torsdag 31 juli 2008

Vad är det för något??? Del två, där mysteriet löses.

Du vet, den orange (a) saken från Bonniers Bokklubb?
Vet du vad det är?
Jag vet.
En apelsinskalare.
Tänka sig.

Ja, apelsiner och böcker går ju bra ihop. Nästan lika bra som apelsiner och telefoner.

Vad är det för något?????

Jaha.
Nu sitter jag här som ett komplett frågetecken igen.

Det är som så att Bonniers Bokklubb vill ha med mig som medlem.
Det kan jag ju lätt förstå, men liksom Groucho Marx hävdar jag att varje klubb som har den dåliga smaken att försöka värva mig också måste förstå att jag inte kan gå med i en klubb som har en så dålig smak. Eller vad det nu var han sa igen. Googla det, jag är säker på att du hittar det.

Men i alla fall.
Det är ju gott och väl att de vill skänka mig lite Iittala-vaser och skålar, det tycker jag är snällt och ganska fint förutom då att jag inte har stor användning för vaser eftersom jag inte tycker om blommor i vas.
Men jag förstår ju att de inte kan tänka på allt.
Fint var det i alla fall.

Och jag bläddrade och läste om vilka böcker som fanns...
Ingen Jamie Oliver med sin nya kokbok. (ja, om den funnits så kanske jag kunde lockats....)
Ingen deckare med skotska mord begångna i grottor eller något sådant heller.
Så valet var ju lätt.
Ner i pappersinsamlingen skulle det.

Men.
En liten plastpåse ramlade också ur.
Med en orange flärp!?
"Vad fan är det här?" sa jag eftersom mitt språk denna morgon var starkt färgat av för mycket fraterniserande med tuffa poliser i 87e distriktet hos McBain.

Vände och vred på flärpen.
Såg ut som ett Q som någon misslyckats med.
Hmm...
Är det någon postmodern ring tänkte jag för mig själv.
Är det något som ska fästas i bokpärmar för att man ska komma ihåg vilken bok man läser?
Är det en kiwi-skalare?

Vände och vred lite till...
Hmm. Någon slags liten tagg på flärpen under Qet eller vad man ska säga...
Är det någon slags liten kniv att sprätta upp böcker med?
Men det gör man ju inte längre?

Har nu till och med googlat "Bonniers Bokklubb + orange flärp"
Inte en ledtråd.
Inte en susning.
Men vad är det för något????

För övrigt...

... så vet ni väl att det var han som skrev "Vänd dem inte ryggen" som också blev film.
"Blackboard Jungle" i original.

Sådant vet man om man är som jag. Direktris över avdelningen för meningslöst vetande.

Så här kan man göra.

Jag har ett litet råd så här i värmen.
När det blir för varmt, intag en McBain så fort som möjligt.
Läs med välbehag, gärna med en chokladbit (igår hade jag kladdkaka och starkt kaffe...) och någon dryck (whiskey går också bra. Eller en öl. Vad som helst utom saft. Saft är ett otyg.)
Sedan gör du dig hemmastadd med poliserna på 87e, eller med Matthew Hope eller någon av de andra.
Mycket, mycket trivsamt.

Morr-ning.

Jag vet inte riktigt hur länge Asta ska vidmakthålla sin nya intressanta stil med morrande och förtvivlat resande av päls. Vid det här laget gäspar både Diesel och jag åt henne och förut när jag tog upp henne och frågade om hon var en larvig katt så tittade hon på mig och verkade nästan hålla med.
Ibland glömmer hon sig och står bredvid Diesel och äter, eller ligger nära honom, men sen är det som hon kommer på att "Ja, just det, han var iväg flera timmar i förrgår!!! Hmm, nog luktar han lite konstigt än?" och sedan är morr-sången i gång igen.

Hon fick Onaka till frukost imorse, detta åts medan hon sneglade åt alla håll, precis som om hon var i en vild djungel med främmande djur överallt som bara väntade på att kasta sig över henne.
Nu sitter hon på balkongen och funderar över livet.
Diesel sover som en gris.
Jag har varit ute en mil och vad är det med motionärer egentligen? Har de betalt för att se så sammanbitna och tjuriga ut som det bara går?
Har hittills inte mött någon som ser riktigt glad ut.
Hmm. Det kanske inte jag gör heller kom jag på. Å andra sidan avhåller jag mig aldrig från att skrika "Tjoohoo!" när jag åker i den långa nerförsbacken över ån.
Eller att råma till kossorna när jag åker förbi.
Lite roligt måste man få ha.

onsdag 30 juli 2008

En vacker dag....

En vacker dag, när jag lägger vantarna på en digital-kamera ska jag posta en bild med Asta Katt där hon ligger på sitt vanliga manér.
På rygg med tassarna i vädret.

Förut låg hon så med Diesel inte långt alls ifrån sig.
Förhoppningsvis inser hon att Diesel är Diesel vad han än kan tänkas lukta.

En ren helvetes kväll.

För de som till äventyrs är känsliga för ett mustigt språk har jag bara ett råd. Ge er av härifrån för här kommer det att sväras. Förstått?

Igår var en riktig helvetesdag, eller om vi ska vara rättvisa, en helvetes-kväll.
Diesel blev dålig och rask fart till djur-akuten, jag orolig som fan och när vi kommer dit är det lång väntetid.
Man sitter där och man biter på naglarna, man står i kön, men när jag hörde att kunden innan mig var tvungen att välja mellan separat kremering eller gemensam kunde jag inte stå kvar.
Jag vet hur det känns. Hur man hoppas att allt ska gå bra när man åker in med de små djuren och hur det känns när det tyvärr inte går bra.
Det är ett helvete. Och sen, om du ens kommer med minsta antydan om att "Jamen, det är ju bara djur det är frågan om...." så har jag bara ett råd. Ge dig av.

Men. I alla fall. Vi fick komma in, katt och bur vägdes och katt togs ut och ställdes på britsen, nyfiket tittade han sig omkring och jamade, undrande säkerligen vad som var på gång.
Veterinären undersökte honom och utnämnde honom raskt till dagens snällaste katt.
Och det är han ju, det borde väl jag veta.
Det klämdes lite till på Diesel och inget verkade vara fel på honom. Jag var som ett frågetecken och Diesel såg ut som ett mycket lurvigt frågetecken trots att han fällt halva pälsen på britsen, veterinären sa att det kunde hända att det blev så här. Men, så vitt hon kunde se var han en stilig katt-kille som mådde bra.

Ut i väntrummet igen, med tårar i ögonen av lättnad och leende mot en annan kund som väntade på sin hund. Man förstår varandra bra på en djur-akut. Även om man aldrig setts förut.

1000 spänn fattigare åkte vi hem och mötte motsatsen till katternas Florence Nightingale.
Asta Katt....

Hon har spenderat hela kvällen (som var kvar) och natten, och morgonen med att morra och blänga dolskt på Diesel.
Hon känner ju inte igen lukten på honom.
Att en så liten katt kan ha så mycket ljud inom sig....

Diesel och jag har försökt att sova, men det har inte riktigt gått. När jag till slut försökte stänga dörren till sovrummet med Diesel och mig drabbades Asta Katt av separationsångest.
Så det blev till att öppna och lyssa till overtyren av "Jag är Asta Katt och jag är FARLIG!"
Jag är helt slut.
Men tacksam.
Så in i helvete tacksam.
Den här gången gick det bra.

måndag 28 juli 2008

Jag läser.

Jag läser "Drömmar vid havet."
Underbar bok!

Hur gör karln för att skriva sig rakt in i hjärtat så där?

torsdag 24 juli 2008

"shake it baby, shake...."

Dålig planering är att :

1. Ge katterna deras nya leksaker, två möss som låter som mini-maracas.

och att sedan

2. Gå och lägga sig på soffan och försöka ta sig en tupplur.

Nu börjar det kanske att ljusna.

Igår fick min äldsta vän äntligen en kallelse till sjukhuset för förberedande inför operationen, massor med frågor att svara på och tester ska tas innan hon ska dit. Hon har väntat i tre år, så visst är det på tiden. Nu håller vi tummarna att det ska gå bra och att hon ska klara sig fram tills dess.
Vi har pratat mycket och hon har en minst sagt osentimental känsla inför det hela, "skulle jag gå omkring och vara rädd för att falla ifrån hela tiden skulle det ju inte vara något liv" säger hon och visst har hon rätt.
Det är nog mest vi andra som bär den rädslan känns det som. Det som är också märkligt är hur en del väljer att distansera sig ifrån det hela, pratar man inte om saker så finns de inte, verkar de resonera och reagerar med ilska, slår i från sig det värsta alternativet och försöker låtsas att det inte finns. Och sedan är det ändå det enda de går och tänker på ändå.
Själv vill hon prata och jag likaså, jag tycker att det är lika bra att ta vara på tiden, för man vet inte, det kan hända att en del saker som man verkligen skulle velat ha haft sagda förblir osagda, därför bättre att säga vad man tänker och tycker medan tid är.
Det är bättre att låta folk veta hur uppskattade de är medan de är i livet, jag menar, vem blir glad över blommor postumt?

Det är som i Stones-låten "Dead flowers"... Jag vet ju att en del tycker att det är så vackert med blommor i vas... De kallar det för levande blommor, jag tänker tvärtom att det är döende blommor. (jag vet, skulle alla vara som jag skulle blomsteraffärerna gå omkull direkt.)
Tacka vet jag vallmon, vill man beundra den får man vackert maka sig ut i naturen och besöka den där den är... Och ja, jag tänker igen på Piratens kärleksförklaring till en vallmo, där han låg vid Haväng och väntade på att den skulle slå ut. Det är kärlek till levande blommor om något...

(och ja, jag är medveten om att jag förirrat mig från tråden jag började på där uppe.)
Så... Vi håller tummarna nu för att det ska gå vägen, det är allt vi kan göra. Och prata. Och skratta. Och finnas där. Det är vad vi gör. Det är väl egentligen allt man någonsin kan göra.
Tror jag.

onsdag 23 juli 2008

"Jamen, farsan...."

Jag hade glömt hur det är att handla ihop med min vilde far...
Igår blev jag påmind igen, han seglar fram genom affären, pratar med alla, skojar, skämtar och beter sig i allmänhet som en stand-up-comedian som äntligen är tillbaks på den scen som han hör hemma på.

När jag var liten så skämdes jag något så förbaskat, nu ler jag med.

Dock, log jag inte så mycket när vi var på ÖoB...
Vi inhandlade lite saker, var för sig, ställde oss vid kassan, jag betalade mina saker medan faderskapet småpratade med den unga manlige expediten.
Sedan kom faderns varor rullande, han betalade och fortsatte prata och jag tog hans varor med och vände mig om för att börja gå ut.

"Tittta," hör jag min far säga "nu tar hon mina varor med!"
"Eeeh..." ekade den manlige expediten.
Jag vände på huvudet och såg hur expediten såg helt ställd ut och hur min far såg ut som ett veritabelt helgon.
"Men, men!" stammade expediten och pekade på mig.
Jag suckade tungt och skakade på huvudet och sa "Jamen, farsan.... Lägg av..."

Stort gapskatt från kön och min far kunde fnittra sig ut ur butiken...

...då var det dags igen...

Alf Henrikson säger ju att "Retar du upp dig på saker som är små, så är du väl inte större än så."

Jag brukar nicka och hålla med, de dagar när jag känner mig så där riktigt vänligt inställd till omvärlden och ingenting bekommer mig. Expediter kan se ut som de ätit en hink citroner, jag kan stå hur länge som helst vid ett övergångsställe och vänta på att få gå över, grannen kan spela sin tondöva musik och nere i tvättstugan kan jag hitta ett gäng dammråttor som verkligen gjort sig hemmastadda.
Jag bara ler och bryr mig inte.

Men... Vissa dagar behövs det ingenting för att jag ska gå igång. Det är precis som ett veritabelt åskmoln huserar över mitt huvud. Inget är för litet att reta upp sig på, ingenting är "bara att rycka på axlarna åt" och i stort sett vill jag bara gå och lägga mig och sova bort dagen.

Nu är vi där igen.
Jag läser att Danko Jones ska spela i Västervik och ser att de lyckas kalla honom arenarockare.
Åskmolnsversionen av mig fnyser "Ja, just det, har de någonsin hört Danko Jones eller bara sett en poster med honom eller vad?
Menar de sådana som är ett gäng musiker som står och spelar sin musik allt medan publiken försöker att inte gäspa käken ur led. Eller alternativt står och hoppar med och går ner i spagat när bandet lyckas med en osedvanligt tråkig trudelutt?"

Fortsätter dock att läsa och inhämtar informationen att det inte är Dankos band utan ett coverband vars specialitet är AC/DC vilket får mig att frusta "Ja, ja, ja!!!! Underbart, vad den här världen behöver är mer coverbands så att man verkligen kan få längta helhjärtat efter Angus Young!"
(och ja, detta är tänkt av en person som normalt sett anser att varje musikriktning har sin plats i livet, du vet different strokes for different folks eller hur det nu var igen...)
Vänder blad och morrar för mig själv. Läser insändarna och idiotförklarar raskt hela mänskligheten (utom mig själv då...), intar en frukost som smakar hö och halm, kaffet är för svagt och grannarna verkar ha tillbringat natten med att designa bly-boots som de klampar fram i. Katterna fäller osedvanligt mycket päls och blommorna ser ut som om de försöker rymma ur blomkrukorna i sin desperata jakt efter vatten. "En oas, en oas" frustar svärmorsliljan, vilket får mig i alla fall skänka lite vatten åt de behövande.

Tittar sen mig själv i spegeln och kan lätt konstatera att det ser ut som om jag skulle behöva strykas i ansiktet. "Underbara ålderdom"mumlar jag "nu är det bara löständerna att se fram emot."

Inser att mitt humör definitivt inte är på solskens-skalan och att jag definitivt lider av pms, morrar lite och försöker tänka Polyanna-tankar, men nej.
Dock, lite, lite mindre gråmulen blir jag när jag kommer på att jag är bortbjuden på lunch till bustrollen. Kanske en mils träning ut till deras hus kan få mig på bättre humör.
Vi får väl se. Kanske kan jag cykla i från PMS-en i någon åker om jag får upp tillräckligt bra fart.
Jag ska i alla fall försöka.

tisdag 22 juli 2008

Åååhhh!!!!

Ååh, vad jag grubblar!!!!
Vissa textrader jag läst sätter sig fast i huvudet och dyker upp när jag minst anar det, men det retliga är att det är nästan aldrig så att jag kan säga "Ja, den författaren eller den boken eller den dikten är det!"
Nu har till exempel det här satt sig"When in doubt ponder...." och jag bara vet att det är en dikt, av någon, någon gång, en dikt jag tycker om. Men vilken?
Eller det här:
"Och skulle jag sörja så att jag blir tokig" och sedan ingår något om att ingen kan böja rakt det som blivit krokigt.
Jag tror det är Alf Henrikson. Eller Ferlin.
Jag vet att hjärnan inte får någon ro förrän jag snokat reda på det.
Och inte var Google till någon hjälp.
Suck.

Vad jag gjorde. Tror jag.

Igår kväll frågade Pälsis "Men, om du inte läste eller tittade på TV, vad gjorde du egentligen???

Mycket bra fråga.
En vecka utan böcker och inte mer TV än väderleksprognoser eftersom jag kan tygla min lust efter att cykla en mil i spöregn. Vad sjutton gjorde jag?

Jag lyssnade på musik, som sagt.
Pratade med sädesärlan.
Dammsög och fejade.
Vattnade blommor.
Satt och tittade ut över fälten. På vindkraftverken. En del säger att de är fula som stryk, jag tycker inte det.
Jag minns när Kia och jag åkte neråt Danmark, skymningen hade fallit och vi såg ett helt fält med vindkraftverk med ljus som glödde.
I och för sig kan det inte mäta sig med upplevelsen av Stora Bält-bron. Jag blev förälskad. Totalt.
Kan till och med känna samma glädje när jag ser början på Mordkommisionen och en längtan efter att åka fram och tillbaks över den bron om och om igen.
Varför har jag ingen aning om.
Det behöver man inte alltid ha.

Egentligen skulle väl mitt drömboende innefatta milsvida utsikter över hav och åkrar och ängar, med en Stora Bält-bro som jag kan stå på eller åka över när sinnet faller på.
Något säger mig att det inte kommer att bli lätt att hitta.

Men, vad gjorde jag förra veckan?
Jag bara var. Som det så populärt heter.
Antagligen lik en viss Nalle Puh som bara strosar omkring och är ganska nöjd med tassen i honungsburken. Tiddelipom liksom.
Det var nog det jag gjorde.

måndag 21 juli 2008

Egocentrerad? Jag?

Jag höll på att skriva att jag är nog en ganska egocentrisk människa men så läste jag Svenska Akademiens definition, "som endast tänker på sig själv, som anser att allt rör sig kring honom (henne) själv; som (ständigt) kretsar kring det egna jaget; om person, lynne, tanke o."

Hm.
Nah, det stämmer inte riktigt, däremot så ger jag för det mesta fullständigt fan i vad andra kan tänkas tycka och tänka om min person. Jag undrar vad man är då?

Men härom dagen tänkte jag på mig själv och hur andra kan tänkas uppfatta mig.
"Få se här nu" funderade jag, "jag är snart 45, jag kan just nu (snart) ses i Guns n' Roses-t-shirts som är fullständigt urtvättad, långt hår som börjar bli grått, spegel-glasögon (nej, inte för att vara cool, det är jag redan, utan för att undvika insekter i ögonen när jag strax beger mig till bustrollen som ska bjuda på kaffe och kakor (lycka!) och, vet du, jag funderar på att ha på mig mina svarta cykelbyxor, som har en katt med en stor cigarr i mun, spegelglasögon och säger "It's cool to be a Kat!" allt medan han flinar som en grävling.)
Mina jeans kommer jag aldrig att göra mig av med och när till exempel bustrollet visar mig "fina byxor" så ryser jag inom mig och säger "Nääee, usch!"
"Jag är inte speciellt intresserad av städning eller att byta gardiner eller att ha små sammankomster med mat som är "intressant" och jag är smått maniskt intresserad av gympa-skor.
Jag tycker att sammankomster med människor som ägnar sig åt "vuxen-prat" är det jobbigaste som finns, konversationer som inte handlar om ett dugg utan mer är som att vispa runt i luften med handen, jag har ett umgänge med folk som nog inte är ett tvärsnitt av befolkningen i dag och jag spenderar gärna min tid i ett garage, dock har jag aldrig synts i närheten av någon motordel för att försöka laga den.

Jag gillar inte komplimanger om mitt utseende utan vill hellre höra att jag är smart. Eller rolig. Jag gillar inte folk som talar om hela sitt liv för mig första gången, eller folk som behöver dricka sig sanslösa för att tala om "vad de egentligen tycker." Jag gillar inte stela väluppfostrade leenden och jag håller mig gärna utanför en grupp människor jag inte känner tills jag har bildat mig en uppfattning om vilka de kan tänkas vara. Jag är, i mångt och mycket en åskådare. Jag tycker om att titta på folk, hur de härmar andras kroppsspråk utan att tänka på det, hur de beter sig om man säger något oväntat.

Jag har också ett ansikte som (tyvärr) avslöjar precis vad jag tänker. Jag är som en öppen bok och ja, jag vet att det är inte artigt när hela mitt ansikte utstrålar "Fan vad jag är uttråkad" men det behöver inte alltid betyda att jag är uttråkad av folket omkring mig. Jag kanske är uttråkad av situationen.

Ibland vill jag helst av allt skeppa ut hela civilisationen till en öde ö, speciellt på morgnarna och ibland känner jag en väldig människokärlek och är övertygad om att folk gör så gott de kan.
Sedan öppnar jag en kvällstidning och kommer snabbt ner på jorden igen.
(Okay... Lite drastiskt uttryckt men du förstår hur jag menar, va?)

Jag har en ytterst irriterande röst inom mig som när jag ser något som inte är rättvist säger "Det där är inte rätt!" och även om jag försöker att inte bry mig så gör jag det.
Jag bryr mig om att OS ska hållas i Kina. Jag ger fullständigt fan i de som säger att sport och politik inte hör ihop. Vad Kina gör är inte rätt.
Vad juntan i Burma gör är inte rätt.
Folk som pratar om andra i nedsättande tonlag (givetvis när föremålen inte är där) är inte rätt.
Har man något att säga om någon annan ska man se till att den personen är där. Annars kan man lika gärna hålla tyst.
Folk i boleros är inte rätt. (Nej, jag vet inte varför, men boleros är något av det värsta jag vet. Kanske jag är bolero-allergiker?)
Folk som talar om senaste prylarna de köpt är inte heller rätt. Eller de kanske är rätt, men jag blir så trött av det. "Jaha, du har köpt en ny bil? Men det är ju bara en sak?"

Och ja, jag vet. Jag borde ha levt under hippie-eran, utan de illegala substanserna. Jag hade troligen trivts utmärkt.
Men en sak är en sak, om någon skulle säga till mig i stället "Jag fick en ny vän idag." eller "Jag har haft modet att prata med den och den om det eller det."
Då blir jag glad. För det är saker du inte kan köpa, utan saker (okay, att kalla en vän för en sak är väl inte rätt heller....) och grejer (inte ett dugg bättre att kalla det grej) som du har fått eller gjort, utifrån ditt eget jag. Sånt tycker jag är häftigt. Jämt.
De här sakerna (ja, igen) som man gör, som får det att kännas så bra i hela kroppen, de är ovärderliga. Alltid.

Men, raskt tillbaks till mig och mitt (var det någon som sa "egocentrerad?") det var som så, att jag faktiskt funderade på om jag skulle tona håret. För att få det mindre grått. Sedan började jag fundera på varför. Jag kom inte på något riktigt bra skäl, mer "oskäl" som t ex "sitta still i flera timmar eller hur lång tid det nu tar" eller "få toningsmedel i ögonen när det ska sköljas bort" eller "gå ut i regnet direkt efteråt och tona kläderna med" eller "tänk om jag inte gillar det?" till "usch så jobbigt." Eller "jag kommer ju inte att känna igen mig själv i spegeln då!" vilket i mina ögon verkar vara ett synnerligen gott argument för att inte göra det. Och så är jag ju så lat.
Latheten har räddat mig från mycket aktiviteter.

Så jag tror vi hoppar över toning. Jag fick ju en svart peruk av vännerna när jag fyllde 40. Det räcker med den.

Hm, för övrigt, Nils Simonson pratar i Sommar idag. En man som har mycket tänkvärt att säga.

söndag 20 juli 2008

För övrigt så regnar det.

Det regnar som fan här.
Jag småsneglar på Björn Larssons bok, en som jag inte läst av honom, han är helt fantastisk som författare, jag menar, att han får mig att sträckläsa böcker där segling är en stor del av handlingen säger mycket om hur bra han skriver.
Kan kanske skylla lite på honom med när det gäller husbåtar. Jag läste Keltiska Ringen, efter det började jag fundera på möjligheten att bo på båtar.
Och detta är sagt av mig, som avskyr båtar...

För övrigt så regnar det, (ja, sicket tjat, va?) och jag funderar på att läsa Björn Larssons bok. (ja, jag vet, du läste det här nyss där uppe.... En liten känsla av deja vu men ändå inte.)

Funderar på ett liv på landet, en del vill ha hästar och sånt men jag skulle kunna tänka mig två kor och en gris. Lite höns, några katter och en stoooor schäfer.
Jag gillar schäfrar, har alltid gjort. Det är något rejält över en hund som ser ut som en varg.

För övrigt så regnar det (okay, jag ska inte upprepa mig mer. Men det är svårt att låta bli...)
och jag funderar också över pizza eller inte. Har ätit så förbålt nyttigt senaste tiden så att jag är rädd för att kroppen ska börja fundera på var alla kakor och choklad är. En av kroppens viktigaste byggstenar som vi alla vet.

För övrigt så regnar det (jag kan inte låta bli...) och jag läste att en reporter kallade en författare för new age, trots, som hon sa "att han inte vill kalla sig det själv"....
"Jomen" tänkte jag "journalister måste ju veta bättre vad folk är än de själva. Absolut."

Det är lite märkligt det där, då skulle jag kunna börja kalla Pälsis för yoghurtfanatiker, även om jag inte har en aning om hon varit i närheten av en yoghurt Bara för att jag bestämt att hon verkar vara en sådan. Nu gör jag ju inte det. Men vore jag journalist skulle jag kanske tycka det.
Och bestämma det över huvudet på henne. Bara så där.

Det är klart, att låta folk själva bestämma vad de vill eller inte vill vara, så kan vi ju inte ha det. Bättre om andra sätter små etiketter på oss och så får vi väl försöka anpassa oss så gott det går.

För övrigt, så regnar det. Fortfarande. Nu går jag och hämtar Larsson-boken.

lördag 19 juli 2008

Hemma.

Inget regn föll på mig och nu är jag hemma.
Har spenderat några timmar med att klia Asta på magen medan hon spann som en Husqvarna.
Kånkat runt på Diesel a la - mjölsäck-slängd-över-axeln-stil allt medan han borrade in klorna i min axel och spann som en mycket liten Harley Davidson.
Legat på min soffa och försökt att sova, men bieffekten av för mycket motion är tyvärr att man blir ohemskans pigg.

Ätit som en häst har jag också, fast det var något stressande över hela situationen eftersom Asta lärt sig ett nytt trick medan jag var borta, vilket bestod i "liten Asta Katt hoppar upp på köksbordet och hamnar i tallriken"
Talade om för henne att jag inte äter speciellt mycket rött kött nu för tiden och definitivt inte katt medan jag lyfte ner henne och sedan sa att "Nu slutar du upp med det där!"
Hon spann, gjorde en lov runt mina ben och hoppade upp igen.
Jag vet inte vem som ska vinna i den här kampen men jag tänker inte ge upp.
Jag är minst lika envis som vilken katt som helst.
Och jag har blomspruta.

Mulen känsla. Och för många ord.

Har sovit som en högklassig timmerstock i natt.
Vaknade dock med en mulen känsla.
Ska åka hem idag. Men när hem känns som att åka bort, är man inte lite på fel plats i livet då?

Jag vet, det går över, några dagar och jag är tillbaks i det som är hem, som egentligen inte är ett så dåligt alternativ.
Egentligen ett jäkla bra alternativ. Goda grannar, förutom han högst upp som antagligen är okapabel att förstå musik som har mer än två takter i sig.
Senaste popen eller vad som serveras på listorna. Alltid taktfast och enahanda.
Kan inte vara lätt för honom att bo över en gammal hårdrockare. Allt ljud stiger ju som bekant uppåt.
Så även Motörhead.


Och skogen finns ju där. Alltid.
Och mina katter.
Och mina böcker.
Och skivor.
Och stereo.
Och mina buddhor som sitter och småmyser i alla hörn.
Det är mitt hem.

Men nånstans börjar jag undra om jag inte vore material för en enstöring. Jag känner mig aldrig ensam. Inte när jag är med mig själv, och ja, visst kan det här låta synnerligen egenkärt, men om jag inte trivs med mig själv, hur ska jag kunna trivas med andra?
Jag lider inte av att inte ha någon att prata med, det är för mycket ord ändå i dag (sa hon och skrev envetet vidare, ja...) och någonstans så är det förbannat skönt med tystnad.
Och ja, jag vet, självvald ensamhet är en helt annan sak än påtvingad.
Så. Visst. Enkelt för mig att säga. Men jag väljer ensamhet ganska ofta.
Egen tystnad som bryts av egen musik. Eller sång. Ja, jag har sjungit den här veckan.
Inte låter det vackert, men vem skulle kunna säga till mig?
"Sjung som du menar varje ord" hörde jag någon säga och det är ju ganska enkelt om man har texter man kan relatera till.
Dock har jag svårare att relatera till grann-musiken, jag kan för mitt liv inte sitta och sjunga "under my um-brella-ella-ella" och mena varje ord.

Känns ungefär lika viktigt för mig som att sno runt i affärer efter det senaste.
Och ja, jag vet.
Jag är en motvalls käring.
Jag kommer att fortsätta med det. Det kan ju inte vara meningen att jag nu, vid denna höga ålder helt plötsligt ska börja rätta mig efter vad andra anser och tycker.
Visst, i en del fall. Om de har rätt.
Men det har ju folk så sällan.
När det gäller mig, menar jag.
Och ja, jag flinar när jag skriver det.
Jag vet, ibland har jag fel. Det känns alltid ganska uppfriskande.
När jag kommit över envisheten vill säga.

Men. Vad jag tänkte på, vad jag kommit fram till under den här veckan, är typ så här, liksom, ungefär något liknande det här, (kom inte och säg att jag inte kan vara vag. Eller använda ord jag avskyr. Liksom....)

1. Ett boende på landet vore inte fel för mig.
2. "Sjöar" är en underskattad låt. Den ska spelas högt.
3. Jag borde ha en gräsmatta utanför dörren. Jag undrar om jag kan övertala grannarna på mitt våningsplan att vi anlägger en.
4. Motvind är för jävligt.
5. Björn Larssons bok som jag blev så glad över att hitta ligger fortfarande oläst i ryggsäcken.
Inte ett dugg har jag läst under tiden här.
6. Fortsätter jag att cykla minst en mil om dagen så kommer jag att äta mig själv ur huset.
Jäklar, vilken aptit man får.
7. Att göra upp eld är ingen barnlek. Jag är fortfarande lika ovetande som Kung Louis var.
Men en dag... Då....
8. Så fort jag har spolat av trädgårdsmöblerna så kommer en fågel att skita på dem. Så är lagen här ute. Men det är okay. Jag har haft djupa diskussioner med sädesärlan som punktligt alltid anländer när jag spolat rent fågelbadet och jag har förstått att hon är nöjd med att jag håller hennes pool ren men att hon under inga omständigheter tänker sluta att göra sina behov på möblerna. "Du förstår, det är så vi fåglar gör" sa hon sist och tittade på mig med sina pepparkornsögon och blinkade. Jag förstår. Det är så det är.
9. Man behöver inte tjata om vädret hela tiden. Lägg ner med att yla om sommarsol och sommarblå himmel. Det finns en sommar i regnet och vinden med.
10. I kväll kommer jag att sitta med Asta Katt och Diesel, troligen framför TVn, för jag har inte sett på den heller, (och ja, hu, så avskuren jag har känt mig, åh vad jag har saknat de senaste dokusåporna och uj vad jag undrar vad som sker på alla kanaler. Nä. )
11. Jag borde ge mig av nu. Medan det inte regnar och åskar.
12. Jag kanske skulle göra det.
13. Jag gör nog det.
14. Alldeles straxt.

fredag 18 juli 2008

Jag undrar....

Det är nästan som så att jag funderar på att inte släppa in bustrollen när de kommer hem imorgon.

"Åk och semestra lite till, vet ja!" säger jag genom fönstret.
"Lägg av..."
"Sitta hemma på semestern, så B, ut med er igen, ta husvagnen och fånga dagen, fånga äventyret, ta en smörgås på nån Rasta nånstans, åk till Norge, lev lite farligt på serpentinvägarna och skicka ett vykort nån gång. Oroa er inte, jag har allting under kontroll!"
"Men vi har inte råd att vara ute längre."
"Råd!? Det gäller att vara flexibel, ta och lifta runt lite istället. Sverige är fantastiskt! Lite motion är alltid bra!"
"Sluta nu, öppna nu. Hunden vill in."
"Hunden vill inte in, han är nomadhund, han vill vandra längs vägarna. Lita på mig. Se så, iväg med er nu. Kom inte hem förrän om tre veckor."

Hmm... Jag undrar om det skulle funka...

Jag ger mig.

Det är inte lätt att inse att förälskelse har övergått till järnhård kärlek.
Men så är det.
Jag älskar att gå ut på gräsmattan på morgonen med mitt kaffe och en cigg.
Jag älskar att sitta här uppe på loftet på kvällen, med musiken på högt medan jag sitter i gungstolen och tittar ut över fälten.
Jag älskar blotta anblicken av det här huset, när jag kommer i kurvan på cykel så får jag en sån där varm känsla i magen, du vet.
Ren glädje.

Jag älskar de små humlorna, det har jag alltid gjort i och för sig. Men nu när de yr runt huvudet på mig i vedbon så skrockar jag bara godmodigt och säger "du vet att egentligen kan ni inte flyga, det gillar jag med er. Att ni gör det ändå." Och de surrar vidare och flyger. För de vet ju inte att de inte kan. Egentligen.

Jag älskar till och med den lilla sädesärlan som skiter på trädgårdsmöblerna så fort jag vänder ryggen till.
Jag älskar asparna som står och viskar eller småmumlar när jag än går ut.
Bara att inse.
Jag är hopplöst förlorad.
Jag försöker inte ens kämpa emot.

torsdag 17 juli 2008

Jag vet inte....

Jag är inte säker på vad det här säger om mig....
Att jag, för att undvika motvinden i en mil i stället tog en genväg som gav mig 1½ mils motvind.

tisdag 15 juli 2008

Det blåser.

Det blåser halvannan storm här.
Om ni ser mig fara förbi er i blåsten allt medan jag håller mig fast vid en cykel för glatta livet så kan ni ju alltid vinka.

Jag skulle ha grillat här i kväll. Det ger vädergudarna fan i.
Nåväl, jag kan grilla någon annan kväll.
Jag kan sitta här inne och lyssna på U2 och ta en Hof och må ganska gott.
Det funkar det med.

måndag 14 juli 2008

Meeeen, du......

Vet du?
Om du vore här så skulle du kunna höra mig mumla precis just så här:
"Meeen duuuuu.... Kan du inte lära mig att göra upp eeeld?"
Precis som kung Louis.

Minst en gång om dagen.
Hittills så har mina försök bara lett mig till att känna mig som Stora Stygga Vargen där jag sitter och frustar och pustar framför elden.
Mycket jobb och lite verkstad, eller hur är det man säger?

Så där sitter jag, om kvällen.
Tuttar på lite planlöst och ser elden flamma upp och sedan falna kvickt.
Det är precis som ett väldigt billigt fyrverkeri.

Vackert men inte det jag var ute efter.

Jag trodde jag tänkt på allt.

Det är väl ändå själva fan, just när jag trodde jag verkligen hade tänkt på allt...

Här går man och spankulerar i sitt eget paradis på jorden, drar ut trädgårdsslangen för att upptäcka att det inte finns nån sprutmojäng, ringer bustrollen (som jag kallar husägarna) och frågar var de kan ha gjort av den.
"I skafferiet, eller kylskåpet, kanske?"
"Njaee, den kan vara på någon stubbe. Eller sten. Egentligen kan den vara precis var som helst i trädgården. Fast den är lite paj. Ta tummen istället."
"Okay."

Så jag använder tummen som vattenspridare och jag vattnar för kung och fosterland, byter vattnet i fågelbadet för djurvän är jag och jag spankulerar och livet är gott.
Det är lugnt och skönt. Solen lyser. Jag ler.

Sedan tar jag och sprutar av cykeln med, när jag ändå är i gång.
Så fin den blir, tänker jag för mig själv. Och ler.

Så tittar jag lite närmare, vad konstigt framdäcket ser ut.
Så...
Platt?
Hm?

Raskt befriar jag mig från slangen. Fram och trycker på däcket.
"Pfffft." säger däcket.
"Nää, va fan!?" säger jag.
Trycker lite till.
"pfffft...." meddelar däcket.
"NÄMEN, vafan!??" ylar jag.

Tittar lite mer på däcket. Hm.
Det här var inte vad jag hade tänkt mig.
Beredd på alla eventualiteter hade jag tagit med mig cykelpump, för se, jag kör ganska friskt.
Lagat en cykel har jag aldrig gjort.
Och det här är mitt enda transportmedel in till stan. Som ligger en mil bort.
Hm.

Kliar mig lite i skallen. Ler inte direkt.
Hm..
Tittar runt i bustrollens verktygs-skjul.
Beklaglig brist på lag-lappar.
Hm.
Tittar in i vedbon. Där bor humlorna. Milt sagt förbannade surrar de omkring.
Jag stänger kvickt och varsamt.
För djurvän är jag.

Kliar mig lite till i skallen.
Tar en cigg och funderar.
Ringer en vän som frågar om ventilen, jag säger att det är ventilen som jag helst av allt vill att det ska vara, men tror inte det är det.
Vännen lovar att komma och jag skruvar isär ventilen och blåser och har mig och blänger på däcket.

Får hjälp med däcket och har nu lärt mig att byta innerslang.
Alltid lär man sig något nytt.

lördag 12 juli 2008

Lyckligt lottad.

Tre meter från mig hoppar ett rådjur när jag står vid soptunnan.
Allt jag ser är åkrar och himmel.
Det är så här det ska vara.

Jag ligger i en stor svart skinnsoffa och lyssnar på Lundells "Sjöar", det är så högt att om du gick förbi skulle du nog höra det med.
När jag äter så äter jag ihop med Robbie.
Senare ikväll har jag en träff med Cohen.
När det mörknar så ska jag spela en av mina favoritlåtar med honom.

När jag står på baksidan av huset och röker så hör jag asparna på gården och musik inifrån huset.
Det är inte ensamt.
Inte ett dugg.

En vacker dag ska jag bo just så här. Kanske precis här.
Det här är ett av mina hem.
Nu är det helt mitt. För en vecka.
Jag är lyckligt lottad.

fredag 11 juli 2008

Den dagen....

Jag är en gammal dinosaur. Jag inser det.
Men.
Tydligen har det kommit en ny telefon. Folk är som galna. Står i kö och har sig.
Jaha.

Kanske har jag missat något här...

Kanske är det som så att man kommer att få massor med intressanta samtal från folk man bara hört talas om.

Som till exempel:
Desmond Morris ringer för att prata lite om sina senaste idéer.
Piraten ringer från andra sidan och delar med sig av ett nytt recept.
Axl Rose ringer och frågar "Hörru, jag håller på med en ny låt, lyssna här..."
Lundell ringer och säger "Äh, vafan, klart jag ska ut och sommargigga, det är en dålig idé med inomhuskonserter, jag sticker nu!"

Och......

En helt främmande skåning ringer och säger "Det är så konstigt, men jag kom att tänka på dig, för serru, jag har en liten vitmålad länga här, jag vet inte vad jag ska göra med den, och den ligger precis vid havet, så visst, vågorna kan störa om man är känslig för havsljud, och visst är det kanske som så att närheten till Haväng kan verka störande... Men vafan, jag tänkte som så, behöver du inte andas lite havsluft? Stanna så länge du vill, den bara står där och skräpar. Jag har fyllt upp kylen med Hof, och det finns en cykel så du kan ta dig till Ales stenar när du vill. Det utlovas månklara nätter har jag hört. Och turisterna har lustigt nog åkt någon annanstans i år, de är visst och leker medeltid på Gotland tror jag. Hela sommaren."

Och sen ringer givetvis min lokala kakbagare och säger "Men du, vi har semester snart, som du vet, men vi har lagt massor i frysen och hänger nyckeln vid äppelträdet."

Sedan ringer min äldsta vän och säger att hon blivit opererad, efter tre års väntetid och att operationen gick bra och nu kan hon äntligen andas igen.
Det vore det bästa av allt.
Den dagen en telefon kan lova det, då jävlar, då köper jag den.

Nattliga tankar.

Andra människor dras med djupa tankar om nätterna. Det är jag förskonad ifrån.
Tankar har jag, och visst håller de mig vakna men på en mer jordnära nivå.
Höll på att somna när det stod som med eldskrift "VAR ÄR CYKELPUMPEN?" över huvudet på mig.

Slog bort tanken. "Lägg av. Den är väl kvar i källaren."
Hjälpte inte alls. "VAR ÄR DEN???" envisades tanken.
"Jag skiter i var den är. Jag går inte upp vid den här tiden bara för att gå ner i källaren."
"VAR ÄR DEN?"
"Inte en snöbollschans i helvetet att jag går ner där, det kan finnas vad som helst där nere vid den här tiden."
(Jo, för det är ju så att i och med ju senare det blir desto mer fantasi kan jag ägna åt vad som finns nere i källaren mitt i natten. Källaren är normalt sett otrevlig dagtid för att sedan övergå till tämligen skum och mörk på kvällarna.

"MEN VAR KAN DEN VARA?"
"Lägg av, sa jag! Jag bryr mig inte om nån har stulit den. Herrejösses, det är en cykelpump!"
"KOLLA OM DEN STÅR I PARAPLYSTÄLLET DÅ?"
"Nej."
"MEN KOLLA..."
"Jag tänker inte gå upp. Jag ska sova."

Tystnad från tanken. Håller på att somna.
"KOLLA OM DEN STÅR I HALLEN? LITE SNABBT?"
"morr... Visst. Visst."

Snubblar upp, tänder lyset, inte en skymt av cykelpump i paraplystället.
"Sådär" mumlar jag till mig själv, "se, tomt, tomt, tomt!"
Tanken håller tyst.
"Nu ska jag sova!"
Fortfarande tyst och behagligt i hjärnan.
Jättetrött.
Sover nästan.
"MEN DET ÄR JU EN SÅ BRA PUMP..."
"Håll käften!" och sedan lyckas jag faktiskt att somna.

Dock. Det första jag gjorde i morse, efter kaffe och cigg var att ramla ner till källaren.
Ingen cykelpump där heller.
"Åh vad giriga folk är, helt sanslöst" tänkte jag medan jag morrade mig uppför trapporna.
Klev in, rotade planlöst runt i paraplystället bara för att bli ännu mer säker på människornas girighet.

Och, tammefan, där stod den!

fredag 4 juli 2008

Jag ska bara....

Jag undrar vad som hänt med min låtsas-lillebror.
Vi brukade säga att vi var syster och bror, inte lika till utseende eller temperament men ändå lika på något olikt sätt.
När jag hetsade mig fram genom tillvaron kom han fem meter efter och sa "Det är luuuugnt." och när alla var redo att ge sig av någonstans, stod med kläderna på och hoppade i farstun så kom han, synbart redo att också ge sig av men vände alltid i hallen och sa "Jag ska bara...."
"Jag ska bara" suckade vi andra och väntade.

En gång när en bil råkade köra av vägen och hamna i ett dike så hoppade givetvis alla andra ut, utom han, som låg kvar i baksätet för att sjunga färdigt en sång han börjat på.
Sedan klev han ut.
Långsamhetens apostel, det är nog han det.
Antagligen tar han det lugnt. Någonstans.

Helt förbannat fantastiskt.

Den där boken var banne mig som ett irritationsbloss.
Det är inte så nu, att jag känner att jag behöver sticka in huvudet i frysen, men när jag tänker på hur människan också lyckas blanda in andra böcker i sin enbarmliga bok, bl a favoriter som Cobbold-Hjörne och Roddy Doyle så är det inte utan att jag blir förbannad.
Folk kan ju tro att de böckerna liknar den!
Doyles "Kvinnan som gick in i dörrar" är helt suverän, uppföljaren likaså.

Tillbaks till eländets moders eländesbok...
Och sedan, om vi snackar moral, när en av kvinnorna funderar på abort, så funderar hennes vännina på om hon ska kunna stödja henne, om hon skulle göra det, eller om det kommer att bli så att hon inte längre kan vara hennes vän.
Jag menar, Hallååååå!
Att vara vän med någon betyder väl för jösse hares namn inte att vännerna alltid ska utföra handlingar som man själv anser är rimliga eller passar ens egna galoscher?
Är det så, så är det väl bättre att man umgås med sin egen spegelbild?
Helt förbannat fantastiskt.
Aldrig, aldrig mer vill jag läsa sådant dravel.
Aldrig.
Inte ens om jag blir satt på ett öde IKEA i tre månader. Hellre läser jag Se och Hör och livnär mig på Mariekex i två månader.
Usch. Usch. Usch.

torsdag 3 juli 2008

Å femte sidan.

Jag uppdaterar som bara den just nu för jag vet att Pälsis har problem med sin dator och det blir så trevligt för henne att ha massor att plöja igenom när hon väl är ute och surfar på nätet igen.
Jag tänker på mina vänner, jag. Jajemen....

Det var det här med spindlar, jag började läsa Desmond Morris "Det motsatta könet" istället för "Tre män i en båt." (Jag är inte riktigt säker än på om den ska läsas om eller inte. Vi får se. Jag går här i lägenheten och sneglar på den medan jag funderar. Lite roligt är det allt. Böcker ska väl inte betyda så mycket. Eller det kanske de ska. Jo, det ska de nog.)

Hm, var var vi?
Jo, spindlar, Morris skriver om att spindelskräcken överträffas endast av ormskräck, och i en undersökning så visade det sig att spindelskräcken hos kvinnor ökade dramatiskt under puberteten. Faktiskt så mycket att den var dubbelt så stor som hos män.
Nu är det ju också som så, att Morris ofta säger att även om samhället utvecklats så har inte vi människan, som de djur vi är hängt med i svängarna lika fort.
Och jag tror på det, en del primitiva saker i oss hänger med ända sedan från starten, det är jag övertygad om...
Han säger också att det inte är något tecken på svaghet hos kvinnan utan tvärtom tyder det på ett större behov att skydda sig själv under den period då hon i det primitiva samhället började att fortplanta sig.
Och så kan det ju vara. Eller också har de blivit skrämda av andra med spindelrädsla, så att det går i arv. Jag vet inte.

Nu har jag inte riktig spindelskräck, små spindlar kan jag ta i, medelstora får bo kvar i lägenheten, men de här med långa ben...
De är jag inte "du" och "tjenare kompis" med.
Kommer nog aldrig att bli heller.
De här riktigt lurviga känner jag ingenting direkt för, jag undrar om jag skulle våga ta i en, kanske, de ser lite ut som leksaksspindlar fast med teddypäls på.

Så, spindlarna blir nog ingen stor sak. Som sagt var, jordkällaren känner jag inte för att bo i ändå.

Å fjärde sidan...

Pratar jag med guben så vet jag vad han kommer att säga....
"Visst ska du göra det, men du får ta hand om spindlarna själv."

Nåväl, visst klarar jag av lite spindlar. Jag behöver ju inte bosätta mig i jordkällaren där de långbenta bor.
Det lutar åt ett ja, banne mig.

Å ena sidan. Eller andra.. Eller en tredje, kanske.

Det är ett rent lyxproblem det här. Inte ens ett problem egentligen.

En vecka på landet i eget majestät.
Bara jag och humlor och sommarblå skymningar (jag är optimist) eller (om jag ska vara pessimist) regn som slår på små rutor medan jag sitter i gungstolen (ja! det finns gungstol!) och tittar på elden (om jag klarar av att tända en vill säga) eller också sitter i kolmörkret (nåja, en lampa ska jag väl klara av att tända) medan jag lyssnar till alla ljud i ett gammalt hus.

Men. Det är en vecka utan ulltossingarna.
Visst klarar de sig utan matte, men det kommer kännas tomt utan katter som klampar fram på golvet eller racar fram i hallen på jakt efter jag vet inte vad.
Ingen gammelkatt som dunkar klockradion upp och ner på mornarna precis som om han var katternas svar på ringaren i Notre Dame.
Ingen Asta Katt som jamar att "öppnar du inte dörren till toaletten inom fem sekunder så vet jag inte vad jag gööör!" och sedan när jag öppnar så kliver hon in, vandrar runt och kräver att bli utsläppt igen meddetsamma. Så där kan hon hålla på en hel morgon, hon är vansinnigt road av det, jag lite mindre road.

Och ingen Asta Katt som hoppar upp bredvid mig när jag ska titta på TV och kräver att jag ska klia magen allt medan hon placerar en bakfot rakt i bildrutan. Det är ytterst få program jag ser nu för tiden utan att de är illustrerade lite extra med nyss nämnda bakfötter. Jag har vant mig. Kommer att kännas konstigt att titta på TV utan kattfötter. Kanske kan jag inte ens se på TV utan vidhängande kattfötter? Det måste jag ju kolla. Om det är så.

Men, en vecka på landet. Inga syrenträd dock men man kan ju inte få allt, säger folk.
Det innebär ju också en vecka när jag kan spela min musik hur högt jag vill. Kanske något som jag borde växt ifrån med min höga ålder, men just det får mig också att längta lite extra. Lite Cohen eller Lundell eller lite gladpop eller varför inte lite Cornelis som mumlar lite trevligt medan jag sitter med våfflor (åh, jag måste ta med våffeljärnet!) med drottningssylt och riktigt starkt kaffe och sedan en liten god middag ihop med en liten Hof och ännu senare lite glass och bär.

Och att lyssna lite mer på fåglarna, det är ju ganska tyst här där jag bor, och visst, jag har skogen precis utanför, men fortfarande så är den inte i knät på mig. Där är det natur direkt utanför dörren. Oslagbart att knalla ut och sätta sig på bänken och dricka kaffe på morgonen och titta när fåglarna badar fågelbad och daggen fortfarande ligger kvar. (Jo, jag är visst uppe så tidigt.)
Jag vet inte varför jag skulle tveka.
Egentligen.

Tänk om det inte är lika kul nu?

Det börjar bli lite fånigt, det här.
Du vet, jag hittade ju den här boken i ett gammalt magasin och jag skojar inte, men hjärtat tog ett skutt av lycka, precis som när man träffar på någon man tycker riktigt mycket om.
Bar hem den, du känner nog igen den, Tre män i en båt, men nu infinner sig ett problem.

Jag har ju läst den förut och jag tycker att det är en av de roligaste böcker jag läst, den är inte hahahaha-rolig allt igenom men vissa passager är helt sanslösa, så där att jag minns att jag läste om dem flera gånger bara för att kunna garva lite mer.
Men.

Tänk om jag inte tycker den är lika kul den här gången?

Jag sneglar på den och jag undrar om det är lika bra att låta minnet vila i att det var helt sanslöst roligt.
Eller, ska jag läsa den igen och upptäcka att den inte alls är sån som jag minns den?

Du vet, eller det vet du säkert inte, men en av mina favoriter var Lundells "En varg söker sin flock."
Just då, när jag läste den så var jag inne i ett allmänt uppbrott och jag minns att jag blev så jäkla glad av att läsa den.
Sedan läste jag om den för något år sen.
Inte alls samma sak, jag var på ett annat ställe i mitt liv och boken på sitt eget ställe i sitt bokliv.
Visst, det förtar inte känslan av att det just då var precis den bok jag behövde.
Kanske ska jag tänka att det alltid är så, orden som är skrivna talar bara till oss när vi är i precis samma tonläge som dem. Eller mottagliga för dem.

En sak vet jag dock. Jag vill aldrig hamna i samma tonläge som den där förbaskade boken, vars titel jag inte tänker nämna, det räcker att jag skrev den högst motvilligt i ett svar i en kommentar.
Den dagen när jag känner att "jo, men just så är det!" när jag tänker tillbaks på den boken, den dagen kan ni lika gärna köra upp mig till ättestupan och säga bon voyage till mig.
Så det så!

onsdag 2 juli 2008

Jag frostar av frysen och fortsätter reta upp mig.

Hej, jag stack huvudet i frysen efter utskällningen av den där boken, spenderade typ någon timme med att frosta av och fundera på varför jag köper mat som jag inte verkar ha någon avsikt att äta det här århundradet. Jag som alltid berömmer mig av att inte vara någon lättlurad konsument... Bah!

Trodde jag var färdig med nyss nämnda bok, men, här går jag och retar upp mig igen. (ja, för lite att göra, antagligen...)
Men, hör här: "Perfekt läsning för en mysig hemmakväll" skriver Daily Mail.
(Och ja, jag vet. Daily Mail. Men låt gå.)
Nu får man anta att Daily Mail recensenten och jag inte har samma idé om en mysig hemmakväll.

En mysig hemmakväll för mig är inte en bok som har små moralkakor planterade överallt eller små pekpinnar som är försåtligt maskerade till "Ögonblick när personerna i boken Förstår Något Viktigt i Sitt Liv."

Inte heller är mina favoritböcker så cementerade med humorlöshet.
Inte heller tycker jag det är så "oooh" och "pip av förtjusning" att gifta sig.
Jag har aldrig velat gifta mig i hela mitt liv.

Som barn ville jag bli stor. Och bestämma själv. (japp, kanhända jag var ett gott material till diktator som gick till spillo. Man vet aldrig.)
Men gifta sig lät liksom inte som någon stor häftig sak jag ville vara med om.
Jag anser det fortfarande, jag förstår inte riktigt grejen.
När folk pratar (men hej...vänta nu...folk i min närhet pratar inte om bröllop i vanliga fall, om jag räknar lite snabbt så känner jag inte en enda en som är gift. Min äldsta vän gifte sig och tog ut skilsmässa två månader senare och refererar till hela händelsen med orden "Jag var nog inte klok."
Men i alla fall, mina vänner är inte giftermålsbenägna överhuvudtaget. Fast nu är det ju också som så, att även om jag inte kan tänka mig själv som brud skenande uppför altargången så tycker jag att bröllop för andra låter skoj. Definitivt. Möhippa och strippande män och tårtor och fest hela natten. Men vänta lite nu igen, det låter ju som en vanlig fest, om man exkluderar möhippe-elementet.)

Och jag har inget emot chick-litt mer än när det är som i det här fallet så urbota urblåst dumt.
Så är det.

Usch. Usch. Usch.

Den där boken jag nämnde för några dagar sen är nog tammefan det dummaste jag läst sen jag slog ihop mina Mitt Livs Novell och Starlet som barn.

Sockersött och tillrättalagt och alla fick en enorm insikt i sina liv och för att kröna allt med något riktigt lyckat så blev det ju bröllop och allt blev så bra, så bra.
Ungefär samma känsla som när man åkt karusell och ätit lite för mycket sockervadd hade jag när jag smällde igen pärmarna.
Jag känner mig mest som "Men herrejösses, är det sån här skit folk vill ha?" eftersom jag kunde läsa på baksidan att det var en "bestseller" och "Ska bli FILM!"

Jag vet, jag vet... Varför envisades jag med att läsa igenom boken? Har ingen aning. Troligen så är jag för envis för mitt eget bästa ibland. Och jag tänkte väl någonstans att jag skulle ge boken en chans....

Men allt jag känner nu är en viss ilska att det fortfarande verkar som stereotyper och klichéer är det som funkar bäst.
Och sedan kryddat med lite lagom ögonblick när personerna i boken känner att de utvecklats och där de klappar sig själva mentalt på axeln allt medan jag läser och förundras över hur platt det går att få till det och ändå få folk att hurra i kör.

Kanske är det som retar mig att det var så menlöst. Så tillrättalagt och så jävla konventionellt och traditionellt och så jolmigt.
Ungefär samma känsla som att bli matad med sked efter sked av honung.
Jag har svårt för jolmigt. Jag har svårt för gulligull-böcker. Jag har svårt för när allt är för enkelt och allt kan lösas med lite fnitter och champagne.
Usch. Usch. Usch.
Jag måste nog gå och läsa lite Kinky Friedman så jag blir av med den sista klibbighetskänslan.

tisdag 1 juli 2008

Mornar.

Gick en timme på morgonen, spenderade sista tjugo minuterna med ont i ena knät, det är ett helvete att bli gammal. Håller fullt med Hjalmar Bergman eller vem det var som sa att ungdomen är förslösad på de yngre, tacka vet jag att känna sig så där odrägligt pigg vid fyrtio år, med all livsvisdom man skrapat ihop under tiden man levt. (Hrm, förhoppningsvis, ja....)
Tänk att kunna gå obehindrat på en fest utan att bli som en zombie dagen därpå eller att kunna vara uppe hela natten bara för att det är skoj och sedan vara fräsch som en lärka på morgonen.

Nu tar det timmar innan kuddavtrycken lämnat ansiktet, jag tänker ofta på att jag nog ser ut som en ostruken duk när jag ger mig iväg på mornarna på mina rundor. Men det är nyttigt.

Framför allt för mina medmänniskor som kan få nöjet att haja till lite när det kommer en ganska ostruken människa marscherande som en bulldozer. Det finns inte många som inte väjer automatiskt när jag kommer ska jag säga. Självbevarelsedrift kallas det visst.

Jag antar att det också hjälper att jag är på vansinnigt dåligt humör när jag ger mig iväg, jag avskyr mornar och det tar nog en tio, tjugo minuter innan jag slutar att se ut som om jag mentalt morrar åt varenda en jag möter.

Eller egentligen avskyr jag kanske inte mornar, mer idén med mornar, pratar med folk gör jag helst inte förrän jag känner att jag inte är mentalt släkt med August Strindberg när han var som mest misantropisk.
Skratta är otänkbart, det finns inget att skratta åt på mornar. Absolut inte.
Det lustiga är att det är absolut aldrig något fel på mig om mornarna, den tanken finns inte. Det är bara alla andra som är till problem eller i vägen.
Ändå envisas jag med att gå upp relativt tidigt, jag misstänker att det är min egen självbevarelsedrift i mig som säger "Gå upp nu, lika bra att få eländet överstökat..."