tisdag 30 september 2008

Eller hur?

... Och vet du?
Idag ska jag till äldsta vännen, hon orkar ta emot besök nu!

Det går framåt, uppåt och har jag helt fel, men är det inte en blå horisont jag ser någonstans lite längre fram?
Det är gott att leva. Eller hur?

Läget är som följer...

Kort lägesrapport:

Två stycken omplåstrade tår på ena foten.
Ett fint blålila blåmärke på ena handleden.
Antal böcker på golv i lyan: Noll stycken!!!!!

Antal bokhyllor på plats där de ska vara: 3 stycken.
Antal byråar jag jagar frenetiskt nu: En styck!
(för sovrummet och gardinerna som startade den här frenetiska ommöbleringen kräver en byrå. Det är de mest krävande gardiner jag någonsin har haft i mitt liv....)

Antal katter som är smått vredgade för att deras sovplatser är ändrade: 2 stycken, varav en (på 4 kilo) slogs med mig om min kudde i natt och den andra satt på golvet och jamade sorgset att "Jag förstår ingenting, var är min säng? Jag kan väl inte ligga och sova i soffan heller. Eller på en stol... Jag förstår ingenting... Var är min säng???"

Antal dörrar till sovrum som har stängts i natt för att jag skulle få någon nattsömn: En styck.
Antal dörrar som öppnats tämligen omedelbart eftersom Asta Katt tog till brösttonerna, tryckte sig mot dörren och vrålade "VAR ÄR MIN SÄNG? ÖPPNA DÖRREN ELLER JAG VÄCKER GRANNARNA I HELA KVARTERET!" : En styck....

Antal trött och blåslagen matte: En styck.

måndag 29 september 2008

Ommöblerings-djävulen har mig i sitt grepp...

Är det något jag inte uppskattar så är det att känna mig som om jag är med i en skämtteckning.
Men nu känns det som om jag är med i en.
Den där skämtteckningen där en kvinna flyttar omkring på alla pinaler, gärna med hjälp av en "gube" som ser milt sagt stressad ut och det enda som uppnås är att efter att alla möbler flyttats exakt ett varv i lägenheten så de står på nästan exakt samma ställe så utropar kvinnan "Exakt så, ja!!!"

Där är jag nästan.
Jag har hasat en stackars bokhylla som är 2 meter lång och 1½ halv meter bred fram och tillbaka i sovrummet, för att upptäcka att den stod bra precis där den stod.
Muttrade lite ilsket över min oförmåga att ha ögonmått och strök svetten ur pannan och inspekterade blåmärkena på fossingarna och sjönk ihop mot dörrposten.

Tittade mig omkring i hallen, så där som man gör, utan att riktigt se. Sedan såg jag....

Att stora bokhyllan borde baxas ut i hallen, alla tavlor på katter rivas ner och den lilla bokhyllan skulle baxas in i sovrummet så skulle jag uppnå perfekt symmetri med bokhyllorna i sovrummet.
Varför symmetrin var så viktig har jag ingen aning om nu, men just då hade ommöblerings-djävulen mig i sitt fasta grepp så hej och hå, jag stånkade, jag frustade, och bar mig i största allmänhet åt som Stora Stygga Vargen när han ska blåsa ner grisarnas hus medan jag förflyttade bokhyllan ut i hallen.

Väl tryckt mot väggen, (både jag och bokhyllan) så inspekterade jag de nya intressanta blåmärkena jag höll på att få på handlederna, och funderade en liten stund på om min riktiga intention verkligen hade varit att få bokhyllan stående med hyllorna in mot väggen.

Bestämde mig för att så var inte fallet utan vidtog en lustig liten rumba där jag försökte svänga runt en bokhylla på ett alldeles för litet utrymme.
Jag kämpade som en liten gris tillbaka in i sovrummet med bokhyllan tryckt framför mig, vände i sovrummet och knixade tillbaks bokhyllan, den här gången med hyllorna vända utåt.

Mycket nöjd med mig själv flyttade jag också ut fåtöljen som jag köpte i övermod för att ha om 2o år, då jag har bestämt att jag ska sitta i den och flaxa med fötterna och småsova lite så där rofyllt.
Fåtöljen hamnade ca en halvmeter från ytterdörren, där släppte jag ner den på foten och studsade omkring och småsvor en stund.
Nu två dagar senare står fortfarande fåtöljen kvar, enklaste sättet att ta sig ut ur lägenheten är att använda skurskaftet som stav och hoppa över fåtöljen och samtidigt undvika att damma rakt in i ytterdörren.

För övrigt så står det också böcker överallt just nu. Ugnsluckan kan bara öppnas om jag bär iväg med två meter böcker, något jag lyckats att förtränga ända tills jag skulle försöka stoppa in laxen i ugnen i lördags.
De två metrarna står å andra sidan och vajar lite förskräckt bredvid badrumsdörrren nu istället. Så man får inte smälla igen toa-dörren utan smyga sig in försynt och dra igen dörren samtidigt som man håller andan.

Det enda som kan sägas till mitt försvar är att jag inte har varit hemma mycket sedan i fredags, helgen har inbegripit hojfest, raggarfest och vw-rally och prat med äldsta vännen som hävdar att hon numera är material för en skräckfilm eftersom de skar av halsmuskeln på henne för att "få ut allt" som hon säger.

Jag har inte varit uppe hos henne än, hon är lite skör och trött, men rösten har hon kvar, likaså humorn, det lovar gott inför framtiden.

Men nu borde jag sätta fart, jag undrar om jag inte borde flytta bokhyllan i hallen en gång till...

fredag 26 september 2008

Helt okay!

Det har gått bra!
Phheww!

torsdag 25 september 2008

Det funkar... Nästan...

Vet du...?
Jag sitter och läser bloggar, försöker hålla tankarna borta för det är ju den torsdagen idag. Den torsdagen som det faktiskt blev av att äldsta vännen blir opererad, om allt gått som det skulle så är hon färdigopererad vid det här laget, hoppas jag. Vi får inte ringa förrän efter fem för att höra hur det är med henne och du, jag lovar att tiden segar sig fram som aldrig förr...
Så jag läser, jag skummar, jag håller tankarna borta, eller det gör jag väl egentligen inte, tankarna finns där men jag överskuggar dem med andras ord och tankar. Det funkar. Nästan.

Det som slår mig är att det är faktiskt inte så vanligt med magsura kommentarer, trots allt. Men visst finns de, och jag kan fan inte låta bli att undra hur sådana människor är? Sådana som egentligen inte har något att säga men inte kan låta bli att spilla lite galla över folk de inte känner, ibland har kommentarerna inte ens någon relevans till ämnet...

Känner de sig på något sätt nöjda över sig själva, ungefär som att "Ja, där satt den, här sitter jag och är anonym och sa precis något som otvivelaktigt verkar lite surt. Vad skönt det är att vara jag! Hurra!" och sedan slår de av datorn och går och sätter sig vid fikabordet på jobbet där de inte vågar säga ett pip utan tar en kaka till medan de i huvet komponerar nästa anonyma kommentar, för det är ju som så att i de flesta fall är kommentarerna märkligt nog anonyma.
Konstigt det där, eller hur?

Men som sagt, de är inte i majoritet. Det är ganska skönt, eller hur?
Ibland när jag är på stan så möter jag en del folk som bufflar sig fram genom tillvaron, de stönar, de suckar, är det ett barn som råkar vara extra livligt i närheten av dem så ger de föräldern onda ögat... Är det för lång kö så trampar de som om de vore kissnödiga skottar som står i kö till en enda toalett. Ler någon mot dem så ser de fullständigt förvirrade ut tills de finner sig och ser lika tjuriga ut som Kalle Anka i Disneyfilmen på julafton när han vaknar på morgonen i husvagnen.
"Och själv är du fröken Solsken" kanske du säger...
Mja.. Inte direkt... Jag är tant vid det här laget, men fortfarande garvar jag hellre än att jag blänger på folk. Bufflar någon och försöker springa rakt genom mig så brukar jag stanna och stå helt tvärstill tills buffeln ser mig i ögonen och då frågar jag lugnt "Är jag i vägen för dig?"
Det brukar skapa lite förvirring hos buffeln i fråga som ibland till och med drabbas av ett ögonblick av klarsynthet och säger "Njaee, jag kan ju gå runt dig." I sällsynta fall får man till och med ett "Ursäkta". Men det är sällsynt.

Fast de flesta är ju inte buffliga, de flesta är ju precis som du och jag. Trevliga inom vissa gränser.

Och jösses vad klockan segar sig fram. Nio minuter över elva. Är det ett skämt? Klockan borde vara fem nu. Om jag fick bestämma. Och klart det har gått bra. Imorgon kväll är äldsta vännen hemma redo för ett nytt liv. Imorgon är inte så långt. Egentligen.
Nu ska jag till katternas stora glädje dammsuga här... Kom inte och säg att jag inte vet hur man roar sig.
Jodå.

måndag 22 september 2008

Gör mig lycklig... Eller dig själv.

Precis nu hör jag Kim Larsen och Mats Ronander sjunga "Gör mig lycklig", precis när jag satt här och surfade för att ta reda på vad som gör folk och fä lyckliga... En tillfällighet som ser ut som en tanke, inte sant?

Visst kan man tro, om man tror på kvällsdrakarna att lyckan ligger i en gosig mohair-kofta eller ett nytt kök (inte för att någon nu för tiden har tid att laga mat, men allt handlar om ytan...) eller att ha det senaste sminket så att folk slipper se hur man ser ut egentligen...
Men jag vet ju att så naiva är inte folk att de rent generellt går på allt vad aftontidningarna skriver. Eller hur? Eller veckotidningarna? Vi lever ju som Voltaire sa, i den bästa av världar. Och ja, jag är lika ironisk som han var när han fällde det uttalandet.

Men du, det verkar, faktiskt, som en hel del ser lyckan i det vardagliga. En hel del gör det. En hel del verkar strunta blankt i vad modehusen säger att du ska ha eller verkar inte ha skenat iväg till frisören för att klippa sig i den senaste frisyren eller köpt den senaste bilen.

Det är inte utan att jag börjar misstänka att det kanske finns hopp för mänskligheten trots allt.

Och sedan läser jag om anonyma klubben, det borde du göra med. (sa hon som är känd för att vara smått generalsaktig i sitt sätt....) http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/samhalle/artikel_491751.svd

Fan så glad jag blir!
Tänk vad glad man skulle bli. Och förvirrad. Förvirrat glad när man står där och helt plötsligt fått en fika, glass eller tidning av någon okänd.
Visst, en del kanske skulle bli misstänksamma, men det är ju dem det. Sånt folk som aldrig förstått att det är roligare att ge än att få. Dem bryr vi oss inte om ändå. Eller hur?
Som sagt.
Det finns kanske hopp för mänskligheten. Trots allt.

Om det blir... Då...

Det är en sak jag inte sagt som jag vetat i över en vecka nu. Det har känts lite som att jinxa det, att berätta det, så jag har hållt tyst. Å andra sidan tänker jag inte på mycket annat än just det,
så...

Men på torsdag ska det vara dags, äldsta vännen ska in direkt på morgonen och har blivit lovad att den här gången kan inget ändra på det.
"Fan tro't" har vi sagt allihop, för lite luttrade har vi nog blivit. Äldsta vännen säger att när hon väl ligger där då ska hon tro på det, och vi andra säger att "Precis..."

Det är lite märkligt att umgås nu, alla beter sig som om det var en elefant i rummet men ingen vill kommentera den, vi ser den allihop men vi tittar runt, bakom och bredvid den. Försöker att inte diskutera så mycket kring operationen men finner att det är det som vi pratar om ändå mest.

Just nu säger vi inte "Efter, då..." utan vi säger "Om det blir... Då..." Det är en liten skillnad, men en distinkt sådan.

Men i alla fall, tre dagar att räkna ner, nu igen, men den här gången, kanske så...

Under tiden har vi ägnat oss åt kamikaze-sömnad, jag antar att äldsta vännen aldrig har sett någon vara så effektiv med en symaskin som jag, det är mycket möjligt att det är bättre att nåla allting och sy långsamt som en gammal fröken i en prästgård, men det ligger inte för mig.

För att inte irriteras för mycket har jag haft gasen i botten och sytt som en viking ute på rövarfärd, fort som fan har det gått, och visst har resultatet varit milt sagt omväxlande.
Sedan att gardinerna absolut inte går i vardagsrummet är en annan femma.
Däremot fungerar de i sovrummet med ett litet men, jag är nu tvungen att möblera om i hela sovrummet, skruva isär sängen och flytta allt ungefär 45 grader, sedan kommer det att se fullständigt charmant ut.

Och nej, jag kan inte riktigt förklara varför det måste möbleras om, bara för ett par gardiners skull, en del saker bara vet jag. Instinktivt sådär.

fredag 19 september 2008

Härligt partisk.

Jag brukar undvika Idol, jag antar att vem som helst med ett genuint musikintresse gör det.

Men mitt ibland allt bräkande så kom en grabb från Mjölby in, givetvis ska han vinna hela surven.
Coolast, bäst låtval och genuin stil och kommer från mitt landskap.
Och nej, jag behöver inte alls ha hört alla andra för att kunna säga så, jag hänvisar till min odiskutabla rätt att vara så där härligt partisk som bara jag kan vara.

Läs inte det här. Gör något istället.

En sak jag funderar över är att så fort det är ett antal människor som engagerar sig i något, så nog fan kan man vara säker på att någon kommer och säger "Jaha!? Så ni kan engagera er i det eller det, men i det här, eller det där, där engagerar ni er inte ett dugg! Varför inte det då?"

Det är ju inte utan att jag då tänker "Men, varför engagerar du dig själv inte i just det du pratar om? Istället för att uppmana andra att bry sig? Vad hindrar dig?"

Och här kommer det fina i kråksången, att medan man uppmanar andra att göra något åt något så skulle man kunna ha använt sin egen tid till att göra något.
Som jag skulle kunna ha gjort till exempel...

torsdag 18 september 2008

Jag skulle aldrig säga "Vad var det jag sa...."

Jag skulle älska att kunna säga "Vad var det jag sa?" men har man som jag hört Janne Goldmans "Historien om grabben" så passar man sig noga för att säga just det.
Så.... Jag säger väl inte det, den här gången heller...

Men jag kan ju säga att jag av ren nyfikenhet kikade in på BLT's sida nu på morgonen och vad skådar mitt norra öga om inte det här?
http://www.blt.se/nyheter/blekinge/har-ar-rakningen-gallerian-kravde-betalt-av-reumatikerforeningen(858598).gm

Hmmm.... Lite sniket är det allt tycker jag. Snålt rent ut av.

Och sedan när jag läser kommentarerna så hänvisas det gallerians egen site...http://www.wachtmeistergalleria.se/
Där kan man läsa, om man vill att :
"Dock är det alltså helt felaktigt uppfattat att Wachtmeister Galleria tar avgift från välgörenhetsorganisationers bössinsamlingar. Om felaktig information lämnats beklagar vi detta. Med anledning av det stora intresse som finns för att använda torgytan i Wachtmeister Galleria ser vi det dock som nödvändigt att styra bössinsamlingar till vissa tider och dagar samt även hänvisa till lämplig plats i gallerian."

Hmm... Jag ska säga att jag har ingen aning om hur mycket bössinsamlingar det finns i den där gallerian, men mja....
Nja....
Kanske det är en väldigt liten galleria med en väldigt liten torgyta?
Jag kliade mig i skallen här, men nu har jag kastat ut en fråga till de stolta Karlskronaiterna, vi får väl se vad svaret blir..

onsdag 17 september 2008

Wachtmeister gallerian i Karlskrona, ett nytt Speaker's corner?

Wachtmeister galleria i Karlskrona...
(Okay, jag kan inte låta bli att nämna den lite till.)
Antingen resonerar de som så att "All publicitet är bra publicitet."
Jag tror att de flesta vet att så är icke fallet.

Eller så har den människan som uttalat sig inte riktigt tänkt igenom vad det är de säger.
Riktigt välplanerat låter inte uttalandena i mina öron.

Tydligen är det så mycket folk i den gallerian som vill föra fram budskap, att de ser sig nödda och tvungna att ta ut en avgift på 1500 spänn.
Det är inte utan att jag får en vision av att varenda kvadratcentimeter är gödslad med folk som valt just denna galleria för att föra fram budskap om allt från mygg till kvantfysik. Lite som ett Speaker's Corner, kanhända?

Men, vi vet ju hur det kommer att gå, eller hur?
Frälsningsarmén och Röda Korset kommer att få stå där. Gratis.
Allt medan gallerian får ta och putsa upp sitt anseende igen.

Varför då????

Nu har jag umgåtts med folk igen. Jag måste sluta upp med det, det ger alldeles för mycket tankar.
Som det här uttrycket "Alla säger det." eller "Alla tycker så."
Vad fan betyder det???
En bekant sa så till mig för några veckor sedan, och det har legat och grott i min hjärna.
När hon sa så, så frågade jag "Jaha, och vilka är "Alla" nu då?"
Det visade sig att "Alla" var en mängd folk men att det inte gick att nämna någon speciell, utan det var bara "alla."
"Jaahaa..." sa jag, och ja, jag kanske lät lite spydig, det är mycket möjligt, men jag tycker det är lite märkligt att dessa "Alla" dyker upp oftast när det gäller något obehagligt, ungefär som en behändig backup, lite som en doa-kör, ja, du fattar, va?

Sedan har vi det här... I den lilla staden som jag bor ska det öppnas två nya varuhus. Vännen sa igår "Åh, på lördag öppnar de, och då ska vi vara där!"
Jag sa "Jaha, på öppningsdagen, menar du?"
"Japp, och likaså när det andra öppnar, då jäklar ska jag vara där vid öppningen!"
"Men varför då?"
"Jaa, de öppnar ju då!"
"Hmm, visst, men varför?"
"Det öppnar ju då, fattar du inte?"
"Jo, men det är väl inte direkt som så att man behöver vara rädd för att alla varor ska ta slut, det är ju ett varuhus, de lever ju på att sälja varor?"
Vännen bara suckade. Jag antar att det är ytterligare en sådan där sak som jag inte begriper.

Sedan har vi sak nummer tre.

Tala om för mig, du som vet, varför en del kvinnor och män måste bada i parfym och rakvatten?
Vad är själva meningen med att man ska känna sig som om man sprungit in i en doftvägg som får en att utbrista "Oooh!" men inte av förtjusning utan mer av förvåning hur mycket en människa kan tänka sig att splasha över sin lekamen.
Vad är meningen? Att de ska lämna ett doftspår ifall de råkar springa till skogs och irra bort sig?

Sedan har vi sak nummer fyra, och det här måste vi ta igen, riktigt diskutera och gå igenom.
Jag har varit på en del marknader och tala om för mig, du som begriper, varför man tar med sig hunden på marknaden?
Små hundar som bärs i famnen (Varför? så vitt jag kan se är de utrustade med fyra ben de också?), halvstora pudlar som får glädjen att fraternisera med mycket främmande människors knäskålar, stora dobermanns (som man faktiskt kan ha glädje av, se bara till att gå på ett lagom avstånd bakom dobermannen och du ska häpna över hur glatt folk lämnar utrymme).

Men varför? Är det som så att hunden njuter speciellt av att dras fram och tillbaks längs en dammig marknadsgata, där chanserna att få märka revir är minimal?
Jag begriper det inte. Som vanligt. Kanske hunden inte mår bra av att vara hemma själv, det har jag förståelse för, men kan man inte springa ut och kanske gå en timme och sen hem till vovven? Eller lämna hos någon som kan ta hand om hunden? De hundar jag sett har inte varit några poster-modeller för glad hund, där de försökt ta sig fram i trängseln.

Hmm, se där, lite saker jag inte begriper. Som vanligt....

Hmmmmmmmm.................................

http://www.blt.se/nyheter/blekinge/galleria-tar-1500-ur-insamlingsbossan(856167).gm

Nu kanske du tror jag ska skriva något elakt om den här gallerian som tydligen går under namnet Wachtmeister gallerian.
Men oh nej. Absolut inte.
Men läs gärna och sug på citatet: "– Vi bedriver handel, inte ideell verksamhet. Dessutom handlar det om säkerhet, att vi ska veta vilka som står i gallerian."

Jag vet inte, men varför minns jag Alf Henriksons ord om att " Säll är den som har som rättesnöre, att det är bättre att tänka efter före."?

Eller, varför poppar det här citatet upp i min hjärna; Det är bättre att tiga och bli betraktad som en idiot än att öppna munnen och bevisa det?

måndag 15 september 2008

Det finns textillim.

Det slår mig här att antingen har jag drabbats av storhetsvansinne eller helt enkelt bara beslutat att mitt liv har varit för roligt.

Jag köpte tyg i förra veckan nämligen. Över femton meter. För att sy gardiner av. Alla som känner mig vet att symaskinen och jag är lika såta vänner som BilloBull och Pelle Svanslös.
Symaskiner känner på sig när jag är i närheten, de uppför sig inte alls, de sätter sig fast i tyget, tråden åker av, jag syr snett helt utan anledning och vanligtvis så slutar det hela med att jag vrålar "Jag ger upp! Det finns textillim!!!" och så stormar jag iväg från symaskinen.

Jag skulle vilja kunna sy, snärta ihop en liten blus på fem minuter, laga ett blixtlås bara sådär, sy en gardin bara för att "oh nu har jag så gott om tid och då ska jag vara lite kreativ."
Men jag kan inte. Jag avskyr egentligen symaskiner, när den dagen kom så jag fick välja trä eller syslöjd i skolan så var valet lätt.
Det är något rejält med en hammare eller en såg. Inte för att jag var bra på det heller, men jag hade inte samma känsla av ofullkomlighet som jag har så fort jag ser en symaskin i nålsögat.

Men nu står jag här, femton meter tyg senare. Inte utan att jag funderar på varför jag vill mig själv så ont. Lägg till det att tyget är verkligen, hrmm, vad ska jag säga, det är verkligen livligt. Mitt vardagsrum kommer att bli så livligt så jag får dela ut ögonlappar till folk, sådana där som en del har när de ska sova. Jag kanske kan försöka sy sådana av tyget som blir över.

Inte nog med det, till köket har jag köpt en piffig (jodå, piffig är ordet.) kappa på ett antal meter.
Den ska sys den med. Jag vet inte hur jag tänker, om jag tror att det bor en Martha Stewart i mig som vill ut eller vad det är för fel.

Hur som helst måste jag putsa fönstren innan det blir tal om gardinändring. Och putsa fönster ska man ta det lugnt med. Speciellt när man måste hänga utanför fönstren för att putsa utsidan.
Så jag tar det lugnt med det, jag tittar på dem och säger "Inte nu, men snart så..."

Allt medan en av mina vänner säger "Symaskinen står framme, ska du inte komma och sy några meter?" och får det att låta som om hon tror att det ska gå smärtfritt.
Jag vet allt hur det kommer att sluta.
Med mig intrasslad i femton meter tyg, gallskrikande, flyende ut genom dörren medan jag vrålar "Det finns textillim!!!!"

söndag 14 september 2008

Känsliga varnas. På allvar. Men jag skyller givetvis på mina vänner...

Förresten, jag är inte nöjd med er. Inte alls.
Närmast hänsyftar jag på bekantskapskretsen i min lilla stad.
Ni borde veta bättre än att lämna mig helt ensam (snyft och bröl) på sofffan en lördagskväll (och nej, det hör inte hit att ni erbjudit er att komma....) dumgloende på tvn.
Ni vet att jag inte har någon som helst smak när jag är så här feberyr och kollrig, och ni vet också att jag inte kan sova just nu. Ni vet också att jag är känslig som en, ja, jag vet inte vad, men känslig och fantasirik är jag. Definitivt.
Men ändå... Så lämnar ni mig ensam, med fjärrkontrollen. Och så går det som det går.

Där ligger jag, ensam i min paulun, behagfullt som Kameliadamen (stryk det förresten, jag liknar nog mest Tjalle Tvärvigg just nu.) jag zappar, jag suckar, jag snyter mig och jag äter cocosbollar och snyftar vid tanken på mina vänner som är ute och vältrar sig i stadens hektiska (jag sa ju att jag har feber, jag vet att vi inte har något hektiskt nöjesliv i den här staden.) nöjesliv.

Och så råkar jag komma in i början på en långfilm på sexan, jag slöglor och zappar vidare, mellan sommarkrysset (ser förbannat kallt ut), något melodiprogram på femman (vem fan kom på idén att betala kändisar för att skrika sönder låtar?) och just den här långfilmen.

Sedan är jag plötsligt fast i filmen, någon vaknar till liv i en mörk och kuslig källare, (skapligt party, tänker jag, omisstänksam som jag är.) och sedan är det en skum figur till i källaren.
Lägg till det en massa operationsinstrument och jag borde ju veta att sånt här ska jag inte se, men när skummisen tar en borr (typ en sån där som man kan ha själv hemma) så fnissar jag övermodigt och tänker "men, guuuu, så löjligt, det där är bara för överdrivet, det klarar jag att se."
Men det gör jag ju inte, utan jag sänker ljudet och tittar bort. Sedan tittar jag igen, och då verkar allt vara över, för skummisen säger att "Du är fri att gå!" och jag andas ut och tänker "Nåväl, det var ju inte så farligt, det är nog bara en lite larvig rysare."

Sedan reser sig karln och ska gå. Och hans hälar är avsågade på mitten.

Jag kommer aldrig att glömma den synen. Jag har alldeles för stor inlevelseförmåga och jag ber om ursäkt om du också råkar ha det. Jag skrek som ett vildsvin som sitter fast i en vildsvinsfälla.
Det är det värsta jag har sett. Alla kategorier.

Berättade för guben om filmen (jag bytte kanal direkt) och han sa att han hört om den filmen av andra, som sa att den var "over the top."

Så där ser ni, hur det går om jag blir lämnad själv med fjärrkontroll och mitt dåliga förstånd.
Jag borde kanske skylla mig själv, men det är ju så mycket roligare att skylla på någon annan... ;)

Minns du första dagen, första skolan, i första klass?

Alltså, det ska bara sägas, att det är ju kommentarerna som ibland får mig att gå loss och minnas...
Jackan, som har bloggen RumpanBar & Kök, (till vänster kan du hitta länk dit.)skrev en kommentar angående ensamhet, att vi lärs in i att inte vara själva, med dagis och allt som kommer efter, och jag svarade att jag aldrig gick i dagis, men med hänsyn till hur det var att slängas in i första-klassens-gap så hade det nog varit bra om jag hade varit på dagis.
Och sedan...
Sedan mindes jag på allvar..

Första dagen i första klass, förberedelserna hade jag tyckt varit ganska roliga, jag fick nya kläder, en lång randig kofta i orange och vitt, byxor och skor, därtill en jättefin röd plastportfölj med en blomma på. Allt detta uppskattade jag så klart.
Jag hade en ett år äldre kompis, visst hade jag lagt märke till att efter förra sommaren var hon aldrig med och lekte med oss på förmiddagarna, och visst hade jag hört när hon pratade om "Skolan" (som alltid uttalades med stort S) och visst hade jag varit med när hon läste högt ur Kalle Anka för oss, men jag hade inte varit speciellt imponerad. Hon pratade om fröken som var så snäll, och pojkarna som var så busiga och allt som allt så tänkte jag att "det där kunde hon hålla på med, men för mig kunde det ju inte vara aktuellt än på länge."

Men sedan en dag i slutet av Augusti, så var det dags för Skolan för mig med... Jag fick äntligen ta på mig den bus-snygga koftan, skolväskan packades med äpple och en favoritdocka och vi travade iväg.
Det var en lång uppförsbacke dit, och på skolgården växte det en massa tallar, och mellan tallarna såg jag andra barn med vuxna, jag saktade ner på stegen för jag tyckte att det kändes lite skrämmande, alla andra verkade veta precis vart de skulle och varför, men jag hade ingen aning om jag egentligen skulle gilla det här med Skolan.

Till slut tog backen slut och vi stod på skolgården, jag höll pappa i handen och kikade på de andra och sedan gick alla som på ett givet kommando in genom en dörr in i en lång hall, det hängde rockhängare en bra bit över huvudet på mig och vi visades in i ett klassrum där det stod en tant.

"En fröken" tänkte jag för mig själv, för helt tappad bakom en vagn var jag ju inte.
Hon log och såg vänlig ut och tog alla i hand. Jag neg och uppförde mig ganska väl måste jag säga.
Det tyckte nog mina föräldrar med, för de såg smått förvånade ut, kunde det här vara samma dotter som tillbringade en hel del tid med att försöka pricka dem och mormor med äppelkart när de låg och försökte ta igen sig i hängmattan?

Men i alla fall, jag blev visad en bänk, där jag satte mig, och fröken harklade sig och hummade, och sedan så gick helt plötsligt alla föräldrar ut, de vinkade när de gick och såg ganska glada ut, tyckte jag, och plötsligt var det bara alla vi barn och fröken kvar.

Hon ropade upp oss och förklarade att vi skulle säga "Ja." med hög stämma när vi hörde vårt namn, och sedan fick vi papper och kritor framför oss.
Jag hade vid det laget börjat sakna mina föräldrar lite, bara lite, men jag minns att jag tänkte "Men vaddå kritor och papper? Rita kan jag ju göra hemma.."
Sedan förklarade fröken att vi skulle få rita vad vi ville, och att det här var den allra första skoldan och "var det inte spännande så säg?" Vi skulle få äta i matsalen och ha rast, precis som de stora barnen och vi skulle få lära oss att läsa och skriva, "ska inte det bli kul?" och ville vi någonting så var det bara att räcka upp armen.

Vid det laget hade några av de andra flickorna börjat snyfta tyst, en del pojkar såg smått glansögda ut, vi hade ju inte varit med om något liknande förut.
Fröken kände sig nog lite desperat, så hon la in en högre växel och försökte tala om hur underbart det var i skolan, och hur mycket vi skulle lära oss, men det fick bara till följd att fler började snyfta. "Var är mamma?" sa någon. "Din mamma har gått hem." sa lärarinnan. "Hem!??? Hur ska jag komma hem då? Jag vill att mamma kommer!" "Hon kommer, hon kommer och hämtar dig sedan." sa den alltmer stressade lärarinnan. "Men när då?" Jag kan ju inte klockan!" pep det upprörda barnet.

Jag kände ju själv att mina tårar inte var långt borta, jag kämpade emot och jag hoppades att pappa och mamma kunde klockan bättre än jag, för annars låg jag risigt till, sedan började jag fundera på hur länge det här skulle fortgå, så jag räckte upp armen och sa "Fröken, fröken, hur länge måste man gå i skolan?"
"Ja, idag slutar vi tidigt." sa lärarinnan.
"Nej, men hur länge, sedan menar jag," framhärdade jag.
"Ååh... Jaa, i nio år. Minst." strålade lärarinnan som antagligen kände en viss lättnad att prata med ett barn som inte grät.

Då brast det för mig. Det var precis som i Kalle Anka, när man såg björnbusarna bli tillfångnatagna och i nästa ruta är det bara ett stort svart galler som faller ner.
Jag grät så att tårarna sprutade.
Hela mitt liv kändes förstört.
Nio år.
Minst...
Tårarna rann hela den dagen i skolan, jag grät när mamma kom och hämtade mig och jag grät hela vägen hem.

Ja, herregud... Kanske dagis och inskolning hade varit en bra idé, nu när jag ser tillbaks...
Och nu sitter jag här och funderar, minnet är så starkt, hur det kändes och den totala känslan av att barndomens kravfria tillvaro var slut (ja, du har rätt, jag klädde det inte i dem orden, jag var trots allt bara sju, men känslan var precis den...) och jag undrar, är det bara jag som minns det så starkt, den första dagen i den första skolan i den första klassen? Jag tror inte det, men jag är ju också säker på att alla inte upplevde det så hemskt som jag gjorde. Jag skulle bli glad om du delade med dig. Om du minns....

lördag 13 september 2008

Ljudchock.

Locket i öronen släppte för en kort stund.
Herregud så högt jag har haft på tvn. Jag kan aldrig mer se mina grannar i ögonen. Eller säga ett endaste lite jota om hög volym.

Obs, obs, VECKANS FYND!!!!

Finnes: Ett styck förkylning med hela kittet, och då menar jag HELA kittet, inleds synnerligen snabbt med ont i halsen, typ som om du svalt ett rivjärn, eskalerar sedan med feber som får dig att hoppa i takt med att feberkurvan går upp och ner.
Nästföljande dagar kan du sedan se fram emot att nysa och fundera på om huvudet ska åka av eller inte, när det lugnat ner sig så kommer hostan, en synnerligen fantasirik sådan som väntar med att utveckla sig till framemot natten så att du med gott samvete kan tillbringa din tid vaken i soffan och se just alla de där repriserna du drömt om hela natten.
Mornarna tillbringar du sedan lika livlig som vilken grönsak som helst, en kopp kaffe frigör sedan nysmolekylerna igen så att du inte är helt sysslolös.

Efter några dagars nysningar och nätter med hosta och den alltid så kära televisionen så kan du också inte låta bli att lägga märke till att det är prima träning för lilla maggen och bröstkorgen.
Vidare kan du se fram emot att betacka dig för all slags social kontakt utanför den egna lilla lyan, den hesa rösten slänger jag med på köpet, tveka inte, nu kan du äntligen låta som Janis Joplin och sjunga med i alla hennes klassiker och kanske låta mer som Janis än Janis någonsin gjorde.

Allt detta erbjuder jag dig för en ringa penning, i nödfall kan jag tänka mig att ta betalningen i mörk choklad och guinness, svara fort under kommentarer så kommer jag att låta leverera förkylningen i lika sprillans gott skick som jag själv fick den!

fredag 12 september 2008

Tänka sig....

Jag sitter här och känner mig lite uppmärksammad här, jag.
Har fått en inbjudan till en smygpremiär av Sveriges Television.

När jag såg kuvertet muttrade jag hest, (för nu har jag en ytterst hes intressant röst, ungefär som om jag livnär mig på whiskey och cigaretter) "Men vad vill SVT mig? Tv-licensen har jag ju betalt? Och de har väl inte hand om det???"
Slet upp kuvertet och såg att jag var inbjuden till tjejkväll för en TV-premiär i den lilla bondhålan som vi skämtar ganska glatt om så fort vi får tillfälle. Egentligen är det inget fel på den lilla bondhålan, men varje stad behöver en annan stad att driva med.

Vidare fick jag ta med mig en väninna om jag vill... Funderade på om jag skulle gå för ett ögonblick, slöt ögonen och såg kaviar och champagne segla framför ögonen på mig, mig själv i ett svart fodral och uppsatt hår med klackar som räcker en halvmil tills verkligheten knackade på med ett gapskratt.
Öppnade ögonen och tänkte att det var ju en trevlig liten dröm, kanske med en bismak av feberhallucinationer, men ändå...

Men lite smickrad känner jag mig, tänk att SVT vet att jag finns. Och att jag betalar tv-licens.
Tänka sig...

Kanhända jag låter bitter. Och förbannad.

Ulrika marken skedde utan min medverkan igår. Snyft och snörvel och stora krokodiltårar, en favoritmarknad med vidhängande äkta original, äkta "skogsfolk" som bara kommer ut vid marken, just precis en sån som jag ska bli när jag blir äldre. Antingen det eller äldre tjurig tant. Jag har inte bestämt mig än...

Men, det är tur man har vänner. En kom upp med lunch från en restaurang, en synnerligen intressant variant av raggmunk, en raggmunk som till och med var sämre än den jag försökte göra som fick känsliga själar att skrika "Oh, hur kan du misshandla en potatis så och sedan kalla den raggmunk?"
Jag trodde aldrig jag skulle möta min överman på det planet, men igår så... Det bästa med den raggmunken var lingonen.

Två andra vänner jagade omkring på marknaden, en efter en krydda, en annan efter strumpor eftersom jag lider av svårartat motivstrumps-syndrom.
Strumporna har jag fått rapport om att de är inhandlade, mycket roliga motiv som fick mig att klappa händerna och jubla hest som en säl.
Kryddan har jag inte hört något om, Pälsis lovade att jaga efter den som en rasande tiger och nu är jag smått oroad att de tagit in henne på kreatursmarknaden och att hon inte tagit sig ut...

Vad sa du? "Hur det är med mig?" Åååh, tack för att du frågar, jo, jag är numera komplett döv på ena örat, tyvärr inte dövare än att jag hörde grannarna gräla inatt. Den där sången med Wilmer X "Be mig aldrig mer" ekade genom skallen och jag önskade mig flera mil bort.
Det är något alldeles för privat att höra andra bråka, man vet hur ont det gör att vara så arg eller den som någon är arg på, och man hör smällarna i dörrarna och de upprörda rösterna och allt man önskar är att de ska bli sams, eller också undrar man om de vaknade nu imorse, som två soldater i motsatta läger där freden är en tunn hinna och allt de säger vägs på guldvåg. Jag vet inte hur det gick, men jag hoppas det gick bra.

Vännens operation blev uppskjuten. Vad ger du mig för det? De ringde i onsdags och när hon frågade när det kunde bli av så sa de, "om en vecka, några månader, något år, vi vet inte...."
Hon blev uppmanad att stämma dem, för som de själva säger "Så här ska det inte få gå till."
Men.
Det krävs att man är ganska frisk för att orka med att stämma och bråka. En stor uppgivenhet känns just nu, och man inser ganska snabbt att vi bor inte längre i det landet som en gång hade den bästa sjukvården i världen. Jag tror inte det är sjukvårdens fel, inte de som jobbar i sjukvården men jag lägger skulden på politikerna. Men, till syvende och sist, det är folket som röstat politiker till makten, så vi har en skuld vi med, eller hur?
Var det så här vi ville ha det? I så fall borde vi vara nöjda nu, eller hur?
Vi river ner folkhemmet och vi bygger något nytt på halvsäkra grundvalar, privata sjukförsäkringar tar hand om oss, men då får vi se till att vi inte är så sjuka att vi inte kan ta dem.
Vi lägger åldringarna vid två på eftermiddagarna, och vi har inte tid för andra. Men vi kan ha 105 tv-kanaler och högsta bredbandsanslutningarna så att vi kan surfa riktigt fort.
Låter jag bitter?
Det är väl inte utan att man blir det. Och förbannad.

onsdag 10 september 2008

I förbigående och i tysthet.

Just nu lider jag i tysthet. Jag är tapper, stoisk och tystlåten.
Frågor om "Vill du ha nässpray?" besvaras med ett blängande och "Jag är faktiskt halvfinne, vi klarade oss inte så länge i finska vinterkriget genom att dutta omkring med nässprayer!" och sen fnyser jag.
Frågor om helgen besvaras med en suck och "Jag ved idde. Jag ska va sjuk."
Frågor om jag har lust att prata i telefon besvaras med en suck. "Prata du. Jag har ju inget annat för mig äd add ligga här."

Jag är tapper, tyst och stoisk. Jag uthärdar.
Larv som att "det är ju bara en liten förkylning" besvarar jag med ett höjt ögonbryn. De har ingen aning om vad de talar om. Jag ägnar mig inte åt små förkylningar, jag har stora förkylningar med allt vad det innebär. Jag hostar. Jag svär. Jag nyser. Jag rosslar. Jag gör fula miner åt nyhetsmorgons programledare som verkar misstänkt friska medan jag ligger här och är så förkyld. Jag blänger på folk som går till jobbet. Där går de. Och här ligger jag som har så mycket viktigt att utföra. Men jag uthärdar. Jag är stoisk. Och tyst.

Lite som de karga viddernas kvinna känner jag mig allt. Suckar nästan belåtet, men det vore ju förmätet av mig så jag hejdar mig och suckar lite lagom tappert istället. Bläddrar i tv-tablån och ser att Denis Leary ska göra ett framträdande i tv, funderar på om jag ska orka och se honom och beslutar mig för att krockar det inte med något viktigt som att sova lite så ska jag nog kunna klämma in det. Jag får väl försöka hålla mig vaken.

tisdag 9 september 2008

Inte riktigt än...

Jag var visst lite före min tid. Så jag kan lika gärna skriva ner vad jag tänkt på ett tag.
Har sett tillbaks på sommaren, undrat vad jag kommer att minnas som bäst, för det är ju som så med minnen att man väljer inte själv vad som man kommer att minnas utan minnet väljer själv.

Och det är en bild som kommer tillbaks, eller ett minne som kommer tillbaks ständigt, ett sådant minne som nyper till i hjärtat men inte alls på ett obehagligt sätt. Det enda som stör mig med det minnet är att en soptunna är med i minnet. Det borde varit mer poetiskt men icke...
Men i alla fall, när jag står på landsvägen, vid soptunnan och det där rådjuret hoppar över vägen, inte alls långt från mig och han tittar på mig, jag tittar på honom och sedan försvinner han ut i skogen, och jag ser ut över åkrarna mot horisonten. Att något så platt kan vara så vackert, det är märkligt. Jag undrar nu hur länge jag stod kvar där, det känns som det kan ha varit en evighet, ibland kan man inte se sig mätt. Och jag tror att det var just där, just då jag verkligen kände att det var dags att börja göra mina efterforskningar efter ett eget ställe, en egen soptunna och egna vyer. Jag tror det var just där och just då...

Det är märkligt att för en del så är ensamheten det värsta som finns, du vet, jag hörde på radion om folk som börjat motionera, de sa att det var så tråkigt att gå själva, att de var tvungna att lyssna på en ljudbok eller att höra på musik när de gick...
Det är fullständigt obegripligt för mig, det känns lite som att beröva sig själv upplevelsen av naturen och av känslan att tankarna kommer och går just precis som de själva vill. Det är lite som att de inte litar på att de själva kan vara intressanta nog för att umgås med, utan de måste lyssna på andras tankar och musik för att ha något utbyte av det. När de istället faktiskt kan utnyttja den tiden till att lära känna sig själva. Och ja, jag är medveten om att det kanske låter som jag är en ganska självupptagen person som trivs vansinnigt bra i mitt eget sällskap, hmm, men jag menar som så, att med sig själv är man ju, vare sig man vill eller inte, så varför inte ta tillfällena i akt för att lära känna sig själv? Du vet, lyssna på sig själv ibland istället för på alla andra? Något sånt menar jag...

Det löser sig nog.

Och egentligen, (och ja, godmorgon kanske jag skulle säga) så är det ju bara att gå till hustomten Lundell som vanligt. "Det är så underligt, så underligt min vän" från "Två gamla hundar."
Det är underligt och det är märkligt hur det blir. När det blir tvärt emot hur man tänkt sig.

Inte vet jag varför det blir som det blir, men just nu går en storm genom mångas liv känns det som. Själv skulle jag väl beskriva livet som lite stiltje. Det är en väntan på den riktiga hösten, under tiden så börjar jag göra i ordning på lyan så att den är höstbonad. Inga ljus, det finns gränser för hur många gånger jag orkar säga till katterna att det är farligt med elden.
Men filtar och plädar och lampor som lyser upp lite grand. Inte för mycket, det värsta jag vet är rum som är klart upplysta, var ligger mysigheten i att sitta som i en väntsal?

Och det regnar järnspikar utanför, sol ska det visst bli senare säger vädergubben. Jag tänker att jag ska ut ändå, regnkläder har jag och en snabb träningsrunda renar alltid huvudet lite. Man tänker så bra när man inte tänker på någonting speciellt och tankarna får flyga helt fritt.

Jag läste ut Vädermannen, det var snudd på som att vara på Österlen. Vad som är där, vad som drar mig tillbaka dit har jag ingen aning om, jag behöver inte veta heller. Det räcker att veta att det är ett andra hem. Eller om det är ett tredje, jag har ju några fler ställen som är som hemma. Fast borta. Men hemma på ett annat vis.
Jag tänker mycket på om jag ska till Öland eller om jag ska lägga tiden på Österlen istället. Ett hav är ett hav, säger en del, men så är icke fallet, det vet vi alla som hittat just det havet som är havet för oss. Jag vet inte riktigt än hur jag ska göra, men jag vet att det löser sig.

Katterna var uppe och sträckte på sig men nu har de somnat igen. Så dumt liksom att gå upp när regnet slår mot rutan och man kan ligga utsträckt och sova så att morrhåren går i vågor. Så dumt. Vi lämnar det till människorna, ungefär.
Ibland tror jag att djuren är smartare än oss människor, å andra sidan så är vi ju djur också även om en del försöker bortse från det. Men jag menar, jag är ganska övertygad om att det finns djur som är intelligentare i sitt sätt att leva än vad vi är.
Hmm.. Nej, hördu, dags att gå ner i tvättstugan igen. Kom inte och säg att jag inte vet hur man ska roa sig en tisdags-morgon....

måndag 8 september 2008

Bränn alla broar.

Det är underliga tider nu. Strange days som Doors sjöng.
Så många bekanta och vänner som bryter upp, är det hösten som gör sig påmind och påminner om att det känns som höst i deras liv också?
Jag vet inte. Men jag vet att vi pratar mycket, kvinnor gör ju det, sägs det.

Vi diskuterar om det är värre med en lögn eller om det är värre att enbart berätta en bit av sanningar, att välja att utesluta de delar som kanske kan bli besvärliga.
"Ja, det är värre när man inte får veta allt." säger en.
"Nej, men det kanske görs av hänsyn?" säger den andra.
"Men om det görs bara för att den personen ska slippa att stå till svars?" säger en tredje.
"Det är värre med lögner" säger en fjärde.
Och jag säger
"Ni vet, ett citat jag kommer att tänka på är "Bränn alla broar." Det är kanske det man ska göra?"
"Man kan ju inte bränna allt? Ens förflutna är ju med ändå."
"Bränn och gå vidare, men ha kvar det som är bra?"
"Jag vet inte, det låter typiskt manligt, "bränn alla broar" liksom. Så enkelt är det ju aldrig."
"Nej... Det är kanske inte det. Men jag gillar det uttrycket, ibland måste man bränna vissa broar för att en del människor inte ska ta sig över längre..." säger jag.

Och vi fortsätter att diskutera, vi vänder och vrider och vi säger "Och sedan då? Ska man träffa någon ny igen och allt är sååå underbart... För ett tag, och sedan är vi på väg i nerförsbacken igen? Vad är det för mening med det??"
och någon annan säger
"Jag vet bara det att jag ska aldrig, aldrig mer slösa min tid på någon som inte kan prata! Man måste ju kunna prata med varandra!?"
och någon annan säger
"Men det är ju just det, "Man" kan sällan prata, eller i varje fall, de män vi väljer pratar inte. De gör."
"Så är det..." säger någon annan. "vi har ju faktiskt gjort ett val vi med, det är ju inte som att vi inte är delaktiga i att det har blivit som det blivit, men vafan... Man överser så länge men till slut kan man inte överse allt för det har blivit en hög som blivit ett berg som blivit högre än Kilimanjaro och allt man ser är allt som irriterar och man vet att man aldrig kommer att vilja ens försöka att kliva upp på berget för att se om utsikten är bättre därifrån, man tar en annan väg och ja, kanske man bränner en bro, en hängande bro som gått till den andra människan som man en gång tyckte var underbarast i världen. Men det räckte inte."

"Jo. Så är det kanske. Vi är inga bergsbestigare. Vi går runt. Eller finner en annan väg. Eller inte."
"Men jag vill ju bli gammal med nån!" säger en.
"Jo, vem vill inte det?" säger någon annan.
"Men hur ska det gå till? Om man aldrig hittar hem? Eller till ett berg som är lagom högt med en lagom trevlig hängbro där inte allt gungar fram och tillbaks så man blir yr?"
"Jag vet inte."
"Man kanske skulle varit nöjd med vad man har? Inte bry sig så mycket? Låta åren gå och vara lite lagom smånöjd?"

Och vi suckar och vi tänker att det blir inte lättare med åren. Det blir inte lättare att förstå sig på andra människor, eller att ibland förstå sig själv heller.
Och utanför fönstret är det höst, det luktar eld i luften, jag vet inte riktigt vad det är folk bränner så här års, det är nog inte broar, men någonting är det.

fredag 5 september 2008

Jag skulle nog vilja vara en av dem.

Vi var i Adelöv igår, på marken. Jag kom på mig själv med att gå omkring och småle när jag lyssnade på folk, den där småländskan som inte är riktigt jätte-småländska men ändå har en smak av stenig åker och småländsk envishet.
"Tänk så där har jag pratat" sa jag till guben. "Det gör du fortfarande ibland." sa han.
Funderade på om jag gjorde det, jag tycker inte det själv, men det är möjligt att jag gör, jag märkte att när jag pratade med folk var det lätt att falla in i min gamla dialekt, som om den bara ligger och väntar på att komma till användning igen.
Närkingska pratar jag definitivt inte längre, men ett tag gjorde jag det. Riktigta "Hjalmar-iiiin" och snabbt och precist.

Kom på mig själv med att gå och längta efter Bombi-Bitt-marknadsstämning, visst, det var ju inte rätt marknad men någonting går förlorat när var och varannan knalle har precis samma saker att sälja. De roligaste knallarna är de som kanske varit hemma och tömt sina garage och vindsförråd eller de som åkt länge på marknader och kan prata om vad som helst hur länge som helst med vem som helst. Där stannar jag gärna länge.
Undrar hur det skulle vara att åka runt sommarmånaderna och sedan att invänta nästa års marknader.
Tänker på äldsta vännen som for Sverige runt på somrarna, jag visste aldrig var hon var eller vart hon skulle, ena dagen Öland, nästa i Dalarna, hemmet alltid med i form av husvagn och folk som samlades på kvällarna, när alla marknadsbesökarna gått hem. Satt vid en eld och berättade saker om hur det varit, och hur det skulle kanske bli.
Upp tidigt som fan och sent i säng, regn som hotade att förstöra varorna, blåst som tog tag i presenningarna och dåliga platser och bra platser. Sol som steker eller en halvmolnig dag, som enligt henne var det mest perfekta vädret.
Bilar som gick sönder lite varstans och lite mat i förbifarten. Alltid något att berätta när hon kom hem, och det var många gånger jag tänkte att det lät som en härlig tillvaro. En jobbig men härlig tillvaro...
Att se något nytt varje dag, nya människor och att alltid vara på väg någonstans.
Och sedan, vintrarna med färre marknader, men när våren kom så var de ute på vägarna igen, hon sa ofta att efter vintern när den första stora marknaden drog igång igen var det som att återse sin familj igen, en del nya ansikten som tillkommit, en del som fallit ifrån.
Det är något lockande över den tillvaron, något som får mig att alltid titta lite extra på knallarna, undra vart de ska, var de kommer ifrån och hur det kom sig att de blev knallar från början. Jag ser på dem och ja, jag är lite avundsjuk på dem, jag önskar ibland att jag var en av dem. Alltid på väg, bort ifrån eller till något.

torsdag 4 september 2008

"Vad blir det till middag?" "Gräs och bildäck."

Guben och jag har definitivt inte samma smak när det gäller mat.
Han är köttätare med stort K.
Jag äter också kött, men det är för det mesta fisk.

I alla fall.... Igår ville han ha Kött!
"Mhm... Biff eller fläskkotlett?" sa jag lagom entusiastiskt.
"Mmmm" sa han och tänkte "Biff... Nej... Fläskkotlett!"
"Okay." sa jag.

Inhandlade några grisar på ICA och gick hem för att steka livet ur dem...
Sedan gjorde guben entré, tittade ner i stekpannan och sa "Hur gör du för att få dem så där vita?"
Sanningen att säga hade jag funderat över det själv, jag menar, jag har ju sett andra fläskkotletter och de är gyllenbruna, men det var definitivt inte mina. Till saken hör väl kanske att jag är urdålig på att steka rött kött.
Ganska snabbt sa jag "Ingen konst alls! Så där ser de ut innan de är stekta ordentligt!"
"Mhm..." sa han lite misstänksamt men gick ut ur köket så att jag kunde fundera i lugn och ro hur jag gjorde.
Vred på värmen ytterligare och så kom Jamie Oliver i tankarna "Hmm, hade inte han...? Jo, det hade han! Han hade rosmarin på kotletterna, jättegott sa han, har jag för mig... Hmm..."

Sagt och gjort, jag strödde rosmarin över, lite salt och peppar men när jag fick tag i koriandern hejdade jag mig och tänkte att allt går ju inte till allt.
Vände på fläskkotletterna som nu visade upp en klar färgändring, lite så där vackert bruna som de ska vara.
Upp med hela anrättningen på tallriken och så kom guben in.
Han åt och sedan när jag frågade om det var gott sa han att "jo, det var gott, men nästa gång vill jag inte ha gräs på kotletten."

Påminner mig om när jag lagade till någon kinesisk rätt, med ingefära och efteråt när jag frågade
om det var gott så sa han att det där gula som var hackat smakade som bildäck.
"Mhm." sa jag något misslynt eftersom det inte var den effekten jag hade eftersträvat. "Men det är inget fel på bildäck," sa han snabbt" det är gott!"

Han är ganska söt, säger vad som helst ibland för att pigga upp mig, dock funderar jag fortfarande på hur han kan veta hur bildäck smakar.

Mindre än en vecka kvar.

Mindre än en vecka kvar till äldsta vännens operation.
Vi väntar och vi hoppas att det inte ska bli uppskjutet igen, vi pratar om allt som ska och allt som kommer att gå att göra efter.
Vi säger att "Vi åker till Omberg, går upp och ner i backarna (inte fysiskt sett alltså, det finns gränser för vad två medelålders damer tror att de kan...) grillar i Stocklycke, vi går ut, precis vart du vill, för du kommer att orka då!"
Och hon säger att egentligen kan hon inte föreställa sig hur det är, hur det kommer att vara, att andas som folk igen. Hon minns inte riktigt och jag kan inte förklara heller hur det är.
Men vi kan prata om hur det kommer att vara, hur det kommer att kännas, men vi vet nog båda två att vad vi än säger så kommer den verkliga känslan att slå fantasierna med hästlängder.

Jag sa igår att "Efter någon vecka så kan vi börja gå, då följer du med mig!" och hon bligade på mig och sa "Efter en vecka? Jag opereras ju på torsdagen, hur skulle fredagen vara för dig?"
Jag gillar den attityden, den bådar gott, men som jag sa, det finns inte en chans att jag drar med henne ut i skogen dagen efter. Blommor och choklad kan jag komma med, men springskorna får vänta lite.

Tills dess fantiserar vi vidare, en dag mindre säger vi och är det inte konstigt hur sakta tiden går, när man väntar på något? Reellt så går tiden lika fort som den alltid har gått, men det känns inte så. Som någon hänger i timvisaren och stretar emot. Det är underligt det där...

Endast ett.

Det är inte klokt vad man lär sig även när man inte är ute efter att lära sig något...
Jag satt igår och letade efter vargkors på nätet, det var inga större problem, det finns en uppsjö, men riktigt intressant blev det när jag började leta efter historien bakom vargkors.
Visste du, till exempel att endast ett vargkors har blivit upphittat?
På Foss, Island?

Endast ett. Det är något magiskt över det.

Dock kan jag inte, hur jag än letar hitta en autentisk bild av detta vargkors, smått irriterande eftersom jag verkligen vill se hur det såg ut. Det riktiga, alltså...

Vidare läser jag att ingen vet med säkerhet om det är en variant som gjordes medan asatron fortfarande levde och kristendomen var på frammarch....
Och tankarna pilar iväg, var det en viking som någon tvångskristnat, som satt och smidde ett kors och sedan tänkte "Ja ja, det får väl gå, men helt kan jag inte överge Tor och grabbarna." och sedan gjorde han ett varghuvud?
Och att det tvistas om det rentav kan vara en hund istället. Eller ett lejon.
För min del så vet jag, att det är en varg.
Ett av de finaste djur som finns.

tisdag 2 september 2008

Burr.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det här.
Det verkar som om att en låt som satt sig i huvudet som en sommarplåga är (jag kan knappt med att skriva det, men jag ska försöka...) är Plura och Lasse Stefanz (burr....) "En runda i baren."

Jag hörde den, innan jag skulle ut och gå och blev småglad och tänkte att "Jamen, den där hörde jag när jag var ute ensam i busungarnas hus, när jag satt i matsalen och åt, det var fint!"

Så nu är för alltid tillvaron där ute förknippad med Lasse Stefanz.
Burr.

Något märkligt.

Det är något märkligt över att fortfarande, vid den här åldern få finnar?
Den som sa att finnar är ett övergående fenomen i tonåren kan uppenbarligen inte ha haft en aning om vad de talar om.

måndag 1 september 2008

So long and thanks for the fish....

Hade huvudet under armen när jag skulle förbereda lunchen idag.
Tog fram ett stycke fisk och ställde på köksbordet för att tina.
Gick ut i vardagsrummet för att röja upp efter gårdagskvällens popcornsövningar.
Traskade in i sovrummet och bäddade eftersom katterna verkade för en gångs skull ha annat för sig.
Skurade toaletten.
Satte mig lite framför datorn.
Pratade i telefon med äldsta vännen, om tio dagar blir operationen om allt går vägen. Eller rättare sagt, allt måste gå vägen. Om jag får bestämma.
Vandrade in i vardagsrummet och bläddrade lite i en bok.
Rökte på balkongen.
Traskade förbi datorn och tog en omgång med asteroid-spelet.
Gick ut i köket, Diesel satt på köksstolen och funderade, Asta satt vänd mot elementet i egna tankar, började spola upp vatten till disken.
Traskade ut i vardagsrummet och letade efter Vädermannen.
Hittade den inte där men däremot under Hagdahls kokbok i sovrummet.
Gick tillbaks till köket för att stänga av vattnet.
Noterade i ögonvrån att Diesel stod på köksbordet.
"Jaha, katt på bordet" tänkte jag "där får han inte vara!"
Sedan kopplade det ordentligt när jag vände mig om.
Visst stod Diesel på bordet, visst åt Diesel rå fisk.
"Men kattdrummel, det där är min LUNCH!" ylade jag och lyfte ner honom på golvet.
Gensvaret jag fick var lika med noll, i hans ögon läste jag bara "Fisk, fisk, FISK!"

Så det blev ingen fisk för mig till lunch. Däremot för katterna.
Vad var det jag sa i ett tidigare inlägg? Toffel? Javisst.

Värdelös kunskap...

Det slog mig nu, det här med lokalsinnet eller snarare bristen på det, det är en ständig källa till glädje för mig...
Är guben och jag ute och åker frågar jag "Har vi åkt här förut?"
"Ja, typ tio gånger..."
"Men kanske aldrig åt det här hållet?"
Suck från guben. "Jo."

Jag vet inte varför jag inte har förmågan att känna igen mig förrän jag praktiskt taget har nött in en plats eller en väg, det är likadant med ansikten. Jag känner inte igen människor jag bara mött några gånger. Då måste de ha gjort något storstilat annars så är det helt blankt.

Däremot minns jag saker som är totalt värdelöst vetande. Tala till exempel om för mig att man andas med en näsborre i taget eller att Rolling Stones stämde Verve för att ha använt deras musik för mycket i "Bittersweet Symphony."
Tro mig, sådana här saker glömmer jag aldrig.
Vad jag ska ha för nytta av det har jag däremot ingen aning om.

Nästa gång lämnar jag den hemma. Kanske.

Jag skulle aldrig ha skaffat en cykeldator.
Jag kör numera med huvudet nästan inborrat i den medan jag nogsamt ger akt på km-tal, temperatur, längd, intervaller och så vidare.

Jag är inte bara en fara för andra cyklister, jag är en fara för mig själv.
Även om benen skriker "Men för helvete människa, nu får du väl vända annars lovar vi att inte trampa en meter till" så muttrar cykeldatorfanatikern inom mig "Hm, intressant, om jag tar några kilometer till och börjar från noll och sen pedalar som ett skållat troll, hur fort kan jag åka då?"

Idag när jag lyfte blicken från min ack så kära lilla mojäng var jag helt plötsligt ute på landet, eftersom jag aldrig haft något lokalsinne att tala om så blev det hela helt plötsligt onödigt spännande.
Vilken väg hade jag tagit för att komma hit? Genom allén därborta? Eller åkte jag till höger förut? Vänster? Rakt fram? Var var jag???

Vände cykeln och tog en väg på måfå. Inte fan kände jag igen mig. Man gör inte det om man envisas med att sitta och glo på en mojäng.
Vände och tog en annan väg. Mycket fin natur upptäckte jag, men inte kände jag igen mig.
Vände igen och åkte rakt fram ett tag och har man sett på sjutton, ett kyrktorn jag kände igen!
Stor glädje och ner med huvudet över cykeldatorn igen för att se temperatur och hur långt hemifrån jag var.

Susade med god fart in i stan och sedan tänkte jag att "När det går så här bra så ska jag tråckla mig fram i det där villaområdet som borde vara en genväg hem."

Mycket bra idé. Gubbarna som höll på att jobba med fjärrvärmen i gatorna såg smått undrande ut när de såg mig fara fram och tillbaka längs radhusgatorna. Men det tog inte längre än tre kilometer innan jag hittat till den cykelväg jag faktiskt känner igen.

Nu när jag sitter här, en och en halv mil senare (jag älskar att skriva "mil", det får det att låta så mycket jobbigare än det är...) så funderar jag faktiskt på att lämna cykeldatorn hemma nästa gång.
Men jag vet ju, det lär jag aldrig göra.