tisdag 29 april 2008

Jag försöker ju göra gott så gott jag kan...

När jag kom ner med första laddningen tvätt så såg jag något på golvet, "ludd" tänkte jag, men sen såg jag att luddet rörde på sig, inga glasögon, som vanligt, så djärv som jag är så steppade jag närmare och tänkte "är det en så stor spindel så ställer jag in tvätten idag."

Det var en humla, en riktig bamsehumla som satt och gonade sig på tvättgolvet. "Här kan du ju inte ligga!" sa jag, humlan sa ingenting, vi stirrade på varandra och han eller hon tog några fler steg.
Efter vad jag kunde se verkade det inte vara något fel på den, mer än att han smaskat massor med nektar så han var lite baktung.

"Vänta där!" sa jag och sen stoppade jag in tvätten och började titta efter något för att transportera ut humlan med, nu är det som så, att vår tvättstuga är fruktansvärt handikappad när det kommer till hummel-transporter. Och till städning med för den delen.
Finns ingen svabb-hink, bara en grå riktigt väl-använd svabb, en liten sopskyffel modell sådan som man ger små barn innan de har utvecklat talförmåga och kan säga att "sopskyffel som leksak går fetbort!"
På de få pinaler som finns kvar står det märkt "Får ej bortföras från tvättstugan" och "Tillhör bostadsbolaget."
Trots det så försvinner städpinalerna alltså. Jag har ingen förklaring till varför, jag menar, hur dyrt är det med en sopborste egentligen?

Så, absolut inga hummeltransporterare där, inte heller är jag nån Ms Dolittle så att ta den i handen avfärdade jag tämligen snabbt.
Humlan knallade vidare på golvet och jag underrättade den om att jag skulle snart återkomma med en stor sopskyffel som den kunde åka i.

Traskade upp hit, och glömsk som jag är så började jag med maten, och sen var det något annat, tiden gick och jag såg att det var dags att gå ner.
Kom ihåg sopskyffeln och traskade in i tvättstugan.

Inte ett spår av humlan.
Ingenstans.
Jag synade golvet.
Jag synade taket.
Tvättmedelskartongerna.
Torkskåpet.
Tumlaren.

Inte en susning av humla någonstans.

Tänkte att de kanske har bo någonstans i väggarna eller något, så jag la in en ny omgång, traskade ut, med sopskyffeln och utanför står vaktmästarens bil, han log och jag log tillbaka och viftade glatt med sopskyffeln.
Såg att han började rynka på pannan och se lite betänksam ut, men jag knallade på.
Inte bara misslyckades jag i mina intentioner att rädda humlan, nu misstänker vaktmästaren mig säkert för sopskyffel-stöld också...

Vad är det om?

Jag kan inte hjälpa att jag funderar på det här med orm.
Jag har hållt i majsormar och boaormar, det är inga problem, de var varma och jag kände musklerna under skinnet och jag kan inte låta bli att vara fascinerad av dem.
Jag har aldrig varit en av dem som applåderat någon som slagit ihjäl en orm, det är så jävla onödigt gjort.
Och när jag ser dem, ligga still på skogs-stigarna är det okay, det enda är att jag inte vill trampa på dem, för tyvärr ser de ju ibland förvillande lika ut en trädgren.

Men...
När jag ser en orm ringla fram så känner jag alltid en rysning i hela kroppen.
Vad är det om, egentligen?
Är det rörelsen? Det går fort och det är oförutsägbart, ena stunden kan de vara på väg åt ett håll och sedan, vips är de på väg åt ett annat.
Jag måste jobbba på det.

För, jag menar, nu är det vår, nu är det ormarnas tid i skogen, jag är bara en turist i deras tillvaro (tack Ebba Grön...) och jag och ormarna lär stöta på varandra ofta nu.
Och en hel del av dem lär ringla fram längs vägarna...

Första huggormen.

Vi såg den första huggormen igår, nu är det skönt för dem att ligga i solgasset och gona sig.
Han var liten och rörde sig inte, vilket jag är tacksam över.
Har svårare för ormar när de ringlar fram över marken.
"Nu är det bara första snoken kvar." sa guben efter att han förpassat huggormen in i gräset.

Jag tänker att det lär inte dröja förrän vi ser den med.

lördag 26 april 2008

Det smittar.

Jag sitter här och flinar.
Grannen flyttar upp till min våning, och hennes far har ett sådant härligt garv.
Han garvar hela tiden och pratar skånska.
Jag hör bara ett mummel och sedan brister han ut i ett garv, som börjar i bas-regionerna och svingar sig upp i nästan ett kackel.
Jag har ingen aning om vad det är som framkallar sådan glädje, men jag småskrattar jag med.

Nu går han nerför trapporna, och jag sitter kvar, med ett småleende, snart är det dags för nästa smittande garv.
Jag bara vet det.

torsdag 24 april 2008

Märklig känsla...

Jo, det var ju alltså det här med att "Det går bra nu." innan jag villade bort mig bland berg och styvmorsvioler.
Det går bra nu. Jag äter som jag vill, vilket innebär att jag äter som en yster ponny på grönbete, dock, ett smärre missöde i onsdags när vi kom till vårt konditori och ägarna passat på att stänga och åka på restaurang-mässa.
Fasan stod målad i våra ansikten, dessa ansikten som var nästan inpressade i glaset, med ögon som vägrade tro den bistra sanningen.

"Vad gör vi nu?" sa kondis-vännen.
"Ja, vad fan gör vi nu...?" ekade jag som inte ville vara sämre.

Vi kastade arga blickar på trädgårdsstolarna som stod ute och såg osuttna ut, och gick villrådigt tillbaka till bilen.
"Idéer?" sa kondis-vännen.
"Nääää...." sa jag matt "Gå du in och köp vad du skulle i affären så sitter jag här."
"Gör det. Tänk." sa hon.

Jag tänkte inte. Jag var matt, blodsockret var lågt och jag var rent ut sagt förbaskat kaksugen.
Men så kom jag att tänka på torparvännen, så när kondis-vännen kom tillbaks så hade jag solsken i blick och muntra mungipor igen.
Underrättade vännen om att vi kunde nog ringa torparvännen och höra om hon ville ha sällskap.
Visst ville torparvännen ha sällskap.

Så vi åkte dit, satt ute och fikade och pratade och garvade ett bra tag.
"Bättre än kondiset" sa vi unisont alla tre.

Och idag var jag hos torparvännen också, hon är helt klart på bättringsvägen, något som gläder mig som fan.
Glad blick, och berättarlustan är tillbaka, jag vet inte, kanske har jag sagt det förut, men hon är som en sagobok, hon kan berätta i stort sett vad som helst och man ser det framför sig i tankarna.
Idag berättade hon om Normandie och Dagen D, och nej, hon var inte med då när det begav sig, men har varit där.

Det var en märklig känsla, vi satt i solskenet utanför torpet med kaffe och Marie-kex, men i andanom så vandrade jag tillsammans med henne i krigs-museum, på stranden och på kyrkogårdarna hon pratade om.

Jag kunde känna hur desperat den engelska soldaten måste ha känt sig, han som fastnade med fallskärmen på kyrktornet och visste att tyskarna fanns innanför, det kröp i hela kroppen när hon berättade om när tyskarna började ringa i klockorna eftersom de anade oråd och jag kunde känna fasan när en av luckorna på tornet öppnades och soldaten som hängde utanför visste att det var en tysk som öppnade. Likaså den klentrogna förvåningen när han fick hjälp ut, av samme tysk som eskorterade honom ut ur kyrkan, medmänsklighet där man minst av allt förväntar sig den, medmänsklighet mitt i kaoset och kriget.

Jag vet ytterst få människor som kan göra saker och händelser så levande som hon kan.
Det är en gåva och hon förvaltar den väl.

Märkligt...

Det går bra nu.
Spenderat dagen ute hos torparvännen som jag hastigt och lustigt har döpt om henne till, vi har planterat dem där blommorna du vet, som inte är petunior? Utan de andra som alla har. Hmm.. Penséer heter de, ja!

Bäst gillar jag dem som ser ut som styvmorsvioler. Påminner om min barndoms berg där jag lekte, då var det skyhögt och när jag satt högst upp så ägde jag världen.

Det växte styvmorsvioler och uppe under gungbrädan så fanns det leca-kulor, jag och mina vänner var övertygade om att leca-kulor växte där!
Vi visste ju att allas mammor använde det när de planterade om, men aldrig att vi sa ett ljud om vårt fynd... Då skulle ju genast mammorna vara där och ta till sina blommor, tänkte vi.
Varje vår så fanns det nya kulor, under där stöttorna tar i. Bara det var ju ett bevis för att de blev till där.

Och högst upp på berget fanns en skreva, där kunde man hitta en femtio-öring mellan varven, vi trodde nog inte att det växte pengar i berget, men vi var inte riktigt säkra, för ibland hittade vi tio-öringar under gungorna.

Högst upp, precis på mitten av berget var vårt land, inga vuxna fick komma dit upp, det var bara vi, gungorna och gungbrädan med leca-kulor och björkar och styvmorsvioler som stod runt om och tittade på oss..
Jag vet inte, kanske är det en efterkonstruktion, men tänker jag tillbaka så minns jag aldrig någon vuxen uppe på berget, de stod nedanför och ropade på oss när vi skulle komma hem.

Och först, när någons mamma ropade så svarade vi ju inte.
Vi hade fullt upp med vår värld och de vuxnas röster lät mer som om de kom långt långt bort ifrån ett annat kvarter.

Sedan när vi svarat så visste vi, dags att gå hem, eller gå in för kvällen.
Så vi gick nerför berget, med dröjande steg och släpande skor.
Sakta... Sakta... Även om vi kunde höra att det suckades nerifrån bergets fot.
Speciellt sakta gick vi varma vår- och sommarkvällar.

Hmm, märkligt det där, vad en blomma kan sätta igång nostalgiska tankar, jag trodde nog jag hade glömt det här, eller inte glömt, helt enkelt inte tänkt på den tiden på länge, och för övrigt så skulle jag ju ha skrivit om något helt annat.
Men där ser man, det krävs bara en blomma och sen är man tillbaks på memory lane, med expressfart.
Det är inte så dumt, det.

"Söt"

Förbannade telefon.
Den laddar inte hur jag än bär mig åt. Så nu är jag bunden till en telefon med sladd igen.
Det värsta är att jag misstänker att jag inte kan få en ny liknande telefon, jag föll ju gubevars handlöst för denna lilla rosa metallic-telefon och det stod glatt "Special edition" på den, så nu när jag byter ut den får jag väl en vanlig trälig tråkig svart eller silverfärgad ny sådan.
Jag vill ha min rosa telefon. Punkt.

För övrigt, idag så åker nog lilla sommarväskan ut, vit,ljusblå och rosa och den ackompanjeras ofta med "Men.... Det där är väl inte din stil?"
"Absolut inte."
"Men?"
"Den är ju så söt."

Bara att inse, är saker söta och vädjar till mig bortom allt förnuft så händer det i nio fall av tio att jag kånkar hem dem.
Rosa telefoner. Pastellfärgade väskor... Hå hå ja ja.

Antar jag får ta på mig min Motörhead-tröja för att väga upp hela härligheten på ett passande sätt.

onsdag 23 april 2008

Smålänningen vaknar.... Och somnar lika fort igen.

Usch.
Nu finns det tydligen en trasa som klarar av allt utom att köra bil och laga mat, och det endast med kallt vatten.
Jag har blivit informerad av en av mina vänner, som lät som om hon var en nyfrälst pastor i en amerikansk sekt när hon deklamerade allt vad denna lilla trasa kunde tänkas hitta på.

Dessutom så säljs denna trasa enbart genom partyn, jag menar, hallå, det är en förbannad styggelse att kalla ett försäljningsmöte för ett party, det skämmer hela ordet party och det blir inget party av att se någon rengöra ett bord. Eller en diskbänk. Eller ett golv.
Det är inget party. Inget party alls.
Det är ett möte, med folk som är där för att fika och prata lite med sina vänner och titta på en vara som behagar dem mer eller mindre.

Jag vet, jag låter gnällig, men det är ju så tråkigt! Partyn för att sälja plastsaker, trasor och jag vet inte allt... Låter tråkigt, är tråkigt, förblir tråkigt.

Hrm... I alla fall, min vän vet ju redan hur jag ställer mig till allt sådant här, så någonstans i berättelsen om den mirakulösa trasan så sa jag "Du hör hur uttråkad jag låter, va?"
"Jo, det hörs, men jag tänkte fråga dig ändå... Och sen får man 200 kronor om man är värdinna."
"Mådä?" sa jag och kände hur smålänningen inom mig vaknade till liv.
"Mjaa... Eller man får inte 200 i handen utan ett presentkort som man kan handla för."
"Jaha." sa jag och kände hur smålänningen somnade igen. "Nej, du vet hur jag är, men jag hoppas ni har kul."

tisdag 22 april 2008

Jag fattar!! Jag fattar!!! Jag fattar inte...

Jag är en väldigt komplex person... Sitter just nu och tittar hur man lägger upp kommentarerna så de visas på "första sidan" eftersom jag tänkte det kunde vara trevligt.
För vem det skulle vara trevligt vet jag inte så noga än, mer än för mig själv då.
Som sagt, jag sitter och läser och som vanligt så läser jag instruktionerna på engelska, på något sätt har jag lurat i mig själv att jag fattar så mycket bättre då, eftersom det varit mitt modersspråk på internet så länge.
Och så hör jag mig själv utbrista...
"Jag fattar!! Jag fattar!!! Jag fattar inte..."

Så... Där är jag nu. Jag fattar men fattar inte.


*lite senare*
Jodå, nu fattar jag precis hur det ska gå till, men nu är jag för uttråkad att göra det...
Stekpannan i köket viskar om frasiga omeletter och stekta röda tomater och bröd därtill...
Vem är jag att inte lyssna till sådana locktoner? :)

Små solar.

Förresten, sa jag att vi såg den första kopparormen i förra veckan?
Låg och solade, mitt på vägen.
Så skönt, jag undrar vad han tänkte på?
Eller hon.

Första myggan har jag sett med, och första flugan, första maskrosen och jag blev så där glad, "Titta, en maskros!!!" som antagligen bara den kan bli som inte har en egen trädgård.
Fast... När vi hade torp så gillade jag maskrosorna där med.
De lyser upp som små egna solar.

Jag kan inte förklara det.

...Sedan var jag tvungen att tänka lite till...
För, det är ju ingen nyhet att det är så här det är. Allting är inte alltid vad det synes vara, som någon sa någon gång.
Men det blev så förbannat påtagligt, vet du?
Så många som inte mår så som de förtjänar.
Så många som mår dåligt och inte vet hur de ska komma ur.
Det är för jävligt.
Och det blir som att titta på en sommarhimmel och se här stora bulliga molnen, som ser så fina ut, är det cumulus-molnen?
Och det ser så fint och ulligt och gulligt ut, men man vet att det är just de här som utvecklas till åskmoln, senare, fram emot eftermiddagen.
Inte som något förebud om sämre tider, eller något sådant, mer än en gång att det inte alltid är som det ser ut.
Nä, fan, jag kan inte förklara det riktigt, men du kanske fattar hur jag menar.
Eller inte.
Jag vet på ett ungefär hur jag menar. Tror jag.

Jag hoppas de finns.

Jag har läst Mia Skäringers blogg i förra veckan, en blogg som var fruktansvärt bra, men det var när jag läste kommentarerna som det blev hjärtskärande, jag klarade helt enkelt inte av att läsa det i ett sträck.
Så jävla mycket ensamhet, så många som verkar leva i en relation som bara är en relation på pappret, så mycket olyckliga människor.
Och dagarna som har följt, när jag varit ute på mina rundor så har jag tittat på folk med nya ögon, skärskådat par, undrat om de är ensamma inuti även om de är flera i sällskap.

Jag har undrat om det där paret, som jag mötte, där han gick flera meter före med hunden och hon efter, om de var ett av de paren som inte längre möts utan mer har lägenheten som en parkeringsplats, där en av dem hela tiden funderar på en väg ut.
Jag har undrat var deras vänner är, de som de kan tala med om sin oro, var de är som borde lyssna på det som sägs och undrat om de överhuvudtaget existerar.

Visst, det är inget nytt att folk är olyckliga, men att läsa om det, om och om igen, fast i andra tappningar, på något sätt blir det så påtagligt. Jag vet också att motsatsen finns, vad är det nu igen folk säger? Att hälsan tiger still? Så kanske det är.

På något sätt så känns det förbannat tragiskt, så många som ropar ut sina känslor, här, på nätet, och visst svarar folk, visst får de tröst, men sen då?
I det vanliga livet, dagarna som går och kvällarna som kommer, var är de verkliga människorna? De som kan sitta ner med dem och ge en kram och säga att "vi finns här, vad fan du än hittar på."
Vad jag hoppas att de också finns där, för dem.

1-0 till mig.

...Det är det här med att låta folk äga sina egna känslor.

Ibland är det så förbannat lätt att ta på sig andras känslor, precis som en gammal rock som man egentligen inte vill ha.

Ibland är det lika lätt att se någon bete sig som en idiot, mest för att de vill reta upp en och få en reaktion, och ändå bara kliva iväg, precis som om de försökt ge en den gamla rocken, man har tagit i den, synat den och sedan skakat på huvudet,gett tillbaks den och knallat iväg.

Speciellt en man får mig att alltid ta hans rock, skaka på huvudet och småle medan jag hänger tillbaks den på hans egen arm. Tyvärr så börjar det nog bli en liten kamp, om huruvida han ska få mig att tappa humöret eller inte...
Än så länge leder jag. Det är väl mest beroende på att han inte träffat på mig när jag har PMS.
Misstänker jag...



Som igår, när klockan var fem i nio och jag kom fram till tobaks-hörnet i den stora affären. Jag såg att gallergrindarna var neddragna framför tobaken men tänkte inte så mycket mer på det.


Där finns en man som är förbannat otrevlig, jag är inte säker på varför han är inom den service-mindade sektorn, kanske har han helt enkelt haft otur och fått ett jobb han inte ville ha... Vad vet jag?
Vad jag däremot vet är att han avskyr att hälsa på sina kunder, vad jag också vet är att jag tycker om att hälsa på expediter.

Lång träning har fått honom att faktist säga hej till mig, men det har nog tagit ett halvår innan han började förstå att om han inte sa hej tillbaka till mig så skulle jag stå tyst och inte klämma fram mitt ärende.

(Jag vet, jag är en jobbig typ.)



I alla fall, igår så klev jag fram, och sa Hej! Han mönstrade mig som vanligt med samma motvilja som han ägnar alla kunder innan han sa "Hej."

"Ett paket tobak." sa jag.

Han vände på huvudet och lyckades med ryggen vänd emot mig ge intrycket av att de gallerförsedda tobaks-varorna var en nyhet för honom. Sedan lyftes blicken och inspekterade klockan, som nu var tre minuter i nio, han vände sig om emot mig och sa med illa dold belåtenhet i rösten...
"Det är stängt."

"Men oj då! sa jag och flinade som en tvättbjörn medan jag inspekterade klockan också.



Härvid försökte den andra expediten blanda sig in i leken, "Men..."

"Nej nej, nej," sa jag översvallande och kände hur mina ögonbryn dansade marengo i pannan

"Jag förstår, då kommer jag imorgon istället! Hej hej!"



Jag är tyvärr inte bättre människa än att jag var tvungen att titta på den manlige expediten, han såg nu ut som om han svalt ett storpack citroner i stället.
Jag däremot gick min väg och mådde tämligen bra.

lördag 19 april 2008

Om han bara visste hur många vi är.

Åh, om mannen som står på den andra gården och sågar plank hade en aning om hur välbevakad hans minsta rörelse är...
Jag är givetvis ursäktad eftersom jag röker, (hrmm...) men tittar jag mot grannhuset så ser jag huvuden i många, många fönster....
Som små gök-ur tittar de på honom, och nere på bänken har en familj satt sig till ro i solskenet för att riktigt vara på första parkett.

Men han är cool, han tittar inte upp på oss, han utför sitt arbete.
Han vet nog att några tittar, men om han visste det rätta antalet skulle han kanske få scen-skräck...
Vi fortsätter att titta och njuter av solen och att se någon annan arbeta.

fredag 18 april 2008

Gör som jag säger, inte som jag gör!

Det är väl ändå förbannat märkligt?

Här står jag på balkongen (jo, jag vet, jag står mycket på balkongen, det skulle du med göra om du hade min utsikt och rökte.) och så ser jag tre barn komma cyklande i nerförsbacken, med hjälm, alla attiraljer och snällt på gåsled.
Som man ska...

Efter dem följer en vuxen man, på vänster sida, ingen hjälm, å andra sidan hade han väl inget att vara rädd om i de övre regionerna.
Han kommer i kapp barnen, fortfarande på fel sida, passerar dem med bra speed och säga vad man vill, men mannen är konstant i sitt vägval. Vänster sida passar honom bra, det håller han sig till.
Sedan får folk tycka säga vad de vill, höger-trafik? Ha! Bla ha bla ha! Han är vuxen och gör precis som han vill.

Mycket bra.
Och sedan klagar man på dagens kids...

Man får vara förbannat glad...

Jag inser att man får vara förbannat tacksam för sina "role-models" som man haft här i livet...

Gasolin' till exempel. De var aldrig några glada godmodiga danskar med smörrebröd i mungipan och Tuborg i kavajerna.
De sa ifrån.

Lucia-kvällen, för många herrans år sedan, med intervjun som gjordes av en reporter som var lika intresserad av Gasolin' som av att bli biten av en grävling är skön konst.
Kim Larsen talar om utan pardon vad han tycker och sedan går de in och river stället med sin musik.
Jag är förbannat glad att jag såg det.
Man kan ha sämre förebilder.
Definitivt.

Sedan, givetvis, att det är samme man som flera år senare bara knyter ihop säcken med att göra en låt som heter Wisdom is sexy, där han helt enkelt stuvat ner allt som är viktigt och fyllt låten med allt som sig bör är inte helt oviktigt.

torsdag 17 april 2008

Jag tror jag ska pröva.

Jag gillar att vara oreserverad.
Att tycka om något fullt ut eller ogilla med samma hjärtlighet.
Att tycka lite lagom om något är förbannat tråkigt.
Eller att ogilla något lite så där.

Fast det gör jag ju också mellan varven.
Men de grejerna jag vet att jag verkligen, verkligen gillar, och ogillar blir så mycket mer.
Jo, tack, jag fattar varför med, för att känslorna är starkare för just de sakerna.

Nu funderar jag på om jag ska lägga mig till med ett temperament där jag antingen ogillar eller gillar saker med samma starka känsla.
Det kommer att bli spännande som fan att umgås med mig, det kan jag lova.

Tänk i frysdisken, när någon frågar om jag ska köpa lax och jag översvallande slår ut med händerna, kastar huvudet bakåt och ylar "JA, jag GILLAR LAX! Jag KÖPER LAX! Det ska jag banne mig göra, här ska det bli LAX-MIDDAG!!!"

Eller hos tandläkaren, när de lutat ner mig i stolen och säger
"Går det bra så där?"
Då sliter jag dän sug och alla attiraljer och säger med eftertryck,
"NEJ, Jag finner hela situationen högst OBEHAGLIG! Jag skulle föredra att vi byter plats. Blir det bra så?"

Eller när vi står i glasskön...
Jag ska ha en LAKRITSPUCK!!! Ja, jäklar, vad GOTT det ska bli med en GLASS!

Sedan när jag väl fått glassen så ska jag slurpa i mig den som om jag var en blender, du vet, det ska bara swischa till och glassen bli till inget, och sedan ska jag se på vännen eller guben som antagligen har tre fjärdedelar kvar och säga lite gråtmilt
"Det var en god glass, men den tog slut snart, får jag smaka lite av din?"

Hmm, jo, det låter som det skulle bli ett stimulerande liv.
Jag tror jag prövar.

Märkliga konversationer, del två.

Jodå, jag är medveten om att de senaste bloggarna inte kommer att ta något pris när det gäller munterhet och gladhet och så vidare...
Låter säkert som om jag är förbaskat dyster över huvud taget, men det är jag inte.
Jag känner mig lite mer som I-or, negativ på ett positivt sätt.

Den andra märkliga konversationen jag hade var med en dam från en insamlingsorganisation...
Samma insamlingsorganisation som ägnades ganska mycket intresse åt i Insider för något år sedan p g a deras makalösa brist på att faktiskt skänka pengar dit de skulle gå.

Den organisationen hade jag stött i flera år, och trott att jag gjorde något bra, och ja, givetvis hade jag precis innan programmet tackat ja till att stödja dem igen.
Jag blev lite purken och nästa morgon kastade jag mig på telefonen för att dra tillbaks mitt bidrag, nu var jag ju inte ensam om den idén så morgonen blev till förmiddag och så vidare, men framemot eftermiddagen fick jag prata med en herre som lät ganska uppjagad i pälsen...

Talade om för herrn att jag nu inte hade lust att skänka pengar utan skulle ge till organisationer med 90-konto, och kunde de dra tillbaka sina brevmärken vore jag tacksam, och det sa han skulle gå bra, och kom de ändå så var det bara att skriva "åter avsändaren" på kuvertet och skicka iväg.

Så gjordes också när kuvertet kom och det var inga problem.
Men igår ringde alltså samma dam som förra året, och jag sa genast "Nej tack!"
"Men du var ju med förra året."
"Nej, jag skickade tillbaka kuvertet."
"Nej, du stödde oss förra året."
"Nej. Det gjorde jag inte alls det."
"Jo, det gjorde du."

Tydligen var tanten envis som en terrier, men jag visste ju att här hade hon mött sin överman, för envis är mitt mellannamn, så jag sa:
"NEJ, det gjorde jag INTE!"
"JO, det står här."
"Nej, jag stödde er inte förra året och har inte för avsikt att göra det i år heller!"
"Jo, det gjorde du."
"Nej!"
Här suckade damen och sa matt
"Nåja, det är vilket som..." och fortsatte med sin litania och sa att "skulle jag inte vara med?" och
"tänkte jag inte på andra?" och så vidare.

Jag beundrade en kort stund hennes förmåga att prata i det oändliga utan att andas, och kastade sedan mig in i konversationen och visade att jag har ganska mycket luft i lungorna jag med.
Jag var inte otrevlig, men hävdade bestämt att
"Nej, jag vill inte." "Nej tack!" och så vidare.

Så där höll vi på i fem minuter, tills jag tappade tålamodet och sa, med en ganska dräpande ton att "Jag håller mig numera till att skänka pengar till organisationer med 90-konto som är godkända av Frii."
Då ville damen helt plötsligt inte diskutera mer, utan sa hastigt och lustigt "Ja, hej hej då."

Mycket märkligt. Hade jag kommit på att säga det direkt så kanske både damen och jag kunnat spara på våra vackra röster.
Jag ska tänka på det till nästa år.

Märkliga konversationer.

Igår då... Märkliga konversationer verkade gå som ett spår genom tillvaron...

En av dem var med vännen som åkte ambulans och vi kom in på döden (jag vet, visst låter det muntert...) och hon sa att hon bestämt hur hon ville ha sin begravning.
Det borde man ju göra, hon har så rätt i när hon sa att hon sett tillräckligt med folk i sorg som grubblat över hur de skulle göra på bästa sätt och ändå tvivlat på att de gjort rätt.
"Vet man hur man vill ha det så ska man förbanne mig säga det, eller lämna ett papper om det!" sa hon. "Det är nog jobbigt som det är när det händer. Eller hur?"
Och så är det ju.

Sedan såg jag på tvn, om en kvinna som varit med om att många gått bort och sedan bestämde sig för att leva i nuet. Att prioritera sina vänner och dem hon tycker om istället för att jaga runt med dammsugaren. (okay, lika bra att jag säger som det är... det var "rent hus" jag kollade på, jag erkänner, jag är tydligen helt fast i det programmet. Känns så skönt på något sätt att se folk jaga omkring med dammsugare och dammtrasor medan jag ligger i soffan och sprätter med tårna.)
Det har hon ju också förbannat rätt i, det kommer aldrig att bli hur många dammtussar du samlat ihop som är det viktigaste i livet. Och den dagen som jag börjar prioritera städningen istället för ett upptåg med mina vänner, den dagen kan ni lika gärna ställa ut mig på British Museum, helst i närheten av den egyptiska avdelningen för förstockade mumier.

I alla fall, man börjar ju fundera...
För det första, jag tror aldrig jag kommer att bli bekväm med tanken på att folk faktist går bort.
Jag skulle föredra om de helt enkelt gick runt ett hörn, glatt vinkande och sägande "Vi ses i nästa liv!" och man faktiskt skulle veta att det var så.
Men i verkligheten är det ju inte så.
Tyvärr.

Jag tänkte på Hornbys bok "Om en pojke" där grabben först inte vill ha några kontakter, men sedan tänker att grejen är nog att samla så mycket människor som man tycker om, för att tillsammans är man mindre ensam, eller hur man ska uttrycka det.
Det har han ju också rätt i.

Sedan tänker jag på Bo Bergmans ord om köttets lust och själens obotliga ensamhet och sedan glider tankarna in på Ferlin som också kunde ett och annat.
Jag vet... Tankarna gick i moll...
Men sedan, nu på morgonen, så tänker jag på Lundells ord...
"Visst är det jävligt, och visst är det svårt, men vi går mot bättre tider."
Så är det.
Så måste det vara.

onsdag 16 april 2008

Det kanske var enklare då. Eller inte.

Över till något allvarligare, det enda som bekymrar mig med att bli äldre är att man inser sin egen skröplighet, och andras.

Jag vet inte, var det Hjalmar Bergman som sa att "Ungdomen är bortkastad på de yngre" och menade att man skulle vara äldre när man var yngre så man förstod hur skön ungdomen kan vara?
Ja, jag vet, sen kan man ju dra till med Goethes grabb som inte hade allt för kul, ska vi säga som så, att det går upp och ner, med en jädra fart när man är ung? Det är inte alls nån dans på rosor, det är inte det jag är ute efter, mer att man hade förmågan att inte vara så "tänk om..." i tankesättet.

Jag vet att det låter luddigt, men så här då, nu när jag har en vän som har ett hjärta som inte är så glatt så oroar man sig. Alla oroar sig utom hon. Det är kanske en bra strategi men den driver somliga av oss till vansinne...

I söndags åkte hon ambulans igen, först ville hon inte över huvudtaget och blev förbannad som bara hon kan bli, när hon pratade med sjukvårdsupplysningen och de kopplade henne till 112.
Sedan marscherade hon ut till ambulansen och talade om att "Visst, ni kan ta hur mycket prover ni vill, det kommer inte att visa något" och hade inte lust att åka med alls.

Till slut gjorde hon det ändå, för att lugna sambon...

Och så kommer hon in, och blir inlagd för att kolla om det är någon ny annalkande hjärt-infarkt, och som tur var så var det inte det.

Sedan kommer hon hem och ringer runt och jag piper antagligen som en grävling som fått svansen i kläm och ojar mig och vet inte riktigt hur jag ska bete mig.
Säger till att henne att hon måste ta hand om sig mer, lugna ner sig, ta det lugnt, sova, och bara vara, och hon säger "Ja, ja, ja..."

Jag förstår om hon blir trött på mig, på oss, vi måste snart likna någon slags kör, kanske som Fångarnas kör, bara det att vi låter mer entoniga och inte kan hålla tonen. Eller också så låter vi mer som gök-ur som hakat upp sig.
Vad hon än säger så piper vi "Ta't lugnt." "Det ordnar vi!" eller "Lägg dig och sov!"
Måste kännas som att blivit ett barn igen, när jag tänker närmare på det..
Och visst ska vi lägga av, och visst är det kanske vi som borde ta det lugnare. Vid närmare eftertanke så är det kanske så.

Men i alla fall, visst var det, i det avseendet enklare då?
När vi trodde att vi var odödliga, eller kanske inte odödliga, men i alla fall inte funderade på det så mycket. Eller kanske det inte var det. Var tid har sina plågor som någon sa...

Det är över nu.

Det går fan inte.
Igår messade Kia, frågade om ett besök på bageriet kunde vara av intresse, "Mjaa...." sa jag och så sa vi att "Jo, varför inte..."
Så skulle hon iväg och klippa sig först och när hon dök upp, var var jag?
Jag stod fortfarande och sköljde denna förbannade sallad som dykt upp hela tiden dessa två dagar när vi levt som kaniner med smak på kött.

Jag torkade av händerna på mitt imaginära förkläde och rättade till de imaginära rosetterna i håret och sa "Tror du att vi kan ta fikat här hemma, för jag hinner nog inte?" och som den förstående människa Kia är så sa hon "Jodå, vi kör det här."

Så gjordes, kaffefiltret vek sig givetvis åt helvete och Kia sa, som den snälla människa hon är att, "Nej, det behövs inget nytt kaffe." och "Det är bättre än det jag gjorde i torpet häromdagen i alla fall, för det var det jävligaste jag druckit på länge."

Vi diskuterade GI och Jane Austen och hade ganska trevligt, tror jag, om man bortser från min jagade blick när jag tänkte på resten av salladshelvetet som låg och väntade på mig i köket.
Vi förflyttade oss därför tillbaks till köket, där jag sköljde ännu mer sallad och diskade och stod i som en annan dålig husmor.
"Vi får se hur länge det här håller" sa jag "Är du upptagen nästa vecka? Fika och så menar jag..."
"Nja, inte så värst, vi hörs när du kommit ifrån det här" sa Kia som den finkänsliga människa hon är.

Sedan kom guben hem för lunch, tittade matt på skålarna med sallad (två stora) och sa, "Neej, det måste vara något fel!"
"Jag gör bara som det står i receptet" sa jag tjurigt och tuggade sallad så jag liknade en ilsken gräs-klippare."
"Men det är inte rimligt...." sa guben och for fram som en slåttermaskin över tallriken. "Så här mycket kött.... Och sallad..."
"Tyst och ät" morrade jag.

Hur som helst, efter tio minuters envetet tuggande så kom vi överens om att vi skulle återgå till normala vanor.
Jag menar, jag fixar inte att äta upp en hel kalkon till lunch och en till på middagen och guben har vissa reservationer emot att äta en halv häst till lunch och sedan fylla på med en fjärdedels ko till middagen.

Så, that's it.
Vi är tillbaka till ett normalt liv, idag blir det kassler för guben och tofu för mig.
Det är som Galenskaparna sa, "Det ska va gött att leva annars kan det kvetta."

Och, det är så förbannat skönt att slippa allt organiserande, jag menar, jag är den minst organiserade människa jag känner, de här två dagarna har tammetusan känts som ett halvår.
Jag har gjort våld mot min personlighet och det är aldrig bra i längden.

Härmed återgår livet till det normala, åh så skönt!

måndag 14 april 2008

Kamrater!

Kamrater!
Katt-kamraterna hälsar att de är förbaskat nöjda med den nya kosthållningen.

En makrillsburk, kyckling och kalkonbröst senare så ligger de och rapar i sängen och petar tänderna med klorna.

Matte, å sin sida undrar om det är meningen att man inte ska göra något annat än att äta.
Jag har faktist ett liv att sköta mellan tuggorna.
Guben verkar klara det hela bra. Inte varit hungrig och när han kom hem på lunchen så sa han
"Ska jag äta allt det där!?) när han såg ogräsberget som låg på hans tallrik.
"Jajemen" sa jag hurtigt och sedan skickade jag med honom en piffig liten fruktsallad till eftermiddagen.

(Det är så jag ryser... Trodde aldrig jag skulle använda ordet piffig med mindre än att någon dragit mig i öronen runt stan, men, men...)
Piffig fruktsallad, bevars....
Snart ska jag piffa till en lax och piffa till en liten dressing (förresten, vadå dressing? Jag vill ha mina grönsaker au naturel!)

(*slår mig för pannan* "Au naturel!" Är det någon slags bi-effekt av kosten att jag börjar låta som en husmoder från jag vet inte när?
Får det här fortgå så kanske jag börjar leta efter småblommiga förkläden och rosetter att ha i håret. Usch...)

Dagens ord.

För övrigt....
Dagens ord i Svenska Akademiens ordbok är "Skansvis"

Mät och ät.

.... Det skulle visst mätas igår med.
Folk som är mer seriösa skulle antagligen ta anstöt av hur frivolt jag antagit utmaningen att leva som en Gi-are, men när guben och jag låg slött utspridda och tittade på Gasolin'-dokumentären så sa jag "Vi skulle visst mäta oss med."
"Jaa..." kom det sömndrucket från andra soffhörnet.
"Det är inte så noga, vi gör det imorgon" sa jag.

Mätningen är ännu inte gjord men jag känner ju jag hur fågeldräkten växer ut och är reda att utbringa ett kacklande så här på morgonen.
Jag känner hur benstommen ändras om till fågelben och snart ska jag sätta klorna i en helvetes massa grönsaker och skära och skiva som en gal-ning.
Kanske hinner jag med ett varv fågeldans också.
Man vet inte.

Varning....

För övrigt, och känsliga läsare varnas härmed för språket som följer.
Å andra sidan känner jag inga känsliga språk-människor och vill gärna att det så förblir.
Så här kommer det;

Det finns inte en chans i helvete att jag äter kyckling.
Jo, en liten, om det funnes eko-kyckling.
Något som är lika vanligt här som eskimåer i knätofsar.

Så, nej, ingen kyckling.
Jag har fan inte samvete till det.
Jag trodde jag kanske skulle kunna överse med det.
Liksom titta runt ett hörn och vara riktigt enögd.
Det bär mig emot att ens köpa en.


Alltså blir det quorn.
Jajemen.
Svamparna har jag inget dåligt samvete för.

Första dagen, som en däst pytonorm.

Måndag.
Efter tre ägg så känner jag mig som en grälsjuk pytonorm.
Ska det vara klokt det här?
Att kliva upp mitt i natten för att äta ägg?
Att sedan skriva att man dessutom ska inmundiga en makrill-burk också?

Kan meddela att det inte inmundigades någon makrill, katterna hälsar och tackar däremot.
Mycket gott sa de och ligger just nu och slickar rent morrhåren från tomatsåsen.

Har dessutom tagit mycket kaffe och c-vitamin.
Mycket gott.

söndag 13 april 2008

Tidsbristen närmar sig...

Jag har inte tid med mina vänner längre.
Jag är ledsen, men de två närmaste veckorna har jag fullt upp med att laga mat.
Hacka mat. Dressa mat. Skära mat. Äta mat.
Herregud, jag kommer inte att ha tid att tugga emellan tuggorna så mycket som ska ätas.

Guben och jag syntes knappt bakom berget i kundvagnen i morse, stötte på en gammal bekant och jag sa "Det ska gi-as här, när ska man ha tid att äta allt det här?" och hon tittade förstrött och sa "Så där ser det jämt ut i min kundvagn, jag älskar grönsaker!" "Jaha..." sa jag lite matt och sen pratade vi om annat.

Jag älskar grönsaker jag också, det är bara det att jag vill inte tillbringa all min vakna tid med dem.

Så.. Imorgon ska jag upp någon gång vid fem och steka omelett.
Klockan sex på morgonen kräver en omelett med tre ägg, och makrill i tomatsås, säger GI.
Min mage kommer att undra vad fan det är frågan om.
Min mage kommer att undra om det är slut på Onakan och müslin och var är bananen?
Min mage kommer att tänka "Nåväl, imorgon blir det nog bättre."
Sedan kommer nästa morgon och då ska vi äta fruktsallad istället.
Min mage kommer att vara mycket undrande tror jag.

Lunchen är inga problem.
Lax!
Gladmat som jag kallar det.

Sedan har vi lunchen.
Färdiggrillad kyckling som omstylas till kyckling i curry.
Nja... Känns sådär, va?
Guben får det, men jag tänkte i mitt stilla sinne ta curry-sill.
Det är ju nästan samma sak.
Visserligen kommer magen att undra över kombinationen mycket grönt och curry-sill.
Min mage kommer att få undra över mycket de här veckorna.

Sedan ska det fruktsallads (jo, så heter det bestämt) någon gång som mellanmål.
Det har jag inga problem med alls.

Men sedan är det grönt te.
Jag tycker inte om te, eller rättare sagt så har jag ingen relation alls till te.
Magen kommer att undra varför jag bjuder den på te.
Magen kommer att undra över mycket de här veckorna...

För övrigt, Gasolin' på TV ikväll!!!
Och nej, lilla söta kvällsblaskan, jag minns inte alls Gasolin' för deras sångares godmodighet och "Hva gör vi nu lilla du?"
Inte heller tänker jag automatiskt på smörrebröd och goda och glada danskar med Tuborg i nävarna när jag tänker på Gasolin'.

Somliga av oss har riktiga relationer till Gasolin'.
Somliga av oss minns de för det de är värda att minnas för.
Och somliga av oss kommer att sitta klistrade framför tv-rutan ikväll.
Somliga av oss.

fredag 11 april 2008

Hur dum får man bli?

Sitter fortfarande och gnölar här.
Det är inte klokt.
Jag menar, huvudet är ju redan bollformat, så att säga, så hur ska jag kunna ligga på en boll till?
Det kommer att rulla av. Huvudet alltså.
Och det är min favoritkudde.
Jag har aldrig varit så dum i hela mitt liv innan, (inte när det gäller tvättning i alla fall) men tror att jag efter inlägget om att låta saker tumla runt själva i tvätten kände mig som om jag skulle utföra stordåd och vara nyttig.
Och effektiv.

Till och med när bollkudden kom ur tvätt-trumman så trodde jag att det skulle reparera sig självt i torktumlaren. Snacka om att jag är godtrogen...
Som om torktumlar-fen skulle uppenbara sig där inne och snacka allvar med kudden och fluffa till den... Jag kan meddela för de som är lika godtrogna som jag att det finns troligen inten torktumlar-fe, eller också har hon väl ledigt på fredagar för ut kom en boll. Precis lika boll-rund som när den lämnade tvättmaskinen.


Jag har dragit i kudden som om jag vore en hund med favoritben, ingen idé, kudden är som en boll.
Jag har lirkat och försökt dra. Ingen idé, bollformen består.
Jag har ruskat den ilsket som en terrier. Bollform identisk med innan.
Jag har drämt den i sängen ett antal gånger, bollform identisk men boll-ägarinnan blev av med lite aggressioner.
Jag har undrat högt över hur jävla dum man får vara, och är ganska glad att ingen har stått bredvid och sagt att det inte finns några gränser för det.

Jag som älskar den här kudden, det är inte bara att lägga huvudet var som helst, jag menar, jag har letat för att hitta den perfekta kudden, inte för tjock, inte för tunn, inte för varm, och inte för kall.
Jag har tvättat den själv och jag har vårdat den ömt med frisk luft emellan varven.
Ända tills idag när jag tydligen var tvungen att effektivisera mig.
Nu får jag sova på en boll i natt. Med mitt bollhuvud.
Grattis än en gång till mig.
Hurra.

BOLL!?

Min favoritkudde har blivit en BOLL!!!?

Jag ska aldrig, aldrig, aldrig mer stoppa in någonting i tvätt-trumman tillsammans med en kudde bara min favoritkudde återgår till sitt normal-tillstånd.

Jag lovar.
Jag ska inte.
Aldrig mer.

Men så här kan jag ju inte ha det. Hur i helvete ska jag kunna sova på en boll!???

Snacka om att snålheten bedrog visheten med ett gapskratt.
Helvete också... :(

Avundsjuk.

Jag ska komma tillbaks till det där som syntes mig orimligt men just nu har jag inte tid.
Jag har fullt upp med att vara avundsjuk.

Jag står på balkongen och röker och ser dem komma, motionärerna, med stora steg så kliver de rakt in i solen, kommer ut från grannhusen och tar på handskarna och beger sig iväg upp till skogen.

Och här står jag.

Med fullt upp att göra inomhus. Kedjad till tvättmaskinen.
Kedjad till dammsugaren.
Kedjad till badrumsrengöring.
Kedjad till golvtorkning.

För att inte nämna att jag måste söka upp fler recept över GI på nätet, nästa måndag smäller det, jäklar i min låda vad det ska GI-as här.
Men, för att inte dra det för långt har jag tjatat på guben att vi ska till chokladfabriken i helgen.
Utan choklad är inget liv.

Men jag måste hitta mer att äta. Jag kan inte äta lax och lax och lax varje dag och guben äter inte youghurt ens om man drar örsnibbarna bakåt på honom och knyter fast dem i nacken.


Så visst jag har fullt upp.
Och mina benhinnor gillar inte att jag drar omkring som en osalig ande varje dag.
Så visst är det ingen förlust.
Men ändå.
Där går de.
Snart springer de.
I min skog.
Under tallarna och granarna.
I solskenet.

Grymt sa grisen.

Mycket väsen för ingenting.

Om jag bara förstod mig själv så skulle jag nog förstå lite bättre.

Det synes mig som totalt rimligt att jag tillbringar en timme knäböjande fromt framför Tutankhamun, allt medan jag med svavelosande fraser berättar för katterna att "Tar ni ett enda Fred Astaire-inspirerat tass-steg på den här mattan igen så blir det aldrig mer några gotter!"

Kan synas hårt, att inte låta katterna gå på mattan, men till mitt försvar vill jag säga att den här mattan hänger på en vägg.
De andra mattorna får de dansa rumba på om de vill. Det rör mig inte.
Men man skenar inte som en besatt på golvet och sedan slänger sig upp och springer upp med väggen på en Tutachamun-matta.
Det gör man bara inte.

Allt det här lyssnar katterna på med måttligt intresse. De vet ju att de har mig fullständigt i sina tassar.

Jag kan svära över att de gräver upp mina blommor, ligger och hårar ner i sängen, dansar macarena i kattlådan så att det känns som att kliva in på ett sandtäckt golv, muttra ilsket över att jag aldrig får gå och lägga mig för en tupplur utan att Asta kommer och lägger sig bredvid, på rygg medan hon med en grymtning uppmanar mig att klappa magen.

Jag klappar snällt och lydigt och är inte klappningen till belåtenhet så har jag fyra tassar med klor inborrade i handleden medan hon blänger på mig, (om hon orkar lyfta på huvudet) med en blick som säger "Det ska vara saaaaktaaa, du ska klappa i slowmotion, är det så svårt att förstå? Jag är inget tvättbräde som ska gnuggas. Usch vad hopplös du är. Men jag står ut med dig ändå. Var tacksam för det."

Jag står ut med att Diesel kliver på mitt huvud när han ska gå och lägga sig i sin säng, jag står ut med att han väcker mig mitt i natten genom att dunka klockradion upp och ner på nattduksbordet som en galen ringare i Notre Dame.

Jag står ut med att när de är ute på balkongen ska de in, och tvärtom. Jag kliver snällt upp från soffan och släpper in och släpper ut med samma effektivitet som en dörrvakt.

Jag står ut med att de kräks på mina favoritkläder och jag står ut med att de hårar ner, jag äter aldrig helt ensam utan delar nästan alltid med mig.
Jag dansar med Diesel till hans favoritlåtar i köket, (jag vet, det låter märkligt det där, men katten är musikalisk och ska dansas runt med minst en gång om dagen, hängande över axeln.
Då spinner han belåtet och är mycket nöjd med sin matte.)

Jag stänger alla dörrar de öppnar och jag har inte gått ensam på toaletten sedan Asta flyttade in. En stängd dörr är i hennes ögon en oerhörd förolämpning och blotta idén att någon skulle vilja vara ensam på toaletten har nog inte ens föresvävat henne.

Jag dammar deras kattleksaker och har jag dammsugit upp dem så öppnar jag dammsugaren och trär modigt in handen medan jag tänker "Spindlar, iiiih! Otäcka små insekter som troligen bara ligger och väntar på min tumme, iiih!"

Hmm, egentligen förstår jag inte varför jag ens bemödar mig med att svära över dem, jag ser ju tydligt här, nu när jag spaltat upp det, att säga vad man vill, men de har tränat mig väl.
Antagligen tänker de nog bara att jag för mycket väsen för ingenting.
Och det kan de ju ha rätt i.

torsdag 10 april 2008

Jaha, ja.

Enligt Aftonbladet har W. Axl Rose lämnat in en färdig skiva till Geffen.
Redan.
Så jävla bråttom var det väl inte?

Dagens ord.

... För övrigt kan jag meddela att "tetig" finns med i ordboken.
Dagens ord är "nautikal".

Det enda med nautisk anknything som jag kommer på är Björn Larssons "Den Keltiska Ringen."
Och det är ju inte så illa... Om man betänker hur bra boken är.

Det är ett mysterium.

Det här är tammefan ett mysterium....

Om jag hade en tia för varje kvarlämnad pulka i skogen, varje kvarlämnat linne, varje omsorgsfullt knuten hundbajs-påse så skulle jag om inte vara miljonär, dock vara en bra bit på vägen.


Säger de till sina kids "Nej, men nu när pulkan är trasig kan vi inte dra hem den, och mamma och pappa har inte tid att gå till soptippen heller inom den närmsta framtiden, så nu lämnar vi den här, med de där uppskurna kanterna, ja, så att något rådjur eller annat kan fastna i den och blöda till döds en bit bort här i skogen. Kom nu så skyndar vi oss på så blir det tacos hemma."

Har ni lika mycket intelligens som en smörkola eller?

Sedan kan jag för mitt liv inte förstå var det smarta ligger i att ta upp efter sin hund, stoppa ner det i en påse, knyta ihop den och sedan lämna den intill stigen.
Jag inser förstås att det är något genialiskt som går mig förbi, i hela den här proceduren, och att mina tankar att helt enkelt peta in det som hunden producerat en bit in i skogen är en allt för enkel lösning. Nej, svepa in det och sedan lämna det bredvid stigen är bättre.

Sedan har vi det här med kläderna i skogen, jag vet inte jag, men kanske är det som så att folket i min skog drabbas av en fullständig nakenhets-längtan därute i skogarna och de kanske känner att de inte är ett med skogen förrän de springer som en naken faun emellan grangrenarna.
Hur som helst är jag vanvettigt tacksam så länge det enbart är kläderna som jag stöter på, hur mycket jag än är för att folk ska vara precis som de vill så är jag inte helt för nakenspringning.

Ja, ja, jag vet, sedan har vi det vanliga skräpet i skogen, jag menar, jag förstår att folk blir trötta och dästa efter att de tillbringat lite rekreationstid ute i skogen. Man kan inte begära att folk ska ta med sig allt skräp hem. Det finns säkert någon annan som gör, tänker de, säkert någon gatsopare (inte för att de sett en gatsopare mer än på gamla fotografier men ändå) som kommer att förvilla in sig i skogen och börja plocka deras korvpaket och trasiga glasflaskor.
För övrigt så är de ju inte där, när någons hund har trampat rakt på en spetsig glasskärva, så varför skulle de bry sig?

Där kan ni leta.

En timmes skogsvandring står på schemat.
Lerigt och jävligt lär det vara, precis som jag gillar det.
Idag ska jag förbi de små husen som jag redan bor i, i min fantasi, och längre in i storskogen, kanske hittar jag ett obebott hus, med vit flagnande färg på verandan och blankslitet trä på köksgolvet, kanske med ett skafferi där bara skogsmössen och spindlarna bor.

Kanske står det en fallfärdig ladugård intill, där bara minnena finns kvar av kon Rosa och hästen Brunte och katten Missan.
Kanske står det lite gamla äppelträd hukande på gården.
Kanske flyttar jag in omgående.

I så fall vet ni var ni ska leta.

onsdag 9 april 2008

Dagens ord.

Jag blev så osäker här på om det heter "Det enda" eller "Det ända" så jag kastade mig som en skeppsdrunken myterist över min enda livboj här i livet, svenska akademiens ordlista...

Det verkar som att "Det enda" är rätt.
Men, det som fångade mitt riktiga intresse var ordet bångsam.
Det är dagens ord, det.
Bångsam.
Minsann.

(Och ja, det är tillåtet att fundera över vad skeppsdrunken kan betyda. Jag uppfann det nyss. Jag är mäkta stolt över det. Och har min egen definition fix och färdig.)

Provocerad var ordet.

Lokesson, http://lokesson.se/blogg/?p=114#comments hade för några dagar sedan en utmaning med en fråga om vad man blir provocerad av...

Läser man Svenska Akademiens definition av ordet så står det bland annat;

"2) (†) med personobj.: uppfordra, upp- Åua11a; utmana, utfordra; reta l. -;igga (ngn) till 11andling; äv. närniande sig S a. At han . . pro- vocerar the andre til duell. RABP 9: 257 (1664). 8zdan Lhtzow effter föregånget beswärjande pro- vocerat den Onda . ., så (osv.)"

Det står också att sidan inte är färdigredigerad. Tur det, annars kunde jag lätt ha blivit provocerad av den besynnerliga stavningen.

Jag har funderat som en liten blå enda sedan jag läste det inlägget, jag har tänkt för mig själv:
"Vad blir jag provocerad av? Nah, inte mycket, jag bryr mig inte speciellt." För att sedan tänka:
"Herregud, jag blir ju provocerad av allt, det går ju knappt en dag utan att jag läser eller hör eller ser något som jag retar mig på."

Så, i korta drag, vad blir jag provocerad av?

Gullegull i tidningar, jag vet, jag har sagt det förut, men jag är inte intresserad av att gullas runt med när jag läser tidningarna, jag vill inte känna det som om journalisten satt i knät på mig och matade mig med chokladpudding medan de jollrade fram de senaste nyheterna i välsmakande portioner.

Eller läsa reklam för olika produkter som försöker låtsas att de är konsumentupplysning.

Jag blir också provocerad av när folk säger till mig "Så här är det."
När deras sanningar presenteras mig som den enda sanningen.
Det finns alltid två sidor av ett mynt.
Minst.

Jag blir provocerad av folk när de säger till mig vad de tycker att jag ska göra eller tänka, enbart för att det är "enklast så." För dem.

Jag blir provocerad av folk som inte försöker, som ger upp utan att ens prövat tiljan eller ens ha smakat på om det kanske går. Jag hjälper gärna till, men försök själv först. Att misslyckas är inte alltid ett misslyckande.

Jag blir provocerad när folk säger om andra att "den gör si eller så och det är för att han eller hon kommer från ett annat land."
Då kan jag inte låta bli att fråga om skälet till att den som säger det är så kort i huvudet just för att han eller hon är svensk.
Och sen är vi igång med en provocerande diskussion.
Härligt.

Jag blir provocerad av dålig musik. Jodå, jag är enväldig domare av dålig musiksmak, och allt jag inte tycker om borde förbjudas. Direkt och utan pardon.

Jag blir provocerad av program på tv där programledaren skriker glatt "Åh, hela Sverige har röstat, en heeel miljooon!"
Jahapp... Alla vi andra har hastigt och lustigt utvandrat då?

Fast, ibland, så är det härligt att bli provocerad, instångad i ett hörn lyssnande på någon annans åsikter och tankar, att lämna en konversation med nya insikter.

När jag tänker närmare på det, så har jag inte en enda vän som tycker exakt som jag, det är ibland provocerande och fullständigt genomhärligt.
Vilka diskussioner, vilka höga vågor det går ibland, vilka insikter jag fått genom dem, och jodå, jag har nog lyst upp deras liv med om jag tänker efter.
Det borde jag ha gjort, med min strålande personlighet menar jag.

Eller ursäkta...
Det där kanske lät lite provocerande?

Det är förbannat skönt.

Det är så förbannat skönt att gilla någon helt odelat, utan reservationer, med hull och hår och precis som de är.
Nästan lika skönt som att ogilla någon även om man inte har någon speciell grund för det.
Rakt av och helhjärtat.
Och sen att ta sig friheten att ändra åsikt, om det finns skäl för det.

Emerson (ja, precis, jag har ju tjatat som fan om Montaigne, nu är det dags för Emerson. Säga vad man vill, men tjata, det kan jag.) snackar om att man ska inte tycka att man förlorar i prestige bara för att man ändrar åsikt.
Jag håller helt med, om man enbart håller fast vid en åsikt bara för att man tyckt så en gång så måste man väl vara ganska stelbent?
Man måste kunna ändra tanken eller känslan...

Sedan har vi det här med att tycka om, en del verkar förväxla det med att man måste tycka om precis allt som den man tycker om gör och säger.
Som om man träffat på en karbonkopia av sig själv, hur ofta gör man det egentligen?
Aldrig skulle jag vilja säga, och det är nog tur det, jag är inte säker på att jag skulle kunna hantera nån annan som vore som jag.
Men i alla fall, lite husgudar måste jag ha, sådana som jag kan le med eller bli riktigt jävla förbannad på, men det kvittar för i långa loppet så gillar jag dem.
Som de är.
Jag gillar mina gamla stötar, Wilde och Thoreau och Twain och Montaigne och jag gillar Dorothy Parker och Lundell och Axl Rose och givetvis the Kinkster himself, säga vad man vill, de är inte oförargliga, det har väl inte heller någonsin varit deras mål att vara heller.
Förresten, "oförarglig..." Vilket ord. Som i triologin om Liftarens guide till galaxen, "I stort sett menlös."
Hemskt. Jag vet inte, eller jo, det vet jag, men fan, så länge jag lever hoppas jag att aldrig nån kallar mig oförarglig eller menlös.
Det skulle kännas platt. Och meningslöst.
Känslor är till för att röras upp, det ska tammefan vara en berg-och-dal-bana här i livet ibland, och visst ska man ibland få bli så förbannad att man ser rött och visst ska man ibland få bli så lycklig så man ser rosenrött, visst ska man känna förvåning över hur någon annan tänker, och visst ska man få bli förorättad, häpen, glad, ursinnig och tacksam mellan varven.
Visst ska man reagera på vad folk säger eller tycker eller tänker, visst ska folk reagera på vad man själv lyckas kläcka ur sig.
Det är helt okay, det är inte farligt med reaktioner, det är bara små symptom på att man lever.
Men "oförarglig", hemskt..

Sedan, hör jag ibland mina vänner misstänka en del andra för att enbart säga saker för att irritera andra, jag har ju en liten husgud som ingen annan tycker om mer än jag, och jag vet inte hur mycket jag fått höra om hur vilseförd jag måste vara och hur hemsk han är, både som sångare, författare och troligen också som målare.
Och "hur kan han kläcka ur sig sådana saker?"
Jaa du.. Hur kan han?
Jag vet inte. Visst är det irriterande.
Riktigt fascinerande irriterande och riktigt jäkla mänskligt.

Grejen med att tycka om är inte att svälja med hull och hår precis allting med en annan människa, det är att tycka om just "för att" och "trots att".
Acceptering eller vad vi ska kalla det.
Just för att de är. Precis som de är. Och inte ber om ursäkt för det.
Det räcker gott.

tisdag 8 april 2008

Ja, ja, ja.. Visst....

.... och visst, det är inte som om jag redan haft massor med diskussioner om det här med OS och Kina med mina vänner...

Visst, det kanske handlar om ära och sport och så vidare för en del.
Men allt jag kan göra är att gå på min magkänsla, och nej, då känns det inte rätt.
Det gör inte det.

Det är samma magkänsla som säger till mig kvart i tolv en lördag-natt att jag nog inte bör ta den folktommaste gränden, eller gå förbi just det gänget ensam.

Den känslan litar jag på.
Så nej. Det är inte rätt. Inte för mig.

Sen, så visst, jag får väl medge att jag ganska högaktningsfullt ignorerar de som skriker högst att det är en tradition att värna om och så vidare.
Visst är det så, men nästa gång kanske det går att lägga den traditionen i ett annat land?
Å andra sidan, jag läste Sport-Expressen och där fanns frågan om vi var villiga att demonstrera mot USA också, om de får OS?
Det är sant att de inte är några oskyldiga får, de heller.
Man får fundera, hur många skulle vara villiga då, att göra sina röster hörda?
Och drar vi det lite längre, vilket land kan kallas så pass demokratiskt och så pass neutralt och så pass nobelt att det inte går att hitta en liten demonstrations-flamma i någon?

Allt det där vet jag också.
Men jag bryr mig inte. Jag säger bara som det känns just nu.
Inte rätt.
Inte mot Burma.
Inte mot Darfur.
Inte mot Tibet.

Det är bara så det känns...

Just nu väntar jag på Frasier.
Och sitter här och funderar på hur det gick för facklan i S.F.

Jag vet inte jag, men hela idén med ett OS i Kina känns för mig ganska så svårtuggad.
Visst, jag vet, jag vet, jag har hört allt om det här att man ska inte blanda politik och sport, och den olympiska känslan och känslan av samhörighet och allt det där.
Jag har hört det.
Men tyvärr så kan jag bara gå på min egen känsla och den känslan säger bara till mig att "Det känns fan inte rätt."

Det känns inte rätt att låtsas att det finns en stor gemensamhetskänsla på en sportarena medan man samtidigt vet hur det är i Burma, med Kinas goda minne, hur det är i Darfur och i Tibet.
Jag kan inte låtsas att det är så fint och sportsmanna-aktigt när jag samtidigt vet att journalisterna som kommer till OS kommer att vara ganska så kontrollerade.

Det känns som en maskerad som jag har lika stor lust att medverka i som kungen antagligen skulle haft om han vetat om vad Anckarström planerade.

Det är bara så.
Det känns inte rätt.
Det känns som hyckleri.
Stort hyckleri.

Det är ju märkligt.

Det var ju det här med, varför kommer jag aldrig igenom Alf Henriksons Historia?
Jag menar, varje gång jag börjar så har jag ju så förbaskat roligt, det är absolut inte tråkigt en sekund men sedan lägger jag ifrån mig boken och glömmer bort att läsa, tills nästa gång, vanligen går det väl ett halvår, då läser jag igen och fnissar gott och sedan lägger jag tillbaka boken i bokhyllan tills nästa gång.
Jag borde kedja fast de tre böckerna vid handleden, de förtjänas att läsa.

Några saker...

Några saker jag fick klart för mig igår:

1. Det var som fan! Jag har varit en GI-are innan det var uppfunnit som begrepp...
Tänka sig.. Inte en renlärig men bra nära. Tänka sig...

2. Vad är det med gamla böcker? Igår när jag skulle läsa något så gick jag inte till de nya högarna utan tiden tillbringades med "Oscar Wildes sista testamente" och säga vad man vill, men jag tycker så synd om honom. Fortfarande.

Sedan letade jag fram Ralph Waldo Emersons bok, bara för att ha något att läsa i reklampauserna men jag såg inte mer av tvn efter att ha läst några sidor, det är ett så målande språk och jag kommer på mig själv med att tänka att "ja, så är det, precis så är det!" Igen.
Tala om ordkonstnär och tala om en fri tänkare...

Har vi några sådana idag överhuvudtaget? Sådana som målar med ord och sätter punkten precis där den ska vara? Egentligen?
Sedan, visst är jag säker på att jag inte förstår precis allt, för när jag väl är inne i en bok så känns idén att leta efter engelska- lexikonet som en ganska dålig idé, jag tror att innebörden av orden och meningarna går fram ändå, när man är riktigt inne i dem.

Och jag kollade lite på Thoreau, minns fortfarande den sommaren när jag satt ute i skogen och fnissade högt när jag läste om hur Thoreau ställde sig till att läsa nyheter. Han skrev det redan på den tiden, att högst en tidning i veckan var nog. Han skulle varit med nu, han hade flyttat till Walden permanent.
Men Thoreau får komma senare, i maj, juni tror jag det är läge, han ska läsas utomhus i fågelkvitter, jag vet inte varför, men så är det bara.

Sedan rumsterade jag om lite ytterligare och se på fan, där ligger den senaste av Stephen Booth och gonar sig i en bokhylla, jag hade glömt att jag köpte den, men den får nog komma till pass till kaffet i eftermiddag...

På tal om böcker, men något är fel på biblioteket här, jag hittar ingenting att läsa där just nu, jag hittade i och för sig Wildes brev till Boise, men som jag sa, det är ledsamt att läsa, och just nu känner jag inte för ledsamt så jag la tillbaka honom och sa att vi ses senare.
Alla Rankin har jag läst, alla Hill, alla Robinson, jag önskar alla de som håller på med skotska mord kunde komma ut med en ny bok. Helst igår. Vet inte varför jag är så insnöad på dem, har varit ett bra tag nu, och det verkar inte gå över.

Men i alla fall, det är lustigt, när bokhyllorna har gott om böcker jag inte läst, varför envisas jag med att gå tillbaks till de gamla som jag har läst... På något sätt är det som att återse en gammal vän, orden kan vara väldigt välbekanta ibland och ibland när jag läser om saker får de en helt ny innebörd. Vetefan vad det beror på, troligen har ju inte orden i boken ändrat sig sedan sist, kanske det är jag, eller rättare sagt, det måste vara jag som har ändrat mig. Sedan om det är till det bättre eller det sämre det kan man säkert tvista om...

Hmm, ser att det nog är dags för att tänka på lunchen, förresten är det normalt att katter äter avokado? De små liven var helt till sig i pälsen igår och till slut så fick de lite avokado, jag tänkte att "det här lär de väl spotta och fräsa åt" men nej... Bägge två åt som om de fått betalt för det och sedan sov de som grisar efter...
Ytterligare en sak som jag inte visste om dem. Man lär sig hela tiden...

måndag 7 april 2008

Lätt som en plätt.

Ha ha ha ha!!!
Lite snabbt bläddrande i tidningen gav vid handen att kaffe är bra (ja, jag vet, du får lov att säga att jag läser GI-apostlarnas råd som fan läser bibeln. Det är okay...) i synnerhet om man tränar.
Jag tränar! (jodå, jag ser lite självgod ut nu med när jag skriver det här, men inte mycket, bara klädsamt självgod ut. (Precis som om någon skulle gå i land med det....) Stryk det, jag ser bara självgod ut, jag ska strax sopa bort det självgoda uttrycket och se normal ut. Alldeles snart.)

Så, kaffe och cigg på morgonen och havregrynsgröt med linfrö, och okay, jag kan väl svänga ihop en omelett på en höft några mornar och makrillen med limpmacka (he he he!) kommer inte att bereda mig några problem alls.)

Och jag har löst problemet med köttet!
När det ska vara kassler, kan jag köpa kalkon-kassler i stället och när det ska vara köttfärs så köper jag quorn åt mig själv och riktig köttfärs åt guben.
Och när blaskan säger "kyckling" så läser jag "fisk".
Lätt som en plätt.
Det här kommer att gå som en rälsbuss på Västerviks-banan.
Jajemen!

Två veckor ska väl gå?

Det här lär bli skoj, vi ska eventuellt testa GI-mat, japp, sista bastionen ryker och det ska inte ätas bröd (snyftar över mitt knäckebröd) eller ris (jag som är nästan beroende av basmati-ris och råris och ris över huvud taget...) eller mjölk (har för mig att de glädjedödarna inte låter en dricka det heller... jag vet, visst låter jag entusiastisk...) eller bakelser eller kakor (ja, just det, med ett konditori som fått ett gastronomiskt pris i närheten.. Vad är jag? Självplågare eller bara enbart lite kort i huvudet?) eller pasta (min chipotle, min chipotle som älskar pasta!?)

Egentligen har jag inte heller tillräckligt mycket på fötterna för att veta allt om detta underverk som alla pratar om, jag är tjurig och envis och allmänt motvalls mot alla hälsoprofeter, jag vill äta det jag tycker om och det jag inte tycker om vill jag inte ha.

Fast när guben föreslog att vi skulle testa sa jag, för någonstans i bakhuvudet låg det att de äter ganska mycket frukt och grönsaker, "Jo, klart vi kan testa, det låter ju inte så äckligt."
Varvid han sa beskt "Ja, gott och gott vet jag inte, men två veckor kan man väl härda ut..."
Sedan läste jag gårdagens tidning, och såg att det var recept för en vecka och hör här;

Havregrynsgröt till frukost. (Jippi! för mig och "BLÄ!" för guben.)
Ägg till frukost. (Hmm. Precis vad jag vill göra på morgonen, steka ägg.. Nja... Men guben gillar det nog...) Makrill i tomatsås? Hmm.. Okay då... Om jag får ta det på en limp-brödskiva och med så mycket tomatsås så att det droppar om smörgåsen... Inga problem, jag är med...

Men här kommer det riktigt märkliga... Inte ett ljud om kaffe.
Inte alls.
De måste skoja. Ingen människa ska behöva gå ifrån ett frukostbord utan kaffe.
Speciellt inte jag som är en sann misantrop varje morgon.
Därför så bestämde jag givetvis att kaffe och en halv cigarett raskt skulle införlivas med frukosten. Så där, nu känner jag mig nöjd....

Sedan var det middag och lunch och till min stora glädje quinoa och bulgur och avokado!!!

Jag älskar avokado just nu, trettio år efter alla andra har jag tagit till mig denna lilla gröna tingest och har faktist setts äta dem precis som de är, bara för att de är så goda.
Alltså, hurra för avokados.
Jag kan äta gubens med. Inga problem.

Sedan har jag lite problem med det myckna köttet, det får bli fisk för mig istället, äter jag så där mycket kött kommer magen att lämna in, det är jag säker på.
Men i övrigt.
Visst ska det gå.
Två veckor är väl inget.
Och lite modifikationer måste man ju få göra.

I fall du undrar varför...

Kanske man kan undra varför jag här bestämt att ställa in hela måndagen för hela Sveriges befolkning.

Jo, jag tyckte vi behövde en vilodag och det är grått som fan utanför mitt fönster och vet du, jag blev så otroligt glad av denna glåmiga dag som verkar känna precis som jag; Nu räcker det, med vårstädning och vårspringning och vår-ute-sittning och vårblommor och vårkänslor...

Vi tar ett steg tillbaka, kasar ner i soffhörnet och låter våren hämta sig lite. Det är tid än.

Minns att snart är sommaren här, när hälften av befolkningen klagar på värmen och den andra hälften klagar på att det är för kallt.

Snart är det dags för långa glassköer, myggor, knott och en midsommarstång som lever sitt eget liv och vägrar stå helt rakt.

Det är dags för sill och potatis utomhus och regnskyar som helt plötsligt dyker upp och duschar hela manskapet som sitter utomhus.

Det är snart dags för att pröva baddräkter och bikini och vråla att nån i släkten måste ha varit säl eftersom man själv antagit samma spolformade kropp under vintern, inte för att man begriper hur det gått till, men fakta är fakta, där står man, med en blårandig baddräkt och det enda som saknas är morrhåren i ansiktet och så skulle man lätt kunna sälla sig till sjölejonen och sälarna i Kolmården.

Det är snart dags att bränna sig i solen och se ut som en kokt kräfta, det är dags att tälta i en vacker solnedgång och att vakna i något som liknar en syndaflod eftersom vädret slagit om under natten.

Det är dags att sitta och titta ut över havet och känna ro och frid för att nästa sekund känna att det här var nog inte ett så bra ställe ändå eftersom snokarna kommer upp ur vattnet en halvmeter ifrån dig.
Å andra sidan kan man ju imponera på bekantskapskretsen med hur fort och vigt man kan röra sig när det verkligen gäller.

Det är dags för sotiga korvar och stark senap och varm öl och stora augustimånar och "herregud, vart tog sommaren vägen?"

Det är dags för sommardagar och kvällar som faktist är så ljuvliga att det inte är sant, men som jag sa, lugn...
Vi hinner med allt det där...
Idag ställer vi in, lägger ner och beställer fram en sjuhelsikes stor bakelse med extra allt på, kaffe och glass och precis vad vi vill.
Vi bläddrar i gamla böcker och läser nya, vi garvar åt gamla tv-serier och vi kan titta ut och se att våren faktist vilar ibland den med.
Så, jag föreslår vi gör det med idag.
Eller, jag gör det i alla fall.
Du får göra precis hur du vill.

Jo, det är som så.

Jo...
Det är som så, att måndagen i dag är inställd. Idag får alla göra precis vad de vill.
Alla "måsten", "borde", "skulle" är strukna.
Däremot uppmuntras alla aktiviteter som innefattar glädje och ro och skoj och glam och gott och onyttigt och härligt och roligt och fnitter.

Den som ertappas, med att utföra arbete kommer att föras till en liten trerums-lägenhet där de får se Dave Allen tills de fnittrar hjälplöst bara man visar en stillbild av Dave Allen.

Därefter släpps de fria, med en gigantisk klubba i handen och glitter i håret.

söndag 6 april 2008

En blå boll, en Puff och en eld och lite till...

Jag stod just och väntade på att en blå boll skulle komma rullande förbi på gatan...
Jag fick syn på den i nerförsbacken och den rullade så sakta och samvetsgrant intill trottoarkanten men sen skymdes den av huset nedanför här och verkar inte komma längre av egen kraft.

Stod och funderade på vems boll det var, och kom att tänka på Puff, den där draken i visan, jag kommer ihåg hur jag försökte undvika den låten så mycket jag orkade när jag var liten, jag blev jämt så ledsen av texten.

Senare när jag hade vuxit upp hörde jag att den låten i original egentligen handlar om något helt annat, att Puff the magic dragon hade en helt annan innebörd.
Det spelar ingen roll, jag undviker fortfarande den låten...
Precis som med Seasons in the Sun, en till låt som kan få mig att vilja yla mot månen när jag hör den texten och här snackar vi inte om ylande av njutning. Fy för den lede en sån ledsam text.

Hm, egentligen så skulle jag ju inte ha skrivit vare sig om Puff eller Seasons in the Sun, egentligen tänkte jag säga att igår så var första kvällen när vi samlades framför en eld igen och grillade.
"Vårens första" sa någon.
Och jag tänkte för mig själv att det här, det måste ju vara en av de få saker som vi har kvar från stenåldern, att samlas runt en eld i mörkret, då för att hålla rovdjuren borta och värmen uppe och för att få varm mat.

Det är något med eld och eldblossen som slår sig lösa från veden, vårskymningen, alla knoppar och allt som verkar stå på tå och bara invänta det rätta tillfället för att slå ut, och sedan så går vi människor omkring här och säger "Det går för fort, allt händer ju på en gång."
Men det gör nog inte det... Jag vet inte, det känns mer som det är en domino-effekt...
Och jag tänker, som så ofta vid den här tiden på året på Piraten och hans berättelse om att ligga nere vid Haväng och vänta på att en vallmo ska slå ut. Och som vanligt tänker jag, kanske det här året blir det när jag gör gör det med, hmm, vi får väl se...

Annars är det ju också som vanligt, längtan ner till Österlen slår ner som en vårbrand i mig den här tiden. Havet och skymningarna och bokarna verkar nästan stå på smålandsgränsen och ropa till mig att "nu är det dags, nu är det som finast, skynda dig!"
Hmm, jo, det är faktist så, jag hör dem, väldigt tydligt.
Och jag surfar och kollar var vi skulle kunna bo, fast jag vet att det bara finns ett ställe att bo på, ett ställe med havet tio meter ifrån stugan, en stuga som man inte ens med den djärvaste fantasi egentligen skulle kunna kalla stuga, en liten bod kanske är bättre, en liten bod med stora spindlar så här på vårkanten, men det är okay, de flyttar ut bara man flyttar in...
Jo, det är nog lika bra att kolla om det är ledigt där nere, det här skrikandet nere vid smålandsgränsen kan ju störa någon annan...

lördag 5 april 2008

Jag säger inte ett ljud.

Igår hade jag storstädning i linneskåpet, tittade noggrant efter pälsängrar och diverse kryp som jag har sett i Rent Hus-programmen, lagerblads-påsen stod fix och färdig och det såpades och skurades och slängdes gamla påslakan och lakan,
(fast det första påslakanet jag köpte för min första lön när jag var 17 år kunde jag inte med att slänga, inte för att det går att använda eftersom jag någon gång har kört stortån rakt igenom det.(ja, jag vet, jag undrar också hur stark jag är i tårna, ordet hammartå får en ny betydelse...)


Sedan kan man ju också börja fundera på hurdan jag var egentligen, varför köpte jag just ett påslakan? Jo, för att det hade den här gubben och gumman som var populära på den tiden som sa "Kärlek är ....." och så kom det något klämkäckt citat. I alla fall, det slängdes inte.

Jag har någon storstilad idé att göra om det till tavla någon gång, men med min effektivitet så lär det ju inte hända det här århundradet.
Men ändå. Det kan vara bra att ha. Det lugnar jag mig ofta med när jag inte kan slänga saker.

Hmm, var var vi?
Jo, just det, garderoben, i alla fall så underrättades Pälsis givetvis om denna makalösa inventering som skett, och jag sa också stolt

"Jag slängde massor med gamla lakan!"
Pälsis tittade på mig med förskräckelse i blicken och sa
"Slängde dem!? När du är ihop med en bilmekare? Det är ju putstrasor!"
"Oj då... Det tänkte jag inte på. Jag kanske inte ska säga det till guben då..."
"Nej, i alla fall inte med det stolta tonfallet.."

Så, jag säger inget. Inte ett ljud kommer att komma över mina läppar om alla dessa putstrasor som nu inte längre är.

Det måste vara...

Det måste vara en av världens härligaste känslor, den här känslan när man börjar att fnissa, det stiger som sockerdricka genom kroppen och man kan helt enkelt inte sluta, magen slår knut på sig själv och man vrider sig helt hjälplöst och kippar efter luft medan ögonen tåras.

En sån kväll var det igår, herreminje vad roligt vi hade!

"Fnisskväll" sa Pälsis.

Definitivt, fnisskväll var ordet.
Idag hoppade jag över situpsen, magen hade fått all träning den behövde igår.
Det där gör vi om snart. :)

fredag 4 april 2008

Grisigt.

Jo, jag är lite nöjd med att jag fick in både bacon, fläsk och svinotta i inlägget nedan...

Man skulle kunna säga att jag fläskade på där.

Personligen har jag inget emot vare sig bacon eller fläsk, förutom att det blir så grisigt i pannan när man steker det.

*flinar som en glad kulting*

Okay, jag ska lägga av nu.

Jag lovar, det kommer inte ens att bli en liten knorr på avslutningen.

Aldrig får jag ha något roligt...

Sen tycker jag det skulle vara enormt upplivande om de här morgon-debatterna någon gång inte skulle försöka vara så sakliga.
I morse (om jag begrep det rätt) så diskuterades det vad barn skulle äta, det var något med margarin eller inte margarin, och någon sa att barn skulle äta bacon med fläsk (skrev jag nästan här... Så tokigt det kan bli då...) Jag menar bacon och ägg till frukost, och då sa den andra att det var inte nyttigt.
Själv hade jag tyckt det var enormt upplivande att höra den här konversationen istället;

"Barn ska äta bacon och ägg till frukost."
"Men, så jävla äckligt!"

Eller;

"Jaha! Och vem ska gå upp i svinottan och laga till det varje morgon!?"


Fast det sa de ju inte, så klart.
Aldrig får jag ha något roligt.

Ett skäl för morgon-tv.

Jag har ett tungt vägande skäl att se morgon-tv, alla ser ut som i Disneys jultimme, när Kalle precis vaknar upp i husvagnen med ögon som verkar misstro precis allt han ser.

Alla ser lite grumliga ut och verkar längta efter att gnugga ögonen och ruska på huvudet precis som han gör...
Antingen så är de storögda och ser ut som om någon kört dem ur sängen med Musse Piggs väcknings-maskin eller också har de ögon som desperat verkar försöka begripa att de faktist är uppe och med i tv vid en så okristlig timme.

Jag älskar det. Själv sitter jag i soffan, med ögon som försöker begripa att det är meningen att de ska försöka ta in bilden och få en innebörd i det de ser, men jag kan ju, till skillnad mot de på tv gnugga ögonen och skaka på huvudet allt vad jag orkar.
Vilket jag också gör.

torsdag 3 april 2008

Var skulle den få rum?

Sedan gör det ju inte saken lättare att jag lider av en olycklig kärlek som fullständigt river och sliter i mig.

Vi var ju på secondhand igår. Inte för att jag skulle ha något, men...

Kom upp till möbel-avdelningen och där står en liten, knubbig byrå, mörkbrun och med svartsilver-aktiga beslag.
Inte alls min stil men så fulsöt så jag bara ville ta tag i den och krama den.
Hela byrån skrek "Tyck om mig, ta hem mig! Nu!!!"

Och jag suckade "Åååh..."
Guben har ju varit med förr så han vände på huvudet lika snabbt som en kobra och sa sen
"Hmm.."
"Visst är den söt!?"
"Inte speciellt."
"Den är såå söt, den är säkert antik."

Varvid guben vände på den och pekade på dekalen som sa "Mio" och sa
"Så antik var den."

"Men jag tycker om den ändå, den är säkert lite gammal."
"....."
"Skulle du inte tycka om att ha en egen liten byrå med dina egna saker i?"
"Jo... Men var ska du ha den, det finns inte plats. Heh, ska jag säga förresten som köpte ett renoveringsobjekt till nyligen..."

Tystnad medan jag grubblade frenetiskt... Kanske i hallen? Om jag ställer bokhyllan som står där nu i... I... Var fan ska jag ställa bokhyllan? Eller om jag ställer den i sovrummet? Var då i sovrummet? Ovanpå den andra byrån? Eller i köket? Det finns säkert plats någonstans. Det måste finnas. Jag vill ha den. Jag älskar den. Ingen har älskat den lilla byrån som jag. Det är jag säker på.

"Förresten ryms det ju inget i den."
"Joo" pep jag som en förälskad klockarkatt, "du kan ha alla dina strumpor i en låda. Vikta."
"Den går inte ihop med något annat i lägenheten heller."
"Jag vet." (Och ja, inom mig så tänkte jag mig att vi fick möblera om och köpa annat så lilla byrån inte skulle känna sig utanför.)
Men jag sa det inte.

Hur som helst, jag insåg faktist att jag har inte plats.
Men det hindrar mig inte ifrån att tänka på den.

Om en halvtimme eller nåt..

Usch vad jag blir trött på mig själv ibland.

När man har ett golv som borde dammsugas eftersom det finns vissa likheter med stampat jordgolv efter blomjorden trots att man gjorde rent igår.
När man har tre kärnor ska påtas ner i jorden.
När man behöver fösa ur katterna ur sängen och dammsuga densamma...
När man också har en disk att ta hand om...
Och en fantastisk tavla med en blå vallmo på som borde hängas upp...

Vad gör jag då?
Jo, som Piraten, så skjuter jag upp det.

Jag pratar i telefon.
Jag går online.
Jag spelar lite rymdspel och skjuter små färgglada brickor.
Jag bläddrar i lite böcker.
Jag funderar på Thoreau.
Jag pratar med katterna tills de stoppar in tassarna i öronen och sluter ögonen hårt.
Jag skriver blog.

Jag borde skärpa mig.
Om en halvtimme eller något.

Det växer vilt.

Jag planterar om mina blommor. Det är vad jag håller på med.

Den gamla yucca-palmen har dött men istället kommer två små nya plantor vid foten av stammen, i garderobsblomman har två ormbunkar självsått sig, tillsammans med påsk-kaktusen växer en pelargon, men nu när jag satte om dem så såg den lite uschlig ut, jag hoppas den tar sig.... Det växer vilt och hur fan det vill i mina blomkrukor, jag gillar det.

Idag ska jag påta ner lite avokado-kärnor, funderar lite på om kärnorna kanske ska torkas, eller om det funkar att stoppa ner de som de är, jag tror jag gör bägge, både torkar och kör direkt med en kärna.

Pratade med en "kompis från förr" som Dogge sjunger, hon sa att nu var hon trött på män som inte var färdiga med sig själva, nästa karl hon satsade på skulle banne mig vara färdig med sig själv...
Jag kunde inte låta bli att fråga om det finns någon någonsin som blir färdig med sig själv, jag menar, hur tråkigt låter inte det?

Att en dag vakna upp och säga "Jahapp, då var jag färdig med mig själv, nu vet jag precis allt om vad jag vill med livet, hur det ska vara, varför jag är som jag är, och hur jag kommer att vara i framtiden. Det var det, det."
"Nåja, du fattar hur jag menar..." sa hon.
Men det var jag tvungen att säga att jag inte gör.

Kanske hon menade ett okomplicerat förhållande, men fan vet, med tyngden av min oerhörda ålder och visdom (yep, sagt utan ett spår av självironi... jajemen...) så måste jag nog hävda bestämt att så fort man blandar in en annan människa i sitt liv så blir det ibland faktist lite komplicerat, hur man än gör eller hur goda ens intentioner är.
Det är bara så det är.
Frågan är kanske egentligen, eller svaret är kanske att man ska träffa någon där det känns värt alla smågupp och återvändsgränder, någon man håller fast vid även om det blåser styv kuling emellan varven.

Vi pratade ganska länge, vi hörs tämligen sällan och mycket ska ju avhandlas när man äntligen har tid (förresten, vad jag avskyr det uttrycket "har tid..." För det är ju så ibland, att visst har man tid, men man väljer att göra något annat... Det är inte säkert att det man väljer egentligen har högre priorietet, men man inbillar sig det ibland. I alla fall gör jag det. Nu försöker jag ändra på mig, och inse medvetet att jag faktist väljer. Men det är svårt. Som att lära en gammal katt att räcka vacker tass.)

För övrigt så bevisade Diesel att gammal katt är äldst första april...
Som den förvirrade stackare jag är så ställde jag fram en djup tallrik med räkor på bordet...
Vände mig om och diskade.
Det höll jag på och roade mig med tills jag hörde ett sinnligt grymtande bakom mig.
När jag vände mig om så hade gammelkatten borrat ner hela huvudet i tallriken och körde runt med hela ansiktet i räkorna för att sedan titta upp på mig med simmiga ögon.

Jag svor inte.
Jag skällde inte.
Jag skyllde mig själv.

Katterna fick ett skrovmål på räkor.
Jag åt stekt ägg och grönsaksris.