tisdag 30 december 2008

Jag är en punkrockproggdinosaur.

God morgon.
Jag satt här och läste tv-tablåerna, det kommer ett program ikväll som heter "Jag älskar mig!"
Inget fel i det, tänkte jag, tvärtom, jag är fullständigt för att folk ska älska sig själva, jag menar, man är fast med sig själv, det är lika bra att bli fullständigt hängivet fruktblommande kär i sig själv. Som man är. Trots allt man är. Och för allt man är.

Så tänkte jag.
Sedan läste jag programinformationen, det handlar tydligen om en tjej som vill bli lik Paris Hilton och jag sätter ner kaffekoppen och säger "Men varför då? Det finns ju redan en Paris!"

(ja, förutom det riktiga Paris då. Och ett antal andra små ställen som också heter Paris. Speciellt små stugor kan heta precis vad som helst, mina somrars ställe ståtade med ställen som Rom, Marocko, Betlehem... Det var ganska praktiskt, på det sättet kunde jag säga att redan vid tio års ålder hade jag redan besökt en stor del av världen. Det tog max tio minuter vart man än skulle, folket pratade samma språk som jag, kakor dignade i överflöd och jag kunde bada i sjöarna utan att oroa mig över maneter eller sjöodjur.)

Ja. Jag vet. Iväg från ämnet. Precis som vanligt... Att det ska vara så svårt.

Jag sitter alltså och utropar "Men varför då!?" eftersom det redan finns en sådan människa och nu kommer vi faktiskt till poängen eller vad du nu vill kalla det.
Jag menar, det finns bara en människa som är precis som jag i hela världen.
Och en som du. Vad vi vet i alla fall.
Varför inte försöka att göra sig själv till den bästa "jag" i hela världen? Jag menar, varför försöka bli en kopia av någon annan?
Jag fattar det inte.
Jag begriper det inte.

Och jag menar inte att man ska sträva efter att bli någon helgonlik människa som bara ler och är jättetrevlig hela förbaskade tiden, utan varför inte bara försöka vara sig själv mer och mer? Varför inte?

Jag vet. Jag är en gammal dinosaur. Jag blev uppfödd på tron på att vara sig själv var gott nog.
Jag tror fortfarande på att vara sig själv inte kan vara dåligt.
Jag förstår inte varför jag skulle oroa mig själv över vad andra kan tänkas tycka om mig.
Jag menar, någon klok person sa att om vi visste hur lite tid andra lägger på att tänka på vad andra har för sig, jämfört med den tid som de oroar sig över hur de kan tänkas uppfattas så skulle vi bli förvånade.

Jag fick punken och proggen och rocken inhamrad i min själ och jag trodde på varje ord som överensstämde med vad jag själv trodde då. Jag fick nya tankar och sånger och ord och bilder som jag gjorde till mina egna små rättesnören.
Jag tyckte inte om kopior då. Jag gör det inte nu heller.

Hm, jag vete fan, men att försöka efterlikna någon som redan är känns som att gå in i en fabrik och be om att bli stöpt i samma form.
Som att slarva bort sig själv, som att tro att man själv inte duger.

Nej. Jag fattar det inte. Jag en dinosaur, men märk väl, jag är en punkproggrock-dinosaur.
Jag gillar att vara just en sån. Det är mitt sätt att vara.
Vilket är ditt?

2 kommentarer:

Cicki sa...

Jag är en övervintrad hippie med allt vad det innebär. Dessutom har jag en liten raggarknutta inom mig som gillar skinnkläder.

Shirouz sa...

Hippie, ja! Jag gillar övervintrade hippies, och måste erkänna att det har funnits stunder i mitt liv när jag har återfunnits på raggarkåken här nere i stan, svängande till rockabilly. Och en V8 är alltid en V8!