måndag 31 mars 2008

Den här morgonen är min.

Jag vet, det här kommer att låta totalt natur-romantiskt och man kanske misstänker att jag fått en överdos av Ulf Lundell-låtar men vi vet ju, du och jag, att en överdos av Lundell kan man aldrig få.

Men.
Här kommer det.

Idag, va, första dagen på över en månad som jag kunde ta min vanliga sväng i skogen, första tio minuter var ungefär lika njutbara som att sitta och dra ut hårstrån på benen med pincett (och ja, läser du min engelska blog så är det här en direkt upprepning...) men sedan, när den här känslan kickar in, av att det enda som betyder något är nästa andetag, nästa steg, det är tammefan en drog som inte är av denna världen.

Känslan av att vara helt ensam i en stor skog (ja, allting är relativt... Ensam människa i alla fall.) solen som ännu inte tittat fram, luften som är sådär kristallklar, leriga stigar som får skorna att låta "tjoopp!" när du drar upp foten, gamla rötter som ormar sig fram och det enda som hörs är vinden.

Att stå, långt in i skogen och titta på alla dessa gamla granar och tallar, som stått här långt före mig och som kommer att stå kvar när jag är borta med, jag vet inte, men det fyller mig med en vördnad.
Det stora klippblocket som jag alltid tittar på med en förväntning att se ett troll försvinna bakom det, jag vet precis hur det kommer att se ut, jag kommer att se en skymt av en stor guldring i ett öra och tippen på en svans som har en lilarosa rosett.
Nej, jag har inte sett honom än, men en dag är jag säker på att jag kommer att göra det...

Jag gick en annan väg idag, ner för en stig som normalt sett är för lerig nu på vårkanten och fick se att det gick en grusväg nedanför, när jag kom ner så kände jag faktist igen mig (jag vet, det förvånade mig också, eftersom jag normalt sett kan villa bort mig i lägenheten.) det var samma väg som jag gick innan jag blev sjuk, en riktigt gammal tvättbräde-väg som sluttar sådant att jag fick känslan av att vara halt, skogen står tyst och verkar nästan titta på varje steg man tar, och man kan inte riktigt se vart vägen tänker ta vägen, tills skogen plötsligt tar ett steg tillbaka, helt oförmärkt och man kommer ut på en äng, långt fram så står två hus...

Jag vet att jag tänkte när jag gick här att de som bor där måste vara lyckliga varje dag när de går ut på farstukvisten, det är en utsikt att bli kär i. Samtidigt så vet jag ju att man kan vara olycklig precis var som helst, en fin utsikt är ingen garanti för lycka.
Men kanske så gör det det lite lättare att vara olycklig, om man har en stor äng och en stor gammal skog som vaktar ängen. Jag vet inte. Jag tror det skulle vara så för mig.
Och tanken kommer att det är nog dags att förverkliga planerna på att flytta, in emot skogen, bort från stan... Det känns som läget är rätt nu...

Men.
Nu kommer vi bort från ämnet igen, i alla fall, jag gick på den här gamla vägen, funderade på vilka som gått före mig och sen slog känslan mig, att det är så förbannat fantastiskt att jag har möjligheten att bara kliva rakt ut i "min skog", att jag kan gå, att jag faktist lever, att den här morgonen har jag haft helt för mig själv.

Det är som i den där dikten, när någon säger något om att "Klockan fyra på morgonen är världen helt och hållet din, ingen annan har varit framme och rört vid den."
Den här morgonen var helt och hållet min.

torsdag 27 mars 2008

Man har inte roligare än man gör sig...

... Varvid jag genast kastade mig på telefonen och när Kia svarade sa jag med darr på rösten och gråtmilt tonfall
"Jag är besviken på dig."
"????"
"Läser du inte min blog det första du gör på morgonen och håller dig uppdaterad?"
(här fick jag till en liten snörvling med som jag var ganska nöjd med.)

Så, nu tar vi fikat här, hon tar med sig godsaker också, livet är gott...

Vad var det jag sa?

Ha ha ha!!!

Vad var det jag sa?
Om att vänner skulle höra av sig med roliga upptåg när jag är kedjad till tvättmaskinen?
Va, va, va?

Nu messar Kia och undrar om inte ett besök till vårt favoritbageri vore på sin plats eller om jag är för upptagen med släkten.



Jag är en ny "Saida", det är bara att inse det. Yep.

Jag vet inte vad som har hänt...

Nu är jag på bättringsvägen, dagen i dag är helgad åt tvättstugan, "heelee dan" som vi säger här...
Med det inplanerat kan jag också vara säker på att mina vänner kommer att höra av sig med diverse roliga infall, som jag får tacka nej till med en suck som får till och med grannens gardiner att fladdra.

Men det är en sak jag funderar över, jag är ju inte vad någon skulle kalla pedant, förutom när jag sett "Rent Hus" på fyran och ryser och kastar mig över dammsugaren, och, ja, det är väl lika bra jag erkänner, jag är fullständigt fascinerad av alla små tips, som det här med lagerblad, behöver jag ens nämna att jag köpte en stor påse sådana igår?
Jag förstår inte hur jag klarat mig utan sådana, men nu jäklar ska det lagerbladas i varje garderob och skafferi-utrymme, jajemen!

Hmm... Men det var inte det jag funderade över, det var kläder faktist, jag är faktist inte helt oberörd av att ha gått i skolan även om jag tillbringat lång tid med att skaka av mig diverse dumheter som lärare präntat in i huvudet på mig, men en del saker verkar ha bränts in i ryggmärgen...
Som att titta på tvättlappen i kläder och att försöka undvika handtvätts-kläder så mycket det går.
Så har det varit fram till min 40års-dag, efter den har något märkligt inträffat...
Jag köper kläder som absolut inte vill ha sällskap i tvätt-trumman, jag köper kläder med små pärlor på, jag köper kläder med paljetter på, (lugn, inte glittrande paljetter men jag snavade över en svartvit tröja med vargar på där vargarna är markerade med svarta små pärlor och paljetter till ögon, jag vet, det låter för jävligt, men den är så fin...)

Så, har medelåldern fått mig att plötsligt längta efter glitter och glamour i tillvaron? Eller färg-explosioner som varnar mig för att "kan torrfälla" vilket gör vilken sittning som helst i en vit soffa till ett spännande äventyr? För att inte tala om att kläder kan torrfälla på kroppen? Har ni någon gång klätt av er och upptäckt att benen är lite delikat ljusblå?
Jaså, inte?

Det har jag.
Jag såg ut som en korsning mellan en smurf och människa. Riktigt intressant utseende med andra ord, jag kanske skulle sprungit ut i skogen och blivit en östgötsk version av snömannen, hmm, de skulle kalla mig smurfkvinnan och folk skulle vallfärda för att hitta svampen där jag kunde tänkas bo...
Och all den färgen bara för att jag blev kär i ett par riktigt mörkblå jeans med glittertråd.
Yep, jag sa glittertråd...

Jag vet, jag har ingen aning om vad som har hänt med mig.
Förutom att jag har mycket, mycket mer tvätt som måste tvättas för sig än jag någonsin haft i hela mitt liv.

tisdag 25 mars 2008

Lite trafikstockningar kan det ju bli.

... och så var det såhär, va...

Min kusin och hans sambo skulle titta ner till oss i slutet av mars, nu sa jag till min vilde far att "Nu kan de ju knappast åka, med honom nyopererad och allt."
"Näej, jag tror inte det heller, och hur skulle det se ut? Två stycken med rullatorer som knatar fram i min lilla lägenhet, vi skulle få sätta upp trafikljus i vardagsrummet."
"Precis... Nåväl, de kommer väl senare."
"Fast han gick visst på kryckor, han är ju yngre, trots allt, men ändå..."

Men nu hör jag att de ska ge sig iväg ändå, säga vad man vill, men hur förvirrade vi än är, i min släkt, så ger vi oss inte i första taget.
Nu ska jag iväg och montera upp trafikljuset i faderns vardagsrum.

"De förvirrades släkt."

När jag tänker på min släkt på min fars sida så kommer bara ett ord flygande hela tiden...
"Förvirrade."

Det är vi i ett nötskal, från min ena kusin som försökte ta livet av mig (jag vet, jag överdriver aldrig.) på faderns 80års-dag med att hävda att smörgåstårtan inte innehöll något kött, och när jag pekade på det brunaktiga sa "Det är bara lite leverpastej."

Just då var jag hårdnackad vegetarian och hade lugnt kunnat se fram emot några intressanta timmar på toan om jag smaskat i mig det gotteriet, men, eftersom jag känner min släkt så sa jag bara, "Hmm, okay, jag tror jag nöjer mig med kaffe."

Så, från min ena kusin till min vilde far, som skulle till vårdcentralen förra veckan för att titta till sin fot, när vi pratade i telefonen sa han "Jag antar att han vill lägga på lite kalvlägg på mig." och jag, som den förvirrade dotter jag är sa "Jo, det kan jag tänka mig."
Och sedan la vi på luren varvid jag började fundera på varför doktorn skulle vilja linda in fadern som en rullad.
Så jag var tvungen att ringa honom igen och säga "Hördudu, det här med kalvlägget?"
"Va?"
"Kalvlägget som du pratade om, doktorn?"
"Ja, just det, de gjorde de förr, vet du, och det tror jag det blir den här gången med."
"Mhm... Vi får väl se"

Sedan pratade jag med fadern igår, och frågade om han blivit inrullad i kalvlägg, varvid han sa
"Nej, det blev inget sådant... Motion sa han... Men nog om det, nu ska du få höra... Din kusin har brutit höftleden."
"Va!? Är han inte för ung för det? Han är ju i min ålder?"
"Precis, det var vad doktorn sa med, att det var inte vanligt för någon i hans ålder. Men det brydde sig inte Johnny om, han bröt den ändå."
"Det är ju inte klokt, först du och sedan han."
"Ja, doktorn sa att det var lite förvirrande."

Sedär, vi är en förvirrad släkt och det smittar visst.

söndag 23 mars 2008

Du är förlåten.

I natt. Klockan två i natt närmare bestämt.
Tant Ulvstrumpa vaknar av att grannen nedanför har hittat volymen till stereon...
Arg som ett bi går jag upp för att ryka, öppnar balkongen och summerar väl valda haranger som ska överlämnas nu på morgonen till den ohängde ynglingen. (ja, jag vet, han är närmare 30, men ändå...)

Men då...


Då spelar de Cohens underbara Hallelujah och där sitter jag och tittar ut på en vit värld och hör den här sången, ackompanjerad av unga mansröster...
Vad kan man säga?
Grannen, du är förlåten.

lördag 22 mars 2008

En utmaning var det ja...

Jag har blivit utmanad av http://lokesson.se/blogg/?p=93 , frågan är, vad skulle jag förbjuda eller utrota?

Det första jag automatiskt kommer att tänka på är människans förmåga att värdera och döma människor för fort.

Jag tror att jag skulle vilja utrota den egenskapen, tänk att alltid kunna möta människor förutsättningslöst, att inte döma någon efter hur de ser ut, hur de klär sig eller hur de för sig eller vilka statussymboler de omger sig med.

Tänk att ge varje människa en ärlig chans att presentera sig själva, att ha en diskussion med någon utan förutfattade meningar om vad vi tror de tycker och tänker.

Tänk att sätta sig vid ett bord med gamla, unga, medelålders, folk från alla klasser, (jo, kom inte och tala om för mig att vi har utrotat klass-samhället, visst, det är en fin tanke,men klasserna lever och frodas fortfarande...) och från samhällets alla vrår, tänk att sitta ner med dem, dela en måltid och prata, och vet du...

Jag tror vi skulle upptäcka att vi har mer gemensamt med dem än vi någonsin kunde tro.

Fast, det är klart, eftersom vi alla hade satt oss ner, förutsättningslöst,
utan att döma vare sig slipsmannen, knytbluskvinnan, raggaren, bikern, mannen från parkbänken, punkaren och så vidare så skulle vi inte vara förvånade.
Vi skulle bara upptäcka att vi fått fler vänner än vi hade innan.

fredag 21 mars 2008

Ba ba ba banan, va...

Jo, såhär va...

Efter glädjeutbrottet nedan (och de här är starka doningar, det är så mina ögon tåras av dem...)
så raskt till vad jag tänkt på sedan igår,
(jo, tack för att du frågar, jag spelade ett spel där jag fick driva en pizzeria, jäklar i min låda vad KUL det var... )

Och idag, när mina vänner och guben övergett mig (sniff....) för att åka neråt i landet så ska jag nog (och här skulle ni sett den frenetiska aktiviteten som utbröt när jag inte hittade lappen där jag skrivit ner spel som jag tänker testa för att gaska upp mig... Jag säger bara förbaskade katter som går och bär omkring på mina lappar, de är väl inga brevduvor, heller?) spela ett spel där jag sköter en glassbar...
Oh joy...

Okay, nu gled vi ifrån ämnet som vanligt. Jag är inte förvånad.

Jo, jag har tänkt på Janne Goldman.
(det är okay, du kan se ut som ett frågetecken här...)

Janne Goldman; (sagt med grötmyndig stämma) gav ut en platta någon gång förra seklet, plattan spelades in en Lucia-natt, och där finns mästerverket "Historen om grabben" (tror jag att den heter, och just nu är jag för lat för att gå till vinylskåpen...

Denna låt citerar jag ofta ifrån, speciellt orden "Det är det som kallas efterklokhet och det ger vi inte mycket för."
eller :"Ba ba ba ba banan, va."
eller när han säger något om att "det var en svart, nylackad....
(och här klämmer bandet i med "OPEL!")
och han säger "nä nä nä, det var en....."

Jo... Så gemen är jag att jag inte tänker tala om vad det var för bil.

Hursomhelst, efterklokhet....

Jag menar, hur många gånger har jag inte stoppat foten i klaveret, gjort en tavla eller i största allmänhet drabbats av eftertankens kranka blekhet som polaren Shakespeare sa.
Någonstans önskar jag att det per automatik skulle kunna finnas föreklokhet.
Tänk att kunna vandra genom livet utan att behöva bita sig i tummen och rodna generat när man tänker på saker man lyckas kläcka ur sig.

Hm... Intressant förresten, ser här att samme Goldman numer är föreläsare och författare, ska nog titta till hans böcker.
Vi syns om en stund.

Men herregud så gott!

Åh men herregud så ininorden gott det är med vicks halstabletter med något moj inuti!!!

Och inte smakar de gröt heller!

torsdag 20 mars 2008

Gröt.

Allt är grötigt nu.
Vännen Kia sa att jag lät som ett sandpapper på rösten, och jag hör ju själv hur grötig jag låter, som om jag var på vippen att brista i gråt hela tiden.
Men det är jag ju inte, däremot är jag på vippen att brista ut i hostattacker som skulle få vilket sanatorium som helst att lystra.

Grötigt betraktar jag också omgivningen, jag vet inte jag, men allt det här datorspelandet kan inte vara nyttigt för ögonen i längden....

Grötigt hör jag hur andra pratar till mig, det är som om de skulle sitta vadderade i en tunnel, när de mumlar i örat på mig om de är i telefon eller grötigt mumlar de om de sitter i samma rum.

Grötigt låter det om Asta-katten med, som har börjat marsa, jag visade på snömassorna och sa "Tycker du det här känns som mars-väder, eller?" varvid hon givetvis bara grötjamade åt mig och gick.

Grötigt är vad maten smakar också.
Jag åt lax igår. Den smakade gröt.
Jag åt grönsaks-soppa idag. Den smakar också gröt.
Jag undrar om jag åt gröt, skulle den smaka mer gröt eller mindre?
Kanske ska pröva det imorgon.

För övrigt är jag inte nöjd med vädret heller, både guben och Kia ger sig ut på vägarna imorgon, guben ner till Elmia och Kia med dotter för att beundra män på skridskor i Götet.
Grötigt sa jag till henne i telefonen "Men Plusjenko (jo, kan du stava till det så är du välkommen att lära mig...) är ju inte med..."
"Nå, det finns ju andra som åker."
"Men jag gillar ju honom" fastslog jag med grötmyndig stämma.
"Jaha, men vi ska titta ändå, på de andra."
"Men vädret, vädret, det ska ju bli ett jävla väder!" grötropade jag.
"Jo, vi vet, vi åker vid fem imorgon bitti."
"Fem" grötsnörvlade jag, för nu hade jag inte snutit mig på tjugo sekunder och det måste jag göra för att kunna andas överhuvudtaget.
"Ja, vi åker innan expressbussen till Göteborg, och blir vädret för jäkligt så kan vi kliva på bussen någonstans på vägen."
"Jaha," grötsuckade jag och gick och snöt mig.

Dock hann jag med att förmana henne ungefär tio, tjugo ggr att ta det lugnt på vägen imorgon, nu väntar jag på guben, så ska jag förmana honom med.
Med min grötmyndiga stämma.

Okay, lika bra jag säger som det är.

Det är väl lika bra jag erkänner vad jag sysslar med, ifall du undrar hur det kommer sig att jag blivit så fåordig här....


Jag slår trädgårdstomtar i skallen med en hammare.
Jag sköter restauranger.
Jag serverar drinkar.
Jag håller igång ett hotell.


Yep... Speldjävulen har fått sitt grepp om mig...
Totalt.
Fast jag har ju en ursäkt, jag är ju sjuk, förkylningen fullkomligt älskar mig...
Fast...
Idag ska jag inte bli sittande till sent in på kvällen med något spel.
Inte alls.
Jag har väl karaktär... Någonstans... Det är jag säker på.
Nu har jag emellertid inte tid längre, jag har spanat in ett spel där man dekorerar ett helt hus.
Som hittat för mig, så trendkänslig som jag är och up to date med allting...

Glad påsk förresten, och vem kom först, hönan eller ägget?

Tiden går

Thåström fyller 51 år idag.

onsdag 19 mars 2008

Dagen idag....

Jag tar och citerar Alf Henriksson rakt av...

"Dagen idag är en märklig sak.
Tänk, evighet fram och evighet bak."

tisdag 18 mars 2008

Ibland för lite, ibland för mycket...

Jag vet. Jag kan inte släppa ämnet än.
Du vet, Iggy Pop? Lust for life.
Det är vad det handlar om, lust till livet.

Har man, eller kan man återfå lusten till livet, så är så in i helsike mycket vunnet.

Men det är inte lätt.
För det finns alltid saker som kan ta ner en, människor som stjäl ens energi, istället för att ladda som två generatorer när man möts.

Livet är inte lätt, den store gamängen W. Axl Rose, sjunger ju också något om "Whoever said life was fair?"
Det är det ju inte.
Det är ibland lite för lite, ibland lite för mycket, och däremellan kanske inget händer överhuvud taget, det känns lite trist, lite grått, lite lagom...

De bästa dagarna, är för mig ibland de där ingenting speciellt händer.
De där dagarna som bara flyter fram, minut för minut, timme för timme, utan att någonting speciellt händer.
Ingen ramlar och bryter höftlederna, ingen faller av pinn, ingen är osams med någon annan, inga nyheter är speciellt irriterande eller upphetsande.
Man diskar, städar, läser lite kanske, och dumglor på tvn...
Sen går man och lägger sig.
Och ingenting har egentligen hänt på hela dagen.
Sådana dagar är förbaskat skönt ibland.

Men, det är ju så!

Med risk för att låta som nyfrälst, eller jag vet inte vad, men den mannen påminde mig igen om vad jag själv tror på, (och ja,är det inte så, att folk som säger vad man själv tänker alltid får en att lyssna om igen, och igen och tänka "Men herregud, mannen är ett geni!" allt emedan man alltså egentligen också samtidigt ger sig själv en mental klapp på axeln utan att riktigt veta om det...)

Men så här då, om vi ska ta det kort, han pratade om vikten av att röra sig, vi är byggda för rörelse, och Nils Simonsson sa som så, att 30-40 minuter om dagen, kan göra dig minst lika frisk som om du äter antidepressiva.
Och!

Att av en studie där hälften åt Prosac, medan den andra hälften knatade på, så var återfallsfrekvensen större hos de som åt Prosac än hos de som knatade järnet runt på stigar och trottoarer.
Skratta mycket, ägna dig åt sådant som gör dig glad, umgås med dina vänner, ät omega3, fisk, fet fisk är bra för dig, och gillar du inte fisk så finns ju kapslar....
Positivt tänkande, det går att vända negativa tankar, och nej, jag fick inte uppfattningen att han menade så positivt tänkande som den gräsliga Polyanna som jag läste i skolan, denna Polyanna fick mig att vilja sparka henne på smalbenen om jag någonsin skulle stöta på henne i verkliga livet.
Men positivt, va? Det går faktist, och ja, det kräver arbete, det kräver övning, men det går.
Tro mig. Jag är positivist med ett stänk av pessimist, det funkar.

Något annat som fick mig att småfnittra var när han pratade om dysterkvistarna Sartre och de övriga, visst är det så, det är "fint" att läsa tunga, dystra böcker, och nu minns jag inte vem han citerade, som sagt att "livet är ett helvete och sedan dör man" men, med den åsikten i sinnet kan ju vem som helst förstå att det troligen inte var en man som sjöng om mornarna när han slog upp sina ljusblå. Förutom begravningspsalmer kanske.
Man vet ju inte...

Nåväl, det här blir lite hastigt och lustigt, jag har inte varit online på flera dagar eftersom jag anser att en förkylning ska man inte slarva bort hastigt och lustigt, den ska tas om hand, bäddas ner med bra böcker och god mat och glass och dålig tv.
Nu ska jag uppdatera mig om något mer hänt i världen, på nätet och så vidare.
Vi hörs.

Ibland har man tur.

Jag hade sådan otrolig tur idag, såg på 24an, och där var han, Nils Simonsson, och höll ett föredrag om varför vi mår så dåligt när vi har det så bra.

Jag säger bara en sak, försök och se det föredraget, för det var så jävla bra.
Helt sanslöst bra.

Kanske finns det t o m att läsa om här på nätet, jag vet inte, men, vilken talare!!!

Vitt, bara vitt.

Sagt i söndags.
"Nu blir det nog inte mer snö den här säsongen."

Tack som fan, som Dregen skulle ha sagt.

måndag 17 mars 2008

Lite upptagen.

Jag är här, bara upptagen med annat, uppdatering kommer.

torsdag 13 mars 2008

Näst små brännvinsglas...

John Cougar, den gamle räven och livsfilosofen sjunger att "you gotta stand for something or else you'll fall for anything."
Mycket bra sagt av den gamle rucklaren (höll jag på att skriva, och se på fan, där skrev jag det visst. Nu har jag ingen aning om han rucklat eller inte i sitt liv, men det hoppas jag verkligen. Ett visst mått av rucklande bör alla ha haft i livet. Å andra sidan, så är det ju också som så, att en del barn redan som barn är små portföljbärare, även om de har hink i sandlådan så kan man lätt se att den är en imaginär portfölj.)

Dock inte att förväxla med lillgammalhet, jag var ett fruktansvärt lillgammalt barn, dock utan låtsas-portfölj, men jag tyckte om att diskutera vid kafferepen och att nicka insiktsfullt även om jag inte förstod ett dugg av vad de vuxna pratade om. Den talangen har jag god nytta av nuförtiden med, när jag sitter ihop med andra vuxna som tråkar ut mig, jag nickar och ser insiktsfull ut medan mitt eget sinne håller på med helt andra funderingar.

Hmm. Var var jag?
Ja, just det. Stå för något.

Grejen är såhär, att jag blir så vansinnigt förbannat hemskt jäkla trött på den allmänna flatheten, jag läste en bok en gång, (ja, med stooooora bokstäver som vi säger här när vi ska skoja till det något alldeles extra.) där det stod att folk som alltid håller med och ställer upp egentligen kanske är konflikträdda.
För vem blir egentligen gramse på någon som alltid ler och nickar?
Boken föreslog raskt att den som alltid log och nickade, men som mest i hemlighet skulle vilja vråla "Nääej!" skulle försöka sig på att faktist säga nej, för att pröva tesen om det är som så att folk skulle bli automatiskt urförbannade för att de sa nej.
Boken till och med vågade sig på att säga, att kanske skulle ja-sägaren upptäcka att folk tyckte om dem trots att de sa nej.
Eller att de respekterade om ja-sägaren hävdade sin egen uppfattning.
Att det kanske inte alls skulle göra ont, utan tvärtom kännas skönt att stå för något man faktist tror på.

Boken var till och med så fräck, att den föreslog att man skulle våga vara obekväm.
Som ett test, för att se om vännerna kanske trots allt står kvar, även om man tackar nej till att skjutsa hit eller dit, eller måla om eller tvätta eller barnpassa eller att kamma någons katt i öronen, genom att helt enkelt säga "Nej."
Utan undanflykter eller ursäkter.
Eller att helt enkelt hävda sin åsikt i en diskussion "Nej, jag tycker faktist som Strindberg att näst små brännvinsglas är kyskhet det djävligaste som finns."

onsdag 12 mars 2008

Ban Ki-moon – Go To Burma!

http://www.burmacampaign.org.uk/mtvaction.html


Så här är det va....

Klicka på länken däruppe.

Det enda man behöver göra är att fylla i namn och email-adress.

Det kan till och med du göra.

Och...
Finns intresse kan du ju läsa vidare om Burma och Aung San Suu Kyi.

De behöver vårt stöd.

tisdag 11 mars 2008

Ja, människor förändras. Det kan man lugnt vara säker på.

På tal om att jag nyss utnämt folk till "kärringar mot strömmen" fast i den benämningen som "stoppkoner" och "farthinder."

Vad jag kanske någonstans ville påvisa var att ingenting är statiskt, att människor förändras och så vidare.... Du vet, jag tänkte på Thoreau när han säger "Things never change, people do."

Så sitter man här... Och börjar fundera på en vän jag kände för många år sedan, googlar hennes namn och jävlar i min låda, jag ska säga att Ulvstrumpan här blev lite skakad och förvånad.

Denna milda dam, som jag kände när jag var ett ogräs, denna milda kvinna som aldrig gjorde ett djur förnär ägnar sig numera åt vildsvinsjakt!

Skakad men inte rörd så inser jag raskt att nu är det jag som sitter som en stoppkon mitt i strömmen och tänker "Men hur gick det här till!?"

Detta måste utredas raskt, jag menar, jag har ett stort intresse för vildsvin själv, i den meningen att jag gör allt jag kan för att undvika dem när jag är ute i skog och mark.

Jag upptäckte också att man kan skicka nallebud (!) till folk man känner, härmed ska jag skicka en liten söt nalle (undrar om det går att få en vildsvins-nalle?) till damen ifråga och höra mig för i vilka skogar hon bränner fram och jagar vildsvin.
Ja, jäklar, vem trodde det?
Inte jag.

Jodå, jag vet...

.... och ja... För mina vänner som läser här, så kanske ett småleende kommer, när jag skriver om att "fråga varför och varför igen" för är det något jag är bra på, så är det att fråga just "varför?"

Inte för att irritera, inte för att sätta myror i huvudet på folk, utan för att jag vill verkligen veta.

Och frågar man varför en gång, så leder det ofta vidare, till ett annat varför, som i sin tur leder till ett annat och så vidare.

Det är så jag lär känna människor helt enkelt.

Och, även om jag ibland kan vara synnerligen odrägligt Nalle Puhig och spatsera omkring och vara i allmänhet väldigt ofelbar så har jag aldrig trott eller kommer aldrig att tro att jag någonsin helt känner en annan människa.

Därav de fortsatta konstanta frågorna.

Så nu vet ni det.
Några frågor?

Jag vet inte säkert.

Ibland möter jag människor jag inte alls förstår mig på.

Har man levt tillräckligt länge, inser man snart att åsikter går isär lika mycket som sebrornas ränder, en del av de jag möter får mig att småle, en annan del får mig att undra varför man överhuvudtaget tar sig tid att visa sina mest idiotiska sidor och dessutom verka stolta över det, en del får mig att bli lite lätt skrämd, speciellt den delen som verkar sakna någon som helst empati.

En del är så tvärsäkra i sin förhållning till omvärlden, och vill gärna att andra ska veta det, en del tror att de förstår vad andra är ute efter och sätter sig stolt som en kärring i strömmen, i tron att de kanske gör ett "statement" men det enda de åstadkommer är att de är i vägen och man kliver helt enkelt över dem för att komma vidare i farvattnet...

De som gärna använder pekpinne med hela handen är de som jag blir fortast trötta på, jag förstår inte, vill inte förstå ens hur man gör för att bli så tvärsäker på allt, det är som att se en människa stöpt i cement tryggt fundementerad i asfalten. En stoppkon. Jag viker undan och går en annan väg.
Men det är viktigt att se, viktigt att möta alla dessa, någonstans kan det lätt bli så att man tror att folk för det mesta är lika de man umgås med.

Det är de ju inte.

Stoppkonerna finns där, kärringarna mot strömmen som bara i realiteten är farthinder, och när man börjar ifrågasätta så inser man att det enda de gör där, mitt i strömmen är att sitta i vägen.
Frågar man varför, och återigen varför, så är för det mesta svaret att de trivs där, mitt i vägen, men egentligen aldrig har haft i syfte att förflytta sig någonstans.

Jag har inte mycket tålamod med sådant, har aldrig haft, kanske gör jag mig själv en otjänst när jag kliver runt dem och fortsätter, kanske skulle jag stanna och se om vi inte trots allt har något gemensamt, eller om jag kan försöka förstå dem. Kanske visar jag själv en brist på empati när jag inte gör det?

Jag vet inte.

En del andra som jag möter har jag heller inget gemensamt med, jag kan inte förstå valen de gjort eller val de talar om att de tänker att göra, men vi kan lyssna och tala med varandra utan att det känns som om vi är inblandade i en skuggboxnings-match där det enda som gäller är att vinna på knockout.
Det är kanske där det ligger, när man känner att man kan ha ett samtal, inte ett slagsmål i sandlådan om vem som har den bästa spaden eller hinken.
Jag vet inte det heller riktigt säkert, men jag tror ganska mycket på det.

måndag 10 mars 2008

...bannade whisky...

Jag gjorde något jag inte gjort på år och dag igår, jag var spikad framför tvn hela dagen från nyhetsmorgon fram till sent på kvällen.

En massiv dos av Lillbabs (hon är cool, så är det bara), en titt på när Ian Wright skulle uppför ett berg, en dos av Let's Dance, som jag inte sett förut men fick mig att undra om det är såhär svenskarna i gemen tillbringar fredagskvällarna, lite Frost (men där tacklade jag av och vaknade vid upplösningen tyvärr)lite Jamie Oliver och en himla massa skvalprogram emellan.

Allt ackompanjerat av nysningar som rungade genom lyan.
Förbannade whisky, inte bara orsakade den Holly svår huvudvärk utan gav mig också en riktig hederlig bonnförkylning.

lördag 8 mars 2008

Äras den som äras bör.

Igår dansade de gamla elefanterna i mitt hus, grannen och jag förenades i gemensamma ansträngningar (dock utan att veta om varandra) och kalasade och hade oss så det stod härliga till.

Häruppe sjöngs det och ylades det själfullt till musik och skrattades så att väggarna skakade.

Holly frågade"Vem skulle ni vilja vara sminkad som i Kiss?" och guben och jag var rörande eniga om att det var Gene Simmons makeup som skulle bäras, Holly sa att hon tyckte Ace Frehleys var coolast, vilket fick mig att titta på henne som om det smugit sig in en marsian i sällskapet medan jag (antagligen med ganska docerande och dryg stämma) frågade
"När sa Ace Frehley något smart sist? Och kolla på silverringarna runt armarna, helt hopplöst."

Holly stod på sig och menade att han var fränast, "Bara titta på silvermakeupen" sa hon och pekade på skärmen, vilket fick mig att stöna som en grävling i storm och säga "MEN, Gene kan ju både spruta eld och blod! Vad kan Ace göra? Han har en gitarr som sprutar eld... Bah!"

Vilket ledde till att guben och Holly sa att jag lät så stolt över mr Simmons att man kunde tro att jag var hans åldriga moder.

Nu, när jag sitter här kommer jag ju på ytterligare ett argument för att Gene är den häftigaste, jag menar, vilken annan man kan gå ner i nigsittande och hoppa rakt upp i luften?

Med platåskor!?
Jag säger bara det, äras den som äras bör. Mr Frehley slarvar bara omkring.

Sedan fortsattes det att sjungas här i huset, just nu minns jag inte vilka underbara sånger vi bräkte fram, men tro mig, allt framfördes med verklig känsla.

Lite längre framemot kvällen hade vi en ytterst intressant diskussion om det kunde vara så att Holly hade börjat skolan när hon var fem, eftersom hon envist hävdade att hon gått ut skolan samma år som jag, trots att jag är två år äldre.
Förvirringen var total, och inte hjälpte det att räkna på fingrarna heller.

Ah, ja det var en underbar kväll, full av nostalgi, jag säger bara det, vad är en bal på slottet mot en kväll i goda vänners lag och musik?
Ingenting.

fredag 7 mars 2008

Ska det gå till sådär?

Per Morberg, va.

Såg ni igår? När han hälsade på korna i ladugården? Kanske kunde tyckas vara rått (...) att prata om att klubba ihjäl den lille kalven, och kanske var det en del som tyckte det var lite för mycket diskbänksrealism över det hela, men, så där går det faktist till.

Våra köttbitar på tallriken kommer inte flygande färdiga och förpackade från ett regnbågsland där små filéer bara slarvat omkring och studsat över gräs och ängar, utan det är från början högst levande djur, precis som du och jag.

Jag tycker det är bra att han visade det, men jag kan tänka mig att min käre far studsade till lite. (något som kanske är lite konstigt om man betänker att han härstammar från glada bönder som måste ha klubbat åtskilliga oxar i huvudet.)

Jag minns när vi såg ett program om lejon en gång, och min far blev så upprörd efter ha sett ett lejon slå omkull ett rådjur (höll jag på att skriva, men nu är jag visst precis vilse i naturen...) jag menar, gnu eller något sådant, han lyfte armarna emot himlen, (okay då, taket..) och morrade "Ska det gå till sådär!?" och jag, som den kloka och exemplariska dotter jag alltid varit tittade på honom och sa "Hur fan ska det annars gå till, brukar du trängas mycket med lejon vid köttdisken?" varvid den exemplariska fadern struttade ut i köket med hög svansföring muttrande "Hemskt, hemskt..."

Personligen bryr jag mig inte ett dugg om vad andra har på tallriken, så länge de inte har nallat det från min.
Då blir jag tämligen kinkig. (Yep, kinkig är mitt nya favoritord...)

torsdag 6 mars 2008

Jodå, bestämd av mig är jag ju.

De senaste två böckerna jag har köpt är kokböcker, Hagdahls Kok-konsten, som är underbar läsning, jag menar, stuva en grävling? Kom igen, jag älskar böcker om saker jag inte behöver veta...

I förrgår så gick jag bestämt förbi bokrean på ICA, men någon hade försåtligt lagt ut en av Jamie Olivers kokböcker bland de andra böckerna, jag tänkte absolut inte stanna, och när jag väl hade stannat tänkte jag absolut inte titta på boken, när jag väl stod och vände och vred på boken så tänkte jag absolut inte lägga ner den i kundvagnen, när jag väl lagt ner den så hade mina viljor brottats så mycket med varandra att jag var färdig att hoppa ner i kundvagen själv och hovsamt be någon köra mig runt i resten av affären.

onsdag 5 mars 2008

Bara mig och mitt.

....och jo, det gick bra igår.

För en person som mig som är så vansinnigt förtjust i min egen röst så är det ju ett odelat nöje att prata om mig och mitt i över en timme, även om jag hörde Tage Danielsson säga i andanom, (eller var det Alf Henriksson?) "Den som pratar om sig och sitt är en vansinnigt tråkig person, när man kan prata om mig och mitt." vilket ledde mig till att nästan fråga hur farbror doktorn mådde, men någonstans kände jag på mig att det är inte riktigt kutym så jag avhöll mig från det.
Även om det kliade i mig att fråga.

Sedan fortsatte eftermiddagen och kvällen i samma stil, åh vad jag fick prata om mig och mitt!
Härligt, härligt!
Men nu är jag förbannat trött på mig och mitt, så, hur är det med dig?

Kinkig som bara den.

Om jag skulle beskriva mig själv idag, så skulle ordet vara "kinkig", precis som i Libero-reklamen.
Sover jag inte gott, så blir jag tämligen kinkig. Borta är all min rättvise-känsla, min "oh, okay, det kvittar", eller "låt-gå-mentalitet".

Jag frustar som en ilsken drake, och det är i stort sett bara röda ögon och gröna fjäll som fattas.
Ingen nyhet eller tanke som irriterar mig är för liten, och jag lovar, hade Sankt Göran mött mig som draken så hade draken definitivt vunnit.

Så, jag tänkte göra mig av med lite överskottsenergi och sen gå och lägga mig och sova och förhoppningsvis vakna som den väna varelse jag normalt sett är.

För det första.
Så sött, om man ska tro tidningarnas rubriker, att svenskarna rasar över att en komedi-artist inte ska vara med i en av melodifestivalen-tävlingarna. Vid en förfrågan så svarade hälften att de ska bojkotta programmet.

Hm.

Jag är så till mig i trasorna av ren lycka att vi svenskar har en förmåga att reagera när något så viktigt står på spel! Vi riskerar att inte bli roade en lördagskväll av en komiker!
Vad ska vi göra? Skriva namnlistor och bojkotta programmet!

Jomenvisst! Här snackar vi förändringar, här snackar vi att påverka det som är viktigt, här ska det baske mig visas att vi härstammar från Nils Dacke! Alle man ut ur stugorna och r e a g e r a!
Det vill säga så länge det inte är något annat trevligt att se på tv.

För det andra.
Om jag ser den där reklamen med hur jobbigt det kan vara att installera en ny tv, och blir lovad av den manliga rösten att om jag köper just deras tv så kommer de och installerar den åt mig, så jag slipper att bry min lilla fågelhjärna med att koppla in två sladdar och söka upp kanaler med fjärren så lovar jag att aldrig köpa en pryl från det företaget i hela mitt liv.
Vilken dimhjärna som helst klarar av att koppla in en tv, herregud, jag har gjort det otaliga gånger.
Det är i n t e svårt. Förstått?

För det tredje.
Från och med nu går det ut ett påbud, i denna lya att all pälsfällning ska vara koncentrerad till två dagar i mars, utomhus.
Jag förstår inte hur katterna fortfarande kan trava omkring med så mycket päls när de uppenbarligen ömsar päls varje natt. Dammsugaren storknar och mina kläder, om de får bli liggande, ser ut som exklusiva pälströjor.

För det fjärde.
Bokrean... Jag vet att jag inte har nämnt den. Det är mest för att den är totalt ointressant.
Inga Kinky Friedman-böcker eller Pirat-böcker så långt ögat ser.
Och kanske för att travarna jag har av olästa böcker här hemma faktist förtjänar att bli lästa ganska snart.
Men.
Jag skulle bli så odelat till mig i trasorna av att hitta en gammaldags bokrea någonstans, med böcker som bokförsäljarna själva valt ut, med böcker som de dragit fram från en gammal vind, som doftar som bara gamla böcker kan dofta.
Nu är det en masspublikation av exakt samma böcker i varje boklåda.
Det är trist.
Det är tråkigt.
Det är dåligt papper.
Det är tråkigt.
Jag vill se en bokgubbe eller tant, visa mig vägen ner i källaren, och jag vill komma ner i ett rum med böcker som ingen någonsin har hört talas om, jag vill botanisera bland titlarna och köpa böcker med gubbar och gubbor (jo, jag *vill* att det heter gubbor idag, jag är kinkig som sagt.) och jag vill stryka bort spindelväven från en röd gammal bok och se att där är min barndoms sagobok igen, i original.
Tills jag kan få det, så kommer jag inte att köpa en bok på bokrean.
Kanske aldrig mer en bok för övrigt.

(Givetvis ser jag mig befriad från den regeln när det gäller loppisar och antikvariat.)

Och, sist, sluta upp med wienersemlorna!
Det ska inte, säger inte, vara wienerdeg i en semla.
Det går faktist bara inte för sig.

Sådär.
Åh så skönt det känns att bli av med lite irritation så här på morgonen.

tisdag 4 mars 2008

Ödmjuk med ett stänk av förvåning.

Usch.
Jag känner mig inte riktigt redo för den här tisdagen, tror ni vi kan köra måndagen igen i repris istället?

Inte för att den var så speciellt hejsan-hoppsan den heller, å andra sidan så måste jag säga, även om jag riskerar att låta soft just nu, att jag känner mig förbannat ödmjuk varje gång jag påminns om hur bra vänner jag har.
Ödmjuk med ett stänk av förvåning, för jag begriper egentligen inte hur jag har lyckats samla ihop ett sådant fint pärlband av vänner som har så mycket kloka saker att säga.
Ödmjuk med ett stänk av förvåning över att inse att jag aldrig tvivlar på att de finns där, det är för mig lika säkert som att onsdagar följs av torsdagar.
Ödmjuk med ett stänk av förvåning när jag inser hur totalt olika alla är, det är nog inte som ett pärlband av pärlor när jag tänker efter, det är mer som bärnstenar som alla är lika på utsidan men när man polerar dem så lyser de alla med egen kraft.

Det är fan märkligt... Men som sagt, ödmjuk med ett stänk av förvåning.
Det enda jag skulle kunna klaga på är att somliga insisterar på att Nemi måste vara en karbonkopia av mig.
Jag ser ingen som helst likhet.
Jag som är så ödmjuk.
Jämt.

måndag 3 mars 2008

Det är bättre att tiga....

Det var ju det där med att leva som man lär. En del ordspråk stämmer faktist otäckt väl på mig.

"Det är bättre att tiga och bli betraktad som en idiot, än att öppna munnen och bevisa det."

Jag gillar den meningen, men jag lever knappast efter den, vissa dagar överraskar jag mig själv med hur mycket dumt jag lyckats vräka ur mig under en hel dag, utan att ens anstränga mig nämnvärt.

Andra dagar, känns det som en arbetskamrat en gång sa "Jag sliter och jobbar mig blå men ändå händer det ingenting!"

Precis så är det. Jag städar, putsar och har mig som en hel armé av hemmafruar, men ta mig tusan om jag kan se någon nämnvärd skillnad efter några timmars hemmaliv. Allt ser ut som innan, bara att det ser mer organiserat oordnat ut.

Eller den här, den är fin "Mjölken kokar aldrig över förrän du vänder ryggen till."
Jotack, jag har märkt det. Det är inte som om jag på pin kiv vänder ryggen till, men varje gång jag kokar mjölk så händer något, Asta slår ner palmen i sovrummet, dörrklockan ringer, eller jag välter ut ett glas med vatten.
Sedan vänder jag mig om, och givetvis så är mjölken överkokad.

Jag har ett par andra hemgjorda också. Som "Om du sitter och känner dig ensam och övergiven, börja skala en riktigt saftig apelsin så ska du se att telefonen ringer."
Eller "Längtar du efter en riktigt skön hemmakväll så var säker på att grannen över dig har planerat det motsatta."
Eller "Om din tandläkare ser synnerligen bister ut när han sett på röntgenplåtarna kan du vara lugn. Då har du inga hål."
Eller "När du har skurat ett golv, spola då genast upp nytt vatten med såpa i och sätt dig lugnt tillbaka och vänta på att Diesel ska komma in och häva ur sig allt gräs han smaskat i sig på det nyss rena golvet."

Kan jag skylla på mina anförvanter?

En av mina vänner brukar skåda rakt ut i det blå och säga "Oro är räntan vi betalar för saker som kanske aldrig händer."

Mycket bra uttryck, men är det lätt att leva efter det?

Det är ungefär lika lätt att leva efter "Genväg är alltid senväg", trots att jag vet att genvägar alltid leder mig längre bort så väljer jag alltid dem.
Som när jag är i skogen, ser jag en väg som jag "tror" är närmare så väljer jag givetvis den.
Givetvis leder det till att jag kommer hem fyrtio minuter senare, svärande med granris i håret, eftersom vägen jag tog plötsligt blev en stig, som sedan blev en ko-stig och sedan inte var mer än en skuggning i blåbärsriset.
Men, hindrar det ordspråket mig från att göra samma misstag nästa gång?
Knappast.
Nån gång måste jag ju få rätt och hitta en riktig genväg.

Eller "Morgonstund har guld i mund."
Visst, hörru... Har man det morgonhumör som jag har så har morgonstund absolut ingen smak alls, den är bara en källa till obehag och irritation tills jag fått mitt så välbehövliga kaffe.
Sedan kan man ju i och för sig undra varför jag envisas med att alltid gå upp mellan sju och åtta eftersom jag är så avogt inställd till morgnar.
Jag har ingen aning, jag antar att jag inser det meningslösa med att skjuta upp obehaget med morgonen, lika bra att gå upp och morra mot himlen och få på kaffehurran illa kvickt.

Förresten, jag undrar var det kommer ifrån, mitt dåliga morgonhumör?
Har någon anförvant till mig vaknat upp en tidig stenåldersmorgon, öppnat ögonen och sett rakt in i en sabeltandad tigers klarblå ögon?
Det skulle ju kunna få vem som helst att tappa humöret.
Eller var min anförvant en sömngångare, gick och la sig i grottan och vaknade upp fem kilometer från de andra byborna så att han fick traska barfota över stock och sten?
Varje morgon dessutom...
Och sedan fick han eller hon vandra de fem kilometerna över stock och sten och granbarr, barfota för att sedan komma till grottan och se att de andra redan ätit sin frukost och inte lämnat något över till honom eller henne?
Det skulle ju också förklara varför jag är hungrig som en varg när jag vaknar.
Hmm..

Man kan ju alltid hoppas.

Nu ska vi se, vi skriver den 3e Mars 2008...

Jag inser, att ju äldre jag blir desto gråtmildare blir jag, som vanligt var jag klistrad framför Jamie Olivers program igår, där han hade två hönor som hade varit burhönor, han tog upp den ena, sa att han aldrig känt så torra fjädrar någonsin, visade hur slarvigt vingklippt hönan var, visade klorna som var alldeles för långa.
Han visade burarna, sa att de stod staplade på varandra, så att fåglarna helt enkelt skiter på varandra.

Redan någonstans där kände jag hur mungipan darrade lite, och när han sedan visade hur de två hönorna stod på gräsmattan i en egen liten hage, de stod där, visste inte vad de skulle göra med så mycket utrymme, den ena böjde sig ner lite och smakade på gräset.
Ja, då var det ju kört för min del, vattenkranen var på och jag snörvlade och blinkade.
Inte för att det är någon nyhet hur burhöns har det, men just för att jag inte förstår hur folk med gott samvete kan käka burhöns-ägg eller kyckling överhuvudtaget som har levt på ett utrymme där de inte kan röra sig.
Men, det är bra, jättebra att det tas upp med jämna mellanrum, ju fler som vet, ju fler som faktist bryr sig, desto mer kan man hoppas att konsumenterna kräver ekologiskt odlat.
Man kan ju alltid hoppas...

söndag 2 mars 2008

Småtjurig.

Näh, jag är inte bitter.
Men.
Hittills har jag inte sett något som övertygat mig om att icq inte är bättre. Eller enklare.

(jodå, jag tjurar fortfarande över msn messenger.)

Vad är grejen????

Hm....
Jag är teknisk idiot, har jag nämnt det?

Ändå, nu har jag, sent omsider installerat msn messenger.
Jag är inte nöjd.

För det första.
Vad är grejen?

Om jag inte kan skicka snabb-meddelanden till folk som inte är online?
Hm?

Om jag måste veta min tjosan-någonting-smpt-någonting för att skicka ett meddelande till någon som är offline?
Hur ska jag kunna veta det?

Var är alla roliga smileysar som mina vänner sagt finns?
Hm?

Jag begriper i vanlig ordning ingenting.
Suck...

Jag filar vidare på planerna.

Jodå...
Fortfarande fast i moped-drömmarna, jag kommer ihåg det här sällskapet, de åker överallt med sina mopeder på sommaren.

Jag kan starta ett liknande sällskap, jag är bra på övertalning, jag kan sälja sand till Sahara om jag vill, och jag vet, att promotar jag det här på ett bra sätt, så kommer nog mina väninnor att skaffa mopeder med. Ge mig bara tid så ska jag övertala dem allihop.

Jag menar, visst är det bra med bil, men man kommer ju inte nära naturen.

Man behöver inte ducka för getingar om man sitter i en bil. (hm, okay, dåligt exempel, det lär jag inte vinna några segrar med.)

Man kan inte känna den intensiva doften av kaprifol i sommarskymningen om man sitter innesluten av plåt och glas.

Man kan inte känna doften från gatuköken och göra som skotten och hans flickvän när hon tyckte det luktade gott; vända och åka förbi igen.

Man kan inte höra vågklucket.
(Okay, det gör man kanske inte ändå när man fräser förbi..)

Man kan inte bara stanna varsomhelst och slänga hjälmen och beundra stjärnhimlen.
(Nej, det är inte samma sak att stanna bilen och kliva ur och stå bredvid och titta.)

Man kan inte gira för vildsvin och känna att man är ett med naturen när man gasar lite extra, för vem vet egentligen, hur fort ett vildsvin kan springa?

Jag ska definitivt fila på de här planerna, en sommar på moped, det måste vara det enda rätta.

Jag måste ha en moped...

Det är inte utan att man börjar undra vad det är man egentligen har i huvudet...
Vaknar imorse med en Ferlin-strof som enligt mig går ungefär såhär "Vad ger du mig i julklapp, min vän? Drömmar, min vän, drömmar."

Antagligen är det för att jag funderat mycket på drömmar nu i helgen, jag är i grunden en ganska tråkig person när det kommer till drömmar inför framtiden, annat var det när jag var liten, som jag skrivit förut, jag hade två stora drömmar;
1. Växa upp fort som bara den och få bestämma själv vad jag skulle ha för kläder.
2. Växa upp fort som bara den och lämna skolan bakom mig.

Allt detta har jag utfört, och efter det, så har det mesta i mitt liv känts som att det bara hänt saker som jag antingen förkastat eller godtagit...

Men nu...

Nu har jag en dröm....

Vid den mogna åldern av 44 så har jag insett att jag behöver en moped.

Jag ser mig själv susa fram som en överårig Hedvig från A till Ö, med en pepitarutig hjälm och med håret flaxande bakom mig, på små grusvägar, högt uppe på Omberg, nere vid min barndomstrakter som kallades för "De laglösas land", jag kan känna doften av bensin och dammet av grus, jag kan baske mig, om jag sluter ögonen se hur jag ser små smultron vid vägkanten, känna hur luften är varm, eller hur det regnar småspik.

Jag kan se hur jag svänger ner vid grustaget där vi lekte Månbas Alpha och vidare till badplatsen som vi kallade "De räddas", och om jag är modig nog, och det inte ser ut som om stor-ormen fortfarande lever och lögar sig där, så kanske jag hoppar i.

Vidare förbi godset, där vi var övertygade om att det spökade, vi såg aldrig något spöke, men det kvittar, jag menar, vi visste ju att det fanns, sen bränner jag igenom allén och förundrar mig över hur träden har växt, och ner till kyrkan där många av mina släktingar nu ligger, kanske lägger jag en blomma, annars nöjer jag mig med en pratstund med dem, på vägen tillbaka tittar jag på sjön och minns hur min far fann sig snällt i att ros i cirklar en hel eftermiddag när jag försökte lära mig att ro, och jag minns och tror fortfarande att just den här sjön, är bottenlös.

Jag kan se hur jag elegant svänger ner till Gränna och cirklar runt nere vid hamnen innan jag fortsätter mot mina andra barndomstrakter, jag kan se hur jag åker in på nån av mina barndomsskolor och gör en donut (jo, det kan man visst göra med en moped... Jag kan.) på skolgården innan jag fräser vidare till Sommen och kanske gör ett stopp vid Sommakon för att kolla att hon fortfarande inte har ryckt sig ur sina kedjor...

Ja, ni fattar va?
Jag måste ha en moped.
Nu.