torsdag 31 januari 2008

Det känns, men hur känns det?

Lägesrapport...
Igår, när Marie och jag kom ut från biblioteket sa hon
"Hörrudu, Shirouz, (ok, hon sa mitt riktiga namn, men det är ju inte intressant i det här sammanhanget.) tror du att folk ser oss som medelålders?"

Jag satte mig bekvämt tillrätta i bilen och sa
"Japp, definitivt."
"Men, vill du det? Jag känner mig inte medelålders? Vad vill du bli kallad då? Tjej eller vad?"
"Hmm.. Naeh.. Jag vill inte bli kallad tjej. Har jag äntligen blivit medelålders så vill jag nog fan bli kallad tant."
"Tant!?"
"Ja, eller något, tjej var jag när jag var ung och yster, hmm, kvinna kanske? Men det låter så pretentiöst, jag vet inte faktist."
"Kanske man kan kallas dam?"
"Hemskt... Jag har inte blivit så här gammal för att bli kallad dam, det luktar rävpäls om det ordet."
"Men känner du dig medelålders?"
"Jag vet inte, jag har ingen aning om hur det ska kännas..."

Tystnad i bilen medan vi funderade på hur medelåldern borde kännas.

"Men tänk," sa Marie, "nu när vi kliver in på ICA, och möter min son, han är ju fortfarande 8 år i mina ögon, tänker han då "Där kommer min gamla mamma med sin kompis" eller vad?
"Jo, det är ju ganska fantastiskt att 8åringen har skaffat jobb, kan man tycka." sa jag som aldrig försitter ett tillfälle att spela dum.

"Du vet vad jag menar." sa Marie och blängde ogillande på ett ganska medelålders vis om jag får säga det själv.
"Jo, jag vet väl det..."

Vad vi inte vet däremot fortfarande, är hur ska medelåldern kännas.
Vi funderar fortfarande.

onsdag 30 januari 2008

Jag vet... Jag vet...

....Jag vet...
Det kan inte bli så illa att han vandrar bort sig i fjällen och blir adopterad av en ren.

Å andra sidan känner jag min far.
Vi är mycket lika varandra.

Yep, det kan jag säga med min ålders visdom, att alla drag som han har (och hade) som fick mig att bli vansinnig när jag var yngre, de börjar visa sig hos mig med...

Han pratar med vemsomhelst, en snabb tripp till affären innebär alltid pratstunder vid frysdisken och i kassakön. När jag var ung skämdes jag järnet för det.
Nu...
En bra dag, vem pratar glatt med pensionären bredvid sig medan hon hänger halvvägs ner i frysdisken för att få tag på den färskaste fisken?

Han pratar för sig själv. Jämt. Mycket irriterande när jag var ung att höra samtalen, eller monologerna menar jag...
Nu...
Vem hörde sig själv fråga blommorna imorse "jag undrar om jag inte ska tömma kattlådan nu, eller ska jag vänta tills jag kommer hem igen?"
(För intresserade människor kan jag meddela att jag tömde lådan direkt, eftersom Asta-katten framförde en intrikat dans med nästan korslagda ben framför mig, där hon visade att lådan skulle tömmas direkt med pinsam klarhet...) Nu var den inte "dan" i ordets rätta bemärkelse, men det lilla livet kan inte gå på lådan om nån annan varit där innan. Vilket Diesel givetvis hade varit.

Då. Han kunde knalla omkring i en "No-smoking-t-shirt" på det glada 70talet, glatt rökande, bara för att "se folks reaktioner". Outhärdligt dumt, tyckte jag.
Nu...
Vem knallar omkring med en text om Bush på bröstet, och spanar in folks reaktioner medan de först läser vad de *tror* att det står, innan innebörden går upp för dem...

Jag vet... Suck...
Man vill inte bli som sina föräldrar. Lika fan blir man det ändå...
På ett eller annat sätt...

Min vilde far får färdtjänst. Gudarna bävar. Och jag med...

Faderskapet ska få färdtjänst.
Glad som en spelman (ja, väldigt passande eftersom han är en sådan.) ringde han mig och sa att "jo menvisst, nästa vecka får jag åka hur mycket jag vill!"

Lika glad var jag, och sa "Men du, du får ju åka vart du vill, till Lappland till och med!" och så garvade jag.

Det blev helt tyst i luren.

Åh nej, tänkte jag... Saken är den, att när min far reser händer det alltid något. Det verkar som en regel utan undantag att han kommer bort sig. Allt efter hans princip "Är man ute och ser sig omkring, så måste man ju se sig omkring ordentligt."

T ex, han kliver av Ålands-båten i Mariehamn, eftersom "jag var den enda som var nykter och kunde kliva av på morgonen" beger sig raskt uppåt stan, har väldigt trevligt om jag förstått saken rätt, och återvänder lagom för att kunna vinka farväl till båten.

På något sätt trixar han sej sedan ombord på en annan båt, hamnar i Stockholm, på centralen, en lördag-kväll vid halvelva-tiden och ringer sedan sin dotter, som vrålar rakt ut, eftersom det inte verkar som något drömläge att ha sin far 65+ på stationen i Stockholm en lördagkväll.

Fadern säger att "det går inga tåg hem, jag vet inte vad" och sen bryts samtalet.
Det här var på den tiden när inga mobiler fanns.... Som en äggsjuk höna vandrade jag fram i lyan, brist på fantasi har jag aldrig haft, så du kan ju tänka dig vilka bilder jag målade upp....

En timme senare ringer det igen, och den ystre fadern lägger ut texten om hur mycket folk det är på station en vanlig lördag-kväll, till och med folk som uppträder och sjunger, just detta faktum verkar glädja honom oerhört, och mina "Men vad ska vi GÖRA?" klingar ohörda ett bra tag. Till slut ylar jag som en megafon "Du borde inte vara där mitt i natten, vad ska vi göra?" varvid han säger "Åh, det... Det har ordnat..." och så bryts samtalet igen.

Sedan var det tyst.
Knäpptyst...

Nästa morgon ringde jag hem till honom, inget svar, framåt fyra på eftermiddagen så svarade han äntligen och fick glädjen att höra mig säga, lugnt och verserat som vanligt "Var fan har du varit!? Fattar du inte att folk blir oroliga!?"
"Men jag sa ju att det ordnat sig?"
"Visst, men inte hur! Du kunde ju blivit slagen i huvudet av något trevligt ungdomsgäng medan du sov på station! Rånad och blåslagen!"
"Men jag sov ju inte på station..."
"Nähä! Var sov du då, på hotell?" (något lugnad vid den tanken blev jag...)
"Njae, jag träffade en trevlig karl som jag började prata med, han bodde på Kungsholmen, jag fick sova där!"
"Men är du helt från vettet!? Går du hem till vilt främmande människor!? Du kunde blivit rånad och blåslagen!"
"Njae, han var kriminalkommisarie, jag såg hans leg, så jag tyckte inte det verkade vara någon överhängande fara.."
"Jag är stum! Bara så du vet det, pappa."
"För att vara stum så pratar du ganska mycket, vi hade jättetrevligt, åt ostar och drack något spanskt vin, om jag inte missminner mig. Jättetrevligt."
"...."
"Och sen följde han mig till tåget på dagen, jag åkte första klass hem, kostade bara en 50-lapp!! Har jag aldrig gjort förut. Konduktören var jättetrevlig med. Trevligt var det, ja...."
"Och under hela tiden, igår natt, när du satt och snaskade ost och sörplade vin, så kom inte ens tanken på att ringa till din dotter, och tala om var du var!?"
"Men jag sa ju att det ordnade sig. Hörde du inte det?"
"Herregud..."
"Jättetrevligt var ordet.. Tror jag åker snart igen. Eller till Cypern, han, kommissarien har varit där, han sa att det var väldigt skojigt där, kanske jag skulle åka dit istället?"

Med ett ganska stelt leende sa jag "Visst, Cypern låter bra. Jag packar omgående. Åker du själv så kan jag ge mej fan på att du hamnar i Egypten istället. Det går visst båtar dit."

Men jag fick inte sista ordet.
Glatt utbrast han "Båtar till Egypten? Åh, jag älskar båtar!"

tisdag 29 januari 2008

För lite sjöar. För lite pirater.

... att jag svär som en gammal sjöbjörn har ni antagligen redan räknat ut...

Nåväl, det ligger i blodet, jag kommer från ett vilt sjörövar-släkte, där minst varje mening innehöll fyra, men aldrig färre än tre kraftuttryck...

Eller näh... Det gör jag ju inte.

Även om det skulle varit förbaskat intressant att härröra från Mack the Knife eller John Silver. Om de nu har funnits. Men varför inte.

Men, tyvärr.
Släkttavlan kan inte uppvisa en enda pirat hur mycket man än skakar den.
Så är det att bo i inlandet.
För lite sjöar.
För lite pirater.

...när man är så atletisk som jag...

Hurra!!
Guben har skaffat ytterligare ett "renoveringsobjekt" som han kallar det.
Han såg lite generad ut, och sa ngt om att egentligen behövde han det ju inte, och egentligen har han inte tid, och så vidare.

Jag såg glad ut som en katt i en mössfabrik och sa
"Nåväl, jag bryr mig inte, för varje renoveringsobjekt du köper så blir det svårare för dig att hävda att jag har för många gympa-skor."

"Sant.." sa han och nickade.

(Jag vet, jag kan ju inte hävda att jag renoverar skorna, men tro mig, är man så atletisk (host) som jag är, så krävs det 8 par skor.)

(och jag kan höra de andlösa läsarna väsa "8 par!? Det behöver man inte!"
så jag väser tillbaks "Johodå! Det gör man visst!")

Låt mig förklara...
Först behöver man ett par walking-skor.
Sedan behöver man ett par spring-skor.
Efter det, ytterligare ett par spring-skor som man använder när det är lerigt och allmänt jäkligt i skogen.
Det fjärde paret behöver man när ska ut på stan.
Det femte är bara till för att se snygga ut, de bärs när man ska ut och se cool ut på kvällarna.
Och du ser aldrig så cool ut som när du bär svarta Converse....
Det sjätte paret, använder du när du ska ner på stan, men det regnar. Slitochsläng-skorna som jag kallar dem.
Det sjunde paret är också ett par som används ljusa sommarkvällar, ett par vintage Adidas-skor.
Det åttonde paret är likadant som det fjärde paret, behövs för den dagen när det fjärde paret lämnar in.


Oh!
Jag glömde det nionde paret...
Soptunne-tvättstuge-skorna. När de används, ja, det kan ni säkert räkna ut med örsnibbarna.

... och låt mig klargöra, innan nån annan gör det...

"Ja. Jag vet att jag bara har två fötter."

och

"Ja. Jag vet att jag inte kan gå mer än i ett par skor i taget."

och

"Nej, jag är normalt sett inte materialistisk. Jag behöver varken guld eller gröna skogar, volvo, villa eller vovve eller modekläder eller en liten chic Ming-vas."

Men.

När det kommer till gympa-skor har jag inget försvar.

Jag faller handlöst i farstun.

Så är det bara.

Jag är den "breda massan".

Det är nog fruktansvärt hälsosamt att läsa tidningen på morgonen.
Alltid hittar jag något som får mig att indignerat fnysa, och ni vet, jag har dåligt morgonhumör redan från start, så det här är bara som grädde på moset för mig.

Den här morgonen var det någon pigg människa som hade en klar bild av att kvalitet kan vara svårt att enas om vad det är "yep"mumlade jag, men att omdöme var inte så svårt att bedöma om andra hade..
"Låter ju lovande" muttrade jag.
Sedan dömde hon raskt ut kultur som inte var för de breda massorna, Stephen King var däremot värdelös (ja, jag vet, jag vet fan inte hur hon fick ihop det) och tyckte att konst som inte attraherade de stora massorna var lika bra att lägga ner.

Vilket, om jag förstår det rätt, (eftersom jag just idag känner mig som en bred massa) skulle innebära att om vi går efter min konstsmak ("jo, han, Dali var cool, Picasso i blå perioden,fotografier av speciella rock-situationer, t ex när Paul Simonom smashar sin gitarr, är coola, och jag är vansinnigt förtjust i tavlor med nallar som spatserar omkring) skulle innebära att resten av den breda massan också skulle vara tvungen att stå ut med mina favorit-tavlor som just nu består av:

1. En synnerligen detaljerad studie av en isbjörn som ligger och sover under en stjärnbeströdd himmel med armen om en liten nalle.

2. En annan studie av en björn som ligger i en hängmatta (nattmotiv där med, jajemen.) och nedanför kan vi se en korp (en del hävdar att det är en kråka, men jag vet nog att det är en korp, jag.) som sitter och tittar.
Förresten, ganska märkligt, men just de här två har aldrig varit min "gubes" favoriter, för ulligt och gulligt misstänker jag.

Dessa två tavlor kompletterar väldigt fint den tredje jag har i rummet, en komplett (mar)dröms-studie av Miró eller Chagall som innehåller både kentaurer, en höna och massor med människor som virvlar omkring i obestämda mönster. Varje morgon när jag vaknar och haft en mardröm kan jag titta på den tavlan och tänka "nåväl, så jävlig som den där tavlan var den inte.."
Nävars... Jag tycker faktist om den. Mycket.

Men, jag håller på att åka iväg från ämnet.
Vad jag är ute efter är att jag tycker att varje människa ska ha rätt att kunna få det utbud av kultur de vill ha.

Vill de ha taggtrådsförsedda tavlor med stora färgklickar på, så ska de få det!
Vill de läsa de Montaigne till frukost varje morgon i ett år, så ska de få det med, sak samma om folk inte kommer ihåg min favoritrucklare från 1500-talet!
Vill de gå på teater som består av folk som vaggar omkring i pingvin-utstyrsel och äter potatismos, ge dem det!

För... Tänk på alternativet...
Att alla har samma saker, samma åsikter och samma kultur.
Om ni säger "Ja, vilken strålande idé om alla tyckte och tänkte lika!" så går det bra att höra av sig till mig, och jag lovar att kopiera mina tavlor så att ni också kan få njuta av dessa pärlor till tavlor.
Dock. Rama in dem får ni göra själva.

måndag 28 januari 2008

Vad var det som hände, egentligen?

Jag vet inte, kanske dags att lägga ner nu, och växa åt något håll.
Växa upp är det inte tal om, nackdelen med det uttrycket är att det oftast används när någon perukstock tycker att man borde göra som de eller tänka som de.

Det har varit hetsiga debatter på sistone, på bloggarna, om sjukskrivna, hetsjakter och så vidare.
Det är som alltid. Två läger och floden som verkar rinna mellan dem är alldeles för vid för att det ens ska gå att läggga ut en spång mellan dem...

Ena sidan skriker efter "hårdare tag!" och "skärp er och masa er ur sängarna, så sjuka kan inte svenskarna vara!" och så vidare.
Den andra sidan, förträdelsevis, med folk som faktist oturligt nog är så sjuka, eller hamnat så pass i kläm, frågar efter ett mer humant sätt från myndigheter och läkare.

Den tredje sidan, GD från FK, känner sig som om han i sin tur, och hans stab är utsatt för hetsjakt.

Jag tänker att det kanske är nyttigt, för GD, att känna på hur det är att vara i den positionen också.

Jag tänker också, och ja, kalla mig gärna jävligt naiv och blåögd, att flertalet av de, som drabbas av sjukdom, faktist inget hellre vill än att komma tillbaks till ett liv där arbetet kan ingå som en naturlig del.

Att vara sjuk är ingen hobby-verksamhet. Inte nog med sjukdomen i sig, det isolerar folk från sociala självklarheter som t ex tio-fikat på jobbet, irritationen över att Lasse ätit vitlök (igen!") eller att stå utomhus för en cigg medan man diskuterar arbetsledningens senaste klantskalleri.
Medan arbetsledningen kanske måhända sitter och frustar av irritation över medarbetarnas brist på arbetsglädje.

Säga vad man vill, man går miste om det.

Man går också miste om känslan av att gå hem på fredagskvällen, och "ta helg".
Nu är det inte som så, att varje dag känns som helg för den som inte kan arbeta.
Istället känns varje dag likadan som den andra. Eller tredje. Eller fjärde. Osv..


Jag tror inte, att folk i gemen är ute efter att fuska till sig bidrag, eller att det är lathet som gör att vi har stora ohälso-siffror.
Jag tror att folk faktist mår så dåligt, som siffrorna visar.

Varför har jag ingen aning om, jag menar, det skulle ju bli så bra, eller hur?
I och med industrialismen, när maskinerna skulle utföra arbetet istället för människor,
skulle vi inte då få mer fritid?

Och när datorerna kom... De skulle också hjälpa till att axla arbetsbördan, om jag inte missminner mig...
Vi skulle få mer tid. För oss själva. För varandra. För att göra det vi verkligen ville göra.

Nu det blev det ju inte riktigt så...
Det är nästan, men bara nästan, så jag är rädd för vad nästa tidsbesparande uppfinning ska föra med sig för mänskligheten...






Det *är* orättvist!

För övrigt...
Det synes mig som fruktansvärt orättvist att jag måste hålla på och fila och polera mina fötter som om jag vore en amatör-snickare med för mycket fritid, medan min "gube" envisas med att sprätta omkring med babymjuka fötter, fötter som inte verkar göra något annat än att springa omkring på sandstränder dagarna i ända.

Vad jag vet har han aldrig någonsin varit i närheten av en fotfil.

För att inte tala om det faktum, att ju äldre jag blir, vi räknar nu på 44e året, så verkar avståndet ner till fossingarna bara bli längre och längre.
Jag vet inte om det är benen som blivit längre (jag vet, jag är en obotlig optimist) eller jag som blivit kortare i armarna.

Framtiden verkar skrämmande, fortgår det såhär så kommer jag väl snart att bara vara kapabel till att vispa lite fruktlöst med fotfilen i närheten av knäna.

Medan guben fortsätter att studsa fram på sina bomullsfötter.
Livet är orättvist.

Tack, hemskt mycket tack.

Jag är så glad att lagen om alltings jävlighet aldrig slår fel.

"Huh?" kanske du säger.. Och jag svarar
"Troligen skrev jag världens bästa första inlägg på svenska jag någonsin gjort i hela mitt liv. Eller stryk "kanske", jag har aldrig i mitt liv skrivit blog på svenska förr.


"Det här är ju inte alls så svårt som jag trodde," tänkte jag och gav mig själv en mental klapp på axeln och reste mig för att ta hand om katternas sandlåda.

Väl tillbaks här, så hade datorn gått i baklås.
Tack Murphy's lag, jag är så glad att någonting går att lita på fortfarande.