torsdag 29 maj 2008

Kaktus-kompisar.

.... och för övrigt så kan vi begrunda vänskapens kemi. Hur fungerar det egentligen, när man en dag möter en gammal vän och inser att känslan är densamma som om man mött någon man brukar se i snabbköpet.
Var tog känslan av vänskap vägen?
Är det som vi har sagt, att om man inte odlar den, precis som vilken kaktus som helst så dör den?
Bara så där, utan att göra något väsen av sig, så tackar den för sig och försvinner?
Är det sedan någon mening med att försöka reparera den, ge den konstgödsel och allt vatten som finns?
Eller är det lika bra som det är?

Jag läser.

Jag läser Henry Miller just nu.
Språket är explosivt och det är tammefan magnifikt.
"Elektriskt blå gryning" skriver han och jag vet hur en sådan ser ut men har inte haft de rätta orden för att beskriva den som just så, men när jag läser det så känner jag att det är helt rätt.
En del gryningar är elektriskt blå.

Kanske du säger att han är oborstad, eller att han väcker anstöt, jag vet, han gjorde ju det förr...
Men du vet, jag har alltid gillat sånt, vill jag ha saker som stryker mig medhårs så tar jag ner en av mina nallebjörnar från hyllan.
Att läsa ska kännas, det ska inte vara något sött och rart som jag sedan lägger ifrån mig med samma känsla som att jag ätit för mycket socker.
Det ska kännas.
Och det känns när jag läser Henry Miller.
Magnifikt.

måndag 26 maj 2008

För övrigt.

Det är mindre än en månad till Midsommarafton.
Sedan blir det mörkare igen.
Tänkte jag bara skulle nämna det...

Vad jag ser...

Jag tittar mycket på folk.

Hur de beter sig, hur de rör sig och lyssnar kanske ibland mindre på vad de säger.
Jag kollar på paret där hon sitter med korsade armar och korsade ben och han lutar sig fram och jag tänker att "Där har du jobb framför dig, om du ska vinna henne."

Jag kollar på kompisarna som går bland kläderna, en leder flocken medan de andra följer, en tar fram kläder som alla "ooh-ar" och "ahh-ar" åt.
Längst bak går en flicka och tittar på helt andra kläder, men hänger tillbaks dem efter en snabb blick på de övriga.

Jag tittar på expediten som faktiskt ler med både ögon och läppar och sen på den andra som har något ledset i blicken fast hon försöker le.
Man kan aldrig fejka ett riktigt smile, eller skratt.

Jag tittar på familjen vid fika-bordet, hon pratar och han tittar ut i det blå, han hör inte ett dugg, han är i sin egen värld, men han nickar nästan på rätt ställe hela tiden.

Jag skulle nog kunna spendera en hel dag med att titta på folk och jag skulle inte ha tråkigt en minut.

fredag 23 maj 2008

Rea-gamar.

Rea-gamar är inte att leka med.

I den stora affären, häromdagen så stötte jag på ett helt gäng.
De cirklade runt klädställningarna och när man minst anade så högg de in bland kläderna och gud nåde den som försökte få in sina tassar mellan deras klor.
Det som förvirrade mig var att en hel del av gamarna hade inte ens samma storlek som jag.

Ändå fick jag de värsta Darth Vader-blickar jag någonsin fått i en affär när jag råkade dra ut en tröja i min egen storlek av en rea-gam som var minst två storlekar större än jag.
Ett litet morrande kostade hon på sig också.

Jag var chockad men inte rörd när jag begav mig till provrummet, där ett helt annat drama utspelade sig...
Någon hade öppnat en dörr där det redan befann sig en kund.
Höga falsett-röster yrde runt i rummet och fjädrar rök runt de två komba-tanterna.
Jag smet vidare och för första gången i mitt liv har jag tyckt att det kändes skönt att vara i ett provrum.

Jag borde så mycket.

Så här. Nu har jag snart nått 45 år. Man tycker att jag borde lugnat ner mig, kommit till en slags medelålderns trappsteg där jag nöjer mig med att skaka på huvudet och le världsvist åt vad dagens alla människor hittar på.

Jag borde inte bry mig. Jag borde ha ett jordgubbsland där jag borrar ner näsan och klappar humlor.
Jag borde ha en röd liten stuga långt från minsta skymt av människor.
Jag borde klippa gräs med en handjagare, aldrig mer klippa håret, inte köpa dagstidningar eller ha någon tv.

Jag borde ha en miljon katter och en stor schäfer och min gube vid min sida.
Jag borde ägna våren åt att falu-rödfärga en lada och om kvällen gå in och tända en brasa och röka en cigarett ihop med ett glas gammal whisky medan jag läser en bok.
Jag borde ha får.
Och två kor.

Jag borde så mycket.

torsdag 22 maj 2008

Jag begriper och begriper inget...

.... egentligen är nog det enklaste att skriva helt oediterat, det blir tämligen fragmentariskt, men vafan...
Jag läste att Lundell kommer ut med en ny bok, suveränt, jag köper den direkt. Sen funderar man vidare, jag menar, jag hörde i helgen att han spelats i en halvtimme på en fest som jag tackat nej till eftersom jag hellre låg på soffan och imiterade en nymatad boaorm.

Personen som hört Lundell är ingen Lundell-fan och det som ofta är smått fantastiskt för mig är hur lång tid en del människor lägger ner på att tala om att de inte gillar saker eller personer och samtidigt verkar vänta sig en reaktion.
Jag må vara lite trög men jag vet inte varför jag skulle reagera.
Jag vet ju var jag står, sen om någon annan ogillar vad jag gillar, vad bryr det mig?
Jag begriper det inte...

Det är samma sak med det här med att gå ut och röka.
Jag fattar inte heller varför ickerökare envisas med att följa med mig ut, stå i knät på mig medan jag röker och sedan trava in tillsammans med mig.
Det är helt obegripligt.
Visst, jag förstår att ickerökare vill hämta luft också och sträcka på ben och så vidare, men hör här, som den skötsamme rökare jag är så travar jag oftast iväg så långt bort jag kan komma från folk när jag ska ägna mig åt min last. Jag står alltså aldrig i porten, utanför snabbköpet eller precis utanför restaurangdörren. Lika fan så följer ickerökarna efter mig som om jag vare den där råttfångaren från Hameln.

Jag begriper inget.

Jag till och med viftar med cigaretten och säger "jag kliver iväg lite för jag ska röka." och ickerökarna säger "åh, det gör inget alls" och travar iväg med mig.
Antagligen är jag för trevlig för mitt eget bästa, men det stämmer ju inte heller.


Och sen nästa sak, alla som håller på och slår varandra i huvudet med vad man ska äta och inte äta och så vidare.
Varför då?
Varför inte äta det de själva mår bra av, kanske upplysa om att möjligheten finns, varför hänfalla till att bete sig som grottmänniskor och nästan rassla hotfullt med köttbenen?
Jag tror det var min mormor som sa ofta att var och en blir salig på sin egen fason.
Min mormor var en klok kvinna.
Det begriper jag.
Men jag begriper inte varför jag ska bli upprörd om någon annan hävdar att de vill äta gräddblandad smörsås till frukost.
Är det så de vill ha det, varsågod.


Fast, du vet, det är ju samma sak med att alla vill helst ha in sina medmänniskor i fack, liksom "där är Pelle, han är osterian och äter bara Port Salut, där är Linda som bara äter fläsk på tisdagar och där är Ulvstrumpa som är vegetarian, henne är det ett helvete att bjuda på middag för hon äter ingenting!"
Nu är det ju bara så, som jag ofta hävdar för mina vänner att jag är inte vegetarian.
Jag äter helst inte rött kött. Eller fågel. Om jag får välja, vilket jag får nu, för nu är jag stor och bestämmer själv.
Det begriper jag.
Men det gör inte mina vänner.
Fast... De är ganska fina ändå, så det är okay, det är en hel del jag inte begriper med dem heller.
Så ska det nog vara.
Det tror jag att jag begriper.

Så här är det.

Så här är det.

Man *KAN* inte ändra på någon annan här i livet, det spelar ingen roll hur mycket du vrålar, eller talar om att du tycker att någon annan gör fel, eller hur mycket du retar dig på den eller det eller dem eller vad det nu är som fått dig att reagera.

Den enda du kan ändra på är dig själv.

Och det är ett tufft jobb nog att försöka med det, tro mig, jag vet, jag talar av egen erfarenhet.
Ibland vill man helt enkelt inte ändra på sig, man trivs som man är, intalar man sig, även om kroppen och själen skriker att "Det här är tammefan inte BRA!"

Så, du vet, jag läser om folk som vet precis hur andra ska leva, tänka, tycka och jag ser hur folk går igång å det gruvligaste och blir upprörda för att inte tala om kvällsblaskorna där folk hela tiden rasar...

Och jag ler.
Jag gör faktiskt det.
Och det är skönt att inte bry sig. För en gångs skull.

måndag 19 maj 2008

Vad vet hon om det?

Just nu har jag inte mycket att säga.

Traskade i en timme igår, sköljde tankarna och var ganska nöjd med att resten av befolkningen i stan verkade ligga och sova eller ta hand om sina baksmällor.
Jag gillar när det är tämligen ödsligt och folktomt, jag såg en dokumentär om Greta Garbo igår, en amerikan sa att det låg i svenskarnas natur att vara melankoliska.
"Ah, vad vet hon om det?" sa jag.

Men kanske har hon rätt.

fredag 16 maj 2008

Bara en sån sak.

Jag är egentligen förbannat pessimistisk till min natur. Som I-or ungefär.
Jag tittar på omvärlden med ett ständigt höjt ögonbryn och inte mycket förvånar mig.
När saker går åt helsike så höjer jag det andra ögonbrynet också och nickar bistert.
Så fick jag rätt igen, tänker jag, och svänger med svansen innan jag återgår den bistra verkligheten.

Men sen finns den där optimisten i mig ändå, den som joddlar, "Jo, men... Hörru..."
Eller "Fast du vet, folk kan förvåna en.. Det vet du ju."
"Visst." muttrar pessimisten. "När man tror att folk eller lägen inte kan bli värre, nog blir man överraskad över att det kan bli sämre."
Jag är alltså en sådan människa som inte tar för hårt på ett löfte som ges när bägge parterna är lite beruskade och lagom salongs-sällskapliga.

Så, idag på morgonen när jag fått ett mail som jag inte kände igen så muttrade pessimisten "Typiskt, nu har spammen hittat hit också. Jag visste det."

Sedan drogs mitt intresse till efternamnet. Så vackert det var.
Precis som mitt.
Stiligt.

Optimisten ylade "Men läs då! Öppna nu!"
Pessimisten öppnade och morrade "Säkert nån som skrivit till fel adress. Typiskt."

Så var det ju inte. Det var faktist till mig.
Ett synnerligen ordrikt och trevligt mail. Och samma efternamn.
Bara en sån sak.

torsdag 15 maj 2008

Förbannat snyggt jobbat.

Just det, ja.
Att bli riktigt förbannad är hälsosamt.

Det blev jag igår.
Vi var nere till gästhamnen som ska härbergera diverse turister och skrattmåsar och så vidare.
Där har, sedan urminnes tider också funnits en hamn-krog.
Hamnkrogen har haft artister på somrarna, och man har kunnat sitta ute på gamla träbänkar, hinka öl och sjunga allt medan solen går ner över sjön.

Inomhus har det varit lite ruffigt, stället har haft en atmosfär av skön lada över sig, trivselfaktorn har varit hög och folk har kommit i mängder....

Inte nu längre.
Nu är det ombyggt.
Med fuskbjälkar inomhus, vitkalkat och åh så trendiga stolar både inne och ute.
Scenen är borta, och i kak-montern kan du köpa precis såna kakor som du kan få precis var som helst.
Längst in i korridoren finns ett prång, med kaffekoppar som är inburade, fast jag misstänker ju att det är där de ska bura in turisterna efter att de fått för mycket av det åh så fiina viiiinet som kostar dig åh så mycket pengar.

Det är så chict, så tillrättalagt och åh så mycket Rasta-känsla över stället, att nu kan du kliva in där och inte veta om du befinner dig på vägkrogen i Enköping eller dess syster som härbärgerar andra hungriga människor någon annanstans i vårt avlånga land.

Förbannat snyggt jobbat.

Jag sover gott.

Ytterligare en sak jag aldrig gjort förut.
Grävt upp en rosen-trädgård.
Medan jag hörde "Rose Garden" spelande i hjärnan.
Nu har jag gjort det.
När jag stack mig på en tagg så bytte jag automatiskt låt till "Every rose has it's thorn."
Säga vad man vill, men den mentala jukeboxen i mig har väldigt passande låtar till det mesta.


Lundell säger att har man gjort rätt under dagen så sover man gott om natten.
Jomenvisst.
De kunde ha skjutit av fyrverkerier bredvid mina öron i natt, det hade inte påverkat mig ett dugg.

onsdag 14 maj 2008

Mosaik.

Jag vet...
Jag är urdålig på att uppdatera just nu. Men vafan, livet händer ju hela tiden.

Det går inte just nu att samla alla tankar, och de tankar jag har kommer mest ut, oediterade och fragmentariska och på en helt annan plats här i stratosfären.
Det kanske måste vara så ett tag, våren är kaosartad, för några dagar sen hade inte syrenerna slagit ut, igår stod de i full blom.
Jag känner mig som om tiden inte räcker till för mer samlade iakttagelser, utan att allt mest går på ögonblicksbilder och intryck.
Hur samlar man ihop det? Det känns som att vara överallt hela tiden och varje kväll när jag går och lägger mig så är det som en mosaik av vad allt som hänt dansar bakom ögonlocken.
Helgen var ni ju med om, fan, att träffa en levande Kinky-fan vid elden var stort.
Jag gillar män som spelar ståbas bara en gång om året.
Det är karaktär, det.
Och snart, så åker vi. Ner till Österlen, det är nära nu, och vi måste dit innan alla andra är där.
Då finns inte magin kvar när det blandas med stockholmska och göteborgska, tro mig, inte för att jag någonsin har varit där då, men Österlen ska upplevas bland skåningarna.
Jag tror jag måste besöka mannen jag mötte som fick som råd, när han flyttade till byn att "Vad du gör, så stick inte ut!"
Hans hus var som en byggplats och jag frågade honom när han trodde han skulle vara klar, "Förhoppningsvis aldrig." sa han, och det var ett svar som tilltalade mig.
Han berättade om badet som han alltid plankade in på och sin festival som han startade för att ha något att roa sig med, egentligen var vi ju där för att kolla hans loppis, men istället stod vi under hans tak medan regnet öste ner och pratade om livet.
Och jag vet, nu är jag fördomsfull, men så här är det, såna människor som han hittar man bara i små byar på Österlen, och de finns alltid där man minst anar det.

torsdag 8 maj 2008

Jag avskyr dom.

Jag umgicks med en bensin-eller-diesel-eller-vad-fan-det-nu-är-som-driver-en-motor-gräsklippare igår.
Jag tycker inte om dem.
De luktar illa. Jag känner inte gräs-doften. De för ett förbannat oväsen. Otyg är vad det är.

"De går lättare att köra." sa vännen.
"Det ska inte vara lätt" morrade jag ilsket som är uppvuxen med handjagare och tydligen en Luther i ryggmärgen.

onsdag 7 maj 2008

Katastrofhjälp till Burma

http://www.unicef.se/nyheter/2008/05/06/stora-akuta-behov-i-burma

http://www.rb.se/sv/Aktuellt/save_the_children_gor_katastrofinsats_i_cyklondrabbade_burma.htm

Här hittar du information, och kom igen, nog har du råd!

Hög standard.

"Vad fan är hög standard?"

Kommer du ihåg att Peps sjöng om det?

Jag vet vad det är. Ute på landet, i en stuga som hukar inte långt från ett sago-omspunnet berg, där körsbärsträden är så gamla att de är knotiga och vrider sig runt sig själva.
Där farstubräderna är så gistna att du kan trampa igenom dem om du inte passar på dina fotsteg.
Där, på gräsmattan, där maskrosorna växer högt och precis hur fan de vill och ser du därborta?
Ett litet skjul med ett dass som lutar sig som om det bara är en tidsfråga innan det åker ner i ravinen, en vacker dag kommer det att göra det och återförena sig med de andra träden.

Där står en gång vitmålade trädgårdsmöbler och på bordet står öl, okay, endast lättöl men det är tanken som räknas och kollar du på papperspåsarna som ligger där, så ser du att det står "hembageri" på dem.
Och solen skiner, mest för att det är bestämt som så och fåglarna kvittrar högre och högre för att överrösta varandra, vilket i sig är ganska intressant, än så länge leder fågeln som låter som en mer falsett-artad Michael Jackson. (jag vet, det är en motsägelse i sig att någon skulle kunna göra det, men så är fallet, i naturen så finns hans överman. Lätt...)

Det skrattas väldigt mycket där, på den gräsmattan, och när den ena jagar iväg med gräsklipparen tar den andra fram sin mordbok, en riktigt fin skotsk mordgåta, vad annars?
Så medan hela naturen andas idyller så vandrar läsaren på vindpiskade hedar, i fotspåren på poliser som kämpar emot tid och rum för att hindra ett mord, som kanske redan har begåtts.
Vi vet inte det än nämligen.

Senare fram på eftermiddagen far de hem, som den ena säger "Nu är det fint och då åker man hem!?"
"Jo..." säger den andra.

Egentligen har det varit fint hela tiden, bara annorlunda och nu är det annorlunda igen.
Nästa gång kommer det att vara fint med, men annorlunda. Så ska det vara.
Och allt det här, ja visst fan är det hög standard.

måndag 5 maj 2008

Det funkar det med.

Jag hade en gång en arbetskompis som sa ungefär att "Ju mindre man säger själv, desto mer berättar folk."
Vi hade ett sådant yrke så att han kunde bevisa att det också var sant.

Igår så gjorde jag om det talesättet lite på egen hand, typ så här "När folk säger något ganska idiotiskt, säg inte emot, låt bara orden hänga i luften och eka tills de själva hör hur dumt det låter."

Det funkar det med.

torsdag 1 maj 2008

Mycket bekymrad.

Mycket bekymrad.
Lånade Reginald Hills senaste, som är betitlad "Dalziels död."

Vet inte om jag vill veta om det är så illa.
Om så är fallet, hur kan han ta livet av en av mina favorit-vresingar?
Boken ligger och vilar till sig på köksbordet.

Jag har inte rört den.
Men jag är bekymrad.