söndag 28 december 2008

Total hänkastning.

Det här är så bra så att det känns som någon regisserat det och jag bara råkat snubbla in i en biroll.
"Vaddå?" undrar du, där du sitter yrvaken, med en kaffekopp framför dig, rufsig i håret och trött på julmat. (Jo, det stämmer. Jag har en kamera installerad hos var och en som läser hos mig. Om du vänder på huvudet ser du den. Nej. Inte där. Till vänster om dig. Jupp, i den lilla tomten där. Precis...)

Jag tänker på dagens ord... Det passar så bra.
Innan jag satte mig här så funderade jag på en del saker, jag tänkte på nyårslöften, sedan tänkte jag att det går bort.
Sedan tänkte jag på gamla hjulspår. Jag tänkte på att försöka planera ett liv, sitt eget eller andras. Jag tänkte på kärleken och jag tänkte på Lundells ord om att "Den kommer precis när fan den vill. Som nu till exempel och som vanligt är man långt ifrån beredd."
Någonting i den stilen sjunger han.
Och jag tänkte att jag kastar ur mig lite påståenden här. Utan att bemöta dem själv och utan att vidareutveckla dem.
Bara så där som tankar kan komma ibland. Halvfärdiga. Kanske inte ens med så mycket kött på benen så att de har något fog i sig än....

Kommen så långt satte jag på datorn, tog en snabbkoll på lite saker och sedan såg jag dagens ord...
"Hänkasta."
Hör nu på en av betydelserna....

2) (bl. ss. mera tillfällig danism) i fråga om handling som utföres utan särskild avsikt l. utan övervägande l. omsorg l. bl. provisoriskt; särsk. dels: teckna flyktigt (i ord l. bild), skissera, dels: yttra utan närmare eftertanke l. i förbigående, framkasta.

Som hand i handske. Eller hur?
Så, låt oss starta med det här.........

Om man nu nödvändigtvis ska göra misstag (och det ska man, för jag tror fan fullt och fast på att gör man inga så lär man sig aldrig något.) varför inte då försöka göra nya misstag?
Jag har en vän som säger att han alltid gjort misstag i sitt liv och en vacker dag kommer han att begå ett misstag som någon aldrig gjort förut. Nej, det är inte som så att han är benhårt bestämd på att misstaga sig fram genom livet. Men han försöker göra nya. Istället för de gamla hjulspåren.

Vilket leder oss till hjulspår, vilket leder oss vidare till Sheryl Crow, som sjunger att "If it makes you happy, then why are you so damn sad?"
Vilket är en fråga som alla som hävdar att de är lyckliga medan de är olyckliga borde fråga sig.
Antingen så är man inte så lycklig som man hävdar, eller vänta lite. Man är inte lycklig alls, för ifall man är lycklig är man inte ledsen samtidigt, såvida man inte är en riktig jäkla pessimist, som tänker att "åh vad jag är lycklig men snart är det över." och tänker man så så lär man aldrig kunna bli lycklig egentligen, ända in i hjärteroten. För lyckan bara är man i. Tror jag.
I alla fall så känns det så.

Jag vet inte hur det känns för dig naturligtvis, men även om du är den mest analytiska räv av rävar nog analyserar du inte när du är mitt uppe i lyckan?
Kanske efteråt, när man försöker komma ihåg just precis hur det kändes och vad som hände egentligen för att inte tala om den här stilla vardagslyckan, då livet bara vandrade på och man tyckte just då att ingenting riktigt omvälvande hände, men ett halvår senare ser man tillbaks och tänker "Fan, där var den. Lyckan. Precis mitt i och jag såg den inte ens."


(och på tal om hänkastning, här kommer Lundell på radion. Tack radion. Du är en finurlig manick...)

Men, när den tanken kommer, att där var lyckan och sedan eftertanken kommer och biter en i hälen så leder det oss vidare till Janne Goldman som sjöng för länge sedan att "Det kallas efterklokhet och det ger vi inte mycket för" i "Historien om grabben."
Saken är väl den, att efterklokhet är just klokhet efteråt. Inget att hänga upp sig på, man gjorde som man gjorde och det blev som det blev. Man kan inte ändra det förflutna. Därför är det inte så jävla smart att ångra det förflutna i all evighet heller. Men det är lätt att tänka "Om..."
Det här "Om..." som kan få en att vilja bita sönder kudden eller får en att rodna när man tänker på saker man lyckats kläcka ur sig... Om...

Bara för att komplicera det ytterligare, så kan man innan man ska eller inte ska göra något försöka tänka i förväg.
Det kallas förklokhet. Det kallas för att tro att man kan räkna ut hur det ska bli.
Det kallas för att bli grymt besviken, överförtjust, förvånad och att tratta på ändan när det där ögonblicket sker och allt man trodde man hade tänkt ut inte alls blir som man hade tänkt.
Det kallas för att livet själv står bakom ett hörn och småler åt dig och väntar på att se vad du ska göra.
Det är samma känsla som om du vore vegetarian på en restaurang och får in den blodigaste köttbit du någonsin sett i ditt liv och vad värre är, du måste äta den.
Det kallas för att tro att du har alla trumf på hand ända tills det visar sig att i det spelet du spelar finns inget som kallas trumf.

Så egentligen. Det blir som det blir. Eller?
Egentligen är det ingen idé att planera någonting. Eller visst, planera men med tanken att det kommer att bli som det blir. Eller?

Och vidare, från det här med förklokhet och efterklokhet så tänker jag på den där gamle indianen (och du kanske tänker "Vilken indian?" och jag säger "Han som skrev den där boken, "Molnen är min mor" eller vad den hette?" och du säger "Aldrig hört talas om..." och jag säger, "Den var bra." och du suckar och undrar om jag ska sätta världrekord i lång blogg varvid jag tänker att det är fullt möjligt....)

Men i alla fall, du vet, juletider, gåvor att ge bort, den här gamle indianen pratade om att när man ger så ska man verkligen ge. Utan förhoppning om att få ett tack eller med tankar om hur det ska mottagas, till exempel om man gett något och sedan finner det i secondhand-butiken ska man kunna titta på det utan att känna "Vafan, det här är sista gången jag ger en handvirkad tunika till moster Björnfia!"
Det handlar om att släppa taget, ge för att ge, för glädjen och sedan låta folk göra precis vad de vill med gåvan. Likaväl att när man säger att man förlåtit någon, verkligen ha förlåtit, inte gå och älta och tänka tillbaks.
Släppa taget. Totalt. Vara färdig med det. Finito.
Det är jävligt svårt. Eller hur?

Jag menar, det räcker inte med att säga att man har förlåtit något om man inte har det. Det är som att gå och gräva en grop och med jämna mellanrum gå tillbaks, hoppa ner i gropen och gräva lite till, sedan upp igen bara för att återkomma lite senare. Man tror att man rör sig framåt och förbi medan allt man gör är att hoppa ner och gräva sig lite djupare ner. Och det blir bara trängre där nere.
Och inte fan blir man gladare ju djupare man kommer.
Eller?

Jo, jag vet. Det blir långt det här...
Mycket funderingar. Hänkastningar. Åt alla håll.
Och jag är inte färdig. Inte på långa vägar.
Men jag har en lunch att fixa, bloggvänner att besöka och ett tvspel som väntar på inkoppling...
Jag kan inte säga att jag känner mig som om jag har kommit fram till något i mina funderingar.
Det är kanske den rörigaste bloggen jag fått ur mig på länge.
Mycket möjligt...

2 kommentarer:

Cicki sa...

Jag bara ler.....:-) Och på något konstigt, obegripligt sätt förstår jag lite grand vad du menar, och håller med.

Shirouz sa...

Hej Cicki,
glad blir jag!
Tänkte ett tag att jag kanske skulle försökt hålla ihop funderingarna på något sätt, men funderingar hoppar ju och far precis som de vill, så det blev som det blev, rörigt och spretigt när jag skrev...
Jag funderar vidare så kanske jag till och med kommer fram till några slutledningar i det långa loppet, vem vet. :)