lördag 30 augusti 2008

Jag reser.

Just nu är jag på turné med Willie Nelson och Kinky Friedman, i en buss någonstans i USA, detta växlas med ingående turer på Österlen ihop med Vädermannen av Lundell.
Jag reser utan att flytta mig en bit i soffan.
Fantastiskt.

fredag 29 augusti 2008

Jag är inte nån major, inte alls.

Tänk... Pälsis (som numera går under namnet Fimpen bara jag kan komma ihåg det.) kallar mig ibland major.
Precis som om jag skulle styra och ställa med folk?
Jag?
Som är så mild som en västanvind som susar i höet en ljum junidag medan solen leker tittut mellan asparna?

Jag vet inte riktigt var hon fått det ifrån och jag slår ifrån mig med både bak- och framfötterna varje gång jag hör det.
Visst kan det hända att jag har yttrat något som kan låta som en order i andras öron men i själva verket är det ju mer ett milt försök att tala om att alternativ inte finns.

Hmm.

Eller jag menar, det är i själva verket ett ljuvt försök att visa att mitt förslag är det enda rätta.

Hm.

Jag menar, som så, att det jag uttalat är i själva verket en mild önskan om vad jag skulle vilja, lika blygt framsagt som en viol som står och nickar för sig själv på en blomsteräng.

Just så menar jag, ja!

Så, att jag har (råkat) planera kvällens övningar utan att fråga någon annan (eftersom ingen har varit intresserad nog av att prata med mig om vad jag skulle kunna tänkas ha för önskningar, här där jag går som en mild anemon och behagfullt dammar) är absolut inga majors-taktiker.

Jag bara råkar ibland se saker som jag vet (eller jag menar, som jag önskar att fler än jag deltog i och vad är det egentligen för fel med att försöka och ordna det lite trevligt?) skulle kunna vara trevliga...

Såå... Det är
(kanske, för de som vill, för de som känner sig manade, absolut inget tvång osv)
fullt möjligt att vi
(troligen, om jag får min spröda önskan hörd)
kommer att befinna oss
(eller inte befinna oss, jag är som sagt var en mild varelse)
på ett ställe där vi kan dricka öl och lyssna på Beatles-covers.

För att vara helt ärlig, vilket är en honnörsflagg för mig (hm, det där lät misstänkt militäraktigt.) så kommer jag att med min maskroslika envishet försöka att driva igenom att vi ska ner dit.

Men som sagt, nån major är jag inte. Inte alls...

Vet hut, gubbstrutt!

Egentligen, så ville jag komma till det här...

Jag menar, det är knappast en statshemlighet att jag älskar Piraten, inte heller att jag kan bli lätt svart i ögonen om någon uttalar sig mindre fördelaktigt om Lundell eller om någon säger att Kinky Friedman är en tråkig tomte. Eller att Kim Larsen är Danmarks svar på dansband.
Då blir jag gramse. Irriterad.

Eller om någon säger att Ferlin är snabbköpsprosa och "tacka vet jag Majakovskij!"
Inget ont om moln i byxor, de få dikter jag läst av honom är helt okay men de nästlar sig inte in i min själ så som Ferlin eller Bergman eller Fröding.
(fast, gör inte som jag gjorde en gång när jag hade influensa och tänkte läsa "något lättsamt för att förströ mig" och tog itu med de tre delarna om Frödings liv.)
Till mitt försvar ska sägas att jag inte var bekant med Fröding överhuvudtaget. Det blev jag dock ganska snart och det var inte någon munter läsning.

När jag hade kommit till passagen där det berättas om hur Heidenstam uppmuntrade Fröding att publicera "En morgondröm" men sedan inte stod bakom honom när han åtalades så var jag färdig att åka upp till Övralid och säga "Vet hut, gubbstrutt!"
Jag vet... Lite sent att komma och läsa lössen ur pälsen på honom nu, men det var så det kändes.
(Vid närmare eftertanke känns det så fortfarande, varje gång jag åker förbi avtagsvägen till Övralid så muttrar jag i bakhuvudet "Gubbstrutt!" )

(.... Och ja, jag vet. Säkerligen hade Heidenstam goda egenskaper också, det är jag fullt införstådd med. )

Men ibland är det så skönt att vara genuint partisk.

Riktigt uppfriskande, faktiskt.

Och ja. Jag tappade tråden igen. Jag ber om ursäkt. Jag kanske gör ett försök senare...

Toffel? Jodå, visst.

Jag höll på att säga att jag vetifan vad det är med kanal 8, mer än att de stör mitt "ligga i soffan och sprätta med tårna medan jag deklarerar att "det är tur att det är bara skit på tvn så jag kan ägna mig åt viktigare saker."

Som nu ikväll t ex... Vad skådar mitt norra öga när jag ögnar igenom TV-tablån?
Stephen Fry!
Jo, jag sa Stephen Fry!

Jag älskar Stephen Fry! Eller för att vara korrekt, jag älskar hans tolkning av Oscar Wilde, jag älskar hans böcker och det jag sett i intervjuväg får mig att känna att jag lätt skulle kunna dela en pint med honom och älska honom som person. Tror jag. Jag är inte säker, men jag bryr mig inte speciellt. Man kan inte vara så jäkla svensk jämt och bara tycka att folk är "lite bra" eller "lite lagom" eller "lite dålig" jämt.
Man måste tillåta sig att älska saker och personer mellan varven. Helhjärtat. Utan att någon tråkig jäkel piper "Men, han sa ju si?" eller "Men han är ju så?"

Det spelar ingen roll. Visa mig en enda person som du älskar rakt av som du tycker inte har några mindre tilltalande egenskaper och jag ska min själ peka på din spegelbild och säga att "jo, visst är narcissism trevligt men det blir ju lite enahanda i längden."

Jag är helt för att man ska älska saker och personer riktigt förbaskat hett och passionerat. Trots eller kanske just för att de är lite Tjalle Tvärviggiga mellan varven.
Vill man ha någon som bara stryker en medhårs hela tiden så kan man alltid skaffa sig en snigel som husdjur eller något.

Katt ska man definitivt inte skaffa sig, se bara på mig, jag är en vacker toffel personifierad, där jag tomtar omkring och pratar med de små pälsdjuren allt medan de gäspar och sträcker på sig, vackert är också att se hur jag faller till föga för deras stirrande (absolut inte bedjande) blickar när jag sitter och äter och ger dem min mat.

För att inte tala om repliken jag hörde mig själv säga igår morse.... Den gick såhär... "Ska ni gå upp nu från sängen så jag kan bädda den?"
Gensvaret var lika talande som om jag hade pratat med två tegelstenar.
Och vet ni vad jag gjorde?
Inte skuffade jag katterna ur sängen. Nädå. Jag traskade vidare och lät de små liven ligga kvar i sängen. "Bädda kan man alltid göra senare" sa jag.
Sedan skärpte jag mig, gick tillbaka in i sovrummet och röt (med mjuk och trevlig stämma) "Upp med er, ni har väl bättre saker för er än att ligga och håra ner en säng!?" varvid jag välte Asta Katt ur sängen och lyfte ner Diesel på golvet.
Sedan så förde jag en osynlig tillvaro i några timmar medan katterna ignorerade mig totalt.
Men, som sagt, vid middagsbordet hade jag deras fulla intresse igen. I de tjugo minuter som utfodrande tog...
Jo, jag vet. Toffel nummer ett, det är jag det.

torsdag 28 augusti 2008

Det biter sig fast.

Det finns mycket jag tycker om i "Drömmar vid havet" av Björn Larsson.
En del avsnitt biter sig fast i minnet och en del ord funderar jag länge över.

Som de här till exempel när Marcel pratar med matrosen Castro....

"Felet är att tyranner och deras medlöpare bland vanligt folk inte har någon fantasi. De kan inte leva sig in i hur det skulle vara att vara någon annan än den de är eller hur andra har det.
Fantasin, Castro, inlevelseförmågan, konsten att berätta och förstå sagor, det är det dom gör oss till människor. Utan det är vi djur som alla andra."
Marcel tömde sitt glas.
"Glöm aldrig det, Castro. Berätta sagor, gör det, när du kör dina ungar till skolan i Mercedes!"
Castro nickade för sista gången den kvällen.
"Till och med Bibeln och Koranen är bättre än inga sagor alls", la Marcel till."



Du förstår va? En bok väl värd att läsa. För alla som glöder och har fantasi, eller behöver komma ihåg vad berättelser kan vara.

måndag 25 augusti 2008

En karl med gott omdöme.

Jag läste ut Jan Sigurds "Prästen som blev frälst" igår.
På bokomslaget stod det att det var som "Piraten på 2000-talet", något som fick mig att skeptiskt rynka på ögonbrynen, eftersom ingen kan vara som Piraten, om du frågar mig.
Piraten är Piraten och han spelar i en helt egen liga. Som om det var en fotbollsliga skulle kallas Piratenligan givetvis och där alla andra författare skulle komma in på gräsplanen och göra självmål och sedan tacka för sig med rodnande kinder.
Å andra sidan så vet jag ju också att i reklamvärlden kan folk kallas precis vad som helst utan sin egen förskyllan.
Så visst lånade jag boken, jag menar titeln gjorde mig nyfiken. Precis som det var menat, antar jag...

Men.
Fan så bra boken var!
Speciellt "Absint", och ja, det är en man som definitivt kan dra en skröna så att jag vänder blad och undrar "Men hur i helsike ska det här gå?"
Och igår när jag googlade så såg jag att han skrivit en bok om andra författare, och gissa vem som nämndes?

Jupp...
Kinky Friedman!

Jag säger bara det, jag visste väl att det var en karl med gott omdöme!

söndag 24 augusti 2008

Igår var jag full, jag var lekfull och yster...

Det finns en dikt som börjar "Igår var jag full, jag var lekfull och yster, idag är jag nykter, skamsen och dyster."


Särskilt skamsen är jag inte, men något dystrare till humöret definitivt.
Härlig var kvällen igår dock, åh så det sjöngs, eller ska jag säga vrålades?
Gamla svenska godingar och utländska godingar, stora poser och huvudskakningar, luftspels-gitarrningar och själfulla ylanden skar genom den östgötska kvällen som blev natt.
Dock behärskade vi oss en smula då någon av oss (kan ha varit jag) upptäckte att för mycket dansande sittande på en barstol kan utgöra en risk för överhalningar, likaså lugnade någon (kan ha varit Pälsis) ner sina rytmiska övningar lite efter att ha intagit en synnerligen själfull pose med bas eller om det var gitarr där hon höll på att göra en överhalning och försvinna bakom bardisken.

Stora applåder och garv utlöste också Pälsis trappgående bakom bardisken, där hon gick nerför en trappa för att en sekund senare uppenbara sig och kliva uppför en trappa.
Jag tror hon gjorde det flera gånger och det var lika roligt varje gång.

Kaffe inmundigades också, likaså klubba som jag utdelade för att vi skulle hålla oss ifrån rökningen lite, men vi upptäckte att en klubba i munnen också effektivt utesluter både sång och prat så det blev ingen stor succé.

En av grabbarna lyckades snubbla in framåt natten, har för mig att han frågade om det var bara Pälsis och jag på klubben, vilket verkade förvåna honom en aning. Dock inslöts han snabbt i vår sånggrupp och vi sjöng "Vi fortsätter spela rock n' roll fast vi håller på att dö" för andra eller tredje gången samma kväll.

Någon gång efter midnatt så skulle vi transportera oss hemåt, eftersom både Pälsis och jag är två värnlösa damer så ringde vi efter taxi, 45 minuter sa taxi-kvinnan så Pälsis och jag insåg snabbt att motion var precis vad vi behövde.
Ut i natten och oh så mörkt det kan vara.
Normalt finns en ljus-sensor där ute, men den fungerade inte igår. Jag önskar att jag hade haft en kamera som spelat in Pälsis skuttande framför lamporna, i sina bästa ögonblick påminde hon banne mig om Nurejev där hon forsade fram och skuttade och viftade med händerna.

Nu hade jag tyvärr inte det så det får förbli ett minne som jag ska vårda ömt och ta fram dagar när jag känner mig lite dyster.
Och ja, om ni tjatar, det var väl lite skuttande från min sida med. Men jag påminde nog mer om en kanin med träningsvärk.

Det jag sitter här och funderar över är hur det kom sig att det tog så lång tid hem. Jag undrar lite vad vi gjorde på vägen, vad jag vill minnas gick vi direkt hem i ganska snabb takt, men klockan sa att det tagit ca 45 minuter för att tillryggalägga en bit som normalt sett går på 20.
Visst pratade vi en hel massa och visst stannade vi upp emellanåt när vi kom på något riktigt genialiskt.

Men som sagt, idag är jag inte speciellt lekfull eller yster, sjunga blir det inte tal om, jag låter som Mimmi Pigg i rösten, så det lär bli en dag som går i tysthetens tecken...

lördag 23 augusti 2008

Monolog för envar.

Jag blev sittande bläddrande i mina poesiböcker här...

Det här är riktigt, riktigt bra!

Av Alf Henrikson:
MONOLOG FÖR ENVAR

Hade jag fått vad jag aldrig fick
så hade det gått som det aldrig gick.
Hade jag mött den jag aldrig mötte
och hade jag skött vad jag aldrig skötte
och hade jag känt vad jag aldrig kände
hade åtskilligt hänt som aldrig hände.

Ja, hade jag gått dit jag aldrig går
så hade jag stått där jag aldrig står.

Ett mysterium, eller många.

Ibland känner jag mig som en cirkushäst när jag vaknar. (ja, jag är medveten om att jag också nämnt att jag ibland känner mig som en bålgeting, det är mycket möjligt att jag är ett zoologiskt/biologiskt fenomen. Man vet inte.)

Men i alla fall, jag måste ut. Som Lundell sjunger i "Ute på vägen igen" :

"Morgonen viskaroch vindarna piskar
Jag vill ut på vägen igen
Den här gamla bilen som ätit alla milen är som en kär, kär vän
Jag måste ut innan jag kvävs av det trygga liv som levs
Jag träffade en gammal älskling igår
Hon sa: Kom så ger vi oss av härifrån!"

Precis så känns det, förutom att i mitt fall är det cykeln som gäller, att bara kasta sig upp på den och ge sig av, utan något mål mer än nästa backe, nästa kurva tills jag måste stanna och hämta andan och börjar fundera på var fan jag egentligen är. Är man också begåvad med en total brist på lokalsinne så kan jag lova att hemvägen alltid blir intressant.

Men när vi ändå är inne på "Ute på vägen igen." Nästa vers går så här:

"Man försöker så länge man kan och man tänker: Bäst att hitta sin plats här till sist.
Och dagarna gåroch blir till år och man lever med minnen av allt man mist.
Vänner och kvinnor man mött. En och annan som har dött.
Man bygger in sej under pansar och skal och brottas med vånda och kval."

Jag menar, är det inte så det är? Hur många träffar vi inte daglig-dags som försöker hitta sin plats? Hur länge har man inte själv försökt? Och hur många hittar sin plats till sist? Hur många hittar den inte? Utan nöjer sig med en plats som får duga?

Jag är ju numera medelålders, ett ord som ibland får mig att tänka "Men fan, det borde kännas annorlunda. Jag borde ha slagit mig till ro... Jag borde ha blivit en realist nu. Jag borde inte lägga ner så mycket tid på saker som egentligen inte betyder något. Fast de gör ju det för mig... Jag borde kanske ha börjat ha andra intressen. Böcker och musik och tankar kanske inte är det mest viktiga här i livet. Eller vänner. Kanske borde jag ha villa och volvo och vovve i ett radhuskvarter och ha kryddpartyn varje kväll? Inget ont i det, men jag kan inte se min plats där. Kanske borde jag lära mig att diskutera om mode och kläder och senaste skvallret, jag borde kunna sitta vid ett bord med folk jag inte har något gemensamt med och utbyta ord utan att det kryper i kroppen och jag känner mig som om jag var ett barn igen och bara väntar på att få gå därifrån. Kanske borde jag börja klä mig efter min ålder (hur fan det nu ska gå till? Ett av mina
löften till mig själv var ju att klä mig som jag själv vill. Jag kan ju inte gå och svika mig själv bara sådär. Ett löfte är ett löfte....) men kanske borde jag ändå. Eller inte.

För tänker jag efter ännu en stund så är jag glad över den plats som jag hittat. Funderar jag vidare, så undrar jag hur många som valt platsen där de just nu är och hur många som egentligen bara råkat hamna där....
Jag menar, jag har vad jag vet inte medvetet valt den här platsen, det är mer som om platsen hittade mig. Mycket av vad jag har gjort verkar vara av slumpen, att flytta till en annan stad bestämde jag från en dag till en annan, vänner hittade jag och vänner hittade mig. En ganska brokig samling, som ett vackert zigenarfölje, jag antar att man ska ha lite tur ibland...

Folk som också envisas med böcker, musik, långa långa diskussioner om precis vad som helst. Hetsiga diskussioner och väldigt mycket skratt. Folk som lever ett liv som för mig är intressant eftersom det är olikt mitt, jag har privilegiet att kunna se på många olika konstellationer. Ensamma mammor. Ensamma pappor. Mammor som hoppat av karriärer för att få tid att leva, folk som tillbringar tid i garage, folk som tillbringar tid i ett gammalt torp utan vatten, folk som lever i familjer, folk som lever utan familjer... Folk som bor i en annan del av världen och drömmer om bambuhus och skriver böcker och ritar serier allt medan de försöker övertyga mig om att starta ett café, för då, då kommer de. Om inte förr. Nu hindrar ju min medfödda lathet mig att starta något så omfattande, för jag misstänker att det är en massa jobb. Men som en dröm är det inte en så dum idé. Ett café där jag härskar som enväldig cafe-värdinna och allt är hembakt. (ni hör ju själva vilken utopi....Som om jag skulle gå upp klockan fyra varje morgon för att baka och sedan lyckas vara trevlig mot folk efter det. Troligen skulle jag väl stå och morra som en ilsken bandhund och vägra sälja några kakor överhuvudtaget.)

Hmm, var var jag? Just det. Att hitta sin plats... Jag tror jag hittat min plats. Det känns som en bra plats. För det mesta.

Över till de följande raderna av Lundell...
"Ingen plats här längre för såna som vi. Det är andra som har tagit över
Vi har hjärtat kvar i en helt annan tid och vad vi har är det ingen som behöver."

Det kan jag skriva under på helhjärtat. Jag vet, att egentligen är det nog inte så, att ytlighet och fördummande tv-program och kort attention-span har tagit över. Jag vet att det fortfarande finns människor som inte spenderar hela dagen med att fundera på sin makeup eller vad de ska ha på sig eller hur mycket de kan spendera på en väska eller vad det nu är.
Jag vet det. Men ibland känns det som de andra är försvinnande få.¨
Jag vet också att för det mesta vill folk gott, för det mesta är människor snällare än vad vi tror.
Men du vet, jag ser ett tv-program häromkvällen, om brittiska kvinnors bakar, och en del säger att det förstör deras liv. Hur de ser ut. En kroppsdel som de normalt sett aldrig ser om de inte står framför en spegel.
Det skulle vara lätt att göra sig rolig över det, alldeles för lätt, men det är inte roligt ett dugg.
Att folk känner att en kroppsdel förstör hela deras liv är tragiskt. Allt för att det finns mallar för hur man "ska" se ut. För att folk går på det. Det är synd.
Vad som också är synd är att de tror att andra går och tänker på det också, hur de ser ut i andras ögon. Jag är av den uppfattningen att folk funderar så mycket på sig själva så att hur andra ser ut har de inte mycket tid till övers för. Och skulle de ha tid att intressera sig för mig så är det deras problem.
Visst, helt ointresserad av mitt yttre är jag inte, jag borstar håret i en kvart varje morgon eftersom det verkar som om jag tillbringar natten breakdansande på huvudet. Jag duschar och borstar tänder och jag motionerar (men, obs, bara för att jag är endorfinjunkie. Skulle inte de där jädra endorfinerna vara så tilltalande skulle jag aldrig röra mig en meter. Det lovar jag.) jag klär på mig innan jag går ut men jag ser mig inte ofta i spegeln. Vad det hela beror på är nog mest min lathet. Jag vet att jag skriver att jag är lat ofta, men det är sant. Fråga vem som helst av mina vänner. Jag är drottning när det kommer till att välja ett njutbart alternativ framför ett tråkigt, jag är en mästare på att skjuta upp saker, visserligen leder det ju till att jag sedan får slita som en liten blå i slutänden, men ack så lätt jag har att övertyga mig själv om att "Imorgon, imorgon, då du..." Imorgon är alltid väldigt långt fram i framtiden för mig.

Och vi fortsätter med Lundells ord:

"Så låt dom bygga sitt torn upp till himmelens höjd.
Låt dom dyrka sin gyllene kalv.
Dom säjer att flykten aldrig kan göra en människa nöjd
men vem som helst vill till land innan forsens fall
Så släng in din packning och sätt dej här brevid allt jag vill är att få känna mej fri!
Ute på vägen igen. Ute på vägen igen."

Bättre kan det väl inte sägas. Blotta idén att bara slänga in sin packning och dra någonstans är ju himmelsk. Till och med om packningen bara uppgår till en flaska vatten och transportmedlet är en cykel. Man är på väg. Någonstans. Och när det känns som att "nu orkar jag inte en meter till!" så finns ändå krafter kvar. För några meter till, upp för den där backen. Eller nerför. Eller runt den där kurvan för att se vad som finns där. Eller för att svänga in på den där skogsstigen även om cykeln gnisslande försöker tala om för mig att den banne mig inte är någon mountainbike. Det är därför jag hamnar långt hemifrån och kan stå på en bergknalle och titta ut över lingon- och blåbärsris och fantisera om att snart kommer det nog en varg bland tallarna där. Bara jag håller tyst tillräckligt länge.
Hittills har det inte gjort det, men en dag...

Och vi går vidare i Lundells text:

"Jag har smakat på succén jag har smakt på fiaskot och på allt det andra som är dött som grus.
Jag har supit på hotell och jag har vandrat som ett helgon med stav i handen in i Guds hus.
Jag har växlat ringar i hopp och tro och sökt en plats där jag kunnat få ro.
Jag är varken gangster eller patriot bara en lätt åldrad romantisk idiot."

Den sista raden önskar jag att jag hade skrivit själv. Den är rakt in i krysset.
Så fullkomlig att egentligen är ord överflödiga.
Jag vet, eftersom jag är den enda av mina vänner som tycker om Lundell, att mina vänner retar sig på Lundells "piedestal-ställande av kvinnor". "All den här jävla mystifieringen" som någon sa. "Så svårt är det inte att förstå sig på oss. Så det så!"
Jag håller inte riktigt med om det. Jag har hittills till dags dato aldrig kunnat säga att jag helt och fullt förstår någon människa. Inte helt och fullt. Och män är ett mysterium för mig. Jag vill ha det så. Romantik är ett mysterium. Vad säger att man ska falla för just den personen, just där och då? Varför då? Hade det varit vid ett annat tillfälle hade man kanske bara gått förbi? Och varför tar det ibland slut? Vart tar känslan vägen? Gick den iväg till någon man inte träffat än, och bara ligger där och väntar på att man ska gå vidare? Och varför känns det aldrig likadant?
Och varför håller det ibland, i en hel livstid? Vad är skillnaden? Hur mycket romantik har vi i livet? Blir det lugnare med åren, eller är det vi som blir mer misstrogna och håller tillbaka? Eller?

(just nu slog det mig faktiskt att någon stackars jävel kanske försöker traggla sig igenom den här långa texten. Sorry..... Har du hängt med så här långt borde du ha medalj....)

Men, det här är ju som sagt min mentala strumplåda. Så jag insisterar på att ta de sista raderna, jag menar, först och främst är det här en dialog med mig själv och jag är inte riktigt färdig.

"Ingen plats här längre för såna som vi
Dom ger oss repet och en vink med handen
Men jag är fri ännu och full av liv och jag kan inte klippa dom här banden.

Så låt dom bygga sitt torn...

Vi stannade vid stranden där vi kysste havet en gång när vi var vilda som få och vi sa:
När allt kommer omkring har ingenting hänt. Det lever i oss lika starkt nu som då.

Så låt dom bygga sitt torn..."

Det är ett hårdare klimat nu, det går inte att komma ifrån... Men som Lundell säger, full av liv, egentligen, vilken jäkla ynnest det är. Och varför skulle man inte leva som så, eftersom vi faktiskt är det. Fulla av liv.
Varför bekymra sig om ifall någon annan tänker att vi gör bort oss eller inte beter oss som de skulle? De har sitt liv, det kan vi inte leva, det ska vi inte leva, utan vi ska väl egentligen inrikta oss på att leva vårt eget. Fullt av liv.
Och vad jag önskar att jag hade skrivit hela texten själv egentligen. Men nu behöver jag ju inte det, det räcker med att lyssna på låten och skriva under och tänka att "Just så."

Och nu (ja, är du med ända hit så lovar jag att skicka en guldpeng...) så minns jag en dikt av Kerstin Thorvall, den ska med här också. Den är formidabel och heter:

TRIVIALT

Man borde inte sova
när livet är så kort.
Sen ångrar man sig nog.
När man sitter där
nej, jag menar ligger där
död
och tänker på hur man inte levde
när man levde.


Och ja. Nu är jag färdig för den här gången.
Tror jag...

fredag 22 augusti 2008

Idag.

Idag utmanar jag ödet.
Jag sätter på mig en vit tröja och äter tomatsås med spaghetti till lunch.

torsdag 21 augusti 2008

Tyvärr.

Egentligen vet jag inte om jag ska säga det här högt.
Men jag gör det ändå.
Jag tycker inte speciellt mycket om kräftor.
Dels är jag alldeles för lat för att finna någon glädje i att bryta mig in i min mat, dels lyckas jag alltid, (när jag väl slänger latheten åt sidan) att få en stråle kräftspad rakt i ögat, antingen genom egen förskyllan eller någon bordgrannes brutalitet med kräftorna.
Sedan tycker jag inte det är speciellt gott heller.
Jag gillar inte räkor heller. Om jag får säga det högt.
Räkor och vin är något man inte ska bjuda mig på.
Jag tycker inte om vin heller.
Har aldrig förstått mig på det.
Jag har förstått på folk och fä att jag missar något när jag inte dricker det.
Men tyvärr.
Jag är en vilde som föredrar öl. Eller whisky.
Och mat som jag inte måste ha bryt-verktyg för att komma in i.

Rent önsketänkande.

....egentligen menar jag inte att ögonen ska lämna bok-kanten och sväva iväg.
Mer att tankarna svävar iväg, att man inte ska ta allting så konkret här i världen.
Att låta fantasin sväva iväg, utan att tänka medvetet.

I helgen var vi på High Chaparall, jag trivdes som fisken i vattnet och jag var inte ensam om det.
Barn likväl som vuxna travade omkring med cowboy-hattar och indianutstyrsel, vi åkte tåg och fasiken vet om inte vi vuxna hade roligare än barnen när tågrånarna klev på och skrek "Upp med händerna!"
Vi pep av rädsla när de frågade om vi hade guld eller tobak eller sprit och när vi blev uppmanade att väcka de som blivit skjutna "eftersom det här är High Chaparall där alla vaknar igen så behöver ni bara skrika VAKNA" som en av rånarna sa, vrålade vi alla som megafoner och hurrade när alla reste sig upp och tåget kunde fortsätta.

På westernshowen jublade vi av alla explosioner och när stuntmännen uppmanade alla barn att räkna ner så insåg man snart att alla vi som var där var barn, eftersom det knappt fanns någon som var tyst.

Senare, på saloonen, när vi tog varsin öl sa jag att jag önskar att alla hade cowboyhatt dagligen, kanske skulle vi inte vara så förbaskat tråkiga då, i vardagslivet?
Vännen sa att det där var nog önsketänkande. Fast tanken svindlar, tänk om vi lekte mer.

Inte riktigt samma sak. Enligt mig.

Vissa mornar när jag vaknar så misstänker jag att jag är släkt med bålgetingarna.

Jag kan inte peka på vad det är som får mig att vakna med ett åskmoln över huvudet, men något är det.
Jag läser inte ens text-tv-nyheterna eftersom jag vet att jag kommer att idiotförklara hela mänskligheten.
Jag lyssnar knappt på radion och jag läser inte tidningar.
Jag morrar och svär över blotta idén att gå upp, det är jobbigt med frukost, det är jobbigt att bara tänka på att motionera även om jag vet att jag ligger två mil back på vad jag normalt sett gör på en vecka.
Blotta tanken på att dra på sig träningskläderna får mig att rysa av obehag.

Sedan börjar jag fundera, jag läste någonstans om någon som hade starka invändningar mot Bo Bergmans ord "Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet" då denna människa menade att kropp och själ är samma sak.
"Han kan inte ha fattat någonting" morrar jag ilsket ner i frukost-tallriken.
Det är sådan människor som inte ska tillåtas att läsa poesi, deras ögon lyfter aldrig över bok-kanten och svävar iväg. Sådana människor ska hålla sig till torra faktaböcker. Allt annat är slöseri på dem.

Vilket fick mig att fundera på dem, om de blev av med fantasin i sandlådan eller om de aldrig hade en till att börja med?
Så kan det ju inte vara, men kanske den aldrig fick utrymme?
Jag vet inte.

onsdag 20 augusti 2008

Lyxproblem.

Ibland är det förbannat skönt att vara jag.
Jag umgås just nu med lyxproblem som raggmunk eller wokade grönsaker till lunch.
Allt serverat på ett bord och när jag ätit klart kan jag resa mig upp och gå därifrån.
Någon annan tar hand om disken. Vilken lycka!


Och jag har fått min alldeles egna palsternacks-leverantör.
Jag älskar palsternackor!
Potatismos med palsternackor i.
Eller den där röran med potatis och morötter och palsternackor i röd currypasta.
Eller i en soppa.
Det är så jag blir vindögd bara jag tänker på det.

Vi tar en tripp nerför Memory Lane, va?

(Ja, jag är ganska influerad av hur Jerome K Jerome skrev sina beskrivande titlar på kapitlen just nu. Jag undrar om det märks?)

I alla fall, spankulerar man nerför Memory Lane, som jag gjorde igår, så minns jag en hel del roliga saker också. Annars hade jag aldrig stått ut på den arbetsplatsen. Jag minns också en hel del galna saker.... (Och ja... Ni kommer att förstå att jag var en av Statens Järnvägars tjänare. Alla diverse klagoutbrott eller utskällningar hänvisar jag till SJs kundservice. Jag är numera en fri själ.)

Jag minns hon som kom in och frågade om loket gick först i tåget. Och han som sa "Är tåget rätt försenat idag?" en fråga som faktiskt inte är så dum som den låter. Många tåg var rätt försenade.

Jag minns också med en rysning när vi väntade på direkttåget till Hamburg. Ett viktigt tåg med vidare anslutning ner i Europa.
Givetvis bestämde sig en dag detta tåg för att stöta på problem. Eller om det var vädrets makter. Jag är inte säker.
Det började lite försiktigt med ett nerblåst träd över spåret. "Okay..." tänkte vi... "det är ingen ko på isen för det, det här kan klaffa ändå..."
I alla fall, lilla tåget kom igång igen och allt var frid och fröjd.
Då kom nästa dråpslag.

Signalfel....

Detta betyder i praktiken att alla signaler visar rött och lokföraren var tvungen att ringa respektive tågklarerare för att se att det var lugnt att köra ändå. Nu när allt är styrt från diverse centraler har jag ingen aning om hur de beter sig. Det här var på den gamla goda tiden. Innan omorganisationer och diverse påhitt.

Det här ökade ju på lilla tågets försening drastiskt. Folk var irriterade, det säger jag inget om, vi började själva känna en viss irritation över detta tåg som betedde sig som den Flygande Holländaren, dvs, många hade hört talas om det men få hade sett det.

Nåväl. Till slut så kom tåget loss från konstrande signaler och nu var det väl ändå bara raka spåret? Visserligen så var det flera timmar sent, visserligen hade alla anslutningar neråt rykt all världens väg, men ändå. Det skulle innebära en viss lättnad om tåget bara visade sitt ädla loktryne snart.

Då försöker en älg springa framför loket. Älgen misslyckades kapitalt kan man säga.
När tågklareraren ringde och berättade det för mig så sa jag med darrande stämma "Du skojar med mig, va?"
Tyvärr gjorde han inte det.

Lämmeltåget som vällde in på stationen var inte heller de vidare skojsamma. Det är fullt förståeligt. Vi slet som grävlingar för det här var på den gamla goda tiden när internationella biljetter fick bokas via Stockholm. För att inte tala om hur svårt det var att skaka ut någon information om hur det skulle gå för passagerarna sedan, för det här råkade också vara på en station där vi faktiskt brydde oss om att passagerarna kom fram...

Till slut, fyra timmar försenat rullade Hamburgaren (som vi kallade det lilla livet) in på perrongen.
Som en man reste vi oss från stolarna, marscherade ut på perrongen, tittade på lokföraren som såg milt sagt utmattad ut och när tåget äntligen avgick så hurrade vi taktfast.
Därefter gick vi in, slängde oss i varsin stol och började diskutera karriärbyte snarast möjligt.

Vari jag minns hur det var. Däremot minns jag inte hur jag planerat min framtid...

Jag har aldrig kunnat med att skälla ut folk jag inte känner.
Kanske för att jag själv jobbade på ett statligt verk där en av förmånerna var just att bli utskälld av människor som man inte känner. Det kan ha spelat in, å andra sidan har jag aldrig varit mycket för att ta ut mina aggressioner på människor över huvud taget. Å tredje sidan blir jag sällan riktigt arg. Men när jag väl blir det så är det lika bra att huka sig och ta skydd.

Men i alla fall, igår var det dags igen för ett litet samtal med försäkringskassan, vi har roat oss å det kungligaste det här halvåret med förvirrade samtal när papper först har varit ute på vift hos dem, för att sedan mirakulöst återfinnas för att sedan dröja i någon riktigt avancerad papperskvarn.
De jag pratat med har alltid varit trevliga, dvs efter att man gått igenom telefonväxeln och morrat lite över den trumpetande mannen som säger att "för att förenkla för dig så tryck si. Eller så. Eller kanske sådär." Vilket jag har gjort för att sedan mötas av beskedet att "du har plats 195 i kön."

Sådana besked kan få vem som helst att bli lite gramse, men jag har förståelse för det med, eftersom jag som sagt var jobbade på ett ställe, där en av förmånerna var för lite personal och för många telefonlinjer. Så jag minns hur det var. Med en rysning.

Men igår blev jag lite trött. Lite gramse. Och lite förbannad om vi ska vara riktigt noga.
Jag fick nämligen ett brev med en arbetsplan upprättad för att kunna återgå till arbete.
Det hade jag inget att säga om, ett arbete är målet för mig också.
Vad jag däremot invände emot var orden "Nu skickar jag dig det här brevet med planen som vi gjorde upp."
"Hmm," tänkte jag.... "Gjorde upp? När då? Har jag glömt att jag har gjort en två-års-plan över mitt liv bara sådär???"
Brevet fortsatte hurtigt "Om något inte stämmer så hör av dig, annars så kör vi såhär enligt överenskommelse."
"Mhm? Vilken överenskommelse?" mumlade jag och undrade i mitt stilla sinne om jag kanske blivit åderförkalkad över en natt.

Kastade mig över telefonen och ringde numret som fanns angivet, bara för att mötas av en telefonsvarare som talade om att "personen du försöker nå kan inte nås. Kommer tillbaks si och så. Vill du höra meddelandet igen?"
Det ville jag inte.

Lufsade ut i köket och lagade till grönsaksbiffar och ris, åt medan tankarna flög i skallen om när och hur och varför jag alltid ska få så lustiga meddelanden från FK. "Är det någon med ett synnerligen skevt sinne för humor som testar mig, eller vad?" tänkte jag medan jag tuggade i mig biffen lika tankspritt som om jag var en ko som idisslade.

Sedan kom klockslaget när damen skulle vara på plats, jag blev kopplad lite hit och lite dit tills jag fick prata med damen i fråga. Sa att jag ställde mig ganska frågande till påståendet att vi hade diskuterat hur vi skulle göra det och att jag inte kunde dra mig till minnes någon sådan konversation."
"Hmmm...." sa damen.
"Jag menar, jag borde minnas om jag har planerat min framtid sisådär." sa jag hjälpsamt. För hjälpsam är jag. Och jag minns hur det var att känna sig som ett frågetecken när en kund ringde och undrade vad jag hade hållt på med. Inte för att jag planerade deras liv sådär, jag ägnade mig ju mer åt resande människor.

"Hmm....." mumlade damen. Bad om mitt personnummer igen. Talade om att datorn hade stängt av sig. Det sa jag ingenting om, för jag minns ganska väl hur det kunde vara med trilskande datorer.
"Aha!" kom det sedan.
"Aha?" sa jag.
"Nu förstår jag!" sa hon.
"Mhm?" sa jag.
"Jaa!"

Visst kändes det skönt att hon förstod hur det hela låg till men jag måste säga att jag började undra om hon skulle tala om det för mig också.

"Jo!" sa hon.
"Jaa???" sa jag uppmuntrande.
Sedan kom hennes mobil in i samtalet och ringde och hade sig så det blev allmänt kaos och fnittrande och suckande över dagens moderna teknik.
Vi lugnade dock ner oss och sedan talade hon om för mig att hon tagit över mitt "ärende" som man tydligen kallas och hon hade tagit för givet att den förre handläggaren hade talat med mig om mitt liv och mina framtidsplaner.
Jag sa då som det var att min förra handläggare och jag hade varit fullt upptagna med att försöka spåra papper som försvann och dök upp för att sedan bara försvinna igen, så hur jag skulle planera framtiden hade vi aldrig kommit till.
"Uj." sa hon.
"Japp." sa jag.
"Jag läste nog aldrig igenom din journal ordentligt" sa hon.
"Naej, jag tror inte det heller." sa jag.
Hon bad om ursäkt och var vansinnigt trevlig, likaså var jag, för jag minns hur det var att jobba på ett ställe som översvämmade en med papper. Förstående, det är jag det.

I alla fall, nu har vi gått igenom min framtid och jag trumpetade glatt till guben när han kom att nu var min framtid utstakad och klar t o m år 2010 varefter jag frågade honom hur han hade planerat de nästkommande åren.
"Ehh..." sa han.

Idag så kan man tro att jag skulle ta igen mig....
Icke sa Nicke.
Idag ska jag ringa FK igen, jag satte mig nämligen för att läsa igenom mina papper ordentligt, för jag minns hur lätt det var att missa information när man har för mycket information att tillgå.
Visst hittade jag något att undra över igen.
Så, vill ni mig nåt, så hittar ni mig i en telefonkö snart....

tisdag 19 augusti 2008

Så är det bara...

Usch vet du...
Jag måste skaffa en säng med sängbotten som går hela vägen till golvet.
Jag kan inte ligga under sängen och dammsuga längre, varje gång jag gör det så hyser jag en misstanke om att jag aldrig mer kommer att ta mig upp från magläget jag befinner mig i.

Inte kan jag bara strunta i det heller, jag menar när jag i praktiken kan höra dammtrollen säga till varandra "Hö hö, grabbar, här har vi det bra, party hos mig ikväll, fritt kvalster och pälshår" så är det dags att sjunka ihop på golvet som en något övergödd pytonorm med munstycket tryckt mot golvet.

Jag måste skaffa en säng med sängbotten hela vägen till golvet.
Så är det bara.

måndag 18 augusti 2008

Det är egentligen nu som gäller. Eller vådan av att betrakta ett glansigt överkast för länge.

Ibland misstänker jag att jag tänker för mycket.
Eller rättare sagt, jag vet att jag gör det.

Men det är något sorgligt att vandra omkring i en människas hem, där hon bott i merparten av sitt liv, i prospektet stod det, (på frågan om det var något knas på vattnet (och, nej, de uttryckte det inte riktigt så...) att vattnet hade bara sinat fem gånger på fyrtio år.) vilket fick mig att tänka att hon hade bott här sedan hon var trettio, med man och barn.

Jag menar, utsikten från huset var en sådan som man skulle kunna tänka sig att byta bort sin kusin mot. Om man tar en kusin som man sällan träffar och alltid stinker vitlök eller nåt sånt.
Och jag kan inte låta bli att tänka, att vad hon än flyttar till så kan hon inte få samma eller en likvärdig utsikt igen.

Sedan tänker jag att hon kanske kommer att tycka att det är underbart att flytta till stan, hon har kanske ett gäng med glada tanter som hon umgås med och nu kan hon äntligen stanna hur länge hon vill på en bridgekväll eller ta ett litet glas sherry till utan att tänka på transporten hem.
Så vill jag ju att det ska vara. För hennes del, menar jag.
Det finns tillräckligt med folk som sitter och tittar ut genom fönster medan dagarna går och de önskar att de var någon annanstans.


Men i alla fall...
Sedan har vi det här med överkastet.
I sovrummet, med buskatten fanns en säng á la 70tal, där sängen är mer som en möbel, jag tror du vet hur jag menar, och på sängen låg ett blankt blått plysch-överkast med kronor på.
Helt blankt och helt slätt.
Och jag kunde inte låta bli att tänka att i ett hus med katter så finns det inte stor möjlighet att det överkastet låg på ofta.
Jag vet ju hur det är här hemma, mitt förnuftiga blåvita lapptäcke har blivit omsorgsfullt upprepat utav kattfötter som trampar eller katter som ligger och slåss så att pälsen ryker.

Och jag tänkte vidare att jag hoppades att det här inte var första gången som överkastet låg på, hoppades att det inte varit ett sådant överkast som ägaren hade tänkt att "Njaa, det är lite för fint, jag använder det en annan gång, jag tar det gamla vanliga istället" och sedan hade överkastet blivit liggande i linneskåpet i flera år, väntande på den dagen när det skulle användas.
För på något sätt så känns det som att det skulle varit lite sorgligt att den dagen det först användes var en dag när huset var öppet för visning.

(och ja, jag vet, det spelar ju ingen roll egentligen, men ändå... jag misstänker att jag hängde upp mig på överkastet bara för att jag själv har en tendens att hänga undan det som är riktigt fint för att ha det till ett annat tillfälle.) Men jag försöker i alla fall numera att säga till mig själv att "Nämen, nu får jag lägga av! Det där tillfället när jag ska använda det här, är nu! Inte sedan, inte imorgon kanske, eller om två veckor. Det är nu! Det speciella tillfället kanske aldrig kommer om man inte gör det speciellt själv!
Och ibland lyckas jag övertala mig själv, att det är nu.
Nu som jag ska läsa den där boken som jag lagt undan för ett speciellt tillfälle.
Eller använda den där blusen som är så fin, även om jag kommer att säkert som amen i kyrkan att drälla mat på den. Det finns tvättmaskiner, jag lever inte på 1800-talet när jag skulle behöva gå ner till ån och stå till knäna i iskallt vatten.
Eller använda de där glasen som står högst upp i skåpet.

Ibland lyckas det. Och nu tror jag att jag kommer att tänka på att det är nu som gäller, allt medan tankarna går till det där glansiga täcket med kronor på.

Jag är nog inte material till husköpare...

Jag kommer nog aldrig att kunna köpa ett hus. Jag har inte öga för vad man "ska" titta efter..

Igår var jag med och tittade på ett hus, gammalt och rött, nästa år fyller det 100 år.
Först klev vi runt i trädgården tillsammans med alla andra, tittade på blommor och på hur huset såg ut, sedan klev vi in.
Tog av oss skorna och sedan är det ju meningen att man ska titta sig omkring riktigt ordentligt.
"Det känns obehagligt det här," sa jag.
"Varför då" sa vännen och klev in i sovrummet "det är ju som att gå på fest hos någon... Eller, ja, kanske inte riktigt..." fortsatte han lite mer fundersamt.

Och där stod vi och tittade in i en vilt främmande persons sovrum när det helt plötsligt började leva bus under sängen.
Fram kom en liten röd kattunge som kastade sig över sängmattan och försökte sparka ihjäl den.

Det lättade lite på stämningen måste jag säga.
Jag tittade nog inte så mycket på själva huset som jag tittade på böckerna jag kunde se. Eller på fotona som stod uppställda medan jag funderade på hur de var, eller hade varit som personer.

I köket stod två damer och studsade på golvet, antagligen för att kolla svikten i golvet, jag gick runt dem och in i vardagsrummet, fast det här var nog mer finrummet, jag vet inte om du minns, eller om du hade en sådan farmor eller mormor som hade ett "finrum"?
Ett rum som man aldrig eller nästan aldrig fick vistas i.
Det luktade jämt lite instängt och lite damm även om farmor alltid dammade och putsade där inne, det var på något sätt som ett museum över något jag aldrig förstod.
När de fyllde jämnt så öppnades rummet och jag har kort på farmor när hon sitter obekvämt uppspetad i en rak fåtölj med antimakasser, på bordet bredvid svämmar det över av blommor och hon har en svart klänning med håret i knut och leendet är minst sagt påtvingat.
Jag tror inte hon tyckte om att vara i centrum så där...

Ibland var det öppet när vi kom på besök, jag satt i dessa obekväma stolar och vi fick sju sorters kakor, fast en del var lite mjuka, de hade nog legat lite för länge i kakburken, de vuxna satt och pratade sitt tråkiga vuxenprat och själv gungade jag med benen på stolen och önskade mig bara ut. När det blev tyst hördes bara klockan som tickade, varje halv- och heltimme slog den.
När vi barn äntligen fick resa oss så var det med en känsla av frihet, ibland tyckte jag att farmor såg ut som hon ville följa med oss ut.
Pappas faster ville, det vet jag, för hon lekte alltid med mig, men vid sådana här tillställningar så fick hon vackert sitta kvar.
Hon brukade komma ut och sätta på sig vegamössan och pusta ut och ropa på katten och le stort. Jag tror att hon och jag är ganska lika. Jag har lika svårt nu som då att sitta still och le vackert vid stora bemärkelsedagar och lite mer officiella kalas.
Hade jag vegamösssa skulle jag troligen sätta på mig den med, efter kalasen. Pustar ut gör jag och ja, troligen ler jag befriat varje gång jag suttit mig igenom en tråkig middag.

Men var var vi?
Jo, huset...
I köket fanns en dörr, bakom den var en smal trappa, så smal att inte ens hälften av mina fötter fick plats, vindlande gick den upp och när jag kom upp klev jag rakt in i ett tonårsrum, någon gång på 60-talet, sedan kom en smal gång fram till ett annat rum, troligen ett gästrum, sällan använt men bra att ha (kunde jag höra husmodern säga i min fantasi).

Men jag glömmer det finaste, i ett rum bakom köket fanns ett blått rum. Havsblått och i taket var det målat blå girlanger. Jag föll som en fura givetvis. Det var nog det jag hade letat efter, ett bevis på att huset var älskat. Jag vet att det låter helt corny, men någonstans så ville jag hitta något tecken på det. (och nej, jag har ingen aning om varför jag tycker det är viktigt. det bara är så.) Girlanger målade i taket är en fin kärleksförklaring och målade tapeter i blåaste blått.

Men i alla fall....
När vi kom hem så läste jag produktbeskrivningen, kakelugnarna som bevisligen fanns i huset var två stycken.
Hade jag sett dem?
Nej. Absolut inte.

En fanns i finrummet, men där blev jag ju så nostalgisk och började tänka på andra finrum jag varit i.
Den andra var i det blå rummet. Inte såg jag den där jag stod med huvudet bakåtböjt och tittade på målade girlanger.

Sedan antar jag att man ska titta efter fuktfläckar och studsa på golv och allt så där. Det gjorde jag inte heller. Å andra sidan, skulle jag det varit jag som skulle köpt huset så kanske, kanske att jag skulle kunna komma ihåg studsning och fläck-tittning.
Men jag är inte säker på det.

fredag 15 augusti 2008

Så det kan gå.

Jag vet... Har jag inget viktigare att ta mig för än att sitta och hänga här?
Nepp!
Idag är vilodag efter gårdagens hemska husmodersutbrott.

Jag sitter här och tänker på Asta Katt, har funderat ganska mycket över henne på sistone, första gången jag träffade henne satt hon i en korg och tittade mycket miss-(oj,vad jag är skojig..) troget på världen.
Grå,vit, svart och lite röd med ett praktfullt streck snett över nosen, så där som det kan bli när man står och målar mascara och telefonen ringer.

Hon vann mitt hjärta direkt, men jag tror inte man kan säga att jag vann hennes.
Hon tog några prövande steg på köksgolvet och hennes matte sa "Men ta upp henne!" vilket jag gjorde och Asta pep i högan sky så att jag kvickt satte ner henne.

Raskt försvann hon ut i farstun och klämde in sig mellan tvättmaskinen och väggen.

Jag och hennes ägare kom överens om att ett köp skulle ske om tre månader, efter någon tid ringde ägaren och undrade vad hon skulle heta, jag grubblade och det enda som jag kom på var Asta, vilket hon därmed kallades. Efternamnet kom först när hon flyttat in nämligen...

Efter ytterligare någon tid ringde ägaren igen, frågade "Är du säker på att du ska ha just den katten, hon är så blyg och rädd av sig och hon är minst av alla i kullen, det finns en annan kvar som är mycket tuffare och tar för sig?"
För det vet ju alla att man ska välja den katten som verkar frimodigast och så vidare, står i vilken kattbok som helst. Men jag tror att folk gör som jag, de ser en och sen faller de handlöst, sedan får katten bära sig till hur de vill. Det spelar ingen roll.

Så jag sa, "Jo, men jag vill ha henne ändå."

Ytterligare samtal skedde där ägaren sa att hon fortfarande var en synnerligen blek katt till humöret, men jag höll fast vid mitt beslut. Katten med mascara-strecket över nosen skulle jag ha.

Sedan kom dagen när Asta Katt flyttade in, sent i Juli ringde det på dörren och hon satt i handflatan på matten och hade med sig sin favoritleksak.
Det gick ganska lugnt till, Diesel suckade tungt när han tittade på Asta men fann sig i att den där lilla päls-saken försökte morra och burra upp sig. Fann sig även i lömska bakhåll där hon kastade sig runt öronen på honom allt medan hon talade om att "nu du, nu äter jag upp dig!"

Och nu har det gått fyra år, både Diesel och jag fann ganska snabbt att hon var varken mjäkig eller speciellt rädd av sig.
Däremot har hon ett tusan till humör och är envis som synden.
Sant är att hon fortfarande är väldigt liten för att vara katt, men det kompenserar hon lugnt i brösttoner.
Jag har aldrig förr heller stött på en katt som skriker rakt ut när hon blir irriterad över att inte bli klappad på magen.
Inte heller har jag förut stött på en katt som helst ligger på rygg med benen rakt ut i vädret.
Inte heller har jag mött någon katt som är så förtjust i yoghurt på morgonen och tomatsås med mycket vitlök och basilika.
Diesel har för sin del aldrig stött på en katt som använder hans huvud som en bongotrumma när det ska lekas.
Något säger mig att han gärna hade sluppit den erfarenheten.

Lite höst, tack.

Jag längtar efter hösten så det nästan är sjukt nu.
Ge mig röda och gula löv som exploderar i en höstsol, höststormar som får håret att flyga och jackorna att vändas ut och in, regn på kvällarna så att allting på gatorna flyter fram, lövhögar åt igelkottarna och iskall klar luft som känns bättre än vilken sockerdricka som helst.
Ge mig kvällar med gamla goda videofilmer och Irish Coffee-kvällar nere på klubben och ge mig röda nästippar och glansiga ögon.
Ge mig utsikten över Omberg utan alla dessa förbannade getingar som är som kamikaze-piloter just nu.
Ge mig en röd liten stuga som hukar bredvid gamla äppelträd och en eld i spisen och gamla trasmattor på blankskurade brädor.
Ge mig en indiansommar-dag när det är alldeles lagom varmt så att vi kan sitta och minnas den här sommaren.
Ge mig också sommarens sista kräftskiva, med en måne som är så stor och rund att man är tvungen att gå undan för sig själv bara för att beundra den i tysthet.
Ge mig dillvippor och sallader och pajer men snapsen får ni ta själva medan jag håller mig till min kära lilla Carlsberg.
Jag är färdig med sommaren nu, så tack så mycket, men nu tar vi lite höst.

torsdag 14 augusti 2008

Snälla nån, hjälp!

Snälla nån!!!

Någon måste hjälpa mig fort innan det går alldeles överstyr här!!!

Just nu sitter jag omvärvd av en frisk såp-doft från ugnen.

Fick nämligen någon förflugen idé om att det kunde vara trevligt (jag vet, har man hört på maken? "kunde vara trevligt..." Jag säger ju att jag behöver hjälp.)med en nystädad ugn.

Innan jag återfick sansen hade jag skrubbat in hela ugnen med såpa och vridit på värmen.
Gonade mig lite smått i hur fint det skulle bli och hur trevligt det skulle vara med en helren ugn.

(jag vet, det låter helt sjukt, eller hur?)

Nu har eftertankens kranka blekhet drabbat mig. Jag avskyr att göra rent ugnen. Vad tog det åt mig?
Inte kan jag bara strunta i det heller. Nu är halva jobbet gjort, dvs, det som inte kräver någon större insats av mig, och bara resten är kvar, vilket inbegriper en massa skurande och svärande och sköljande och blötande och baltande och förbannande över min egen dumhet.

Vad blir nästa steg?
Att jag kikar på fönstren och mumlar att "jo, det skulle vara trevligt att hänga utanför fönstren här på andra våningen och putsa dem..."

eller:

"Om jag nu skulle ta tillfället i akt och stryka alla kläder som jag normalt sett bara hänger upp och sedan tar på mig utan att bry mig allt för mycket om diverse veck."

eller (och det här är favoriten) :

"Vete sjutton om man inte skulle ta sig för att storstäda hela datorn. Riktigt ordentligt. Verkligen gå igenom den och etikettera allt som ska etiketteras, defragmentera och slänga gamla filer. Det torde inte ta mer än en vecka, så jag börjar genast omedelbums."

Näää.. Usch... Hjälp snälla nån, innan jag den här ordentlighets-genen får riktigt otäcka konsekvenser för mig!

Hjälp!

Jodu....

Det bor en husmor i mig.
Jag känner en sällsam belåtenhet och glädje när linneskåpen och garderoben fylls på igen med rena kläder.
Dock rynkas min panna en aning när jag tänker på att snart så är det dags att tvätta igen.

onsdag 13 augusti 2008

Tid över.

Jag har definitivt för mycket tid över idag.
Kom på ett nytt ord: "pralin-böcker."

Har nämligen under två dagar vältrat mig i sådana, först tänkte jag skriva att det är sådana som inte kräver någon större tankekapacitet men det är ju inte rättvist mot dem som skrivit dem. Och egentligen är det ju inte så heller.
Jag menar att de är helt underbara när det gäller att koppla av.

Jag vaknar inte sömnlös (kan man göra det egentligen? vakna sömnlös menar jag?) och funderar på varför en bok slutade som den slutade eller blir riktigt förbaskad över en handling eller något sådant när jag läst en pralin-bok.
Eller... Jo... Ibland när jag råkat på ett riktigt dåligt exemplar. Då blir jag vred. Riktigt förbannad till och med.
Så där sköt jag väl min egen teori i sank, antar jag.

Men i alla fall, raskt tillbaks till vad jag läst, fick tag på en Jane Green. (även om jag muttrade att "hm, egentligen gillar jag inte hennes böcker men jag är så trött och jag behöver något lättläst")
I dina kläder heter den och den var helt okay för en kvälls kokosprickar och skumfigurer vill jag meddela. Visst var alla tjusiga och vitsiga och visst var det lustigt hur allt löste sig, men det jag verkligen gillade var slutet, där inte en av huvudpersonerna gifte sig och levde lyckligt med någon stilig hunk i alla dessa dagar.
Sedan läste jag Belinda Olssons senaste, jag gillar hennes Agata. Läste mig till på baksidan att det verkar som det skulle komma en till, eftersom det ska bli en triologi tydligen.
Kan meddela att kokosprickarna och skumfigurerna passade bra där med.


Tre män i en båt vilar ut i köket just nu, det är så roligt så att jag ransonerar mig själv med boken. Har läst någonstans att det ska finnas minst en till som jag inte läst, och ja, den letar jag efter överallt nu när jag ramlar in på second-hands och nätet. Hittills så är den som snömannen dock, många har hört talas om den men få verkar ha sett den.
Jag har gott hopp dock, jag menar, det tog mig bara några år att hitta den första av Jeromes böcker, så inom en tioårsperiod ska jag nog ha lagt vantarna på den här också.

För övrigt så vilar tre Kinky Friedman-böcker så vackert på hörnbordet i köket just nu. Jag tittar till dem lite då och då och funderar på att flytta dem, men å andra sidan blir jag så förbaskat glad varje gång jag kommer hem och ser dem ligga där och småle mot mig så de får nog ligga kvar ett tag till och glänsa välkomnande.

Ytterligare för övrigt. Favoritkonditoriet har öppnat efter semestern!
Lycka!
Vi åker dit i eftermiddag. Givetvis.
Jag lovar högtidligt att äta så mycket gott att jag kan rulla nerför trapporna själv bara någon ger mig en vänlig liten putt.

Egentligen tror jag...

Egentligen tror jag att mina vänner oroar sig över att jag inte tänker realistiskt.

De kan ha rätt, fast vad det till syvende och sist handlar om är de stunder när man känner att man hamnat i rätt element.
Det är vad jag kände när jag var i bustrollens stuga och jag har funderat mycket på Pälsis fråga om vad jag egentligen gjorde där eftersom jag inte ägnade mig överhövan åt vare sig datorer eller tv.

Det är svårt att förklara att tiden bara rinner iväg ändå. Att det kan ta hur lång tid som helst att sitta och titta på svalor som flyger eller prata med en ensam sädesärla. Eller att man kan bli stående vid soptunnan och bara se ut över horisonten. Eller att ett rådjur som kommer förbi kan slå vilket tvprogram som helst. Det är svårt att förklara känslan i att sitta ensam i ett hus och äta middag i total tystnad medan tankarna flyger och far. Eller hur lång tid som kan gå åt att sitta på en bänk med slutna ögon och lyssna på asparnas sus.
Eller att sitta och höra regn på en gammal fönsterruta. Att det kan slå vilken Freddie Mercury som helst. Eller att helt enkelt fundera på vem som bott där förut, hur deras liv var och hur många gånger de slog huvudet i dörrposten innan de lärde sig att huka sig. Att sitta och titta på vindkraftverken på kvällen.
Tro mig, det kan ta hur lång tid som helst. Men det känns aldrig så.

Fast, det här vet jag. Tror jag.

Alltså, jag vet att vi diskuterade i helgen varför jag envisas med att jag definitivt borde flytta ut på landet.

En del har sagt "Men sätta dig själv alldeles ensam ute på landet?" och låter som det skulle vara ett straff.
För mig är det tvärtom. Det skulle vara paradiset.
Och ja, jag är medveten om att det får mig att låta som om jag vore totalt antisocial, nu är jag ju inte helt antisocial så visst uppskattar jag människor ibland, och nej, jag kan inte förklara varför det lockar mig så som det gör.
Visst skulle det bli krångligare att umgås med mig, eftersom det inte bara skulle vara att komma upp, som det är här i stan.
Och visst skulle jag vara fruktansvärt rädd när åskan går över taken.
Men ensamheten skräms inte ett dugg.

Jag tror det är känslan av total frihet, att gå ut på gräsmattan på morgonen och det är helt stilla. Inte en själ i sikte. Eller att slarva omkring en hel dag och inte se en enda människa.
Eller att sitta och kura skymning. Vi gör ju aldrig det nu för tiden. Eller du kanske gör det, men jag har inte gjort det på länge. Eller att sitta och lyssna på regn eller storm.

Egentligen kan jag inte peka på riktigt varför jag vet att det skulle vara så rätt.
Det är en känsla jag har.
Jag tror inte den går över förrän jag gör något åt det.

Jag vet inte, jag...

Jag vet inte, jag.
Pälsis uppmanade mig att skriva så att hon hade mycket att läsa på jobbet igår men inte ett ord blev sagt.
Eller sagda ord kom det nog, men inte något skrivet direkt.

Jag ruvar än över helgen (vilket påminner mig om att jag måste köpa ägg idag) och igår var en klar lugn-dag, jag stängde till och med av telefonerna när jag tog en riktig tupplur på eftermiddagen.

Jag har läst att en del planerar sitt liv och vad de ska göra med hösten.
Jag tycker det är en bra idé men när jag försöker utkristallisera något sådant för mig så blir det tvärstopp.

Hade en enorm plan om fem mil i veckan, försöka hitta ett hus åt bustrollen så att jag kan flytta till deras, börja brodera blusar så att jag riktigt kan hoppa i hippie-kostymen, ta körkort (fast fan, jag vet inte... inte för att jag är för gammal men skulle jag egentligen vara körkorts-material ? Jag som blir förbaskad bara en cyklist inte kan högerregeln på cykelbanan? Kanske gör jag mänskligheten en tjänst genom att inte ägna mig åt bilar...)nja, lutar mer åt en moped, egentligen, varför ska allting gå så fort? Om alla åkte moped dit de skulle så kanske alla skulle få mer tid att tänka. Jag menar, 30 km i timmen förbi en havreåker är lagom.

Sedan var det mest världsliga saker. Som att köpa en ny dammsugare som inte låter som ett utsvultet monster. Att försäkra Asta Katt. Diesel är för gammal. Fundera på kalas till födelsedagen. Fundera över Österlen. Åker jag inte snart blir det inte av i år. Heller.
Och jag behöver lite Österlen, det ska gudarna veta.
Funderar över skördefesten på Öland, ballongerna som stiger mot himlen under klassisk musik låter ju som en hit, men allt annat runt omkring?
Men att bo på en strutsfarm. Lite coolt. Har jag aldrig gjort.

Hm... Kanske borde ägna mig mer åt saker jag aldrig gjort. De blir färre och färre ju äldre man blir. Känns det som i alla fall.

fredag 8 augusti 2008

"Vad kan man göra???"

Uppmärksamma läsare torde ha uppfattat att jag fullständigt har kört ner mig i "Det är guld-träsket" när det gäller att beskriva att något är fullständigt underbart bra.

Jag kan inte rå för det, jag får mina favorituttryck och sedan grottar jag ner mig totalt i dem.
Som t ex:
"Det låter som en hit" (när någon föreslår något jag också vill.)

.... och det senaste favorituttrycket, som jag tyvärr inte kan använda på bloggen eftersom man också måste använda händerna och ansiktet.
Det använder jag hemskt gärna nu när något inte går att förklara eller när något är dumt eller när som helst egentligen...
Man säger "Vad kan man göra???" och sveper ut med händerna i en vid rörelse (ja, som Marlon Brando i Gudfadern) allt medan man höjer ögonbrynen och ser lagom förvirrad ut. Gärna med ett litet klentroget skratt i orden.)
Eller också kan man säga "Vad ska man göra???"
Allra helst ska man ju säga det på engelska "What can you do????".

Precis som huvudpersonen i Fat Ollie´s bok av McBain. Fat Ollie himself lär sig nämligen det uttrycket på alla språk han kan komma över...
Och ja, jag vet, är man så lättpåverkad av böcker så kanske man ska fråga sig själv "Vad kan man göra???"

Två dagars marken.

Hej.
Två dagars marknadsbesökande kan göra vilken Ulvstrumpa som helst matt i pälsen.

Om jag ska summera det lite snabbt så blir det så här;
Jag lyckades missa att göra ett bra köp på en blus, första gången jag frågade kostade den 150 kronor, snål smålänning som jag är från början tänkte jag att "Mja... Vi går en sväng och tar det på tillbakavägen."
Vilket vi också gjorde.

Då stod en helt annan man där och priset hade helt plötsligt gått upp med en hundring.
Det är vad jag kallar inflation, det.
Bidde ingen blus. Bara lite tandagnisslan och morr över en affär som jag borde gjort direkt.

Vi gick också in i smal gränd där det var loppis, på husväggen hängde regnkappor med en skylt som sa:
"20 :-
(vid regn 100:-)

Och du kan aldrig tro hur många som blev stötta när de läste den skylten och fnyste ilsket.
Folk har ingen humor idag. Eller en del folk har ingen humor menar jag.
Själv stod jag givetvis vid skylten och registrerade folks uttryck, helt obetalbart...)

Sedan så var det här med buddhor.
Såg en magnifik buddha på järnvägsgatan, han stod bredvid en yngre version av buddha men givetvis dominerade han bilden.
Hög, kanske 30 cm, guldglänsande och fullkomligt gapskrattande.
Jag stod och klappade honom på magen väldigt, väldigt länge.
Tog farväl med en suck..
Traskade iväg och vinkade åt honom även om han stod med ryggen mot mig.
Och suckade.

Andra dagen stod han fortfarande kvar, och vännens mamma sa "Du, det är så man blir glad när man bara ser honom."
"Ja, man kan inte låta bli att le själv..." sa jag.

Sedan så har vi det här med trängseln, något var skumt, det var väldigt mycket leenden och "ojsan" och "hoppsan" och "uj".
Jag skyllde det givetvis på all god karma som jag sprider omkring mig var jag än går.
Vilt främmande människor pratade med mig om blusar eller väder eller nyckelpigor som satt på fingrar och vägrade flyga.
Kort sagt, mycket vänlig atmosfär.

Och vad köpte jag då?
Jo, jag fick tag på en gråblå blus (och nej, den kom inte ihop med en högbrättad hatt och läppstift) kanske det inte är en blus, mer en tunika? Men jag är ju inte en tunika-människa så även om det är en tunika så kallar jag det blus. Eller något. Ni förstår principen i alla fall, va?
Man drar den över huvudet och bär den på överkroppen.
En sådan köpte jag.
Gråblå med massor med broderier och små, små turkosa stenar som glittrar.
Helt underbar.
Så fin att jag troligen aldrig näns att ha den.

(visst är det ett härligt ord? "näns" menar jag. Används på tok för sällan.)

Och du vet buddhan jag pratade om, jag fick honom av en vän.
Jag har världens bästa vänner. Och världens bästa samling buddhor.
Det är guld.

onsdag 6 augusti 2008

Klart man ska på marken.

Jag är mycket nöjd av att alla verkar ha hållt med mig i frågan jag slängde ut igår.
Få saker gör mig så nöjd som när jag har rätt.

Å andra sidan har jag ändrat mig lite idag.
Men jag återkommer till det.

Idag står nämligen en av Sveriges största marknader på agendan.
Och jag menar stor.

Egentligen vet jag inte riktigt varför jag utsätter mig för det, för visst är det så att det är mycket krimskrams och visst är det så att många saluför precis samma sak bara till lite annorlunda pris och visst är det som så att kaffet är lankigt eller har stått på för länge när man väl köper en kopp och visst är det som så att jag varje år undrar varför folk tar med hundar på marknaden och visst är det som så att när den 75e pensionärstanten tagit ett steg bakåt rakt på mina tår så grinar jag lite illa och visst är det som så att jag blir trött på allt myller och all trängsel och visst är det som så att jag inte längre åker karuseller och visst är det som så att jag inte vill provsmaka 101 olika ostsorter och visst är det som så att en del människor har ätit massor med vitlök och sedan ställer sig i knät på mig och andas och visst är det som så att en del människor har badat i parfym och visst är det som så att en del röker rakt i ansiktet på mig (jo, jag kan höra dig fråga om inte jag är en rökare, visst är jag det, men jag är av den sällsynta arten "rökare smygus ivägus långt i bortus från folkus)...

Så, vad gör jag egentligen på marknaden?
Om man betänker allt jag skrivit här uppe. Och, min vän, det är endast ett fåtal av alla irritationsmoment jag skulle kunna räkna upp.

Men.
Ibland så finns det ett ställe med gamla saker som säger "du, jag hade det bra i ett hem en gång i tiden, jag trivdes där, allt var bra, men sen såldes jag och nu står jag här, det regnar och ingen vill ta mig med hem. Kan inte du köpa mig? Jag skulle passa bra hos dig. Och jag behöver inte dammas ofta. Ta med mig hem. Jag är kanske inte ståtlig eller fin eller dyrbar. Men jag skulle passsa hos dig. Och det regnar. Köp mig. Snälla."

Och oftast är det en sak som är enbarmligt ful som talar till mig.
Kan vara därför jag förr hade en samling av träslöjdsfåglar, den ena fulare än den andre.
Jag kunde helt enkelt inte stå ut med att se dem stå där, ledsna och tilltufsade.
Men jag kämpar emot, jag har blivit bättre.
Jag kan inte köpa upp allt som folk inte vill ha.

Men.
Står där en katt, som inte ser ut som alla andra, till exempel rund som en boll och blå.
Klart den måste få komma hem till mig.

Eller också så hittar jag en stånd med böcker och där gömmer sig en upplaga med Piraten som jag inte har. Hjärtat tar ett glädjeskutt och jag skiner som en sol.

Eller också sitter där en buddha, glatt flinande i regnet, klart han ska med hem. Mitt hem är en fristad för lyckliga buddhor.

Eller också finns där något sött och gott som jag bara måste ha för att kunna fortsätta att underhålla tandläkaren, jag kan ju inte bara tänka på mig själv.

Och ibland gör man Fyndet med stort F.
Saken man inte visste att man ville ha, eller ens att den fanns.
Så vem vågar ta risken att inte gå dit.
Trots alla blåsparkade tår och parfymbadande madammer och rökande hundar (höll jag på att säga. Och titta där, jag sa det minsann.)
Klart man ska på marken.
Jag går väl nu.
Snart.

tisdag 5 augusti 2008

Guld

... och jag har börjat läsa Tre män i en båt.

Jag hade inte behövt vara orolig att den inte skulle vara lika rolig, den är banne mig ännu roligare än jag minns den, det här stilla vansinnet som går igenom sidorna är fullständigt obetalbart och jag skrattar så att jag avger glädjetjut i slutet på garven, katterna flyr ut ur rummet allt medan de skakar på huvudet, grannarna är troligen milt avundsjuka på hur kul jag har och glädjetårar söker sig emellanåt ner på kinderna och magen får en hälsosam skratt-workout flera gånger om.

Sådana här böcker är guld.

Vad tror du?

Jag tänker på kapten Marcel i Björn Larssons bok "Drömmar vid havet."
En del karaktärer i böcker stannar länge med en och jag funderar på hur det gick sedan för honom.
Och för alla de andra som lärde sig att de egentligen inte behövde någon annan i livet för att våga ta ett språng ut i det okända och kasta om sina liv.
Det är nog lätt så att man ibland tror att någon annan ska göra ens liv fullkomligt, men så är väldigt sällan fallet.
Tillföra, visst. Komplettera, ja..
Men inte laga något som är trasigt, det får man vackert försöka göra själv.
Eller ta det där steget som man tänkt på så länge, må det vara bungyjumping eller att sadla om i karriären eller att helt enkelt besluta sig för att imorgon ska jag inte bry mig ett dugg om vad andra kan tänkas tänka om hur jag ser ut eller vad jag gör.
De stegen måste man ta själv.
Tror jag.
Just nu i alla fall.
Imorgon kan jag ha ändrat mig.
Vad tror du?

Man kan ju alltid hoppas.

Nu ska vi se här.

Vännen ska, om allt går som det ska och så vidare bli opererad första veckan i September.
Det låter nästan för bra för att vara sant. Pratade med henne igår kväll, vi var trötta som bandybollar bägge två (ja, bandybollar kan bli trötta, tänk bara på hur de far omkring) och ingen av oss kände väl sig direkt på topp.
Hon sa att hon var trött på att vänta och att det kändes ganska mycket som om hon var en vante som bara blev skuffad mellan lung- och hjärt- och nu operationsavdelningen, lite som att ingen egentligen ville ta på sig ansvaret för att fixa till henne.
Hon sa att de pratade om hennes hjärta, men att det var ju faktiskt fixat nu efter senaste operationen och att den delen av hennes hjärta var jättestarkt nu och att den andra delen var normalt starkt.
Läkaren hade också sagt att det fanns en risk att stämbanden kunde bli skadade i och med att hon har knölar på bägge sidorna om halsen och att hon fick välja själv, men som hon sa "Vilket jävla val, va? Antingen inte kunna andas och röra mig som en vanlig människa eller att förlora rösten?"
Man kan inte göra annat än att hålla med.

Trots allt, sa jag, så är du ju på banan nu, det är inte långt kvar och nu blir det ju äntligen av, se det som att du är på upploppet äntligen.
"Jo, det är ju så man får se det" sa hon.
Sedan suckade vi samstämmigt.

Men så sa vi också att det blir nog bra, i slutet av September så är hon kanske som en helt ny människa, när vi är på skördefesten kanske hon kan springa upp och ner för backarna på Öland som ett vilt gotlandsruss. Man kan ju alltid hoppas.

måndag 4 augusti 2008

Nu väntar vi.

Jag väntar på att få höra hur det gått för vännen idag, hon som skulle in till sjukhuset för förberedande frågor inför operationen.
Jag hoppas så att det ska gå bra och att operationen blir av snarast möjligt.

fredag 1 augusti 2008

Där ingen skulle tro....

.... Vi måste prata om det här också lite snabbt innan jag beger mig ut.
(ja, lite bråttom, för getingarna och bina blir så förbaskat närgångna ju senare man ger sig ut...)

Men.
Du vet, ibland sitter man och zappar mellan kanalerna och det finns absolut ingenting att se.
Fast.
Jag har ett program jag brukar försöka hålla utkik på.
"Där ingen skulle tro att någon kunde bo."
Har du sett det?

Helt underbart, folk som bor på ställen som man inte skulle kunna tro att någon bor på...

Igår var det från Nyksund.
Där var en kvinna som pratade om att ibland ringde folk och frågade "Vad har du gjort idag?" och hon tänkte efter men kunde inte peka på något men när hon gick och lade sig hade hon haft en fullkomlig dag.
Hur många av oss kan säga det samma?

Reportern frågade då "Men måste man inte uträtta något för att känna sig fullkomlig?"
Och hon tittade på honom och sa....
"Jag tycker vi ska komma ihåg att vi är Human Beings och inte Human Doings."

Jag klappade händerna spontant och log som en Cheshire-katt.
De orden ska jag gömma i mitt minnes-arkiv uppe i hjärnan.

Jag kan ju inte förstå allt.

Jag ser att jag fick en massa besökare igår som hade googlat på Bonniers och orange.
Jag är mycket glad över att ha kunnat sprida ljus över apelsin-eländet.
Och fortfarande förstår jag inte kopplingen bok och apelsin.
Varför då liksom?
Det brukar vara en penna. Eller ett bokmärke.
Det kan jag förstå.
Men apelsin?
Varför?

Apelsiner är kletiga, josiga (hur sjutton stavas det? juiceiga???) och förvandlar händer till apelsindoftande (mja, ganska gott doftande, okay) stickiga tassar som man knappast vill använda till att hålla i en bok.

Nåväl. Jag kan ju inte begripa allt här i världen.