tisdag 16 december 2008

Knäck(t)

Knäckt men inte helt nedbruten har jag återvänt i triumf från grytorna som har puttrat så hemtrevligt hela eftermiddagen.
(Ja, givetvis så blev det ingen kola-tillverkning igår. Du känner väl mig...)

Men nu står det ungefär en triljon knäck och en miljon chokladkola på köksbordet och inväntar vidare förpassning inuti kyl och svala utrymmen.
Och jag är så nöjd med mig själv så att jag antagligen lyser med ett rött och hemtrevligt sken bara jag tänker på det.

Däremot så har jag bestämt att det är sista gången jag håller på och duttar med små knäckformar.
De bara vinglar omkring, välter och är i största allmänhet till besvär.
Det finns inget rejält över knäckformar, en droppe som hamnar fel och så viker sig den där jäkla knäckformen som om den hade blivit utsatt för ett stormanfall av knäck.

Vidare kan jag för den som till äventyrs inte vet tala om att knäck är förbannat varmt.
För att göra det hela lite mer spännande kan man även ställa en skål med sardinkattmat på golvet nära spisen.
Det tillför lite extra spänning här i livet att balansera små skedar med knäck samtidigt som man försöker att inte trampa i kattmaten för då får man så kallad sardinfot.

Vän av ordning (Om det nu till äventyrs skulle finnas några sådana här... Jag hoppas inte det för då har de blivit grymt besvikna på mig många gånger. Jag är mer en vän av oordning.)
kanske invänder att "Men måste du ställa kattmaten nära spisen? Är det så smart?"
varvid jag skulle säga att "Det har inte att göra med smart eller inte. Katterna har sin matplats nära spisen, jag är ett vanedjur, likaså katterna, så jag gör som jag alltid gjort, jag dansar som en ballerina mellan spisen och undviker kattmatskålar med små begåvade hopp. Det ger mig både motion och en utomordentlig motorik. Intalar jag mig själv. Fast egentligen är jag nog bara för lat för att flytta på skålarna.)

Ännu vidare i knäckens underbara värld, så kan jag meddela att jag nu lider av ett svårartat fall av gamnacke. Man får det om man ställer knäckformarna långt in på diskbänken och sedan viker sig nästan dubbel för att kunna pytsa i de formarna som står längst in vid kaklet.
Ryggen känns mör också.
Man kan tro att mitt kök var byggt för lilleputtarna och att jag själv var en gigantisk jätte, men jag envisas bara med att bo med ett omodernt kök, ett sånt där gammalt med diskbänk i knähöjd och skjutluckor för skåpen. Det är ruskigt fint men inte anpassat för köksarbete.

Men det är smällar man får ta, jag klagar inte. Inte nu i alla fall, när allt är diskat och kolan och knäcken svalnar.
Jag känner mig knäckt på flera intressanta ställen i kroppen men inte knäckt till humöret.

Förresten, märkte du något av jordbävningen? Jag sov mig igenom den, men jag hör på nyheterna att den var märkbar ända upp till både Linköping och Norrköping..


För övrigt, jag njuter i fulla drag av "Ett herrans liv" på tv4+ varje kväll.
Åh vad jag skulle vilja bo i Dibley, vara med på församlingsmötena och smaska choklad med Geraldine!
Höra Jim säga "No, no, no..." och prata med Alice...
Det är då själva fan att man inte kan flytta in i tv-serier, eller hur?

Inga kommentarer: