torsdag 4 december 2008

Ylande som en varg.

Allsång:
"Allting är vitt, vitt, vitt, aaaaallt, aaaallt!" (hm, är det Povel?) Japp, det är snö ute!

Men, raskt tillbaka tillbaka till gårdagens dramatik.

Jag har ju varit misstänksamt förtegen om mitt julstök. Till stor del beror det på detta förbanskade fönster.
Det är den typ av fönster som kan ge en mardrömmar bara av att fundera på att putsa det. Det är den slags typ av fönster som någon illvillig konstruktör, arkitekt eller vad det nu är för illbatting har satt dit för att de inte tänkte ett dugg på att "Oj, någon gång behöver sådana fönster putsas."
Det fönstret är liksom startskottet för julfirandet här, det ska avklaras och sedan går allt som en dans..

Igår ansåg jag att jag inte kunde smita längre. Blomkrukor togs bort. Katterna flög upp i fönstret som på kommando och jag pekade på det mindre fönstret och sa till dem "Titta på det här, nosavtryck över halva fönstret? Ska det vara så?"
Det tyckte katterna.
Gick sedan och letade efter fönsterputs-attiraljerna. Hittade svampen ganska fort. Men inte skrapan. Gratulerade nästan mig själv till att inte kunna putsa fönstret.
Hittade dock tyvärr skrapan.
Resignerade inför ödet, öppnade det mindre fönstret och tittade ut. Det var ingen fara.
Drog köksstolen närmare fönstret och satte mig på fönsterbrädan med ryggen ut.
Lutade mig på försök ut och det kändes inte ett dugg bättre, svabbade lite halvhjärtat med svampen allt medan jag lät som en bekymrad papegoja "Men ååh! Ååh! Åh!" hörde jag mig själv yla.

Det slog mig som något märkligt, så fort jag stack ut kroppen genom fönstret så ylade jag som en hemlös varg, det gick per automatik så att säga. Drog jag in kroppen genom fönstret så slutade jag omgående. Det gick helt enkelt inte att vara utanför fönstret utan ett visst mått av ylande.

Bestämde mig raskt för att det rätta tillvägagångssättet måste vara att stå på köksstolen, hålla i karmen och svinga mig ut med jämna mellanrum som en full sjöman i masten.
Gjorde så, ylande mitt nya mantra "Men åååh! Åh! Åhhh!" och det är väl en av de få gånger jag önskat att jag var en orangutang istället.
Darrig som en asp kom jag tillbaks in i säkerheten på golvet. Sedan var det dags för skrapan.

Upp igen på stolen och försökte nå längst bort, högst upp i hörnet.
Det enda jag uppnådde var ett halvhjärtat viftande som inte gjorde någon glad.
Svingade lite längre ut, (jodå, fortfarande ylande) och drog med skrapan för kung och fosterland.
Katterna låg vid det här laget i en salig hög på golvet, gapskrattande, dunkande tassarna i golvet.
Matte själv höll sig för skratt, sammanbitet blängde jag in på dem, ylade lite övergivet och fäktade med skrapan i luften i hörnen.


Svor lite när jag väl var inne i säkerhet igen, tittade på fönstret och insåg att här gick det åt en trasa också för att torka efter, tog skrapan och drog över ett halvt lakan över densamma, upp på stol, ut genom fönstret igen, som en gökunge och direkt när jag var där ute i den fria luften kom ylandet ur min strupe, lika självklart som om jag var en varg som såg en fullmåne.
Jag försökte verkligen att inte yla men det gick bara inte.
Gnuggade med trasan överallt där jag kom åt, vispade med den där jag inte kom åt.

Tillbaks in, inspektion av fönster, det såg inte bra ut, det såg ut som en noshörning slickat på fönstret i hörnen längst bort.
Ut igen, yl och suck, darr och skak, men nu med en ny krydda...
Asta Katt som tydligen inte kunde hålla sig på parkettplats försökte tränga sig ut mellan mig och fönstret.
Det blev onödigt spännande, försökte trycka tillbaka henne med kroppen och då infann sig det där fenomenet som katter är så bra på, hon blev som en liten tung mjölsäck i kroppen och hävde sig framåt.
Jag ylade lite högre och försökte trycka tillbaks, vi uppnådde status quo där, hon ville ut och jag ville in, och aldrig har väl någon brevbärare sett mer skakad ut än min som stod nere på gatan och lyssnade på min vackra yl-sång.
Jag vet inte, kanske hör det inte till vanligheterna att damer i medelåldern brottas med katter på fönsterblecket. Jag ylade lugnande mot honom, drog in mig och Asta och log blekt och väldigt ursäktande mot honom. Han log. Med hela ansiktet.

Beslöt att fönstret fick duga som det var.
Nu såg det bara ut som en säl hade varit i hörnen och slickat, det kan jag leva med tänkte jag, det finns ju som tur är gardiner att dölja eländet med.

Det mindre fönstret gick lättare, ylandet övergick till ett småpip när jag inte behövde vara utanför fullt lika mycket, det enda som störde var, (igen) katterna som ansåg att en liten promenad på fönsterblecket aldrig kan vara fel.

Nu är jag odrägligt stolt över mig själv och vet precis vad jag ska ge mig själv som present.
Sa till guben igår "Jag tror jag vill ha en gran..."
"Mhm, en lila eller?"
"Nej, en grön."

Och nu ringer telefonen igen! Vi säger så. För nu.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Ja, för tusan! Skaffe é gran, för annars kan vi ju inte ha julgransplundring på 20gondaKnut /Ska snart käka julmat i sjuka huset/

Boktoka sa...

Mycket imponerad. I det här hemmet har inte putsats fönster på ett och ett halvt år. Och nu är det för kallt - är det inte?

Shirouz sa...

Hej "Ska snart..."
Jaa, vet du, ju mer jag tänker på gran desto bättre tycker jag om idén och jag vet ju att katterna kommer att älska det... Det blir nog en....

Shirouz sa...

Hej Boktoka,
eftersom jag absolut inte vill uppmuntra någon annan till fönsterputsning (eftersom det måste vara den tråkigaste och farligaste sysselsättningen beroende på hur högt man bor och hur fönstren går) så säger jag att, det är absolut för kallt för putsning! :)

Boktoka sa...

VILKEN TUR!!!