleka! Och musiken. Musiken är så viktig! Fel musik kan få folk att fly som gräshopporna i Egypten."
"Det ordnar sig. Det är ju som vi sagt, en liten fest i all enkelhet."
"Tror jag inte. Det är en fest som lever sitt eget liv redan nu. Du är medveten om att vi måste agera värdinnor hela kvällen, va? Tömma glas och burkar och inte slappna av en sekund. Ser Pelle ut att ha det tråkigt måste vi vara där och liva upp honom och ser Lollo sur ut måste någon fram och dra en vits. Dansa måste vi göra också. Tänk om ingen dansar????"
"Jag tror att du börjar bli lite hysterisk, jag."
"Tänk vilken människokännare du är."
"Det kommer gå bra. Det vet jag. Det kommer att bli görskoj."
"Lika skoj som att få en yxa i knät. Och så måste vi hålla tal."
"Det måste vi väl inte??"
"Jodå. Det ska vara ett långt och livligt och humoristiskt tal"
"Nää."
"Man håller tal om man är i den åldern vi är, det gjorde de på festen jag var på i lördags."
"Men vi behöver ju inte det."
"Jodå. Det måste vi visst. Nu är jag helt sänkt."
Och äldsta vännen sa "Jag mår faktiskt ganska bra. Du fick upp mitt humör riktigt bra."

Så, igår var jag hemma hos henne för att titta på hennes musik (jag vet, det låter konstigt "titta på musik" men det var vad vi gjorde.) och nu dras jag med en text i huvudet.
Du kan gissa vilken den är, va?
"Should auld acquaintance be forgot,and never brought to mind ?Should auld acquaintance be forgot,and auld lang syne ?"
Den är på repeat i huvudet nu... Gamle Robert Burns, som Ursula på http://hemligheter.nu/
och jag diskuterat.
Jag säger ju det. Allt hänger ihop. På något vänster...

måndag 13 oktober 2008

Nu hinner jag inte med igen.

Vissa dagar får jag känslan av att jag springer efter tiden, vilt viftande med en schal, skrikande "Vänta på mig!!! Jag hinner inte med!"

Idag är en sådan dag, jag är sen, lunchen intogs mycket senare än jag tänkt, jag åt lika tankspritt som en ko i ladugården (okay, de kanske är hårt fokuserade på maten, det är ju bara jag som tycker de ser lite tankspridda ut...) och jag tyckte maten smakade besynnerligt matt, tills jag insåg att jag inte hade haft någon chili i den.
För att kompensera så öste jag på några ton chili över det som var kvar, så att smaken av eld blev total. Nu kan jag tjänstgöra i vilken drakgrotta som helst.

Och, det märkligaste av allt... Vad gör jag?
Nu när jag borde vara hos äldsta vännen så sitter jag och skriver och beklagar mig över tiden som inte väntar på mig...
Hå hå ja ja...
Jag borde ila ner i källaren och slänga mig upp på min ystra cykel och ta nerförsbacken till henne som ett jehu. Men stressa är ju inte bra. Det vet ju varenda människa.
Trots det, jag ska nog ta tag i schalen och försöka jaga ikapp tiden lite igen.
Hur nu det ska gå till...

Lite kul...

Det är lite kul det här, Ursula, som har den eminenta http://hemligheter.nu/ skrev en kommentar på ett gammalt inlägg som handlade om mig och Kia när vi diskuterade Hemingway, jag satt och skrev svar här, (och inom parentes, jäklar vad kul med så mycket kommentarer, visst är det roligt att ha en monolog för sig själv, men det är när tankarna får utbyte av någon annan som det är riktigt jäkla roligt.)

Hm, var var jag?
Jo, jag satt här och skrev svar och tänkte på hur länge sedan det var jag träffade Kia och pratade, det är så förbaskat kul för hon tänker på ett annat sätt än vad jag gör. Det är ibland veritabla verbala boxnings-matcher och jag brukar lämna ringen som en boxare som gått alldeles för många ronder, totalt tom i huvudet men ändå samtidigt med så många nya tankar som jag fått inslagna på knockout i sista ronden.
Det är förbaskat upplivande och förbaskat högröstat. Ibland tänker jag att grannarna kanske tror att vi är osams eftersom vi bägge två (misstänker jag) ibland tar till brösttonerna för att kompensera när logiken tryter.
Dock idag, så ska vi ut till hennes torp, de enda som lär huka sig när de hör hur vi kastar oss in i någon ny diskussion är småfåglarna.

(Och, ja, jag vet, jag flöt iväg från ämnet igen.)
Men det bekräftar i alla fall teorin att pratar man om trollen så står de i farstun och borstar av sig för att göra ett framträdande.
Lite kul, som sagt...

lördag 11 oktober 2008

In i skogen.

Så länge jag lever vill jag aldrig helt och fullt förstå mig själv.
Som nu. Jag läser att det är frisk till hård vind på väderleksrapporten, det behöver jag ju inte läsa om, det ser jag bara jag tittar ut.
Asparna prasslar och tallarna står motsträvigt emot och vajar.
Och jag vill ut.
Jag vill in i skogen och vara ett med allt det där. Med vinden och träden och det fina duggregnet som kommer.
Jag måste helt enkelt dit. Vara mitt i allt det där, och jag vet, att när jag väl är i min skog så njuter jag helt hämningslöst.
Det är något med stormar som gör mig helt lugn.
Men jag är inte människa till att förklara varför.
Det kanske inte behövs, det är som det är.
Nu ska jag ut.
In i skogen.

fredag 10 oktober 2008

Inte lika belåten...

Jag kunde inte sova inatt. Det kunde inte katterna heller.
Det prasslade i köket. Något så in i helsike.

Traskade upp och hittade gammelkatten med huvudet inkört under en hylla som är ganska lågt angjord vid golvet. Asta Katt satt bredvid med huvudet på sned.
"Vad gör du?" sa jag till gammelkatten.
Fick inget svar mer än att svansen rörde sig irriterat.
Tänkte att det var nog en insekt de hittat (Jo, jag vet, en prasslande insekt? Ibland är jag så intelligent så jag blir rädd för mig själv...) och gick och la mig igen.

Nu på morgonen förstod jag vad det var. De hade hittat provsmakningspåsarna med nytt kattfoder.
Smått fyrkantiga vaggar de omkring här i lägenheten, deras ögon ser ut som en grosshandlares ögon när han vacklar ut från stadshotellet efter en fyra-rätters-middag med dessert.
De är mätta och belåtna. Minst sagt.
Jag är inte lika belåten.

torsdag 9 oktober 2008

Kort och koncis.

Tänk om jag kunde vara kort och koncis.
Det är ju tur att jag lever nu och inte behöver dra hem två ton sten och sitta rista varje runa, å andra sidan, tänk vad vältränad jag hade varit.
Och så hade jag ju behövt tänka för varje ord om "Är det verkligen nödvändigt att rista in det här."
Hade väl slutat med att jag hade nöjt mig med ett "Ulvstr var här." och sedan gått ifrån stenen synnerligen frustrerad och vandrat till något hav där jag satte mig vid stranden och ristade med en pinne i sanden och fick säga allt jag ville ha sagt.

Sedan skulle jag gå och sova middag för det skulle jag tycka om, precis som jag gör nu, för att sedan vakna upp och se att någon stulit mina ord från stranden och då skulle en lustiger dans ta vid där jag hoppade och skuttade och skakade mina nävar mot gudarna däruppe för att sedan gå och lägga mig, skummande av vrede och utan kvällsmat.

Detta skulle fortgå ett bra tag, ända tills tanken slog mig att jag skulle lägga mig på lur bakom en sten och ta gudarna på bar gärning när de stal mina ord.
Då skulle jag hoppa fram och säga "AHA!" och skälla ut dem.
Döm om min förvåning när jag upptäcker att det är vattnet som sopar bort mina ord.
Ack vad jag skulle bli förbannad.
Men jag skulle fortsätta att rita med min pinne ändå. Om jag känner mig själv rätt...

Antagligen skulle de andra i stammen säga "Men varför ger hon inte upp?" och de andra skulle säga "Äh, jag vet inte. Hon är lika envis som den där gubben därborta som håller på och rullar sin sten uppför berget. De måste va släkt eller nåt."


Och nej. Det var inte alls det här jag tänkte säga. Inte alls. Kort och koncis var det, ja...
Jag vill att Haruki Murakami vinner.
Då kan jag skrika "Äntligen!"

Gamla hundar. Gamla tider. Lycka. Förändring. Morgonfunderingar kort sagt.

Flera morgnar i rad har jag haft "Två gamla hundar" i huvudet när jag vaknat, Lundells låt, du vet...
Introt spelar i mitt huvud och sedan kommer texten:
Nu är vi två gamla hundar
Två gamla hundar
Det finns inte längre nån som kan lära oss att sitta
Himlen här idag över stan
är grå utan en spricka
Nu är allt det där borta
bara en del spår finns kvar
men det är spåren av mina lyckligaste dar

Och jag vet inte varför, men jag får en bild av två gamla hundar, kanske är de labradorer, men jag tror inte det, det är en slags rödbruna hundar med lurviga öron och stora bruna ögon som jag ser och de är på väg uppför backen till Huskvarnas utsiktspunkt, det är mörkt och sommaren är nästan slut och de kommer där på vägen, viker av och sedan har de hela stan nedanför sina tassar.

(Hmm, nej, de är absolut inte labbar, de är sådana hundar som James Herriot och Siegfrid hade, sådana som springer över Yorkshires kullar och alltid ser lite okammade ut. Sådana är de. Vad sjutton de nu heter...
Och ja, jag vet, "varför just Huskvarnas utsiktsplats?" kanske du säger och då får jag säga att "Jag har ingen aning, kanske för att det är ett magiskt ställe när man varit ute och åkt en hel sommarkväll och det börjar bli natt och egentligen har man inget mål men helt plötsligt säger någon i bilen "Ska vi upp och kolla utkiken, eller?" och man säger "Hmm, jaa, varför inte?" och sagt och gjort, man hoppar ur bilen och förväntar sig ingenting, men när man väl är där, så hoppar utsikten upp och knockar en rakt mellan ögonen och säger "Det här hade du ingen aning om, eller hur?" och man torkar tårarna ur ögonen och tänker "Men herregud, så vackert det är!" och säger lite försynt "Nej, jag hade ingen aning om det här. Men tack, det är så vackert så att det gör ont. Oj då..." och utsikten fnittrar och säger att "Jodu, så här vacker kan en främmande stad vara, lite på avstånd och lite från ovan. Just så här vacker är jag men bara ikväll och bara för nu, för du vet, kommer du tillbaka så har jag inte överraskningsmomentet i bakfickan som jag hade idag. Jag kommer att vara vacker men på ett annat sätt. Sån är jag...")Kanske är det därför jag vet att de sitter just där. Eller inte.)

Hm, jaha, nu flöt jag iväg igen, långt från ämnet. Raskt tillbaks till hundarna.

I alla fall, de kommer där, på stigen och går ända fram till kanten och sätter sig och tittar ut över ett pärlband av ljus, de säger ingenting, bara sitter, tyst och nära varandra, för hur länge vet jag inte, men till slut vänder de och går, nerför backen och vart de tar vägen har jag ingen aning om.

Ända sedan första gången jag hörde låten så infann sig de här hundarna, alltid på väg upp till utsiktsplatsen och de sitter kvar tills låten är nästan slut innan de vänder om och beger sig neråt igen och jag ser dem alltid lite snett bakifrån, där de sitter som två silhuetter.

Jo, jag vet, jag känner mig väl som en gammal hund själv, jag sitter inte på kommando och jag märker att jag tittar ofta i backspegeln och funderar på "Men hur blev det så här?"
Dock tänker jag sällan, eller nästan aldrig "Men tänk om jag hade gjort på ett annat sätt?"
Det verkar ganska lönlöst, det blir som det blir och i slutändan så blir det om inte strålande ganska bra. Man boar in sig och finner sig, ibland kanske på platser som man inte ens har tänkt på att befinna sig på.
Det är okay. Man vänjer sig. Som sagt var.

Men jag känner igen längtan tillbaka, och jag vet att det var säkerligen inte bättre förr men det var trots allt annorlunda.
Jag ser inte tillbaka och tänker att det var mina lyckligaste dagar, på något sätt känns det helt fel, jag menar, vem vet vilka dagar som kommer? Och hur mäter man vilket som var lyckligast? Om det var mindre komplicerat var det lyckligare dagar då, eller kan lyckligare dagar vara något som kommer när allt är för komplicerat?
Går lycka och okomplicerade dagar hand i hand?
Inte jämt, va?
Och ibland kan det behöva vara så komplicerat att man först efteråt förstår att "men vad jag var lycklig ändå!" men just då så märkte man inte det, för man bara var. Just i de stunderna så tänkte man inte utan tiden och livet skötte sig själv?

Ibland möter jag gamla arbetskamrater, vi var ett tajt gäng där jag jobbade, vi slet som kölhalade pirater, stressnivån var inte speciellt hälsosam och nu så här i efterhand säger vi alltid att "Hade det inte varit för jobbarkompisarna hade man aldrig jobbat så hårt. Aldrig i livet!" och en del säger att "Det är så synd, för den andan vi hade är försvunnen nu, alla fester vi hade, alla skämt och allt roligt, alla galenskaper, det är borta nu. Lite synd är det."
Jag tycker inte det är synd, jag brukar säga "Men tänk, vi hade allt det där, vilken tur att vi var där just då, vid den tidpunkten och hade så jäkla roligt, vi har inte förlorat det, vi var med om det..."

För det är så jag ser det, glada och galna tider som vi haft försvinner aldrig. De finns kvar, inte alltid kanske så levande i minnet, men någonstans i hjärnas byrålådor så ligger det små leenden och stora garv. Jag tror att de förhoppningsvis kommer fram när jag blir ännu äldre, de säger ju jämt att man minns mer och mer från det förflutna ju äldre man blir, eller hur?

Du vet, jag pratade med en vän häromdagen, hon funderade på att höra av sig till en gammal vän, men tvekade för att hon tänkte som så att hon inte vill att hennes gamla "bild" av den tiden och hur den personen var skulle bli förändrad.
Hon och jag har olika sätt att se på det där, för jag sa som så att för mig så kan ingenting ändra mina gamla bilder av hur det var, eller hur personer var, eftersom det var ju så då.
Personer som jag uppfattade på ett visst sätt kommer att förbli sådana i mitt minne. Möter jag dem nu och de har förändrat sig (och det får man väl hoppas att de inte stått kvar i utvecklingen och är precis exakt likadana som de var då...) så blir det ju min nutida bild av dem.

Hmm, nej, jag vet inte vart jag vill med den här diskussionen, eller monologen men jag tror att vi ska inte vara så rädda för förändring. Thoreau, en av mina favoritgubbar sa visst någon gång "Things never change. People do."
Det är väl okay, att vi förändras? Visst en del förändras till det sämre, men det är deras förändring, kanske är de inte nöjda med den, de heller, och kanske tar de tag i sig själva då och förändrar sig själva till det lite bättre. Eller inte.
Hur det än är så kan vi inte göra något åt det.
Vi kan förändra oss själva, peka ut lite vägar och stigar åt andra, men gå måste man göra själv. Om man vill.
Eller törs.
Eller orkar.

onsdag 8 oktober 2008

Bara lite snabbt..

Bara lite snabbt innan jag ägnar mig åt hushållslivet ofattbara lycka såsom att vattna blommor och dammsuga och prata allvar med Asta Katt om vem som bestämmer i huset, (ja, vem försöker jag lura egentligen...?) och att hon ska enbart ge tusan i mina aloe vera-plantor, för de är inte, jag repeterar inte till för att hon ska sitta och ha dem som snacks efter kattmaten.

Innan jag gör allt det, så vill jag bara säga att i lördags när du, Fimpen spelade Terry Jacks "Seasons in the sun" på klubben så sa jag att den låten gör mig så sorgsen, så sorgsen och du sa att du älskade den... Och jag sa att jag blev så ledsen för han gick ju och dog. Och sniffade lite dystert över mitt ölglas.
Men!

Nu har jag läst på, och Terry Jacks lever i högönsklig välmåga och egentligen är det en gammal Brel-låt som är översatt, Terry ändrade i tredje versen för han tänkte på en vän som gick bort, vilket egentligen gör låten sorglig fortfarande, men inte lika sorglig. Jag kan inte förklara varför men så är det.

Fast jag kan fortfarande inte höra "Den stora dagen" med (håll i dig nu...) Christer Sjögren utan att bli smått tårögd när jag tänker på den lilla tanten som ingen kommer hem till på födelsedagen. För jag vet ju att det finns många sådana små tanter. Och gubbar. Och killar. Och tjejer. Så den får du inte spela om du till äventyrs någon gång skulle känna att du skulle vilja göra det. Varför vet jag inte, men allt kan ju hända.

Eller sången "Puff, en pappersdrake". Det finns inget glatt med den draken överhuvudtaget.
Jag minns att den var populär när jag var liten och jag blev så ledsen varje gång jag hörde Jan Malmsjö sjunga om draken, så ledsen så jag brukade gå ut och stå och luta mig mot ett gammalt äppelträd medan jag väntade på att han skulle sjunga klart.
Det är möjligt att det händer något glatt i slutet av texten men jag har bara hört de första inledande verserna och har inga planer på att höra ytterligare av den låten så länge jag har ett träd att gå ut och luta huvudet emot.

Hmm, det var nog bara det. Nu ska jag göra nytta..

Provsmakning á la Andrew Strong...

Jag hade köpt rödbetsbollar som jag tänkte ha till middag igår...
Kravmärkt och på förpackningen såg de så goda ut så att jag nästan var färdig att gnaga lite på förpackningen.

Men...
Jag lade dem i stekpannan där de låg och stekte till sig, vackert mörkröda, doften lovade gott och i kylen stod fetaosten som jag hade bestämt skulle ingå i en vacker symbios med rödbetsbollarna.
Som tur var så provsmakade jag en...

Inget fel på smaken om man tycker att havre plockat direkt i åkern är det godaste som finns. Eller om man går loss på smaken av rödbetor som smakar en aning fadda.
Jag kan tänka mig att om man är häst så skulle man galoppera runt i spiltan och slänga hovarna i taket och gnägga av glädje.

Nu är jag tyvärr inte häst, jag har inga hovar. Gnägga kan jag inte heller. Jag kan inte vissla heller förresten, nu när jag ändå är inne på mina tillkortakommanden, men nog om det.

Men, i alla fall, jag ger mig ju inte så lätt, jag tänkte "Det kanske blir bättre om det steker lite längre." och lät de uschliga rödbetsbollarna ligga och gona sig i smör ett tag till.
Sedan provsmakade jag igen, en större bit för att riktigt kunna bilda mig en uppfattning...

Den här gången så misstänker jag att jag såg ut som Andrew Strong, i The Commitments, du vet när han får riktig feeling och grimaserar loss... Normalt sett är jag också en stor vän av kraftuttryck men det här var så vidrigt så att det enda som kom över mina väna läppar var ett försagt "Nämen... Usch!"

Sedan slängde jag de små otäckingarna i soporna och lagade till ett riktigt mål mat som inte hade den minsta anstrykning av vare sig havre eller fadda rödbetor. Det var riktigt gott.

tisdag 7 oktober 2008

Jag bara ler...

Jag nämnde inte nya förälskelser.... I föregående inlägg menar jag.
Men åååh, så jag njuter, jag njuter så att jag nästan tror att det är jag som är nyförälskad, men det är jag ju inte.
Men en vän är....

Och det är en fröjd att höra hur hon undrar varför hon känner sig som en fjortis igen, att höra känslorna som pendlar mellan eufori och kortvarig svartsyn för att emellanåt vara på ett mellanläge där hon fnittrar fånigt åt allt som sägs, fast egentligen hör hon inte ett dugg av vad som sägs för hon är i sin egen lilla rosa himmel.

Det är en fröjd att se hur hon rodnar vid blotta tanken på honom och hur det tänds små stjärnljus i ögonen bara hon nämner hans namn.

Det är en fröjd att höra henne säga "Det här är ju inte klokt. Jag känner mig som en fjortis igen. Jag är över fyrtio och jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Eller honom. Om det blir något. Det kanske inte blir något. Men om. Det vet man ju inte" och sedan ler hon och försvinner in i sin egen förälskelse igen och jag är lika intressant som en skosula i hallen.

Jag bara ler. Vad mer kan man göra?
Det är väl om något, en sak att vara tacksam för, att de starka känslorna kan göra precis vad de vill med oss?
Att vi, hur gamla vi än blir, så kommer vi, om vi har tur att bli så där smått fjolliga och ha små fåniga leenden bara för att vi är så glada i en annan person.

Vi kommer att sätta in tandkrämen i kylskåpet, bränna vid maten bara för att vi står och tittar ut på en stjärnbeströdd kväll och undrar om han, eller hon också står vid sitt fönster och tänker på oss.
Vi kommer att äta middagar ihop med föremålet för vårt intresse och inte känna smaken av vad vi tuggar i oss. De kunde lika gärna servera rostat hö och regnvatten och vi skulle inte känna skillnad. Eller beklaga oss. Bara för att vi är där med en speciell person.

Vi kommer att le över att vår hjärtas kär snarkar så att gardinerna skakar, "åh, så gott han sover" tänker vi innan vi kryper tätt intill och vaggas till sömns som om det vore den vackraste pianomusik.
(Jo, jag vet, ge det något år och vi kommer att sova med både hörselskydd och öronproppar... Men just den första tiden.. Då spelar det ingen roll.)

Hon är i startsträckan på allt det där. Visst kan det gå precis hur som helst.
Men hon är där, mitt i känslostormarna och flyger på vindarna. Det är hur vackert som helst.
Och jag bara ler...

måndag 6 oktober 2008

Jag måste nog ut och kolla om Sven ligger kvar och drar sig...

Det är ju märkligt...
Jag måste å det bestämdaste avråda alla från att ha en skog precis utanför dörren.
Här har jag suttit och kämpat emot, jag har ignorerat löven som exploderar i färger, tallarna som böjer sig i blåsten lite hovsamt och sagt till mig själv "Nä, inte idag, jag måste vila upp knät, jag ska inte ta någon runda. Absolut inte!"

Men ändå. Det känns inte rätt.

Jag borde ge mig ut i skogen och kolla om det är små daggnät i den där gläntan....
De ser precis ut som små hängmattor och jag roar mig själv med att tänka att på natten ligger små insekter och gungar bland grässtråna medan de diskuterar vad de ska äta till frukost imorgon.

Kanske kollar de på månen, eller hukar sig när det kommer en räv även om deras polare säger "Men du, Sven, var inte fånig, den där äter ju inte insekter, hörru, kom upp i hängmattan igen och var som en insekt!"

Och Sven Syrsa hoppar upp i hängmattan igen och säger "Ja, ja... Jag vet, men jag tycker att man får ta det säkra före det osäkra ibland."

Sedan ligger de där, gungar och har det gott, tills det börjar bli för varmt och det blir alltid ett rå-garv bland de andra insekterna när de ser somliga som inte vaknat än utan faller ner i det våta gräset när hängmattan ger vika och blir till intet.
Sven är nog en av dem som gärna ligger och drar sig lite längre och blir skrattad åt.
Det är jag säker på.

Hmm, jo, jag vet. Fantasin skenar iväg med mig ibland. Det är väl lika bra att jag skenar efter den, ut i skogen. Och kollar efter Sven...

Jag får väl vinka...

Jag hade precis för mig att hösten betyder nedvarvning, sakta mak och lugnt tempo.
Jag vet inte var jag fått det ifrån men jag har tydligen fel.
Höst betyder att folk börjar fundera på nya saker, nya inriktningar, nytt liv och nya kurser.
Nya fester, nya motionsslingor, nya skor och nya jackor.
Nya böcker och nya filmer.

Och här går jag och stretar emot, som en motvalls kärring och muttrar "Men kan vi inte bara ta det lite luuuugnt?"
Men de andra hör mig inte, de är redan långt borta i kröken där.
Nåväl, jag får väl ta det lugnt själv och vinka när de varvar mig, i sina nya skor, på väg mot sina nya kurser och mål.

söndag 5 oktober 2008

Jag tror vi säger så.

(Jodå, jag är fortfarande kvar. Jag är fast här i internet-rymden. Ni får koppla ur datorn och bända dän tangentbordet ur fingrarna på mig.)

Men det är så skönt, regnet slår mot fönsterrutorna här och det blåser så att den döda tallen som står utanför mitt balkongfönster verkar fundera på att ge med sig och falla till marken.

Ute i trappen hör jag Bosse Katt jama utanför sin husses dörr, som jag kallar Rambo för hans fallenhet att bryta sig in till varje granne som är oförsiktig nog att öppna dörren lite för mycket.
Hm. Stryk det. Det är alltså inte grannen som försöker bryta sig in överallt. Han är en mycket fredlig varelse med en halvmeter lång lugg som alltid får mig att fundera på om han bara gissar sig fram i tillvaron. Hur han ser vart han ska är för mig ett mysterium. Kanske för honom också, vem vet?

Och det är lugnt. Ingen telefon ringer. Ingen telefon piper ut att det är ett sms som väntar. Katterna sover som om de vore druckna sjömän som kommit hem efter en natt på stan.
Radion pratar i köket, om vad vet jag inte, och här lyser lampan som jag köpte i veckan som ett vänligt varmt väsen.
Sovrummet är färdigmöblerat, hallen likaså, och på soffbordet ligger Pluras bok och väntar på mig.
Det är en sådan söndag. En lugn söndag. Snart ska jag laga mat. Med chili. Givetvis. Mycket och så starkt så att jag kommer att se ut som en sån där skämtteckning där det ryker ur öronen.
Jag ser fram mot det.
Jag tror vi säger så, för nu.

Ett halvt myrsteg på vägen.

... och jag tycker synd om de eventuella läsare läser det här, för det är inte färdiga tankar, eller rättare sagt, det är färdiga tankar men jag vet inte vart de tar mig. Men jag vet att jag tänkt mycket den här veckan och två dagarna som gått.

Egentligen borde det vara såhär: "Japp, nu är allt klart, nu är det den breda välgrusade vägen rakt fram in i framtiden och nu behöver jag inte fundera så mycket."
Istället är det som om allt jag lärt, för det är ofrånkomligt att man lär sig saker när livet spelar tärning med en, alla de sakerna har hoppat fram och ställt sig på kö och frågar "Vad ska du göra med det här?"
Och jag vet inte. Jag har inte en aning.

Vad jag tror att jag kanske vet (jo, jag kan höra dig säga "Kan hon vara lite mer luddig?" och "Ja, det kan jag och kommer troligen att vara. Jag ber om ursäkt för det redan nu. Eventuellt kanske jag ber om ursäkt för det i slutet också. Det lär behövas. Om jag känner mig själv rätt. Och det gör jag ju.)

Vad jag tror att jag vet är att dels så har Nick Hornby så förbannat rätt i "Om en pojke", jag har för mig att han skriver att ju fler man har omkring sig, desto mindre ensam är man, och detta kommer alltså pojken fram till efter att han försökt att vara så ensam som möjligt just för att han inte vill bli sårad ifall någon skulle såra honom eller ifall något skulle hända. Men grabben inser att ju fler man är, desto större är chansen att ju fler händer finns för att ta emot en när tillvaron rämnar.
Så sant som det är skrivet, eller hur? Det har jag väl alltid trott i och för sig, men jag har också sett hur en del har dragit sig undan när min äldsta vän blev sjuk. En del har sagt att det är jobbigt när det är som det är, och visst, jag förstår det, det är ingen dans på rosor, men jag tror som så här, att dra sig undan den som har det jobbigt är det dummaste man kan göra.

Det är bättre att ta tillvara på tiden, finnas där och ja, ifall det värsta händer så kommer det att göra ont, men, (och det här tror jag är viktigt,) det kommer att göra ont, oavsett om man har funnits och stöttat personen som inte mår bra, eller om man inte varit där.
Har man varit där, så har man varit där. Man har försökt, man har visat att man bryr sig. Man ångrar sig inte i efterhand för att man inte fanns där.
Folk som är de viktigaste för en i livet, dem ska man uppskatta, visa att man tycker om, det är allt man kan göra, och ändå, hur svårt är det inte att komma ihåg att göra just det?

Och ändå, mitt i oron så finns det alltid plats för skratt, allt är inte helt svart eller vitt, det finns gråtoner i allt, och jag vet, att jag skrev någonstans i början av året att "i sommar kommer vi kanske att sitta och skratta åt allt det här, min vän och jag." Nu har vi inte skrattat åt just det, men vi har skrattat mycket åt allt annat. Det är guld värt.

Likaså, så tror jag att jag lärt mig ännu mer att skitsaker är just skitsaker.
Det är inte stor idé att ödsla över det, men å andra sidan, jag ska inte sticka under stol med hur skönt det är att riktigt grotta ner sig i någon småsak ibland. Bli riktigt ilsken och gå loss som en ung terrier med ett nytt tuggben som piper alldeles excellent. Det är riktigt skönt, men sedan, när man släppt tuggbenet så är det dags att dra sig tillbaka och gå vidare. Mot nya tuggben som kanske piper ännu mer.
Eller något sådant.

Och sedan det här, som jag trott på ända sedan jag var gammal nog att tro på något överhuvudtaget, det är de saker som är gratis i livet som är värda mest och samtidigt ibland så förbaskat svåra att få. Det har stått ännu mer klart för mig, att det är det viktigaste som finns.
Som vänner, kärlek, att ha hälsan, att skratta, att kunna gå ut och gå, att kunna svära över torktumlaren en helt vanlig dag när påslakanen varit vänliga nog att sno sig runt handdukarna så att absolut inget är torrt, men att det är allt som händer just den dagen.
Inget mer omvälvande sker. Hur skönt är inte det?
Någon skrev någon gång att den bästa dagen är när ingenting sker. Jag skriver under på det.
När livet bara går i sakta mak och allt är som det ska. En sådan dag ska jag ha i dag.


Hmm, det blev långt det här.
Och luddigt.
Nåja.
Vi får se om det blir mindre luddigt, jag är långt ifrån klar med mina funderingar.
Kanske inte ens ett myrsteg på vägen. Men ett halvt tror jag.

Man vänjer sig.

Egentligen är den här veckan och dagarna som gått efter äldsta vännens operation något av det märkligaste jag har varit med om. Någonstans så tror jag inte att någon av oss fattar att vi inte behöver oroa oss längre. Oron sitter kvar som ett efterhängset klistermärke som vägrar gå bort helt, ungefär som på något glas man köpt och diskar och ändå sitter små, små klisterrester kvar.

När jag pratade med hennes mor, den där torsdagskvällen så fanns helt plötsligt inga ord, hennes röst lät tunn och spänd och jag hörde att min lät likadan. "Det har gått bra." sa hon. "Vad skönt" sa jag. "Nu blir det bra." "Jaa." sa hon och så blev det tyst.
Likadant när jag pratade med hennes bror, vi sa att "Äntligen är det över." och sedan susade det i telefonledningarna och jag antar att vi tänkte att "Är det verkligen så? Kan det vara så?" och även om vi visste att det var så, så begrep vi inte riktigt ändå.
Det hänger kvar. Man vänjer sig att leva med en viss ovisshet. Det onormala blir normalt. Jag vet fan inte hur det hänger ihop, men man vänjer sig.

Och när jag var uppe hos henne första gången så sa vi samma sak "Nu börjar ett nytt liv." och sedan glodde vi på varandra och såg antagligen helt nollställda ut. Det är så märkligt, så underligt, så ovant. Ovant men skönt. Lättnaden är liksom runt hörnet och vinkar men man vågar inte springa fram till hörnet än och dra fram den i dagsljuset. Så man väntar och vänjer sig vid det här också...

fredag 3 oktober 2008

En sak som slog mig.

En sak slår mig...
Man ska aldrig låta folk bestämma saker för det kan hända att de bestämmer något man inte blir tillfreds med.

(Jo, jag vet, det låter så smått som om jag var ett utmärkt ämne för nästa diktator-kurs 1.0, men låt mig förklara...)

Det är ju som så att en vän som figurerar här har gått under smeknamnet "Pälsis" p g a att hon en kväll kommenterade under just det smeknamnet.
För ett tag sedan var jag så generös när vi språkades vid så jag fann mig själv sägande
"Om du inte är nöjd med namnet "Pälsis" så kan du välja ett annat. Jag ska inte lägga mig i."
"Pälsis" funderade och sedan kom svaret rappt "Fimpen! Jag vill kallas Fimpen!"
"Jaha..." sa jag.

Och sedan sa jag inte så mycket mer, för jag hade ju sagt att jag inte skulle opponera mig.

Men varje gång jag ska skriva om "Fimpens" och mina förehavanden så får jag en vision av en liten farbror, en tvärhand hög, i brun ytterrock, filthatt, beige byxor, förståndiga skinntofflor på fötterna rökandes en cigarill.
Alltså farbrorn röker, inte hans tofflor.
Jag har märkt att jag försöker undvika just namnet "Fimpen" bara för att den där lilla gubben dyker upp i mitt medvetande som ett brev på posten ungefär.

Nu vill jag alltså inte alls försöka få Fimpen att byta namn, men ifall någon mer än jag får samma vision, så vill jag bara säga att Fimpen är en kvinna i sina bästa år, hon bär varken filthatt eller brun ytterrock eller röker cigariller, om hon har skinntofflor låter jag vara osagt.

Med allt det här sagt så hoppas jag att jag omedvetet har bearbetat min mentala bild av Fimpen som envisas med att dyka upp så fort jag skriver Fimpen....

(Och attans också. Hittills fungerar det inte. Men snart så kanske.... :)

Usch.

Fy för den lede vad jag avskyr morgnar.
Blotta tanken att svänga fötterna över sängkanten och gå upp är riktigt motbjudande.
Hela världen är emot mig varje morgon. Eller så känns det i alla fall.
Trots det går jag upp.
Det måste bo en riktig fighter inom mig.
Eller också är jag för trött för att ligga kvar.

torsdag 2 oktober 2008

Ge mig chili!

Jag har en vän i San Fransisco som är en fena på mat, han förser mig med recept på allt, och jag menar allt!
I sista mailet så konstaterade jag att jag nog var smått beroende av chili eftersom jag numer försöker få in chili på ett naturligt sätt i vad jag än lagar.
Det enda jag inte testat är chili på yoghurten på morgonen, men jag lovar, jag är inte långt därifrån...
Jag fick svar av honom och det visar sig att han är en chili-beroende han med, som han sa "Äter man inte chili så att man svettas ordentligt minst tre fyra gånger i veckan så gör man något fel."

Jag håller med, och glädjen var total när jag hittade torkad chili på burk!
Ack, så lätt det är att bara ta fram den lilla burken och häva över en omelett, eller fisk, eller kött, eller i en soppa för den delen, eller över nötter som man slänger in i ugnen.
Herreminje, vad gott det är!!!

För att inte tala om att det faktiskt finns choklad med chili i, 70% kakao och den är så god så att jag nästan slår knut på gomseglet bara jag tänker på den...
Det bästa av allt är att ingen av mina vänner som jag bjudit tycker om den.
"Smakar ju jättekonstigt" säger de, och jag rycker snabbt till mig chokladkakan igen och gömmer den bakom ryggen, nickar allvarligt och säger "Jo, du har rätt, det är absolut inget för dig."


Och häromdagen när jag var hos äldsta vännen så visade hon mig en påse som hette "Hell's fire" och på påsen stod "Används MYCKET sparsamt!"
Glöden i mina ögon och begäret i mina utsträckta fingrar fick henne faktiskt att rygga bakåt lite förskräckt, och jag har för mig att jag utstötte ett bryskt "Ge hit den där så får jag se!"

Nu hade hon tyvärr bara en egen påse, men snart, mycket snart kommer jag att vara ägare till en egen Hell's Fire-påse....
Jag kan knappt vänta!

onsdag 1 oktober 2008

"Ja' ä' int' blödi', ja'!"

Jag släppte nyss ut en mygga som flög vid balkongfönstret.
Jag tyckte den skulle få leva lite till, jag tänker att det kanske var sommarens sista mygga...

Okay då, jag ska säga precis hur det var.
Jag vinkade till och med efter den.