fredag 29 februari 2008

Jag är en källa till ständigt obehag.

Igår var jag en källa till ständigt obehag.

Jag var en källa till obehag när jag kom upp med tvätten och schasade undan katterna som låg och snarkade och sov i sängen, Diesel utsträckt som en tvättlina och Asta sovande på rygg med tassarna i vädret.

Jag var en källa till obehag när jag kom in med dammsugaren i köket. Bägge två tittade upp från matskålen med en min av "Herregud, ska hon sätta på den där helvetesmaskinen nu!? När vi äter?"

Jag var en källa till obehag när jag drog runt med dammsugaren, gula varningsrektanglar till ögon blängde på mig ifrån skrymslen och vrår.

Jag var en källa till obehag när jag svabbade golvet. "Usch, golvet är vått! Äckligt!"

Jag var en källa till obehag när jag skulle bädda om i sängen "Men inte nuuu! Kan du inte bara försvinna, vi har just hämtat oss efter dammsugar-attacken!"

Jag var en källa till obehag när jag tömde kattlådan "Jag måste gå NU! Flytta på dig!"
och sen flyttar jag på mig och Asta-katten traskar in i lådan, rumsterar om som om hon skulle dansa schottis därinne, vänder sig om och blänger "Ska du vara här inne? Aldrig hört talas om avskildhet?"

När jag kommer in igen, så är det kattströ över hela golvet igen.
Jag är givetvis en källa till obehag när jag sopar upp det.

Jag är en källa till obehag när jag skrattar åt Frasier. Djupt ogillande pälsklädda huvuden lyfts från kuddarna och synar mig med dömande blickar.

Men imorse, efter att jag gett dem fräsch mat och nytt vatten blev jag benådad.
Nu är jag om inte älskad, i alla fall tolererad.

Nej tack, inga badrumsskåp för mig.

En del människor säger att de tittar i andras badrumsskåp när de är bortbjudna...
Inte jag.
Jag är komplett ointresserad av vad du har där. Men var säker på en sak, när du går ut ur rummet så kommer jag att titta på dina böcker och dina skivor.
Noga.

Jag önskar jag kunde säga att det är för att jag är säker på att det säger mycket om en människa vad hon läser eller lyssnar på, tyvärr är det ju inte så heller.

En av mina vänner, som är väldigt beläst och kunnig slappnar av med Sigge Stark eller Barbra Cartland-pockets.
En annan har böcker av Dostojevskij i bokyllan men har aldrig öppnat dem.
En har en ganska fin samling av skivor, vilket skulle kunna tyda på ett stort musikintresse, men nej, det är kvarlämnat gods efter ett ex.
En annan har inga skivor alls synliga, vilket kunde leda en till att tro att "här har vi en hissmusiks-älskare", så är dock inte fallet, han har alla låtar på sin hårddisk...

Så, när man "vet" allt det här, kan man ju undra varför jag envisas med att titta efter vad som eventuellt läses och lyssnas på.

torsdag 28 februari 2008

Jag svär för lite.

Igår, när jag låg som den döende Kamelia-damen på soffan så såg jag flickorna på Playboy Mansion, den ena skulle gå igenom en etiketts-kurs.

Det första som slog mig var att jag äntligen fick ett ordentligt synintryck av vad "Stiff Upper Lip" betyder... På två sätt.

Ett:
Hade damerna som var etikett-gurus rynkat mer på näsan eller snörpt ihop munnen så hade deras likhet med en kattbak varit slående.
Två:
Det kan inte vara bra med så mycket silikon eller vad det är som de har i läpparna, somliga av de där kvinnorna.

Gnolande på AC/DC's låt med samma titel tittade jag vidare, febersuset gjorde allt så intressant och sedan slog det mig.

Jag svär åt helvete för lite.
Jag vet inte vad som har tagit åt mig.
Jag som älskar att krydda mina meningar med diverse saltstänkta uttryck har börjat låta tämligen menlös.
Hemskt.
Börjar jag bli gammal?
Börjar jag bli urvattnad i språket?

Jag måste gå och lyssna på Magnus och Brasses svordomslåt.
Så här kan det inte fortsätta.
Någon jävla ordning får det ju lov att vara.

PM till mig själv.

....ska bara skriva ner det här så jag inte glömmer det...

Det är INTE, säger INTE, vitlök som ska rostas i ugnen så att den blir svart.

Det är paprika.

Det är en jävla skillnad.

I ett annat läge kunde det här vara kul.

Så här då...
Min vän säger "I sommar sitter vi här, i trädgården med ett glas och skrattar åt allt det här." och jag säger "Ja, visst gör vi det."
Vi ljuger så bra, min vän och jag.

Sant är att vi nog sitter i trädgården, men om vi skrattar det undrar nog både hon och jag.
Någonstans, så kanske man börjar misstänka att någon med ett verkligt udda sinne för humor sitter i himlen, eller underjorden och drar i sina trådar för att se vad som händer om människorna blir utsatta för det ena eller andra.
Det kan man tro, om man är lagd att tro på sådant.

Eller också, kan man sucka och svära över Murphys lag.
Jag är nog mer lagd åt det hållet...

Det som fascinerar mig just nu, är det här med "allt på en gång."
Det verkar, som om allt på en gång faktist stämmer.
"Har du ett problem? Hm, okay, här har du ett till. Förresten, medan vi är igång, här får du några fler."

En sak, med stress, som de flesta vet, är att man glömmer saker väldigt lätt.
Min vän, som åkt karusell mellan AF och FK glömmer det mesta nu för tiden, så gör även jag.
Våra telefonsamtal skulle säkerligen kunna spelas in och användas som studiematerial, där vi berättar samma sak om och om igen för varandra. Igår kom vi på oss själva, när hon berättade för tredje gången om att hon tvättar och jag berättade om mobilen som jag tappade bort för andra gången.
"Det här är ju värdelöst" suckade hon.
"Jag vet.." suckade jag.
"Det går ju inte ens att ha en normal konversation."
"Vad?"
"Hm, jag kommer inte ihåg.. Vad sa du?"

Jag vet, det kunde vara roligt i ett annat läge, men just nu håller vi oss bägge för skratt.

tisdag 26 februari 2008

Kom inte och säg att jag inte är tapper.

Det är ju märkligt.

Ingen blir så dan som jag när de blir förkylda.


Jag är ur funktion. Jag är grinig, tjurig, ointelligent, matt, yr, frusen, varm, halstabletts-missbrukande, ringer telefonen av någon som eventuellt inte nåtts av budet att jag har en förkylning så upplyser jag om det så gärna, och lyssnaren får inte ett ord med i spelet, allt emedan jag berättar om min sjukdoms galopperande framfart.

Jag talar med matt stämma, dock ändå ganska stark om man betänker hur förkyld jag är, lägger lugnt fram läget med en docerande stämma, hostar och nyser för att lägga till ljudeffekter så alla fullständigt förstår läget.

Säger nån "Vill du ha nåt från affären?" så drar jag en rosslande suck och säger att det är nog ingen idé, jag har ingen aptit ändå MEN om de ändå ska dit, så kanske lite glass skulle förbättra läget. Och choklad. Och lite bubbelvatten. Inte för att jag tycker att man ska dra hem bubbelvatten när det finns vatten i kranen. Men ändå. Nu när man är så förkyld som jag så kan man väl få lyxa till det lite. Kanske lite lax. Bara lite. Och någon ost. Med kex. Eventuellt lite halstabletter. Nån tidning kanske. Inte för att jag orkar läsa, så matt som jag är, men jag kan alltid titta på bilderna.
"Var det allt?" brukar det komma, och det är konstigt, men jag kan nästan tycka att lyssnaren i andra änden låter lite trött ibland.
Inte för att jag bryr mig speciellt, trött kan alla vara, men nu har vi ett förkylningsfall här, och jag tänker inte låta någon annan spela huvudrollen.
"Jo, det räcker nog" säger jag med gråtmild stämma, "men kanske lite toalettpapper, det där riktigt mjuka, så jag inte blir röd och dan runt näsan. Jag snyter mig så mycket förstår du."
"Jaha." säger vännen, och låter så konstigt irriterad.

Sedan ligger jag här och sprätter med tårna, (ahem, nej, jag menar, sedan ligger jag och rosslar och mår så dåligt.) tills budbäraren kommer, jag erbjuder givetvis kaffe "men du får göra det själv, jag är så matt, nej, jag ska inte ha något, jag känner mig så dålig, nåväl, kanske en kopp, med mycket mjölk, du köpte ingen grädde förresten, skulle varit gott, men okay.. Ta fram bullarna med, jag kan nog tvinga ner en. Om jag försöker."

Jag tvingar i mig kaffet och en bulle, (kom inte och säg att jag inte vet mina värdinne-plikter...) och underhåller vännen med rafflande historier om hur jag vaknade på natten "och jag hostade så jag trodde jag skulle explodera. Riktigt hemskt. Var tvungen att väcka guben så jag fick lite varmt honungsvatten. Usch. En riktig pärs var det."

Konstigt nog så stannar de aldrig länge.
Det är som de inte förstår hur mycket jag behöver förströelse.

Sedan brukar jag snarka och sova och stå i i ett par timmar, och vakna utvilad (nej, jag menar jag vaknar helt slut!) och då brukar jag faktist tvinga mig till att ringa några vänner själv, jag rosslar själfullt i deras öra, men det är så konstigt, de har så mycket att göra?

Sedan kommer kvällen, har man tur är Frasier på tvn.
Inte för att jag orkar skratta.
Men ett litet sorgset leende kan jag tvinga fram, emellan hostningarna och nysningarna.
När natten infinner sig så sover jag nästan sittande i givakt, det är nämligen bra för andningen har jag läst någonstans.
Lite svårt har jag att somna först, det känns ju som att sitta på vakt, men jag är tapper, jag tror att det tar mig hela fem minuter att somna men jag ger inte upp även om sömnlösheten tär enormt på mig de här fem minuterna.

Jo, jag vet vad du tänker när du läser det här.
Jag vet..
Jag är tapper.

måndag 25 februari 2008

Bara en så liten grej...

Jag har alltid (hm, nåja, ganska länge) hävdat att grannar ska man inte socialisera (hm? heter det så?) sig med för mycket.
Man ska hålla sig till "hejsanhej" i trappen och "såg du vad det blåste igår?"

Men.

Jag vore inte jag, om jag inte såg till att motsäga och motbevisa mig själv med jämna mellanrum, en granne här i huset är vansinnigt trevlig, vi verkar ha samma humor och det har hänt sig som så att vi ofta står och slänger lite ord emellan oss när vi möts i trappan.

För övrigt samma kvinna som jag hade ett sånt intelligent utbyte med när jag snavade uppför trapporna i lördags natt.

Nu möttes vi igen, och hon sa "I lite finare form idag, tror jag?"
Vilket jag inte direkt kunde hålla med om, eftersom i lördagsnatt kände jag mig spirituell som både Parker, Wilde och Twain, vig som en orangutang och intelligent som Einstein, idag kände jag mig mest trött och säker på att jag hade glömt massor med saker.

I alla fall, vi stod ett bra tag och pratade, medan Rambo-katten slog sina lovar omkring oss, och sedan kom vi fram till att vi ska bli ännu mer grannar, ("hur ska det gå till?" frågar vän av ordning, "ska hon bli inneboende?"

Nej, men hon flyttar upp till samma våningsplan.

Men det var egentligen inte det jag skulle berätta om, jag tänkte stila med att jag tror baske mej att jag har förändrat mig genom åren.
(Jag kan höra mina vänner säga "Åh, det hoppas jag verkligen.")

Grejen är så här, jag hör mig själv säga till henne "Åh vad glad jag blir, att du inte flyttar ut ur huset, för jag tycker du är trevlig."

Alltså, fatta!
(hrm, jösses, varför låter jag helt plötsligt som en mtv-ungdom i uttryckssättet?)

Nåväl, så här då, alltså, begrip att det bara kom, helt naturligt, till en människa jag egentligen inte känner speciellt väl.
Jag som har problem med att ibland uttrycka hur mycket mina nära vänner betyder för mig.
Ja, jäklar i det blå skåpet, jag tror att jag utvecklas, eller blir mer invecklad.

Hur som helst, det gjorde henne glad, och mig med.
En så liten sak, att tala om att man faktist uppskattar folk i sin omgivning.
Man borde kanske göra det oftare...

Kramsalt och krampeppar.

Uj...
Jag är lite matt i pälsen nu. Har varit ute, slarvat bort mobilen, återfunnit densamma med ett stort fotavtryck på, gått in i en affär, glömt bort hälften jag skulle ha, gått in i en annan för att komplettera och kommit ut med mycket mer än jag behövde...

Varit i Vadstena med, jag älskar Vadstena..
Eller rättare sagt, jag älskar åsynen av Vättern och Vadstena Slott, rådhus-källaren, och bageriet med äkta bakelser och kakor och smörgåsar...
Jag älskar den lilla affären som har allt jag inte behöver.
Jag älskar just nu också den lilla expediten i affären som erbjöd sig att ringa till min mobil eftersom jag inte kunde hitta den i väskan, och har ni sett mig med min väska, så vet ni, att en sak ni inte vill vara med om är att jag tömmer upp och ner på väskan i er närhet, eftersom risken finns att det blir ett hål i bordet eller marken när jag tömmer ut allt som jag anser att en sund kvinna bör ha med sig...

Så, hon ringde, och nej, det hördes inte ett pip, vild jakt efter mobilen, som återhittades, och sen språng-galopp tillbaka till affären, där vi förälskade oss i ett salt och peppar-ställ, eller ströare, eller vad du vill kalla det..
En svart, och en vit figur, man kan nog inte kalla det människoliknande, det ser mer ut som om de har varit på väg att bli Barbapapa-figurer men att designern ändrade sig nånstans på vägen, men här kommer det gulligaste;
De står och håller om varandra!!!!

Yep, du fattar va?
Ett saltkar och ett pepparkar som kramas!
Ack!!!
Jag älskar det.

söndag 24 februari 2008

Åh, så roligt en liten gumma kan ha...

Åh så roligt en liten gumma kan ha...

Det är faktist en av de saker som jag är bäst på.

Schlagern kan jag inte uttala mig om, den var på i bakgrunden men den lilla gumman som bor i mig var upptagen med att konstatera, att alla smärtor som en herre i vår bekantskapskrets dras med enbart beror på hans höga ålder.

Detta tyckte inte herrn alls om att höra, och när sedan Pälsis sa samma sak så såg herrn mycket brydd ut.

Sedan pratade vi kiropraktorer.
Ingen av oss har varit hos någon, men vi var rörande eniga om att det smäller i kroppen.
Det säger bara "KNACK!" enades vi om.

Sedan grottade vi ner oss i vår väns ålder igen ett tag, och därifrån så diskuterade vi om det är sant att bästa vägrestaurangerna hittar man om man stannar där det är fullt med lastbilar.

Vi enades om att det gör man inte.
Det handlar bara om att det finns parkering nog för lastbilarna, sa vår åldersstigna vän.

Sedan avhandlade vi raskt Belgien, och avfärdade bestämt att Antwerpen ligger i Holland, men att man lätt kan få in 20 stycken Belgien i Sverige, om man nu skulle vilja det.

Sedan diskuterade vi Köpenhamn.
Det är lätt att åka vilse i Köpenhamn, det bestämde vi också igår.

Efter allt detta så behövde vi lite kaffe att skölja ner ölen med, och jag har för mig att vi kom fram till att om jag kunde få en oxe till midsommar att transportera mig hem med, så kunde jag tänka mig att fira den på landet ihop med resten av vännerna.
Jag tänkte mig att jag skulle ligga bak i hölasset med en björk-ruska och smågnola "Dra, dra min gamla oxe" som en kvinnlig Taube, men sedan sa Pälsis att "du vet väl att vägarna är väldigt krokiga där, det finns en risk att du blir åksjuk."
Nu funderar jag lite på hur fort en oxe kan gå egentligen, men igår så verkade det fullständigt logiskt att bli dragen av en oxe på krokiga vägar var åksjuke-framkallande.

Framemot natten så blev vi hemkörda, och när jag klev in i trappen här stod en av mina grannar och höll sig i dörrhandtaget.
"Hehehehe" sa hon.
"He he he!" sa jag och sen trasslade jag in mig i trappsteget och gjorde en söt liten piruett.
"He he he!" fnittrade hon och höll kvar i dörren
"Hehehe!" småskrockade jag och seglade uppför trapporna graciös som en ko på isen.

Vi har så innerlig kommunikation mina grannar och jag.
Det är fint det.

Jo, jag vet...

Och ja, ja, ja, ja...

Jag vet.
Jag ska skylla mig själv.


Jag kan också höra mina närmaste vänner "du som är så noga med att läsa på förpackningar när det gäller mat och sånt, borde väl klara av att läsa på en mascara också, eller?"

Visst.
Det kan man ju tycka.

(Och ja, även jag själv tycker det någonstans i lilltå-trakten)

Men, den har ju alltid sett ut sådär. Och aldrig varit annat än svart.
Ska jag börja att misstro min trogna leverantör av svarta ögon såhär på min ålders höst?

Usch.
Jag är skakad.

Det är bara jättesött.

Jodå, gårdagen var en underbar dag helt helgad åt irritationens helgon, om det nu finns ett sådant.

Gör det inte det, så ska jag uppfinna ett. Direkt. Kanske mig själv?

En liten sak. Golden brown glitter mascara.

Ska det vara kul, eller?

I alla år, har jag, som det barn av ohejdad vana jag är alltid köpt en viss mascara.
Häromdagen när jag var i det stoooooora varuhuset så låg precis den mascaran i en trevlig korg nedsatt till ett synnerligen trevligt pris.

"Oh, ja men vad bra!!!" tänkte jag, som det förvillade får jag är.

Köpte denna mascara, gick hem och igår, när jag skulle ut så bröt jag mig in i förpackningen, (jodå, med ett väl valt förråd av svordomar) och sedan ställde jag mig framför spegeln och beredde mig på att daska på lite mascara så att jag i alla fall skulle se halvvaken ut.

Drar ut borsten och står med ett guldigt litet otyg till borste.
Tänkte för mig själv att "det här var ju märkligt" och strök lite på handen, (jag vet, ibland är jag som jag sagt innan, synnerligen tjockskallig, det här var alltså ett ögonblick när jag vägrade tro på mina egna ögon.)

Jodå. Guldigt.
Jättesött.

Om jag hade varit tolv och fått min första Barbie.

Är det där, eller inte?

Ååååh, jag grubblar mig tokig!!!!

Så här är det.

I "min" skog, på en stig som jag börjat använda mer och mer, så ligger det ett träd tvärs över stigen, jag har klivit över det och inte funderat mer på det.

Men förra veckan, när jag var ute, när jag hade småsprungit kanske en halv kilometer bort, så fick jag känslan av att jag *inte* hade klivit över trädet.
Var det borta, eller var jag helt enkelt så van att skutta över det?
Nåväl, tänkte jag, nästa gång så kollar jag det.

Det gjorde jag givetvis inte, jag bara älgade på och drabbades av samma känsla när jag kommit en bit bort igen, givetvis är jag också för lat för att vända om och kolla.

Så här höll jag på hela förra veckan.

Igår så tänkte jag att jag var tvungen att kolla hur stormen farit fram med skogen (yep, jag tror det bor en liten skogvaktare inom mig...) jag fick hoppa över ett träd som inte klarat stormen och kom ut på den lite större vägen, tänkande "den här gången ska jag kolla om det andra trädet ligger kvar."

Och älgade på.

Tills jag kommit en tre-fyrahundra meter bort och återigen infann sig känslan "Var det där,eller var trädet inte där?"

Yep. Jag måste ut idag igen, den här gången så ska jag nog ta med en lapp att klistra fast på ärmen eller något.
Men, det är inte utan att jag börjar fundera, om det är så, att saker som vi blir vana vid, slutar vi att se dem?

Så till den milda grad att vi inte ens lägger märke till när de försvinner?

lördag 23 februari 2008

Tur att jag är så tjockskalllig.

Ehm...
Man skulle ju kunna tro att jag lär mig av mina misstag, eftersom jag i två inlägg nyss påpekat för mig själv att jag uppmanar folk till att göra si eller så, när jag egentligen inte har en aning om hur andra ska göra.

Men inte då.

Jag har en kylskåpsmagnet på kylskåpet (jag vet, originellt ställe att ha kylskåpsmagneten på, eller hur?) där det står att "Det är bättre att köra huvudet i väggen än att inte använda det alls."

Det är ju skönt att se att det verkar vara mitt budord här i livet.

I nästa liv torde jag bli en hackspett, jag menar, det är ju inte som att jag inte har övat i det här livet.

Tur att jag är så tjockskallig.

Eftertankens kranka blekhets humor...

Det sista som överger oss är hoppet, heter det ju.

För min del, så tror jag det sista som överger mig är humorn.

Just nu är jag förbannat tacksam för det.

Jag är ganska upptagen nu med att försöka bringa ordning i livet, och skrev nyss en ganska ilsken drapa på min engelska sida om hur jag tyckte att folk skulle ägna sig åt sig själva här i livet och inte komma med infantila råd i överskott...

Sedan kände jag mig så där riktigt nöjd och belåten med mig själv för en stund, kändes skönt att avreagera sig, och jag tror nästan jag kände mig rättmätigt förbannad över alla som alltid vet allting så bra...

Sedan gick jag och rökte...

Och började motvilligt att småle, när jag insåg att jag just själv hade gjort vad jag uppmanade alla andra att inte göra.

Nåväl... Man känner sina halta löss på gången, eller hur var det nu igen?

torsdag 21 februari 2008

Nu blev jag sådär trött på mig själv igen.

Usch då.
Nu blev jag sådär trött på mig själv som bara jag kan bli.

När jag läste nedanstående inlägg så kliade det i fingrarna på mig att skriva "Jaså, bör "man" göra det, säger du?"

Nu hade det ju inte riktigt haft någon effekt, i och med att jag själv skrev ner nedanstående för ett antal timmar sen..

Men, du vet, eftertankens kranka blekhet och så vidare....

Det ska givetvis stå:
JAG bör göra saker jag inte är bra på.
Inte "man"
Hur du gör är naturligtvis upp till dig.

Hm. Sådärja.

Om en timme har jag säkerligen ändrat uppfattning igen.
Skulle inte förvåna mig ett dugg...

Jamen, jag menar, för blotta glädjens skull....

Ja, jag sitter fortfarande och funderar.
Man bör göra saker man inte är bra på, bara för att få glädjen att ha gjort dem.
Även om man inte gör dem lika bra som den man just då jämför sig med.
Det spelar ingen roll.
Jag menar, kom igen nu, bara glädjen att veta att man har gjort något själv, jag menar, du kommer väl ihåg när du hade virkat den första grytlappen i skolan och kom hem med den? Glädjen över att ha gjort något så fint.
Eller glädjen att vara klar med eländet.

Just det ja, det är nog glädjen jag är ute efter.
Glädjen kan ju också ibland finnas i att vara klar med ett särdeles misslyckat projekt.
Man försökte.
Det gick inte.
Men man är klar med det.
Eller halvklar och har gett upp och inser sin begränsning.
Det gör inte så mycket, vi människor kommer med vissa begränsningar.
Det är en glädje att veta det också.

Jo men så här, skyll dig själv. Eller inte...

Jo, just det, det här med Hemingway och funderandet.



Egentligen började det med att Kia och jag satt och diskuterade en kväll, och om jag kommer ihåg rätt, så sa hon att någon av Hemingways fruar fick sätta sitt ljus under skäppan, p g a att Hemingways lampa lyste så mycket klarare.

Med andra ord, att hon kunde inte fortsätta skriva i och med att hon mer blev Mrs Hemingway än en "egen person".



Nu är jag definitivt ingen Hemingway-expert, katterna och en enstaka bok som jag läst med stor behållning är vad jag kan tillföra vetenskapen, och hon vet bra mycket mer om Hemingway än vad jag någonsin kommer att göra.



Men.

Jag motsatte mig den teorin, och drog upp Joe DiMaggio som exempel, han blev kallad Mr Monroe, men lät inte det hindra honom från att kasta bollar hit och dit och fram och tillbaka om jag förstått saken rätt.


Vi hade en väldigt intensiv diskussion, kanske skulle man kunna kalla den hektist och till och med högljudd, det är sådana diskussioner jag gillar bäst.



Jag hävdade, och hävdar fortfarande, att det är alldeles för enkelt att hävda att någon annan håller en tillbaka, och sedan lägga ner verksamheten.

För jag tror någonstans, är det något som är tillräckligt viktigt, något man brinner för, eller vill göra, så gör man det, även om man måste forcera murar som är tjocka som Varbergs fästning och även om det står hundra personer framför en och säger att "så där kan du inte göra!"

Givetvis, så gäller inte detta om någon annan person är med i bilden, låt oss säga att Karin älskar Pelle som älskar Marguerita, då har inte Karin stor chans att förändra Pelles kärlek.

Men, tänk dig, att du vill tapetsera om ditt sovrum, du är så förbannat trött på den beiga tapeten, det känns som om att vakna upp i ett väntrum varje morgon...

Du har inga fysiska motsättningar som gör att du inte skulle kunna, du har egentligen inga belägg för att du *inte* skulle klara av det, mer än att "jag har aldrig gjort det" och "Per sa att jag nog inte fixar det själv...." och Ulla sa "så händig som du är så virar du väl in dig själv i tapetrullen."



Så, omgivningen tror inte på dig. Det smittar av sig. Du misstänker själv att du kommer att misslyckas. Ju mer du tänker, desto mer är du säker på att det är bättre att låta någon annan göra det. Men ingen annan har tid. Eller lust. Och inte vill du betala någon tapetserare svart heller, för du råkar ha ett samvete som du dras med.



Så dagarna går, otrivseln frodas och du blir sur vid blotta tanken på att gå och lägga dig.

Du trivs inte.

Inte alls.

Du vaknar på morgnarna och det första som hörs från dina läppar på morgonen är inte en sång utan en blandning mellan ett morrande och en svordom.

Du får gå till tandläkaren och justera tänderna eftersom du gnisslar tänderna för hårt i sömnen.

Men. Du tapetserar inte om.



Tills en dag. När du vaknar och har fått nog.

När du bränner ner till färgaffären och köper precis den tapet du vill ha, även om dina vänner sa, när ni var nere på stan att "den där är ju inte precis, ummm, trendig..."

Du susar hem, går in på internet och läser om hur man ska göra, svidar om i dina trasigaste jeans, tömmer sovrummet och går loss med sandpapper och spackel.

Några timmar senare vacklar du ut, fullständigt gråhårig och grådammig.

Du vet att i morgon måste du göra om samma sak, och okay, du ler inte, men du känner dig faktist lite småkonstigt nöjd.



Nästa dag kliver du in i spackeldimman igen, kommer ut med ett morrande, men ett annorlunda morrande mot föregående morr, dagen därpå, så sätter du upp tapetserarbordet och ja, du virar in dig själv i tapetvåderna, du svär över bubblor som inte försvinner, och hur kan lodet vara så missvisande, och varför, varför gav du dig in på det här, och ska tapetklistret ta slut, det stod på burken att det skulle räcka?

Med ett nytt morr så kliver du ut, går och lägger dig, och bränner ner till stan på morgonen, inhandlar den största burk tapetklister du någonsin sett och fortsätter med att vira in dig, svära, klistra och vet du vad?


När du kliver ut ur sovrummet är det färdigtapetserat.



Nästa dag får du glädjen att ta bort allt spackeldamm, och städa som du aldrig gjort förut, kanske orkar du sätta in möblerna med, men Ikea-sängen får vänta, du kommer ihåg hur tålamodsprövande det var att skruva ihop den.





Det kan ju förresten dina vänner hjälpa dig med, de som sa att du inte skulle klara det.



Okay, så du fattar hur jag menar, va? Vill man, så en vacker dag så gör man det bara. Det finns inte ett hinder i världen när man verkligen, verkligen vill. Och inte har några skäl för att inte kunna egentligen.



"Jaha," säger den uppmärksamma läsaren, "så du är en sån som "gör" när du vill göra något."

Inte alls, säger jag. Jag är både lat och smidigt professionell när det kommer till att skjuta upp saker. Men jag har med ålderns visdom (hmmm....) slutat att skylla på någon annan, att mina mål hänger som vackra hägringar fortfarande vid horisonten, vackert dinglande fram och tillbaka har jag bara en person att tacka för, eller ska vi säga, en person att skylla på, och den personen är jag själv.

Spinnfabriker och kärlekssvampar.

Nu är jag förvirrad igen.

Hade Hemingway massor med katter på Key West, eller inte?

Sant är, att det finns ett gäng, polydaktyla katter där nu, sextio stycken ungefär om vi ska tro på vad hemsidan om Hemingways hem säger, och det ska vi väl tro att de har koll på. För övrigt vansinnigt söta katter, å andra sidan, när såg man en ful katt sist?

De ska härstamma från en skeppskatt som kom från Kuba som den gode Ernest antingen fick, eller tog med sig själv.

Sedan läser jag vidare, och får se att Hemingways son, Patrick och James Nagel (en man som forskat mycket om Hemingway) gick en tur inkognito på muséet och upptäckte att en del saker som sades inte riktigt stämmer, bland annat att säger de att de inte alls hade katter när de levde i det huset.

"The truth is Hemingway didn't have cats when he lived in that house," says Nagel. "Hemingway liked cats but Pauline, to whom he was married, wanted peacocks. So they got peacocks for the yard ... The time when he had so many cats was when he lived in San Francisco de Paula, Cuba."

Egentligen spelar det ingen roll, katterna är bevisligen där nu, och har det bra.
Han kallade katterna för "spinnfabriker" och "kärlekssvampar" (om vi ska översätta lite ruffigt)
som sög upp kärlek och i gengäld gav välbefinnande och kamratskap.

Tittar jag själv på mina två spinnfabriker så ägnar de sig just nu åt katt-tv, några skator gör antagligen fräcka miner åt dem, om jag förstår deras reaktioner rätt.

onsdag 20 februari 2008

Det var en gång....

Du får ursäkta, men jordgubbarna är bordlagda, jag började nämligen fundera över mitt tidigare liv istället.
(Och nej, vi talar inte reinkarnation, utan livet på ett statligt verk...)

Det var en gång, en arbetsplats, där folk trivdes och faktist gjorde sitt bästa för att göra ett bra jobb.
Vi var många olika divisioner, men vi hörde alla till samma arbetsgivare, så alla försökte hjälpas åt.

Till exempel, var det någon som glömt någonting på ett ställe, så skickade vi raskt iväg hittegodset till ägaren, utan att ta något betalt.

Eller, om någon handikappad behövde hjälp, den som var ledig, oavsett division, högg in och hjälpte den personen.

Vi kunde till och med prata med folk som satt flera mil bort, när risken var överhängande att någon inte skulle komma fram när det var tänkt, och ordna så det blev så bra det kunde bli.
Utan att någon började yra om att "nej, vi tillhör inte samma organisation längre" eller "mitt ansvarsområde sträcker sig inte dit".

Sedan kom ett snille på, att vi borde omorganisera oss.

Sagt och gjort, möten hölls, och medarbetarna blev till och med utkörda i ett motionsspår för att riktigt känna sig motiverade.

Det fungerade inte så bra för mig, eftersom jag på den tiden hade en synnerligen inbyggd motvilja mot allt vad motion hette.
Facket sa "Mja, vi har ju varit med förut, det lär mest bli mycket snack och liten verkstad, men vi får se..."

Omorganisationen skedde, och mycket riktigt, vi fick se.

Hastigt och lustigt blev vi tre olika bolag, där vi blev nogsamt tillsagda att "varje tjänst som utföres för något annat ansvarsområde skall faktureras."

"Mådä?" tänkte vi, men efter det första upprörda samtalet "Varför har ni skickat hittegods utan att betala? Nån måste betala! Vi kan inte stå för det här!" så förstod vi att de menade "business."

Helt plötsligt blev det otroligt svårt att hjälpas åt, för att inte säga omöjligt.
Att hjälpa en handikappad skulle faktureras.
Att ta hand om en bortsprungen väska skulle skötas av ett ansvarsområde, och gud nåde den som försökte hjälpa till i all välmening.

Nåväl, vi lärde oss läxan, och samarbetet med de andra ansvarsområdena blev plötsligt så mycket jobbigare....

Det var givetvis inte nog med det här.

Helt plötsligt så kom ett annat snille på, att vi behövde avskeda folk, eller jösses, vad säger jag? Omplacera menar jag givetvis....

Raskt omplacerade vi två från min arbetsplats, vilket i praktiken betyder att nu var vi fyra kvar.
Dock hade inte arbetsuppgifterna ändrats.

Vi hade fortfarande två ingående linjer för allmänhet, ett hemligt telefonnummer och två tjänste-linjer som det så vackert heter.
Därtill en aldrig sinande ström av allmänhet till våra luckor.
Lägg därtill till uppretade människor som fann sig strandade i vår lilla stad, hade man riktig tur kunde man bli utskälld av 200 personer på en eftermiddag. Oftast fanns det också en liten hund med som gav det hela riktig autencitet, så att man själv kunde känna sig som en riktig fähund.

De fyra började känna sig lite trötta, och matta vid det här laget.
En av de fyra, chefen faktiskt, chockade nästan hela staden när hon annonserade att hon sa upp sig.
"Men vad ska du göra? Till huvudkontoret, eller?" sa de andra, eftersom hon var erkänt duktig och effektiv.
(Och, ja, kära du, jag hör att du muttrar att "är man erkänt duktig och effektiv brukar man väl inte bli puttad uppåt så man kan sitta och snurra med gummiband vid ett skrivbord?" Men det här var i en tid när vi faktist trodde det, även om vi smått hade börjat misstänka motsatsen.)

"Nej. Jag ska bli tidningsbud!"
"????"
"Men pengarna!? Du kan inte va allvarlig, ska du börja bära ut tidningar?"
"Japp, jag vill inte dö och veta att jag levt för att jobba. Aldrig i livet!"

Mycket märklig inställning kan man tycka. Jag menar, hon hade ju allt, hon var ju i praktiken nästan jämt på jobbet, det fanns alltid något att göra, och borde ju ha känt att hon var oumbärlig, vilket i sin tur borde ha lett till att hon kände sig uppskattad, hm?

Vi andra tre, kände oss kanske lite avundsjuka på att hon vågade, det var som att se Don Quijote storma iväg mot väderkvarnarna men att veta att hon skulle faktist vinna.

Vi tre stannade kvar, och slogs mot våra egna väderkvarnar.
Speciellt omtyckta var de stunderna när vi kom till jobbet och kunde läsa igenom alla direktiv som utfärdats föregående dag, gärna sådana som helt plötsligt gjorde ett lappkast och förklarade att "som vi gjorde igår kan vi inte hålla på med, nu gör vi så här. Dvs, om det inte inträffar något sådant här, då gör vi sådär, eller som vi gjorde igår. Eller inte."

Vi hade en bästa vän, den kallade vi för "Det Stora Arkivet".
Dit transporterade vi mycket papper, och så försökte vi att fortsätta använda det lilla sunda förnuft vi hade.

Förut hade vi gett ut publikationer med oss anställda fotograferade, leende, det gjorde vi inte längre. Jag vet inte jag, men jag tror att det var för att ingen av oss var från början fotogenique, och i och med den underbara Omorganisationen hade medarbetarna börjat sova dåligt på nätterna, vilket ledde till att vi hade intressanta mörka ringar under ögonen. Egentligen, såg vi mer ut som om vi härmade pandornas karakteristiska ögonmakeup.

Fast egentligen kvittade det med sömnen, eftersom vi gick upp tidigare och tidigare, och stannade senare och senare på jobbet, för att försöka komma i kapp.
Sisyfos arbete med en sten kändes faktist ganska lätt, det var många gånger jag tänkte att han hade bara en uschlig sten att jonglera med, han var välkommen att försöka bringa ordning i kaoset där jag satt, där kunde man snacka om ett jonglerings-arbete.

Såhär kunde det ju inte fortgå, det begriper vem som helst.

Vi fick en tv till fikarummet!

Mycket bra idé, men när vi skulle hinna med att förlusta oss med den begrep vi inte.
Eller två av oss begrep det inte, den tredje tog sig helt enkelt tid.
Vi två, som inte hade förnuft nog att säga ifrån gnisslade tänder, morrade och skällde på den tredje, men han var, som han sa "trött."
Yep, han hade gett upp. Det kan man inte säga så mycket om.

Så här kunde det ju inte fortsätta, det förstår ju alla, eller hur?
Istället fick vi nya scheman, vad som genast slog oss, var att somliga tider fanns ingen schemalagd lunch.
Skulle vi sluta äta, tänkte vi?
Inte alls, sa snillet som arbetat med schemat, vi har talat med facket och det finns en liten kil här *peka på pappret* som betyder, att man får äta när tid finnes.

Suveränt, sa vi, och insåg att slimline för badsäsongen nog inte skulle bli så svår att uppnå ändå.

Att slänga i sig mat "när tid finnes" har egentligen bara ett aber.
Magen tycker inte om det.
Magen undrar vad fan det är för fel på en, när man kastar i sig mat på 5.5 minuter blankt, och beslutar sig för att ge igen.
Det finns ju som tur är, medicin för det.

Vi hade fri medicin. Så kom inte och säg att inte företaget tänkte på oss.

Hursomhelst, vi stretade på, slogs med våra väderkvarnar och med våra stenar uppför berg, när en dag ett annat fenomen inträffade.
Först för den ena, sen för den andra.

När vi fick besök av allmänheten, som det så vackert heter, upplevde vi att vi fick svårt att andas och kände oss svimfärdiga, och nej, det var inte på grund av att allmänheten plötsligt hade beslutat att äta tio vitlöksklyftor innan de besökte oss.

Det här var ju ganska besvärligt, och värre blev det, in fact, som det så vackert heter på engelska, så inträffade detta fenomen nästan så fort man planterat sina vackra fötter på arbetsplatsen.

Så här kunde vi ju inte ha det, som ni nog förstår.
Vi gick till farbror doktorn, (fri doktor hade vi också, så kom inte och säg att vi inte hade det bra.) och doktorn slog oss på knäskålarna och tittade i halsen och lyssnade med pannan i djupa veck och hummade och sa sedan att "Ni har blivit utbrända, det är panikångest ni känner, sjukskrivning och därmed basta!"

Vän av ordning, skulle kanske fundera på hur stora oddsen är att tre personer får det på samma arbetsställe.
Någonting sa oss att vår arbetssituation inte var den mest hälsosamma. Och då räknade vi inte ens med de elektriska fälten som experterna kivades om, om de var hälsosamma eller inte.

Och vad hände sedan, kanske du undrar.

Mjaa... I nuläget så är vår arbetsplats en saga blott. Den finns inte längre.
Det är numer så effektiviserat att automater har tagit över.
Men tro inte att folk är nöjda för det.
Folk säger, lustigt nog, att de vill träffa en människa när de går för att utföra sina ärenden, att det kändes mycket bättre förr, när det var någon i luckan, och att det nu har blivit krångligare.

Men, det bryr sig inte snillena om.
Nu är det effektivt, omorganiserat och omplanerat.
Det är nya tider nu.

tisdag 19 februari 2008

Jag erkänner.

Jag vet att det här kommer att utlösa ett ramaskri i hela riket nu när jag avslöjar det här...

Jag är inte speciellt förtjust i jordgubbar.

Faktiskt.

(Ja, det lär komma en fortsättning på det här.)

För övrigt gillar jag inte räkor heller direkt, när jag tänker på det.

måndag 18 februari 2008

Borde inte du vara ute i solen?

Jag vet. Jag vet....
Jag borde vara ute och "ta vara på solen" och "sitta mot en vägg och soooolaaa" och "gotta och gona mig i någon solstrimma" och "vad skönt med frisk luft och hej och hå och jag vet inte allt."

Mycket möjligt, men jag har redan fått min ranson av frisk luft och fin miljö i morse, när du antagligen låg och sov som en grävling.

Då var jag ute, ser du, svävande som en nymf genom skogen medan solen lekte tittut i grantopparna.

Eller, det var mer som om ringaren i Notre Dame var ute och försökte sig på ett motionspass, det gick så segt så jag kunde lika gärna sprungit i sirap, ärmarna på tröjan satt åt, skorna satt fel, vaderna var fyllda av bly, och jag fick tvinga mig själv att inte slå armarna om ett träd och skrika "Jag ska aldrig, aldrig mer röra mig i en hastighet över en kilometer i timmarna!"

Vissa dagar är så, sen kan solen lysa bäst den vill.

Sedan... När jag råkade på den hostande grävlingen, som jag redan berättat om på engelska blogen så var min lycka total.
Konstigt nog så fanns ingen bly i hasorna då, jag måste ha rört mig som i en dröm, och kom hem med ett nytt rekord på den sträckan.

Men jag är inte tacksam mot grävlingen för det.

Nu har jag ännu mer bly i lederna, stretchningen verkade mer göra ont värre, och jag känner mig allmänt som en tjurig grävling själv.

Det är ju det här med solen, allt syns.
Jag menar: ALLT!

När jag precis kom hem så hade jag hälsans röda kinder och såg allmänt pigg och frisk och hej och hå ut, men nu när jag ser mig i spegeln kan man misstänka att Greve Drakula inte är en alltför avlägsen släkting.

Och dammet. Var kommer det ifrån?
Jag minns mycket bestämt att jag dammsög i fredags, både lister och tak och madrasser och väggar och inte minst golv.
(Nej, jag är inte pedant, men de små klädsamma pälsdjuren fäller som om de hade betalt för det, och vad vet jag, de kanske har det... I så fall tjänar de bra.)

Och fönstren!?
Att jag har sett ut till grannarna måste vara ett tekniskt mirakel. Nu när solen skiner så vill jag helst bara dra ner persiennerna.

Och blommorna?
De skriker "OMPLANTERING!" bara jag slänger en blick över axeln.

Ska det inte bli molnigt igen snart?

"...." tänkte jag.

Det är Fritiof i dag.

Världens bästa Fritiof är givetvis Nilsson Piraten.

Jag hörde på radion, när de sa att "det kan ni nog hålla med om att det finns en Fritiof som är mer känd än andra."
"Jomenvisst." tänkte jag.
"Fritiof som Evert Taube skrev om" sa sen rösten.


"....." tänkte jag.

söndag 17 februari 2008

En kärleksförklaring

Jag insåg nyss att jag har Gene Simmons att tacka för en viss inblandning i mitt danande och uppväxande.
(Jag vet, man kan ha sämre folk att tacka för att man blev som man blev när man inte blev som man skulle....)

Jag minns det som det var igår... (Har ni också märkt förresten, att ju äldre man blir desto bättre kommer man ihåg vad som hände när man var yngre? Saker som hände för en vecka sen har jag dock problem med att ens försöka minnas.)

Jag spatserade in i skiv-butiken, på jakt efter Elton John eller något annat lättsmält, när mitt intresse drogs till en skivomslag, efter vad jag kunde se, så var det karlar som var målade i hela ansiktet, och i rött stod det "Hotter than Hell."

Jag tyckte titeln var klart intressant, jag menar, vad kan vara hotter than hell? Vad jag visste så var helvetet det varmaste ställe man kunde hamna i.
Att sedan en av killarna var sminkad som en katt var också till deras fördel, katter tyckte jag om.

Jag köpte skivan, vandrade hem med den i en lila plastpåse, och när jag kom hem satte jag skivnålen till vinylen, och jag minns fortfarande rysningen som gick genom kroppen när jag hörde gitarr-introt i högtalaren.
Sedan kom sången, jag satt som en stenstod framför skivspelaren, jag hade aldrig hört något liknande, aldrig i hela mitt liv!

Att det kunde låta så här?
Vem anade det?

Jag spelade skivan om och om igen, tills min far fräste "Har den där skivan hakat upp sig, eller vad är det för fel?"

Jag fortsatte att spela den om och om igen.
Fram tills Kiss inträde i mitt liv, hade jag mest lyssnat på Abba och annat lättsmält.
"Got to choose..."

Jag valde. Jag har aldrig ångrat mig.


Och... Ikväll är det en biografi om Gene Simmons, en av rock-världens coolaste män.
Jag sitter klistrad.

Jo, visst tittade jag.

Ja, alltså, så här då.

För det första. Sanna Nielsen sjöng så att till och med jag släppte chipspåsen och lyssnade, det var för jävla bra, om du ursäktar min franska.

Men, vän av ordning (åh, vad jag älskar det uttrycket...) undrar ju vad en låt med både själ och soul och uttryck har att göra i en sån här tävling?

Det är man ju inte bortskämd med. Och ska svensk tv börja skämma bort mig med sånt här så kanske de rent av sänder något med Lundell eller med U2 innan jag vet ordet av, och då sitter jag där, och har blivit tv-fan.
Så vill man ju inte ha det.

Och sen kanske de helt plötsligt börjar sända intressanta dokumentärer (inte för att jag vill tjata, men var, var, var är dokumentären om Gasolin'?) och berättelser om människor som berör, och helt plötsligt hakar reklam-kanalerna på och var hamnar vi då?

Tanken svindlar.

Sedan har vi bröderna, vars namn jag just nu inte kommer ihåg, Rångedahl?

Dra mig på trissor och hala kölsvinet och jäklar i min lilla låda, men där har du några som visade var skåpet ska stå! (I andra chansen.... Eller var jag elak nu?)

Lite pop-doftande Scissor Sisters, och glidande nerför scenen och sparkande på mikrofoner och danssteg och lite Bronski Beat-stämmor, och en sjuhelvetes glädje!

Så här kan vi inte ha det, det kan inte vara meningen att jag ska sitta och gunga i takt med schlagers och känna mig road som en grävling i ett nytt bo.

Sen har vi den här kebab-låten, det enda intressanta med den var att trumman var sönder.
Det upptog hela mitt intresse.

Sen att somliga bara gick till andra chansen fick somliga andra att jubla som en bäver som upptäcker en ny bassäng med fräscha träd i.

Inte för att jag är småaktig, men de var helt enkelt inte bra.
De var lika bra som jag är bra på att tapetsera.

Annars var allt småtrevligt och småpysigt, komikern när han svävade var obetalbar, där garvades det så att gomseglet fladdrade.

Jag är här nu!

Hej "pälsis"!
Nu är jag här... *flinar smått*

Jag kommer till den här sidan så fort jag svarat på kommentarer på andra sidan.

Och....

Då ska du få veta allt om hur jag upplevde gårdagskvällens schlager!

fredag 15 februari 2008

Nej, det är inte det att jag är ointresserad...

Det är inte det att jag är ointresserad av bilar, men jag har aldrig lyckats gå ner i spagat i ren glädje över att se en oljig förgasare.

Det är inte heller det att jag är helt ointresserad av gubens intressen.

Jag förstår mig bara inte på bildelar eller bilar.

Jag antar, att han får samma känsla av glädje när han hittar en bildel som jag kände när jag sist hittade Barbro Alvings memoarer på en loppis.

Glömda var alla ord om "Naeh, jag ska inte ha nåt." eller "Okay, det här går vi fort över."

Att hitta dem, och i så bra skick retade bara äventyrs-bokjägaren inom mig, ivrig som Livingstone banade jag mig vidare i dammet bland bokhyllorna och nån timme senare hittade guben mig sittande på en pall bredvid bokstaven N.

Så jag förstår känslan, det är jakten på den ultimata grejen, glädjen att hitta något man inte ens visste att man letade efter och triumfen att bära hem det och sen sätta sig ner, belåten efter en dags jakt på bok-savannen, eller bildels-djungeln.

Men jag grubblar fortfarande på om jag ska följa med på bildels-mässan imorgon, det är ett mysterium för mig att det finns så mycket bildelar i omlopp.

Om jag har rätt i mina teorier borde minst varannan svensk ha en bil som de håller på och plockar med i garagen.

Å andra sidan, så vet jag ju också att det räcker inte med en bil att plocka med, tydligen är det ultimata tre bilar, minst.
Å tredje sidan, det är väl som med mina böcker, skulle jag bara hålla på och läsa samma bok om och om igen skulle det bli tråkigt ganska fort.
Å fjärde sidan, när en bil blir klar så kommer det en ny, eller en gammal som behöver omvårdnad.
Hm..
Precis som med böcker alltså.

Dagens insikt. Svenskarna är inte ordkarga. Och var är den ultimata öl-blogen?

Man måste fundera lite...

På morgonen, innan dagen sätter fart, så läser jag ofta bloggar, jag slås av hur mycket ord ordkarga svenskar tycks ha inom sig. Vem kunde ana det?

Jag slås ofta av hur intresserade vi är av att förbättra vår livs-situation, det finns miljoner sätt och idéer, jag läser gärna om dem, men du vet hur jag är.
Jag är precis som du, och har mina egna idéer om hur mitt liv ska levas bäst.

Ibland läser jag bloggar där åsikterna svallar fram och tillbaka som ett hav i uppror, det finns alltid någon eller några som är "den sjunde vågen".

I en del, så slår folk varandra i huvudet med fina ord, retoriken är kung, och i en del andra hemfaller folk åt lite mindre fina ord, där känns det lite mer som att ha blivit slagen i huvudet med en kokosnöt.

Ibland så pekar folk med hela handen och säger "vi" när de menar "jag", det roar mig ganska mycket, fast, vad vet jag, kanske sitter det flera stycken och skriver ihop framför datorn.
Å andra sidan roar det mig inte lika mycket, när jag upptäcker att jag själv sitter och skriver "man kan tänka sig" när jag menar "jag kan tänka mig."

Hm. Nåväl, även solen har fläckar.

Mina favoriter är de som skriver med lust och glädje, och inte att förglömma humor, jag har märkt (till min egen stora förvåning) att jag verkar vara intresserad av precis vad som helst, skriver folk om stickning, på ett intressant sätt, nog sitter jag där och läser varje ord med intresse, även om jag inte har rört några stickor sedan jag var barn och fick hemslöjd-lärarinnan att nästan gråta blod över hur talanglös jag var.

Skriver folk om mat och motion, så nog sitter jag där, och det värsta är väl att jag lär mig något på kuppen, även om jag själv nog måste beskrivas som en njutningsmänniska i första hand, jag menar, ärligt talat, du ska veta, jag skulle aldrig drömma om att äta något som inte är gott, eller röra på mig om det inte gav mig glädje och lust....
Det enda jag saknar i min samling är just nu en öl-blogg, som skriver medryckande om hur gott öl är, och vilka stora tankar som blir till över ett bord med öl.

Så börjar jag fundera, på det här med livsfilosofi.
Man borde ha det, va?
Eller, *jag* borde ha det, menar jag.

De flesta verkar ha det, en vän brukar säga "det är inte mitt mål i livet" om olika saker, nu slår det mig, att jag aldrig frågat vad hans mål i livet egentligen är.

Så, vad är mitt mål i livet, kan man undra.
Eller, jag undrar det själv.

Jag har ingen aning.
Mer än att det ska ta tid att leva.
Det räcker kanske så.

torsdag 14 februari 2008

Alla dessa underbara kockar.

Tänk vad jag är förtjust i engelska kockar.

Gordon, Keith och Jamie.
Vilket gäng!

Först har vi Gordon, för hans mustiga språk och sätt att peka med hela handen när han talar om hur det ska vara.
Van svärare (hm?) som jag själv är, så känner jag att Gordon och jag skulle kunna slå oss ner över en Guinness och verkligen ha utbyte av varandra.
Jag kunde lära honom svenska svärord och i gengäld kunde han lära mig några nya på engelska.
Uj, vad trevligt vi skulle ha.

Keith, med vinflaskan och synnerligen hemtrevlig humor, hmm, fast, i ärlighetens namn har han aldrig lagat något som jag skulle kunna tänka mig att äta.
Det verkar som (eller också är det fel på min tv) som att det mesta han lagar ser ut som om det kokats i diskvatten till slut.
Men jag är säker på att det är underbart gott ändå.

Sedan har vi Jamie.
Det han gör blir görgott!
("Och hur vet du det?" muttrar den uppmärksamme läsaren.)
Därför att jag har själv, alldeles på egen hand och med egen slev lagat hans maträtter, och tro mig, det har blivit så gott att jag blivit vindögd av glädje.

Till och med Asta-katten som nästan grät av lycka (eller var det mängden vitlök som fick hennes ögon att tåras?) när hon åt tomat-såsen som jag förfärdigat efter Jamies recept.

Vem äter choklad med körsbär i?

En fråga.

VEM äter marmeladkulor, och choklad med körsbär i?


Det är en fråga, som faktist hemsöker mig just nu.

Du vet, Fazers marmeladkulor? Vem äter dem?

Vem, kastar sig över Aladdin-asken och kräver att få just den biten med där ett körsbär ligger och badar i chokladen?

Vem? Vem?

Jag grubblar mig galen.

Under mina alla år på den här planeten har jag aldrig sett någon äta det.

Men någon måste göra det, men vem?

Sankt Valentins dag.

Nu vet jag vad det är!
Varför jag inte känner mig speciellt intresserad av vare sig idén om Alla hjärtans dag, eller känt mig hågad att jaga ut efter gele-hjärtan eller rosor eller oljiga bildelar till min bättre hälft.

Jag tycker inte om att folk eller affärer talar om för mig vad jag ska göra.

Jag blir som i Springsteen's sång där han säger att om "folk sa sitt, så ställde jag mig upp" och så vidare.

Jag har absolut ingen lust att vara romantisk bara för att halva (?) jordens befolkning mangrant sällar sig till en affärs-idé.

Absolut inte.

Och, var är överrasknings-momentet i det hela?
När folk sitter och förväntar sig att bli uppmärksammade?

Jag vet inte, (eller, jo, det vet jag visst) jag tycker det är så mycket roligare att komma dragande med någon obskyr bil-sak när guben minst av allt anar det, speciellt en dag när han känner sig grå och trist och tråkig.

onsdag 13 februari 2008

Småspringa eller inte, det är frågan.

Vilket språk så tidigt på morgonen...
Jag börjar starkt misstänka att mina vänner också härstammar från pirater.


Det är nämligen som så att jag och Mian ska ut i ett spår, solen skiner ju, och "varför inte", och "ja, det gör vi".

Sedan råkade jag slänga ur mig "Tar du träningskläder?"
"Träningskläder?"
"Ja?"
"Varför då?"
"Ja, om man småspringer lite?"
"Här ska fan inte småspringas någonstans, vi ska njuta."
"Lite kan man småspringa..."
"Spring du, jag går."

Hm.
Nåväl. Jag får väl småspringa lite själv, kanske i förväg och sedan lite skälmskt glutta fram bakom en gran och säga "BU, jag är en ÄLG!"

Då lär hon småspringa lite i alla fall.

tisdag 12 februari 2008

Utvilad som få.

Känner mig ovanligt utvilad efter en slö och slapp dag.

Så utvilad att jag började intressera mig för utseendet på den här sidan.

Hagdahl är ett fint sällskap, jag läste igenom hans berättelse om kokkonsten i tiden, och därigenom blev jag så mätt att jag inte ens behövde äta något mellanmål.

Det var inte lite de hinkade i sig förr i tiden, 49 olika rätter kunde dukas fram till ett mål.

Jag har för mig, att en guide vid Vadstena slott en gång sa att "här emot väggen kan man tänka sig att herrarna gick ut och "lättade på trycket" emellan måltiderna.

Jag förstår att det behövdes med sådana skrovmål.

Annars så förflyter kvällen som planerat, inget har hörts om trilskande datorer, någonstans börjar jag undra om det kan vara så att min vän åkte hem och slängde datorn i komposten.
Hon muttrade något liknande när jag klev ur bilen i går kväll.



Jag minns det som det var igår...

Så där ja.

Ytterligare en sak som jag ska påminna mig själv om.

Att jag har en känsla av att jag har gjort något innebär inte att saken har blivit gjord.

Som till exempel nu.

Här svävar jag omkring i villfarelsen att jag kokade ris igår.
Så långt stämmer det. Jag kokade basmati-ris igår.

Sedan fortsätter känslan med att gratulera mig till att ha varit förutseende nog att koka tillräckligt med ris att ha idag, för att underlätta dagens lunch.

Här börjar känslan och vad som är sant att gå i sär....

Jag kokade inte alls tillräckligt med ris. Men, jag tror det fortfarande.

Känslan säger sedan, "hörru jag, då behöver jag bara slänga in en fisk i ugnen och koka grönsaker så är det klart, kanske någon creme fraiche-sås att röra till, jag har ju dill i frysen."

Jag nickar glatt och sitter kvar vid datorn och läser lite, nöjd med hur förutseende jag är, Hagdahl skulle varit stolt över mig, tänker jag medan jag spelar lite spel på datorn, för gott om tid har jag ju....

Sedan kommer ögonblicket när känslan och sanningen krockar tämligen omilt.
När jag kliver ut i köket och gluttar in i kylen på riset som inte finns där.
Känslan säger dock glatt "Men titta bakom citronerna, det är säkert där!"

Någonstans frågar logiken "varför skulle jag peta in riset bakom broccoli, citroner och tomatketchupen?"
Varvid känslan säger glatt "Nå, jag vet ju hur jag är, ibland så har jag tankarna på annat håll."
Varvid jag river ut citroner, broccoli, tomatketchup, currypasta och så vidare, för jag vet ju som sagt hur jag är.

Det finns inte ett ris-korn i kylen.
Jag kokade inte alls mer ris än jag behövde igår...
Jag minns det nu.
Hagdahl skulle inte varit ett dugg stolt över mig.

Mycket att göra....

Idag blir en lugn dag. Det är inte det sämsta.

I stora drag så ser riktlinjerna ut så här.

1. Gräma mig över att jag missade Gasolin'-dokumentären i söndags.
Allvarligt talat, vem fan kom på den briljanta idén att sända den fem över elva en söndags-kväll?
Aldrig hört talas om folk som går och lägger sig skapligt en söndag-kväll?
(Ja, inte jag då, men andra intresserade av denna högkulturella grupp...)
Var är reprisen? När går reprisen? Jag kräver en repris!

2. Efter lunch umgås jag med Hagdahl och hans "Kok-konsten som vetenskap och konst."
Idag tänkte jag mig att läsa om hare. Det ska visst vara något alldeles extra.

3. Efter så jobbiga företeelser som att gräma sig och läsa om hare så behöver jag givetvis en tupplur.
Om katterna vill.
Vill inte katterna så stannar jag uppe.

4. Någon gång där på eftermiddagen så är det dags att dra på sig det franska kynnet, fram med brie och pepparrots-ost och lite kex och kiwi.

5. Om min vän med sin strejkande dator ringer, tänker jag vänligt meddela att gårdags-kvällens övningar och prövningar med hennes dator var mer än tillräckligt roligt, dessutom så befinner jag mig inte i samma århundrande som henne ändå, eftersom jag har avtalat en tid med Alf Henriksson och Asken Yggdrasil.

6. Sedan tillbringar jag nog en halvtimme med att försöka komma undan min väns kidnappnings-försök för att ändå försöka tvinga ner mig i hennes bil.

7. Jag ger nog upp framemot sju, och blir transporterad ut till deras stuga, och nertryckt i den där förbaskade datorstolen som ger mig både nack-och ryggvärk.
Men som den solstråle jag är så begagnar jag mig glatt av detta ypperliga tillfälle att glänsa med mitt förråd av svordomar.

8. Framemot natten blir jag nog hemkörd. Om jag har tur.

En liten undran...

Det slog mig igår...
När jag var ute och småsprang i skogen (hm, gillar det ordet, det får det att låta som om jag var en kvinnlig Rönnerdahl som skuttade fram i skogen helt planlöst med en blomsterkrans i håret medan ekorren och måsarna välvilligt tittar på...)

Nu var det ju i och för sig inte riktigt så idylliskt.

Mer nig och kuta runt hästskit om ni ursäktar franskan.
Och, rätta mig om jag har fel. Men är inte hästar byggda för att ta sig fram lite överallt i terrängen? Varför rida på stigarna hela tiden? Varför inte vara våghalsig och rida bredvid stigarna? Så att kvinnliga Rönnerdahlare kan småspringa utan att behöva lägga in längdhopp också i träningen?
Hm?

söndag 10 februari 2008

Var tar de vägen?

... Så jag sitter här fortfarande...

Jag har (förhoppningsvis) skrivit det sista ordet i berättelsen om min vän, på den engelska bloggen, förhoppningsvis, så ordnar sig allt nu....

Kanske kan det tyckas otroligt att det ska gå så långt innan någon får hjälp, och den hjälp de behöver.

Jag vet att hon är inte ensam i det här, känslan av maktlöshet, och att behöva dels kämpa med en sjukdom och med myndigheter.

Hon är en mina äldsta vänner, vi har känt varandra sedan vi var små ogräs i en annan tid, i en annan stad.
Hon har vänner som stöttar henne, släkt och familj...
Men alla andra, som inte har det?
Var tar de vägen?
Orkar de?
Jag vet inte...
Men jag funderar.

Attacken mot "Killer hill."

Ni kanske tror att gårdagskvällen ägnades helt och enbart åt fröjdefulla laster som öl och skratt och viftande med tårna i takt med o-musiken?

Quite the contrary, my dear Watson.

Emellan ölen så dryftades attacken på "Killer hill".

Backen, som ska besegras på Hollys födelsedag.

Hon verkar mer och mer inne på idén att vi ska springa uppför den tre gånger,
även om hennes enträgna "Jag vill ha en glass när vi är klara" ger mig lite huvudbry...

Hur ska jag kunna härbergera en glass och bevara dess kyla ute i skogen?
Jag kanske kan gräva ner den i jorden och hoppas på det bästa.
Om den blir mjuk och rinnig, så är det väl bara att hoppas på att hon tycker om mjukglass.

Jag får fundera vidare.

Avkopplad.

... På ett mer allvarligt plan...
*lägger pannan i djupa veck och imitationen av en blodhund är slående.*

I det långa loppet, och egentligen, så spelar det ju ingen roll.

Men, det är skönt att bry sig om saker som inget betyder ibland.

Det är väl det som kallas avkoppling?

Om jag fick bestämma....

... Hade jag fått bestämma...
Så....
Skulle Luuk ha sagt, när han slet upp kuvertet (om han nu slet upp något kuvert, min uppmärksamhet var på andra håll emellanåt.) sagt,

"Och, nu, mina damer och herrar, så har vi för första gången i världshistorien ett historiskt resultat!
Ingen går vidare!"

Jag vet inte vad jag ska tro.

Jag har härmed två val.

1. Att inse att folket som röstade igår är lika musikaliska som monoliterna på Påskön.

2. Tro att folket som röstade igår har en vansinnigt ironisk humor och gör sitt bästa för att visa det.


Jag vet inte vad jag ska tro.

Men. En sak ska jag väl säga.

Det trodde jag aldrig om er.

lördag 9 februari 2008

När punkaren blir gammal....

Jag är gammal ("Ja, vi vet" frustar den otålige läsaren, "det var ett jääkla tjat om din höga ålder!") varvid jag återtar ordet och pompöst fortsätter efter en lång meningsfull harkling, "som sagt, jag är gammal. Inte bara är jag gammal, jag är också gammal punk/rockare/proggare.

Men vi har alla våra lik i garderoben... Inte sant?

Nu börjar melodifestivalen. Man kan då, om man har tur, återfinna denna gamla punk/rockare/proggare nere på en viss klubb.

Där kan man se andra människor som man normalt sett inte heller brukar tänka sig i schlager-sammanhang.
Alla har vi ett och samma mål.

När klockan slår 20.00 sitter vi som tända ljus framför tvn...

Vi skrattar hejdlöst åt artisten som ser ut som om hon klätt ut sig i gladpack och stanniol.

Vi sprätter på både fingrar och tår när något är synnerligen medryckande och gungar med.

Vi skäms gemensamt när någon artist försöker se själfull ut, och det mest ser ut som om de drabbats av småbarnskolik istället.

Vi undrar hur många som ska använda fläkt i år.

Vi inser att än en gång består juryn och det svenska folket av tondöva imbeciller.

Hittills har jag bara varit nöjd ett år.

Yep.
Du anar vilket, va?

Åh, vad jag önskar att: (del två, där både Twain och Wilde bland annat återuppstår...)

På det "mindre" planet, skulle jag hoppas på det här..

Att Lundell turnerar igen.



Att någon avlägsen släkting helt plötsligt donerar hela sin verksamhet, som naturligtvis innefattar kafé, pensionat och en vidunderlig utsikt över havet till mig.

Själv flyttar hon till Bahamas, ligger vid poolen och skriver långa vykort som oftast är generöst fläckade med Margeritas.

Som av en händelse så finns det också ett trevligt garage, där min gube kan ägna sig åt att reparera bilar och olja ner händerna så mycket han vill och orkar.



Samtidigt så skriver Jamie Oliver att han är trött på UK, och erbjuder sig att ta anställning som kock. Ett sånt erbjudande kan man ju inte neka till, så hela familjen Oliver bosätter sig raskt i ett av de utfällbara husen som finns på gården.



Inte nog med det, Kinky Friedman skriver att han tänkt över det här med att sluta att skriva crime novels, och tänker genast börja igen.



För att få inspiration så tar han in på mitt pensionat. Samtidigt, i en annan del av världen får min vän i S.F ett fett kontrakt på sina böcker, och för att fira det, så åker han och hans flickvän till.... (Yep, givetvis till vårt pensionat.)



Men.

Det är naturligtvis inte nog med det.



Mark Twain, Oscar Wilde och Dorothy Parker bestämmer sig för att återuppstå. (jag har ännu inte riktigt funderat ut hur det skulle gå till, men en sak vet jag, vi snackar inte Jurtjyrkogården här, utan trevligt återuppstående.)



De behöver givetvis semester för att fira detta och var kan man bättre ta igen sig efter en reinkarnation (fast, det kan ju inte vara en reinkarnation när de blir samma personer igen...hmmm.) än på vårt ställe.



Givetvis så märker de nyss nämnda tre, att världen verkar vara på väg åt helvete, de börjar genast att peppra alla världens tidningar med samhällskritiska artiklar och startar en helt ny opinion, som gör att alla världens diktatorer får förflytta sig till en liten atoll där de enbart kan ägna sig åt att slänga kokosnötter på varandra.



Genom nätterna kan man höra Burmas diktatorer skrika "Man, that hurt Bush! You're not playing fair!" Men... Det finns ingen där som lyssnar, så de får göra upp bäst de kan...

Åh, vad jag önskar: Del 1....

Det är ett fenomenalt instrument, hjärnan...

Så fort jag sätter mig här, och har i åtanke att t ex skriva om Alla hjärtans dag, så börjar jag fundera över saker som jag hoppas ska vara sanna istället...

Som att jag hoppas att karma finns, att alla som betett sig som ärkenöt får igen det, i nästkommande liv.
Och att alla som inte gjort det får ett bra liv i nästa.

Eller att alla kids som mår för jävla dåligt ska få det bra. Eller jag skulle nöja mig med att bara veta att de får det lite bättre.

Att en dag så är vi inte så segregerade i det här samhället, att vi umgås utöver ålder, färg och åsikter. Jag tror vi skulle både kunna lära oss massor, och ha förbannat mycket roligare.

Att alla som använder religion som vapen får fan för det.

Att alla som är sjuka, får vakna upp och må bättre.

(ja, jag vet, det går bra att se lite lagom cynisk ut här, och mumla "visst, allt det här lär ju hända." Det bryr jag mig inte om.)

Antagligen kommer det inte att hända.
Men.
Tänk om...

fredag 8 februari 2008

Hur var det nu igen? Den som lever får se?

Jodu...
Det blir ytterst sällan som jag tänkt mig, när jag sätter mig här för att skriva.

Hade tänkt att skriva om något helt annat, men började fundera på värdelöst vetande istället.

Till exempel, att konstant komma ihåg att vid Stonehenge, finns blå stenar, som alltid är varmare än de övriga.

Sen var jag givetvis tvungen att fräscha upp mina kunskaper om Stonehenge, vad de flesta verkar bli förvånade över är att det är så litet.

Själv vet jag ingenting om det, har aldrig varit ens i närheten...

Men från Stonehenge är ju inte hoppet så långt till Ales Stenar, och där ni, där har vi vad jag kallar en stor stensättning...
Helt magnifik...

Men... En sak som retar mig något oerhört, varje gång jag är på historiska platser, är när någon säger, eller en skylt säger att "här gjorde de si, eller så."

Det är mycket möjligt.
Men, vi vet inte helt säkert eller hur?
(Jag vet, ordklyveri på högsta nivå, men vi kan gissa, och tro, och nästan vara säkra, men vi vet inte. Och även om vi vet, så vet vi ändå inte riktigt hur det var.)

Dagens liv, kommer att bli lättare att veta för arkeologerna, så tokiga som vi är i att dokumentera oss och vår omgivning hela tiden. Det kommer att finnas videos, (högvilt på den arkeologiska marknaden, I'm sure, som kommer att beses med andäktiga ögon) dvds, bloggar och så vidare...

Vi kommer att bli betraktade som ett folk som dokumenterade oss själva hela tiden, utan någon särskiljning, allt vad vi tänkt, och tyckt, och gjort och trott, kommer att finnas kvar.

Jag vet... Tanken svindlar..
Jag menar, jag kan ju läsa mina gamla dagböcker här i min paulun och nästan dåna av förlägenhet över alla dumheter jag lyckats klämma ur mig.
Eller förvånas över hur glatt jag klampat i klaveret, eller bara i största allmänhet visat på ett synnerligen dåligt omdöme.
Visst, det finns ljusglimtar i eländet, emellanåt kan jag läsa och tänka "Det var som fan!", men däremellan så känns det ibland som om jag medverkat (och fortfarande ibland) medverkar i en slapstick.

Så det ska alltså kanska folk i framtiden se? Hmm..
Jag tror jag ska gå och bränna lite dagböcker.

torsdag 7 februari 2008

Vi tar't på engelska idag, kids.

Okay, lads and ladettes, som jag brukar skriva på den engelska varianten av min blog.

Dagens stycke, är för övrigt härbärgerat på den engelska sidan, en liten berättelse om hur spännande livet kan bli för någon, när denna någon försöker få någon rätsida på sina kontakter med F-kassan, A-kassan och sjukvården....

Del två, kommer snart. Jag ska bara uppdatera mig på hur det gått.

onsdag 6 februari 2008

Då jäklar....

Hrm... Jodå, det började ju riktigt samlat och koncentrerat här...

Jag saxade det här direkt ur: http://lokesson.se/blogg/
"Om vi börjar med Maslows behovstrappa så har vi kroppsliga behov(1) i grunden och därefter följer trygghet(2), tillgivenhet/gemenskap(3), uppskattning(4) och slutligen självförverkligande(5)."

Det här har jag sedan funderat över i ett par dagar (jomenvisst, somliga har gott om tid...) och sedan satte jag mig ner, för att skriva vad jag tänkt.

Sedan började jag kolla in trappan noggrannare, och började (givetvis) fundera på "Den nakna apan" av Desmond Morris...

Efter det var inte steget långt till att läsa lite artiklar han skrivit, och helt plötsligt funderade jag istället på varför vi människor gör tvärtemot vad vi vet är bra för oss.

Jag menar, kom igen nu, vad vi alla vill ha, och vara, och bli, är väl till syvende och sist lyckliga?
Eller lycklig och lycklig... Hmm...
Du vet, den där känslan av välbefinnande som sprider sig i kroppen, den vill vi väl ha?
Eller känslan av att veta att vi gjort rätt, eller gjort någon annan glad?
Det känns rätt bra, eller hur?
Eller om vi ätit "bra", kanske till och med varit ute och rört på våra lurviga ben?
Eller, om vi stängt av tv'n och ägnat oss åt våra bättre hälfter och vänner?
Eller helt enkelt bara gett fan i alla "måsten" och krav, och istället gjort något vi mår bra av?
Det känns ju gott, eller hur?

Så, varför gör vi inte det oftare?

Istället så rusar vi på, som hamstrar i ett ekorrhjul, slänger ner lite halvfabrikat i affären,fullt med tillsatser, tuggar i oss det medan vi funderar på hur jävligt det var på jobbet, suckar när gamla moster från Korpilombolo råkar ringa mitt i Let's Dance, jobbar som illrar, slänger in en lotto-rad i tips-affären och tänker flyktigt att "den dan jag blir miljonär, då jäklar..."

Då jäklar, vaddå, kan man tänka.
Ska man då helt plötsligt börja ett helt annat liv?
Och hur skulle det se ut?
Skulle man helt plötsligt börja ta sig den tid som aldrig tycks finnas?
Eller skulle man leva som förut, men med mer saker omkring sig.
En plasma-tv kanske?
Skulle man då orka att bry sig mer?
Eller inte?
Vill vi det?
Orkar vi det?

Hmm, jag vet inte.. Men den dagen när vi vinner på lotto kommer ju sällan.
Under tiden, så har vi inte tid.
Vi har inte tid att stå vid spisen och laga mat, eller att umgås, eller att göra ingenting.
Vi har tid under semestern.
Och efter semestern så rakar skilsmässorna i höjden.
Hade vi för mycket tid då?
För stora förväntningar?
Har vi glömt hur man gör ingenting?

Jag vet inte... Men, jag vet en sak. Jag har inte tid att sitta här längre.

tisdag 5 februari 2008

Jag och Herr Metall....

Lyssna på det här då...

Jag tänkte att jag skulle prata med försäkringskassan igår, sagt och gjort, jag tog telefonen och ringde numret som stod i telefon-katalogen.

En metallisk herr-röst svarade och gav mig piggt några alternativ att välja emellan...

Ni som känner mig vet hur svårt jag har att välja, jag är som Gösta Ekman i sketchen om Aftonbladet eller Expressen, men till slut bestämde jag mig och tryckte en siffra.

Samma metallröst gav mig nu generöst ännu fler val.
Jag kliade mig i huvudet och bestämde mig.

Nu blev jag anmodad att trycka in mitt personnummer, avsluta med fyrkant så kommer det att gå snabbare, sa samme karl.

Sagt och gjort "knappa, knappa, knappa etc"

"Tyvärr kunde vi inte uppfattta personnumret, försök igen eller vänta kvar sa rösten.
"knapp, knapp, knapp etc..."

Tystnad för en sekund, sedan gav mig rösten ytterligare några val här i livet.
"Knapp."

(Här började jag se ett slut på knapptryckningarna och lutade mig bekvämt tillbaka, men nej då...)

Den pigga rösten återkom och undrade om jag inte ville trycka på ytterligare en knapp.
Egentligen ville jag inte det, men gjorde så ändå.

"Vi är överbelastade!" trumpetade Herr Metall "Försök att ringa senare."

Och sedan blev jag nerkopplad.

måndag 4 februari 2008

Jag vill inte bli gullegullad.

Att bli en tjurig motvalls tant går förträffligt.

Det känns som om jag är precis emot allt.
(Yep, punkåldern revival, here we come again...)

Jag vill inte veta allt om journalistens upplevelser när de ska intervjua en känd människa.
Jag bryr mig inte om de känt sig så upplivade att de hjulat in till intervjun.
Vad de åt till frukost.
Om en knapp sprätte iväg.
Eller om en klack gick av.

Jag vet, det låter illa, men jag är helt ointresserad av journalistens själsliv, matvanor och klädvanor. Jag kan inte rå för det.
När jag läser ett reportage förväntar jag mig att få läsa något nytt om intervju-offret.
Jag förväntar mig att journalisten ägnar sig åt, jag vet inte, men kanske bakgrundsinformation om personen?
Att de ställer frågor till personen?
Att de skriver en artikel som är en njutning, och inte ger mej en känsla av att de hoppat upp i knät på mig och försöker att schamponera mina öron och klia mig under hakan.
Jag vill inte känna mig som journalistens långt försvunna favorit-tant som äntligen kommit tillrätta.
Jag vill inte bli gullegullad med, eller få fakta framlagda med ett joller.

Jag vet. Det är trevligt.
Men det kan vara lite trevligt med att bli behandlad som en vuxen människa också.

söndag 3 februari 2008

"Man har väl sett hur Manolito gör..."

Förbannade snö.
Igår så kunde man sjunga "Vårvindar friska leka och viska" för att fem minuter senare ta "Se det snöar, se det snöar."

Vi var ute på jakt efter fem gröna glashästar som hade tänt en längtan inom mig att äga just dem.
Varför har jag ingen aning om, jag tycker inte speciellt om hästar, eller rättare sagt, jag tycker ingenting om hästar normalt sett.

Mina kontakter med hästar har varit den man har i påläggs-disken, förutom den minnesvärda tiden när jag var 11 år och skulle lära mig rida.
Vid den tiden tillbringade jag varje sommar ute på landet, där min far växte upp, byborna kallade sig själva "de laglösa" och det var en fin stämning av Vilda västern blandat med Bullerbyn.

I alla fall, en "tant" (hon var kanske 26,27, så givetvis var hon tant i mina ögon) hade en häst nere vid sjön, och hon fick naturligtvis syn på mig där jag spankulerade omkring med solsken i blick och tänkte väl att hon skulle göra en god gärning för det lilla barnet.

Sagt och gjort, sadel fanns ingen, däremot tömmar, äntringen av hästen fick lösas genom att jag klev up på en folka-bubbla och därifrån sedan hoppskuttade rakt ner på den arma hästen.

Vig som en orangutang var det ju inga problem för mig, sedan leddes hästen med medföljande kolli ner till ängen.

Därefter leddes vi runt på denna äng, jag övertalades att släppa hästens hals och begagna mig av tömmarna.

Det var mycket roligt, om jag drog i vänster svängde hästen åt vänster, drog jag åt höger så svängde hästen åt höger, och gjorde jag ingenting så gick det rakt fram.

Lätt som en plätt, tänkte jag, och det var ju inte för intet som jag sett cowbojsar-filmer, så efter ett tag gjorde jag som jag sett Manolito göra, jag försökte att mana på hästen med hälarna.

Ackompanjerad av "tantens" vilda ylanden så for jag och hästen fram över ängen, jag återigen omfamnande hästens hals medan jag höll mig i för allt vad jag var värd.
Runt, runt gick det, och när jag varvade tanten för tredje eller fjärde gången så skrek jag "ptrooo" som jag sett Manolito göra.

Hästen hade uppenbarligen inte sett Manolito.

Vi yrde fram över prärien (förlåt, ängen menar jag) i ett halvår kändes det som, men det kan inte ha varit så länge, eller hur?

Till slut stannade hästen och betade, jag lutade mig graciöst åt ena hållet och gled ner i gräset och bestämde mig för att jag skulle aldrig mer gå i närheten av en häst.

Det löftet har jag hållt.
Lätt.

fredag 1 februari 2008

Nej, det blev inte riktigt bra.

Nej, det blev inte riktigt bra...
Jag lyssnade just på "Stormy weather" här hemma, bra låt, men den är inte så stormig som det är här ute.

Tankarna på vindpinade heder och storm som jag har i huvudet, får mig ju att tänka på U2 istället, men just nu är det stiltje i mitt huvud. (ja, det ska ju vara det också nånstans, och är det inte ute så...)

Jag återkommer om jag kommer på något bättre.
Hm.

Vi tar helg nu, va?

Jahapp kids... Vi tar helg nu, va?
Jag tänkte lägga upp Moneybrother's "Stormy weather" eftersom det blåser något helt sanslöst, men latmasken slog till med stor kraft, så jag nöjer mej med att nynna den bakom tangentbordet.

För de, som inte finner det vara nog, kolla youtube, den finns där.
Hoppas jag.

Jag ber om ursäkt, jag drabbades visst av ett PR-syndrom.

.... och när vi ändå är inne på kärlek...

Jag har mina husgudar.

(Och här kan vi iaktta en intressant aspekt i Ulvstrumpas synsätt, när hon nu kommer att hävda att:)

Inget hem är komplett utan några böcker av Fritiof Nilsson Piraten.

(Jo, jag är samma människa som nyss sa att alla skulle få tycka och tänka och gilla och ogilla precis vad de vill. Men detta, gott folk, handlar om trivselfaktor.)

Ert hem kommer att upplysas av en varm låga (Det lät konstigt, låter mer som jag var någon tarot-siande spåkvinna än en Ulvstrumpa i strumplådan... Vi tar om det igen.)

*harklar sig*

Som sagt, ert hem... Ert hem... Ert hem kommer att... Ert hem kommer att stråla av trivsel
(Jag vet... Inte ett dugg bättre... Nu låter jag som en Ajax-annons istället. Vi tar om det igen.)

Jo, ert hem kräva dessa böcker. (Förlåt. Albert Engström-syndromet slog till. Vi tar om det igen.)

Ert hem! Själva skådeplatsen där ni gonar er i trivsel, skulle definitivt bli ännu trivsammare med ett gäng Piraten-böcker. Alla dessa stunder, när ni läser hans berättelser (min favorit är den om han som flyttar en stenmur genom huset.. Underbar..) och skrattar läppen av er, för att sedan kastas in en vild längtan efter att också ni en dag ska liggga vid Haväng och vänta på en vallmo att ska slå ut. Och. Ni kan läsa dem om och om igen. En gång är aldrig nog.

(*slår sig för pannan* Herregud, hur jag än gör låter jag som en dålig reklam-försäljare, vad är detta, PR-syndromet eller vad?)

Jag ger upp.

Bara skaffa böckerna.

De är så jäkla bra.

Men det var ett d---la tjat!

Men då!!!!
(Jag vet... Jag vet.. Jag ska inte läsa överhuvudtaget om morgnarna. Jag ska hålla mig till att på min höjd se på barnkanalen.)

Men, hur, och varför, och när, och hur känns det?
(det är okay att se ut som ett frågetecken här, ja.)

Jag menar, det var ett djävla tjat om kultur. (Jag vet, och här också...)
Bäst tycker jag om dem som travar in och säger att en del kultur är "dålig" och borde "inte uppmärksammas".

Ja!!! Hurra! Låt någon annan bestämma vad vi ska tycka och tänka och se!
Låt oss låta någon annan med dokumenterat "god" smak tala om vad som är bra, och låt oss sen dansa ringdans genom kultursalongerna och strö konfetti över de som "gillas" medan de andra får stå och se på!

Jag menar, kom igen nu... Vi får inte glömma, att de som hävdar att de vet, de är fortfarande bara människor. Deras smak, är just deras smak.
Jag vägrar att dela in kultur i olika mönster eller titta mig ängsligt över axeln när jag läser ett fint gammalt exemplar av Mad.

Det är nästan så, att jag skulle vilja säga att de bär ansvaret för att en del människor tror att kultur är något tungt och jobbigt.
Att de bär skulden för att folk faktist tror att det är jobbigt att läsa en bok.
Eller att folk tror att de måste veta något om objekten innan de snavar in på en museum.
Eller att de tror att opera säkert är fint bara för att någon kan yla långt och länge.
(det är det inte, jag kan yla långt och länge om nån drar mej i håret jag med, men inte står folk i kö för att höra mig.)

Jag vet att jag ofta tjatar om de Montaigne och andra favoriter, men det beror inte på att de är "fina", utan helt enkelt för att de faktist har något att säga mig.
Du vet, där sitter man och läser i allsköns ro, och plötsligt så stiger människan de Montaigne ur boksidorna, rakt från 15oo-talet och snackar direkt med dig. Hur häftigt som helst.
Han var en märklig man, och fruktansvärt rolig mellan varven. Såna män ska hyllas.

Men! Jag är också fullt medveten om att nån annan kan läsa samma böcker och ha samma glädje av det som de skulle ha av ett lass melass. (Ja, vi tänker oss att det inte är nån hästmänniska då.)
Det innebär inte att de har dålig smak, eller att jag har det.
Kultur ska vara nöjsamt, det ska irritera, roa och förarga, talar det direkt till dig och du blir varm i hjärtat, så är det bra för dig, no matter om det råkar vara Let's Dance eller Dave Allen (varför sänder ingen Dave Allen längre? Varför, varför, varför?) eller lyssnar på The Clash eller Livet i Finnskogarna....

Ja, jag skulle till och med kunna sträcka mig så långt som att säga att kultur är kärlek.

Det borde väl lära mig en läxa...

Idag blir det banne mig inget springande i skogen.
Efter gårdagens (yep, jag kunde givetvis inte vänta tills halkan gått över) eskapader som bland annat innefattade kärvänliga omfamningar med granar så har jag lärt mig läxan.

Skogen borde vara försedd med varnings-skyltar, som säger "Är du så dum att du ska springa på hala stigar, så skyll dig själv."

Jag ska nog gå ut och skriva en sån och sätta upp nånstans i skogen.

För även om jag lärt mig läxan för närvarande, så vet jag ju också att korttids-minnet är synnerligen (ja, just det) kort.