måndag 30 juni 2008

Märk väl.

Och, märk väl, jag har inte nämnt fotbollen med ett ord sedan mina lag försvann ut som en avlöning.
Men, Torres är bra.

En liter frid, tack.

En helg helt kort...
Fredag med vänner, pratar engelska obehindrat och blir fruktansvärt ansvars-full.
Upptäcker att jag nog har världens största bakfickor eftersom jag letar efter nyckelknippan i tio minuter utan att hitta den. Visst mått av alkohol kan jag nog skylla på. Men inte helt.

Spenderar lördagen i fullständig kontemplation över en ganska gräslig bok. Alla kvinnor är om inte söta, så smarta, och är de inte söta eller smarta så har de någon annan spirituell sida. Karlarna är i genomgående ärkesvin. Eller kommer att bli. Frustar ganska ilsket men kan inte låta bli att läsa vidare för att se hur illa det kan bli. Mycket illa hittills.
Sedan äter vi jordgubbar och gubens grabb och jag pratar om övernaturliga fenomen, vi skrattar något hejdlöst åt filmatiseringen av några som flyttar in i ett hus där det regnar inomhus och där dörrar öppnas av vinddrag, säger "Men... Flytta då, dumskallar!" och är ganska outhärdligt kaxiga, för det kan man vara obehindrat när man sitter i soffan och äter chips och lyset är tänt.
Sedan vänder sig en kvinnas ögon ut och in och helt plötsligt fnittrar vi inte alls, vi byter kanal och ytterligare lite senare så bekänner vi att vi bägge lider av livlig fantasi. Jag berättar att jag sov med lampan tänd efter att ha läst "Jurtjyrkogården" och att jag kunde svära på att min katt luktade jord när han kom in. Vilket inte kanske var så märkligt eftersom han gillade att rulla sig i jord, men har du läst boken så vet du varför just den katten luktade jord....

Spenderar söndagen i kyrkan, eller två timmars konfirmation med högmässa, tänker på han som fullkomligt sken av något, kanske lycka, som skakade hand med mig och sa "Frid vare med dig!" allt medan jag mumlade samma tillbaka.
Måste vara det häftigaste man kan önska någon, egentligen.
Frid, liksom.
Hade vi alla lite mer mått av frid så kanske vi inte skulle vara så fruktansvärt stressade, irriterade eller sugna på den senaste outfitten eller något såntdärn't.
Jag vet inte. Men jag vet att jag tänkte att, ja, frid, gärna det, mycket och outtömligt.
Det skulle vara något att ha.
En liter frid i kylen. Bara att fylla på.
Ja tack, det vill jag ha.

fredag 27 juni 2008

Farsan är ännu värre.

Absolut inget fel med blomsterpottor. Jag köpte själv ett tungt mässingsfat igår, ett sånt där som man kan misstänka skulle kunna spela huvudrollen i en skotsk deckare med en blodtörstande hovmästare.
Helt magnifikt och som gjort för mina bananer.
Vännen igår frågade mig om jag skulle överleva en vecka utan bananer, jag rös och hickade till och sa med stor emfas "ALDRIG!"
Så är den bistra sanningen. Aldrig en dag utan mina bananer. Jag är bananoman.

Fast min vilde far är ännu värre, han har en släng av tvångsbanan-köp, han sa själv för inte länge sen att "Jag vet inte vad det är, men jag kan inte gå förbi utan att köpa några, och du vet, jag GILLAR ju inte ens bananer..."

Vad böcker egentligen säger.

Tänk att lyckan kan bo i ett litet magasin bland bortglömda böcker, där folk trampar som elefanter uppför vindstrappan för att hitta just den där blomsterpottan som de inte visste att de ville ha.
Allt detta medan böckerna står bortglömda i bokhyllorna och ser folk gå förbi.
Men så kommer ju jag, böckernas riddarinna och galopperar in i mina skinande (nåja) svarta Reebok och böckerna håller andan av förväntan, så som böcker gör, för böcker vill bli lästa.

Lyckan är total när de märker att bok-riddarinnan av det fyrkantiga bordet börjar gå metodiskt fram och tillbaka och läsa på deras ryggar, kanske är det deras tur att bli uttagna ur hyllan och hemförda i triumf till ett hem med snygga bokhyllor och trevliga titlar. Till läslampor och mjuka soffor och godis i skålar. "Kanske är det just min tur..." tänker böckerna.

Helt plötsligt drar hyllsektionen efter andan, eftersom jag har stannat framför just dem, "Nu tar hon ut mig!" piper Dorothy Sawyers "Jag visste att jag inte skulle bli långvarig!"
"Nänä... Det är franskt hon är ute efter!" brölar Balzac och spänner ut bokryggen lite.

Hela raden håller andan när jag själv piper till av förtjusning och drar ut en röd läderklädd bok,
"Jag visste det, jag visste det!" strålar boken. "Jag ska härifrån, jag ska härifrån, adjö med möss och spindlar och felstavade ord, jag visste det! So long!"
"Helt otroligt!" suckar resten av bokförsamlingen. "Du är ju gammal! Värdelös!"
"Nänä.. Wrong gubbar och gummor, jag är en klassiker!" och instoppad under armen på mig så fnittrar boken "Tooodeeloooo!"

Och det är klart, det var en klassiker jag var ute efter, sedan att jag hittade den överraskade mig själv måste jag säga. Nu står den här. Den glänser av självtillit och knuffar de andra titlarna i ryggen och säger att "jodå, visst har jag varit ute och sett mig omkring, men man blir ju till åren, jag tror jag stannar här ett tag."

"Something is rotten in the state of this house..."

Du vet, är det inte Hamlet som säger "Something is rotten in the state of Denmark?"
Jag känner mig ungefär likadan, helt plötsligt har husägaren där jag bor:
1. Storstädat tvättstugan.
2. Gjort i ordning kullerstenarna här utanför.
3. Lagt en liten lapp om att fasaden och balkongerna ska tvättas.

Hmm....
All denna aktivitet just nu? Voffordådå? Vi har ju levt här smått bortglömda som kusinen från landet som står bredvid den nyspacklade storstads-donnan som skiner med ny färg.
Hmm.....

Jag klagar inte, inte alls. Jag bara undrar vadan detta intresse för vårt hus?
Ska vi säljas?
Ska den utlovade renoveringen av tvättstugan bli av också?
Rent av ett stambyte så att vi får nöjet att gå på muggen i en blå bygg-barack?

Ja. Jag är misstänksam. Jag vet.
Jag säger bara så här, smäller de upp två nya syrenträd här utanför också så blir jag allvarligt oroad.

torsdag 26 juni 2008

Nämen, hörrni...

Fan, vad tiden går, va?

torsdag 19 juni 2008

Aung San Suu Kyi, will celebrate her 63rd birthday alone, under house arrest.

Saxat direkt från Burmacampaign.org.uk.
Dear FriendDue to a technical problem, many people did not receive yesterday’s email. So I’m sending the action again. Apologies if you have already received this email.

This Thursday, Burma's democracy leader, Aung San Suu Kyi, will celebrate her 63rd birthday alone, under house arrest.
She is now in her 13th year of detention yet she has committed no crime. She is imprisoned for peacefully calling for freedom and democracy in Burma. She isn't allowed to see family or friends as all visitors are banned. Her phone line is cut and her post is intercepted.
For the rest of this week we will send you an action a day so you can highlight the plight of Suu Kyi and the repressed people of Burma. Today we are asking you to send a message direct to the regime, asking them to free Aung San Suu Kyi and the other 1,919 political prisoners in Burma. Take action here: http://www.burmacampaign.org.uk/mtvaction.html
For taking a stand against Burma’s brutal regime, Aung San Suu Kyi is kept under house arrest. But international pressure keeps her safe. Aung San Suu Kyi asks for our support; “ Please use your liberty to promote ours”. Today please do that – send the regime an email http://www.burmacampaign.org.uk/mtvaction.html

Kära dagbok.

Märker att jag inte skrivit en regelrätt post om en vanlig dag över huvud taget.
Du vet, en "kära dagbok-typ-grej-sak-eller-vad-vi-ska-kalla-det....)
Detta måste åtgärdas.

Igår då, transport med barn, barn, barn, massor av barn och vuxna till Vattenverket.
Väl där så var det stängt.
Jag är mycket förlåtande till min natur (jajaja...ibland är jag det...)så jag tänkte att det var säkert fråga om en akademisk kvart så jag tog det lugnt, det gjorde däremot inte damen från en turistbyrå som av någon anledning ångade rakt fram till mig och sa
"Hej, det är stängt!"
"Jaha..."
"Kanske de har försovit sig?" sa hon.
"Jo, det kan ju hända." sa jag.
"Kom så kollar vi runt huset" sa hon och satte av i galopp bakom huset.
Själv stod jag kvar och kände mig lite förvirrad så jag väntade tills hon gjort rundan runt huset och se där, där kom två "Vattenverkare".

De låste upp och sedan tittade vi på gäddor, aborrar och salamandrar för allt vad tygen höll.
Det luktade precis som det gör en sommardag när det är hett och man sitter vid en stillastående göl.

Därefter utrustades kidsen med håvar som de fick använda i bäcken för att ta upp vattendjur, vi, de vuxna satte och fikade.

Sedan var det hemfärd, snabb lunch med omelett och därefter måste jag bara såsat omkring utan att ha något speciellt för mig, hm, nja, vänta lite nu, vi lekte ju "Gå och lägg dig!" katterna och jag.
Deras favoritlek, som går till så här: Man tager ett stycke katt, bär in honom eller henne i sängen och säger med låtsas-sträng röst medan man viftar med pekfingret "Gå och lägg dig!"
Katten står då i sängen med svepande svans och och inväntar ögonblicket då jag har vikt runt hörnet, (där jag givetvis står på lur och lurpassar) och sedan hoppar katten ner och springer allt vad han orkar åt ena eller andra hållet med matte efter sig i tasshälarna.
Sedan när jag kommit i kapp katten lyfter man upp honom eller henne och muttrar "Nää, nu får du väl gå och lägga dig!" allt medan katten spinner som en galning.
Därefter ställer man katten i sängen, försvinner runt ett hörn, katten kommer som skjuten ur en kanon och efter kommer jag, som lyfter upp igen och muttrar och katten spinner.
Ja, så där går det till ungefär.
Det brukar ta någon timme innan både jag och katterna är helt slut av allt gå och läggande sig.
För övrigt är det en mycket populär lek.
Jag kan lugnt rekommendera den till alla kattägare. Era katter kommer att älska er....

Nåväl, efter allt detta springande så behövde jag ju en tupplur, efter det drabbades jag faktiskt av damm-samvete.
Jag tittade på bokhyllorna och jag tänkte "men det här ser ju snart för jävligt ut." och innan jag hade hunnit räkna till tiotusen stod jag faktiskt och dammade bokhyllor och buddhor och stenar och jag vet inte allt som samlar sig.
Kände mig ganska nöjd med mig själv och medan jag stod där med dammtrasan i högsta hugg så kom jag på att köket borde omorganiseras!
(Ja, jag tycker om att dra i gång stora projekt som får mig att minnas tillbaka sedan och håller mig ifrån dammtrasan i några veckor...)

Sagt och gjort, med katterna som trogna åskådare öppnades spirituosa-skåpet, ut drogs all spirituosa och har man sett på maken, längst in gömmer sig några flaskor whiskey som jag inte hade en aning om fanns. En snabb check med guben visade att han inte heller hade en aning om dem. Tänk vad man kan hitta i ett spirituosa-skåp, va?

Nåväl, allt drogs ut, dammades och fejades och ungefär ett dussin gånger så lyfte jag ut en katt och sa "Nu ger du fasiken i det där!" allt medan lurvskallarna spann och antagligen tyckte att matte verkligen hade lyckats med en kul dag för dem.

Spirituosa-skåpet kom i ordning, men det räckte inte för mig. Städ-och-damm-djävulen hade mig i ett fast grepp så jag tittade mig omkring och insåg snabbt att en om-arrangering av köks-skåpet borde vara vid handen.
(vad fan betyder det egentligen? "Vara vid handen?" är det något jag kom på själv, eller heter det så?)
Nå, snabb omändring och där fick Pälsis spirituosa bo också, även om jag måste erkänna att jag gjorde en grimas när jag ställde in sherryn som vi försökte dricka för några helger sedan. Jag antar att vi inte har åldern inne för att gilla Niles-dricka än. Kanske kommer vi aldrig dit. Vem vet?

Sedan var det diskbänkens kompis tur. Åh, vad jag fejade! Och gnolade, märk väl! Såg receptet på kak-tårtan eller vad sjutton man ska kalla det som jag utlovat guben och bleknade lite, vännen vid vattenverket sa när hon hörde mina storstilade planer "Men varför gör du inte någonting enkelt!?" och det hade jag inget bra svar på, men jag sa att jag var medveten om att allt som kan gå fel troligen kommer att gå fel.

Nå, efter detta intogs lite müsli och onaka med kaffe medan jag (åh fy för den lede, just nu spelar de en GRÄSLIG cover av WilmerX "Blå vägen hem" på radion. Det var det jävligaste jag hört, finns det inga gränser för vad spirande artister får ta sig till? Usch.) kände mig så där riktigt, riktigt nöjd med mig själv medan jag läste igenom vårt annonsblad.
Såg en bagge till salu som jag underrättade guben om och tänkte sedan att nu tar jag kväller, för golven springer ju inte iväg.
(Och golven ligger fortfarande kvar kan jag underrätta, de ska tas senare idag men jag vrickade till benet lite när jag var ute på min runda i morse så jag tar det lite lugnt...)

Sedan var det fotboll, jag kan meddela herrskapet att jag har nu sett Zlatan med en katt-bak-fot i ansiktet, Ljungberg med samma kattfot graciöst framsträckt i ansiktet, ja, i stort sett hela matchen sågs med ett eller två katt-bakben i rutan.
När jag försökte att flytta på Asta-katten som sin vana trogen låg bredvid mej på rygg med benen rakt upp i luften så meddelade hon mig att det kom inte på frågan att hon skulle flytta på bakbenen.
Snäll som jag är, (eller är menlös en bättre benämning) så lät jag henne ligga. Det kostade mig dessutom mindre risk för rivsår eller ett smågnagande eftersom lilla kattmadamen har humör.
Och så gick det ju åt helvete förståss!
Fan.
Jag är inte glad, men någonstans vågade jag inte hoppas, nu är Holland mitt enda hopp.
Jag hoppas de spöar vartenda lag och vinner.
Om det finns någon rättvisa så gör de det.

Hm. Sedär. En vanlig dag. Och ingen bröt något ben eller någon katastrof inträffade.
Ganska skönt.

onsdag 18 juni 2008

Kort.

Ska snart befinna mig på Vattenverket.
Frankrike förlorade. Fan. Thierry var som vanligt suverän.
Holland vann! Hurra!
Ikväll går det åt helvete.
Eller inte.
Hoppas på regn i midsommar. Är jag osolidarisk då?
Alla pratar och äter jordgubbar.
Jag vill ha smultron.
Läser Ed McBain. Alltid förknippad med sommar för mig.
Han är, eller var en av de bästa.
Hoppas på regn.
Behöver lite motvikt mot McBains 87e distrikt där värmen ångar.
Ska snart vara på Vatttenverket.
Börjar fundera över varför nu.
Så tidigt på morgonen. Det känns som sommarlov med aktiviteter hela tiden.
Jag har blivit indragen i ett sommarlovs-stim och är snart mogen för pension.
Eller, det kanske jag inte är.
Men i morse när telefon ringde och väninnan kvittrade som en kanariefågel kändes det så.
Hade varken hunnit med kaffe eller cigg.
Höll mig kortfattad. Brysk nästan rent av.
Som om jag varit med i en deckare av McBain.
Ringde upp en timme senare och var lite trevligare.
Hade fått i mig mitt kaffe och kunde börja fundera på tillvaron och mänskligheten vid det laget.
Eller rättare sagt över Vattenverk eller inte Vattenverk.
Men jag behöver aktiveras.
Kanske får jag klappa en abborre?
Gäddorna håller jag mig ifrån.
De är som bovarna i en roman av Ed McBain. Hala och snabba att hugga.
Så är det.

tisdag 17 juni 2008

Jag har som vanligt rätt.

Det finns mycket att fundera över.
Allra helst om man umgås med folk man normalt sett inte umgås med.

Som varför man ska skämmas över sig själv som ung. Eller yngre.
Jag begriper det inte.

Eller också kan man påminnas om hur det var att vara barn.
Igår träffade jag två barn...
Och som en minnesblixt mindes jag så mycket.
Om hur mycket jag avskydde ordet "Snart." eller "Straxt."
Nästan alltid när jag frågade om när, så sa de vuxna just det.
En exakt tidangivelse var i stort sett omöjlig att få.
Det här "snart" och "straxt" kändes alltid för godtyckligt för mig.
Som något man säger när man helt enkelt inte vet.
Sedan kan ju vän av ordning (om sådana finns fortfarande) inflika att det är lite kul att jag jobbade på ett ställe där tidsangivelser var A och O.
Och att jag själv nästan alltid kommer lite för sent.
Jag får skylla på min barndoms vuxna.

Eller hur det kändes att någon annan kunde tala om vad jag skulle ha eller inte ha som kläder.
Åh, vad jag hatade det.
Kanske inte själva företeelsen i sig, men blotta idén att någon hade mer att säga till om än jag själv. Speciellt när det gällde mig själv.
Jag avskyr det fortfarande. Det ska mycket till för att jag ska ge mig, och det krävs verkligen att den som försöker rucka på mig har rätt. Till 100 procent.
Ett arv från barndomen som jag är ganska tillfreds med.
Det finns alldeles för många människor som kommer undan med att försöka ändra andra människor just för att den förändringen skulle vara bekvämare för de själva.
Du vet, det var väl Emersom som sa att man skulle ifrågasätta allt.
Det håller jag med om.

Eller den här känslan när man var barn och träffade en vuxen som pratade med tillgjord stämma, som om den närmade sig en helt egen livsform när de skulle prata med mig.
"Nååå, hur går det i skolan?"
eller
"Oj, vad du har VÄXT!"
eller
"Har du skaffat pojkvän än?"

Suck...

Eller den här, den är fin...
"Njut av din barndom, sen blir du vuxen och då är det andra bullar."

Jodå. För att vara liten är ju alltid lätt och barndomen är ju som en sommar på grönbete.
Jämt.

Det var då som jag ofta funderade på om de här vuxna någon gång överhuvud taget hade varit barn. Chanserna kändes små...

Nu, när jag är en av de vuxna, så kan jag med viss häpenhet se, hur en del som var riktigt busiga har förvandlats till föräldrar som inte tillåter någonting.
Det får mig att undra om de upprepar sina egna föräldrars beteenden, och någonstans kan man ju undra om de inte förstår att det sättet kanske är det säkraste att få barnen att bli lika busiga som de själva en gång var.

De skriker högljutt på att samhället ska ta sitt ansvar medan de sjunker ner i fredagskvällens avslappnade atmosfär med en tetra-pack vin och mozzarella.
Eller är jag elak nu?
Kanske lite.
Men jag har rätt.
Som alltid.

lördag 14 juni 2008

Den exemplariske grannen.

Förresten, min granne intresserar mig ganska mycket ibland.
Häromdagen, när matchen Tyskland- Kroatien var så uppförde han sig exemplariskt.
Sedan blev det halvlek...

Helt plötsligt ylade "Time to say goodbye" på överjordisk volym uppifrån, sedan blev det tyst, och efter det så började han rulla tunnor över hallgolvet allt medan han hoppade maniskt upp och ner som en man som ställt sig i en myrstack med rödmyror.)
(jag vet, jag har ju inga bevis för att det var det han gjorde, men jag har en ganska livlig fantasi.)

Efter detta framträdande i den övre artistiska sfären blev det tyst igen.

Sedan kom matchpausen och då spelades det någon skum hiphop på hög volym och sedan tror jag att han försökte imitera en studsboll.
"Thump, thump, thump" lät det uppifrån och sedan "BRRRAAAAAAK"!
Jag antar han studsade in i någon vägg eller något sånt.
Sedan tystnad igen när nästa match började.

Jag tycker det är ganska exemplariskt uppförande, jag menar, han förstår hur viktig fotboll är och lägger sina övriga aktiviteter till pauserna. Nästa gång jag ser honom ska han få en guldstjärna.

Jag vill ha hela kittet.

... Börjar smått inse att man borde nog planerat semestern.

Lite sent kan tyckas och jag känner mig smått förvirrad när jag inser att jag när en längtan efter en stuga i Dalarna....?
Jag har aldrig varit i Dalarna så jag förstår inte denna längtan som bor i mig.
Kanske är det någon slags Siljan-romantik som slagit rot i mig, men tusan vet var den kommer ifrån?
Jag längtar efter män i knätofs och rund-dans kring midsommarstänger hela juli månad och blånande (hm, undrar om det finns?) berg och grönt saftigt gräs (herregud, jag låter som en ko...) och röda små stugor och Falu rödfärg (hm, är jag fortfarande i Dalarna) och brunvita kor som ser ut som kossorna på de där små mjölkchokladarna (hm? heter det så) som jag fick som barn.
Jag vill ha hela kittet och jag begriper det inte.

Nåt galet är det.

Vet numera inte vad jag säger eller gör.
Tackar glatt ja till förfest ikväll med vidhängande raggarfest efteråt.
(Eller ska jag kalla det motorintresserad-ungdom? Lite kul om jag betänker medelåldern på den här stans raggare. Mogen-en-gång-ungdom kanske?)
Säger lika glatt att "Jo, det kan väl tänkas att jag kan följa med för att se bilutställningen tidigare på eftermiddagen."

Jodå.
Det är ju troligt.
Det är ju FOTBOLL!!!

Folk får inte fråga mig saker under den här viktiga perioden i mitt och alla andra ansvarsfulla fotbolls-intresserade människors liv.
Jag säger ju ja till vad som helst.
Varför har jag ingen aning.
Antagligen för att jag nu inte hör folk längre. De surrar lite trivsamt omkring mig och jag svarar lika trivsamt medan jag funderar över fotboll eller inte fotboll.
Enda gången jag är alert är när någon pratar fotboll.
Då jäklar är jag med i matchen.
Annars kan ni i stort sett kläcka ur er vad ni vill och jag kommer att småle och mysa och hålla med er allt medan min hjärna är hundra mil bort.

Skrev ett sms till guben där jag förmanade honom att bada lagom, dricka Hof och kunde givetvis inte lämna ut den viktiga informationen att jag väntar på fotbollen.
Jag kan i andanom se hur han suckade, men visst är det tur att det är fotboll när han förlustar sig i Danmark.


Och, ja, vi ska väl prata lite fotboll när jag ändå är här...
Holland, hörrni... Vaaa?
Fint va? *skiner som en sol*
Jag älskar Holland, bara de ser till att förlora mot Sverige om vi möts.
Och Frankrike, ja, du förstår säkert vilken intressekonflikt det blev för mig.
Skulle jag hålla på Holland? Eller Frankrike? Eller tjoa när bägge lagen gjorde mål?

Nu löste det sig ju ganska bra, jag tjoade för Holland, Asta-katten tjoade med, säga vad man vill, men den katten är solidarisk med sin matte, hon ligger bredvid mig i soffan och så klappar jag hennes mage och blir det mål så ylar jag och hon faller in i ylandet och går en segersväng i soffan innan hon graciös som en hösäck ramlar ihop på rygg igen.
Så kliar jag mage igen tills nästa mål då vi ylar unisont.
Vacker bild av livet här måste jag säga.

Var var jag?
Ja, just det Holland, sedan kom ju Thierrys mål, jag säger bara, Thierry, Thierry.
Underbar man. Jag är säker på att han kommer att spela mer.
Men varför, varför slänger de inte in Vieira? Va?
Är det något jag missat? Ska han bara sitta och ta igen sig på avbytarbänken?
Jag hade för mig att han var frisk igen.
Hm.

Nåja, vi får se i kväll. Hur det blir.
Jag har laddat inför en helkväll. Raggarfesten får ursäkta.
Det är ju fotboll.

torsdag 12 juni 2008

Överjordiskt belåten.

Jodå....
Min tystnad kan och skall tolkas som överjordisk belåtenhet med match-resultatet i tisdags.
Jag säger bara Zlatan!
Jag visste det, jag kände det tammefan i lilltån att nu skulle det lossna och grabben få in en boll i mål! Och det var ett vackert mål!
Petter Hanssons mål var ren kämpavilja, snacka om att inte ge sig ett dugg!
Och Henke han slet och slet och man kunde se hur benen bara blev stummare och stummare för varje steg men ändå låg han i som en bäver vid en timmerdamm!
Ja, jädrar!
Ljungberg var som vanligt bra, han kan inte göra fel även om han skulle spela med tröjan över huvudet. Så är det bara.
Allt Ljungberg gör, gör han bra. Förutom att flytta till West Ham.

Och sen då, nu jädrar i min lilla låda, nu är Thierry och Vieira på benen!!!
Vänta ni bara så ska vi få se på fyrverkeri, du vet, när jag såg Frankrikes match som var ett sömnpiller av märket "Brutal trötthet" så misströstade jag och när kommentatorerna pratade om några nya framtidshopp som skulle hoppa in och göra allt så fnös jag. Jag håller mig till de gamla säkra korten jag, jag är en gammal räv som vet att Thierry kan göra precis vad han vill.
Kanske till och med även om han har tröjan över huvudet och springer baklänges.
Sånt vet jag.
Jo du.

Grekland var ju ett skämt i och för sig, stå där och bolltrilla mellan tre spelare som om svenskarna skulle gå på det och förflytta sig.
Bah! Vi har varit med förr. Det enda de uppnådde var att se lika EM-aktiga ut som min gamla mormor skulle gjort om hon klivit in på plan med förkläde och bakhuckle på huvudet.

Ja, jag hör dig. Bakhuckle är ett sånt som gamla tanter hade förr på skallen när de gjorde hålkakor och tunnbröd och bullar och kakor.
Företrädelsevis vitt och med en snibb i nacken.

Men du vet... Zlatan. Vilken grabb. Och Petter Hansson. Snacka om järnvilja.
Det enda jag skulle vilja se nu är Ljungberg nicka in en boll i mål.
Och Henke.
Och eventuellt Mellberg. Vad han slet!
Det var så jag fick träningsvärk i soffan.
Uj.
Men vi får se. Spanien.... Uj...
Jag vet inte, jag..

tisdag 10 juni 2008

För övrigt.

För övrigt så hinner jag med både skogsflanerande och cyklande.
Och fikande.
Det är ju tyvärr inte fotboll hela dagarna.
En brist om jag får säga det själv.

Vi. Får. Väl. Se.

Riktig skitmatch igår. Thierry skadad på träningen, ingen Flamini utan bara ett gäng vimsiga tomtar som vimsade runt på plan. Min mormor skulle gjort det bättre om hon levt.
Men.
Sedan kom Holland!!!
Och så ända in i storskogen förbombat skönt det var att se Italien få tugga gräsmatta!
Jag har inga problem med Italien förutom att de inte är England eller Sverige och förutom att de inte heller är Frankrike.
Däremot Holland har alltid varit en källa till glädje när jag sett dem och igår, mina vänner, var tammefan första gången jag applåderat en ManUnited-spelare helt hämningslöst.
Så bra bollen satt i mål!
Tre gånger!
Bara så där!
Underbart!

I ett ögnablick så hamnade Holland högt på listan över matcher som måste ses, och ja, du vet ju redan, alla matcher kvalificerar sig ju där, men sen finns det ju vissa lag som måste ses lite extra.
Jag minns förra gången det gick bra för Holland, de spelade så bra och så roligt, helt annorlunda mot första matchen som visades igår kväll, sa jag att det var tomtar som vimsade runt som yra höns som aldrig varit i närheten av en fotbollsplan?
Det var faktiskt så att jag är benägen att skriva att det var rent tråkigt.

Men, Frankrike kan om Frankrike vill. Så. Vi. Får. Väl. Se.

Hmm, vad jag tror om i kväll, sa du? Jag tror vi får storstryk. Eller inte.
Hur som helst tror jag att Zlatan kommer att ha fullt upp, och Ljungberg är en bitvarg, så kanske, kanske...
Vi. Får. Väl. Se.

måndag 9 juni 2008

Kom inte emellan mig och min TV.

Det lär bli sporadiskt nu.
Vi kör nu.
Frankrike i kväll, Thierry, en dröm på ben.
Kanske världens bästa, och nej, jag ger fullständigt fan i om du mumlar Ronaldinho.
Jag gillar Thierry. Jag gillar Flamini. Man kan undra vad dessa två har gemensamt, men är du insatt så vet du...
Är du en av dem som står utanför och inte förstår fotboll så begriper du ingenting.

Det är också okay...
Gå bara inte framför min tv när de spelar och försök inte byta kanal och kom inte med dumma kommentarer om att "varför ska de jaga en boll så där? Fullvuxna karlar!" och fnys.
Jag har inte tålamod med sånt nu.
Begriper du inte så är det din sak. Du kan göra något annat under tiden som EM är.
Men kom inte emellan mig och min tv.
Eller mina sportblaske-blad som innehåller all info jag kan tänkas behöva.

Och gå inte till fotbollspubarna och sedan sitt och stånka över hur "tråååkiiigt" det är.
Gå till någon annan pub. Jag vill inte veta att du inte förstår. Jag bryr mig inte.
Men kom inte emellan mig och min tv.

Som sagt, vi kör nu.
Det kommer att bli härligt. Det kommer att bli dramatiskt.
Det kommer att skapas historia.
Hat och kärlek, tårar och glädje, snubblingar och felpass.
Det blir magiskt.
Jag vet det.
Vi kör nu.

onsdag 4 juni 2008

En annan slags lycka...

--- och när jag kommer in med tvätten, och lägger den på sängen, så tar det inte mer än 2.2 minuter förrän Asta ligger och tronar mitt i tvätthögen och spinner.
Det gör inget, jag har limremsor.
Det här är antagligen en av hennes lyckor.
Det får man respektera.

En slags lycka.

Min tvätt hänger utomhus.
När jag tar in den så doftar den helt himmelskt.
Det är en slags lycka, det..

tisdag 3 juni 2008

Visst fan är jag bra.

"Hey, it's me again, I just arrived from Houston."
(ja, jag vet, det var inte sant, men vem kan neka sig lite vers-kopiering från ZZ Top så här på tisdags-kvällen?)

Jo tack, jag har haft det bra, kom just från faderskapet, det är inte klokt hur lika vi är, och han kan lätt driva mig till vansinne inom några minuter, ett vackert släktdrag som både han och jag delar. Kanske till fördärv för resten av mänskligheten, men det är så det är.

I alla fall har jag ordnat till hans tv, fixat kanaler, och (dare I say?) klarade av att göra det som två karlar tidigare gått bet på. (hepp!)
Där kom jag och bara mixtrade lite med fjärren och vips så var kanalerna som fadern hade önskat.

"Men du kan ju det här!?" utbrast faderskapet "Vad bra du är!"
"Ja, visst är jag." sa jag, för falsk blygsamhet ligger inte för oss i vår släkt.

Så, visst fan är jag bra.