fredag 5 december 2008

Deal?

Jag har på sista tiden funderat över min blogg... Den började på engelska, eftersom mina vänner jag fått på internet inte talar svenska, men när jag fick andra läsare också så gick jag över till en "hemlig" blogg där jag fortsatte att skriva.

Sedan blev jag lite nyfiken på svenska sidor.
Jag har egentligen aldrig gett svenska sidor eller svenska chattar någon chans, när jag först lade tassarna på mitt första tangentbord så minns jag att jag tänkte att "Här börjar världen!" och jag surfade direkt till en internationell site.

Jag fick vänner från alla hörn av världen, de flesta amerikaner, men också från Kroatien, Finland, UK, Belgien, Tyskland och så vidare. Många av dem har jag träffat på riktigt. Många av dem har jag känt i över tio år vid det här laget.. Jag ler när jag minns sena kvällar, vi upptäckte icq ihop, powwow (finns det fortfarande?) och vi låg dubbla av skratt första gångerna vi hörde varandra prata, amerikanerna pikade oss "utlänningar" för våra pikanta uttal och vi pikade dem för att de bara kunde ett språk. Det var hjärtligt, det var rått och det var fan så roligt.

Och jag tänker tillbaka ytterligare, då 96, internet var något nytt, den upptäckarglädjen som svirvlade runt i cybervärlden, den var otrolig, alla hjälpte alla och det känns som det var en väldigt vänlig värld över huvud taget.
Det slår mig också att det var en otrolig uppriktighet och jag undrar, var det vetskapen om att vi satt i skilda länder som gjorde att ingenting mörkades, att allt kunde sägas och också sades? Eller hade jag bara en otrolig tur som hittade just de rätta personerna som jag kände gemenskap med? Inte därmed sagt att vi tyckte lika om alla saker, diskussionerna var tämligen hetsiga men vi lyssnade på varandra.

Vi garvade mycket, vi delade både sorg och glädje och jag minns, att de jag träffade i verkliga livet var precis som de varit på nätet. Det är något märkligt över det, att träffa en person man pratat med i flera år, helt plötsligt är det en människa av kött och blod, en människa med en egen röst, ett eget minspel och även om jag inte kände igen personen genom ansiktet så kände jag ändå igen dem.
Mycket märklig känsla, nästan surrealistisk på ett sätt...

Men, jag tänkte som sagt, jag ger Sverige och svenskarna en chans.
Så gjordes och jag började tassa runt på olika bloggar.
Chattarna upplevde jag som för tidskrävande, inte chattarnas fel utan helt enkelt mitt fel, jag är för lat för att sitta länge och prata om meningslösa saker med folk jag inte känner.
Är det folk jag känner däremot, då har jag inga problem med att sitta i timtal och klyva teorier om meningslösa ting... Ja, jag vet... Vad är skillnaden? Min otålighet antagligen...
Skulle det vara bekvämt för mig så skulle jag vilja se en stamtavla på chattarna direkt, typ "det här skrattar jag åt," "det här tycker jag" och "det här tycker jag inte" så att jag kunde välja, typ som från en á la carte-meny. Eller att alla som jag tycker är trevliga skulle redan ha samlats på ett ställe. Tänk så bekvämt det skulle vara för mig...
Å andra sidan så förstår jag att folk helst chattar på kvällarna och då är jag ju strängt upptagen så det skulle inte fungera ändå. Sverige får klara sig utan mig och mina bokstäver på kvällarna.
Jo, jag vet... En stor förlust för Sverige, men det är så det är...


Den svenska började genom en idé av Lokesson egentligen.. Första tiden var det förbannat svårt att skriva på svenska, antagligen är det någon felkoppling i min hjärna eftersom jag minns att jag tänkte på engelska och sedan översatte mig själv.
Numera har jag inte det problemet, nu har jag andra istället. Det är det som är så fascinerande med problem, lös ett så kommer det två nya.
Eller problem och problem. Det är inget problem i sig.

Men från början, in the beginning som vi tvåspråkiga säger, så var det min vänner som läste.
Jag gjorde som jag alltid gjort, jag skrev för mig själv.
Jag visste ju att de hade min url men jag tänkte inte mycket på det.
Sedan... . Jag skriver ju om mina vänner och guben och katter och fan och hans mormor som onekligen spelar en stor roll i mitt liv. Kanske inte fan och hans mormor, men visst finns det stunder då det känns som de sitter i köket och hittar på jäkelskaper medan jag intet ont anande stuvar om böcker i vardagsrummet.
Men i alla fall.

Jag skrev en gång om att äldsta vännen åkt in på sjukhus igen. Sedan ringde telefonen...
Ögonaböj liksom... Och Kia sa "Har hon åkt in igen? Vad var det nu?" och just där, just då så slog det mig att hon faktiskt läser vad jag skriver.
Jag vet. Jag brukar ju skryta med att jag har en hel del bakom pannbenet men i det här fallet har jag nog inte tänkt så.
Eller när Fimpen diskuterade något jag skrivit..

Jag började fundera på vad jag skrev, vem jag skrev om och hur jag skrev.
Ett tag.
Sedan tänkte jag att om jag belägger mig själv med munkavle så försvinner själva syftet med det här.

Syftet, ja.
Ytterst högtravande är det. Varje år så läser jag vad jag skrivit och har tämligen roligt åt att jag fortfarande är så lillgammal, slår mig för pannan när jag läser någon av de funderingar jag haft, nickar och säger "Men fan, det där var ju bra!" Det är en högtidsstund och förbannat sedelärande och "educating" (okay då, jag gör det fortfarande, ibland tänker jag på engelska. Det är svårt att lära gamla hundar sitta...) Det bästa är väl att jag lurar i mig själv att jag fortfarande utvecklas. Skulle jag någon gång läsa mina gamla saker och inte kunna se tillbaka på mig själv och tänka "Men så är det ju inte. Inte längre." så skulle jag lika gärna kunna köpa gungstol och ägna mig åt att gunga stillsamt fram och tillbaks och låta hjärnan koppla av till något sinnesförslöande program.

Sedan inträffar fenomenet att folk jag inte känner börjar läsa. Det är då jag får myror i huvudet. Jag tänker "Men vad är det, vad kan det finnas för intresse av vad jag råkar tänka just den här dagen, det måste finnas bättre saker att läsa?"

Sedan vänjer man sig lite. Man börjar bli stammis på andra bloggar, man läser och begrundar, plitar ner en kommentar efter att man vandrat in tillräckligt många gånger, för se, jag är så finkänslig så att jag vill inte bara stövla in och göra en kommentar direkt. Nej, jag vill läsa, se andra kommentarer och känna in stämningen.

Jag har haft förbannat stor glädje av en hel del andra bloggar, på en del börjar en viss personlighet utformas, inte för att jag vet om bilden jag får av folket bakom orden stämmer, men det spelar inte så stor roll. Men ändå, en viss personlighet kan märkas.

Sedan (Jodå... Igen..) tror jag att jag haft en otrolig tur, det folk som av märkliga anledningar (om jag bara visste vilka, jag ligger nästan sömnlös här om nätterna och grubblar...) har hittat hit har varit trevliga filurer.

Men så är det de andra... De som aldrig säger något.
De får mig också att ligga nästan sömnlös.
Jag undrar vad som driver dem till min strumplåda. Vad de tror. Vad de tänker. Vilka de är. Vad de gör. Om de har motivsockor precis som jag? Har de husdjur? Är de utpräglade sällskapsmänniskor eller tillbringar de tiden helst själva? Svär de lika mycket som jag (fast där brukar jag tänka att det är inte möjligt...). Var bor de? Har de också buddhor i varje hörn? Eller avskyr de buddhor? Hur gamla är de? Vad åt de till frukost? Tycker de om choklad lika mycket som jag? Känner de också vanmakt hos frisören? Gillar de sin tandläkare? Är de lika lata som jag? Eller är de ett under av effektivitet?
Ja, du ser. Vilka tankar man kan få. Vad man kan undra...


Sedan (jodå, tredje sedan men vem räknar?) börjar jag skriva som vanligt, fort och utan redigering för jag är ju dels lat och tror på att skriva ner allt fort och sedan lämna det åt sitt öde. Ska jag tänka efter vad jag skriver så känns det som att det inte blir jag. Och jag måste det vara. Jag menar, vem är bäst på att vara jag i hela världen? Just det! Jag!

Men.
Sedan (lite kär i sedan i dag, jag...) känner jag att jag en vacker morgon (yep, contradiction in terms om man är morgonhatare som jag) att jag skriver och sedan börjar fundera igen "Hmm, men om jag skriver så? Fattar folk då? De kanske läser och tror något helt annat? Är det mitt problem? Ska jag förtydliga? Eller inte?" och jag river mig i håret och jag tänker att förtydligar jag så känns det onekligen onödigt eftersom jag vet ju vad jag menar. Fimpen vet hur jag menar. Hon känner mig. Kia vet hur jag menar. Och gör de det inte så vet jag att jag kan vara tämligen säker på att jag får ett telefonsamtal med ett frejdigt "Hur fan tänkte du där egentligen?"
Egentligen så måste det enda rätta vara att jag vet vad jag menar.
Fimpen och Kia och äldsta vännen får fråga.
Och ni andra får fundera, kanske ligger ni nästan sömnlösa och grubblar "Men hur fan menar Ulvstrumpa där?"
Det vore inte mer än rätt.
Vi delar på nästan-sömnlösheten, jag lovar att vara otydlig med jämna mellanrum och ni lovar att sätta huvudbry i min hjärna genom ert uppdykande.
Deal?

8 kommentarer:

Boktoka sa...

Hm... gissar att jag är en av dem som gett dig huvudbry. Hoppas att det är okej att jag är här och läser.

Jag tänkte på det att om det är något vi andra läsare, som inte känner dig, undrar över, så får vi väl helt enkelt fråga. Det finns ju ett kommentarsfält om det är något som känns angeläget.

Annars: motivsockar ja. Husdjur nej tyvärr (sambon allergisk) men uppvuxen med katter och utpräglad kattmänniska, morgontrött, tedrickare, chokladmanisk, gillar inte att putsa fönster, administrativ och ständig tidsoptimist. Svär som en borstbindare.

Shirouz sa...

Hej Boktoka,
nej, du är av dem som jag vet varifrån de kommer, jag läste ju den där förbaskade boken om en bokcirkel (fullkomligt vidrig och jag är så glad att jag glömt titeln) och letade på google och hittade din recension av samma bok.
Självklart är det okay att du läser, jag är glad för de folk som gör det över huvud taget, men visst sjutton undrar jag ibland var folk kommer ifrån. :)

Och härligt att höra, en till tidsoptimist! :)

Jackan, morgonsurrar sa...

Ulva... a pleasure to make a deal with you (tangentbord är inte gjorda för engelska tankar och skrivna ord)

Jo alla kommer vi någonstans ifrån, själv kommer jag från världen där allting har en möjlighet att hinnas med, nästan till och med möjligt att hinna med det igår.

Boren tidsoptimist med förkärlek för att jaga kollektiva transportmedel med andan i halsen.

Älskar katter men hatar att binda upp mig. Vem ska ta hand om kattf*n när man inte är hemma en helg.

Älskar datorer för deras användbarhets skull men har ännu inte orkat bli tekniskt intresserad.

Travar runt i livet med virriga tankar och har gjort en omstart vid fyllda 40 och tittar lika förvånat varje dag på mina småjackor och undrar när jag ska sluta kalla dem för små...

Fattar inte alltid vad du pratar om men stilen.. stilen du drar iväg tankarna på, sättet du gör tankeskutt och vardagssakerna som verkar snurra runt i din skalle känns otroligt bekanta. När du beskriver hur du står i din gardrob, tittar ut genom fönstret, går på promenad eller fest så känns det igen. Det känns så himla bra igen så jag måste bara kika in och titta vad du (läs nästan jag) tänkt på idag också.

Idag är en god morgon för tankestart här. Vi hörs!!

Shirouz sa...

Hej Jackan :)
Ah, jag älskar att höra att folk är tidsoptimister! Fast sedan börjar jag fundera om det finns tidspessimister, sådana som kommer en timme innan ett möte osv?

Kattvakter, ja... Det är ett kapitel för sig.. (när jag precis flyttat hemifrån) och hade min första katt så hade jag kattvakt. När jag kom hem ringde kattvakten och frågade hur katten egentligen såg ut... Det visade sig att katten hade ståtat med en total frånvaro under tre dagar. Bara maten hade försvunnit och lådan hade blivit använd, men katten själv hade varit som en spök-katt...) Sedan var han sur i två veckor, katten alltså...

Och fasen, det du skriver om att känna igen sig, jag småler för jag känner igen mig i så mycket du skriver, så det är samma skäl jag återvänder för att ta del av dina tankar, plus att jag har fått så många härliga garv när jag läst. Helt ovärderligt. :)
Japp, bra morgon över huvud taget, snön smälter, jag är nöjd, i eftermiddag kanske en gran inhandlas. Vi hörs!

Jackan, lever alltid varje dag för sig sa...

Tidspessimister, tja inte i "komma en timme före" modellen, men däremot Tidsperfektionister.

Man kan se dem överallt, hummandes, tittandes på klockan, rynka på näsan till och med några minuter INNAN utsatt klockslag.

Här hemma går klockan ett par minuter i förväg så jag inte ska missa bussen jämt. Jobbigt när batterierna tar slut och den börjar sacka efter, dvs komma i rätt tidsfas, och man inser att bussen går NU´, istället för om tre minuter.

På tal om tidsoptimist. Idag är det kalas och städningen väntar. Frukosten blev utlovad att vara scones så smöret står på uppmjukning i köket. Dammsugaren är utplockad, tvätten ligger i vardagsrummet så småjackorna kan ta sin del och gästerna kommer klockan tolv. Klockan elva ska det handlas glasstårta.

Vissa saker bara hatar jag. Städning är en av dem.

Shirouz sa...

Hej Jackan,
ååh, tidsperfektionister... Jag avskyr dem. Och nej, avskyr är absolut inte ett för starkt ord...

Hehe, jag ler här, för här går också klockorna före, men jag vet inte hur jag bär mig åt, jag kommer ändå alltid sent. Fimpen har lärt sig att när vi säger en tid så lägger hon per automatik på tio minuter och på det sättet så kommer jag nästan i tid och hon slipper vänta. Mycket smart kvinna, Fimpen. :)

Och städning... Jag avskyr städning också... (och nej, avsky är inte ett för starkt ord där heller.)
Jag får ta till knep och lura mig själv, jag har en dynamitgul och svart dammsugare, den får mig att bli lite gladare för det känns som att dra runt på en geting i lyan (jag vet, jag är hemskt lättroad...) men ändå, så där superroligt blir det aldrig..

Hoppas kalaset blir bra(eller rättare sagt, jag vet att det blir bra,) för lustigt nog, så blir saker bra i slutänden för oss tidsoptimister (jag tror att det är för att vi tvingas att vara dubbelt så effektiva när vi stressar fram. Eller nåt sånt... ;)

Jackan, datasoftar sa...

Ohhh.. ett nytt ord till...

Tidsperfektionister

Jag brukar säga. Jag är som Volvo (företaget nu inte själva betydelsen "jag rullar") De tillämpar "just-in-time-" principen. Det gör jag också ;)

Avsky låter mer belevat än hatar, nästan lite städat hat sådär, men då mina känslor för städning är lite mer hetlevrade, så brukar jag ordet hata. Jag brukar oftast ha känslorna högt eller lågt så avsky ingår inte i min vardagliga vokabulär.

Kalaset blev superbt. 11:50 stoppade jag köpebullarna i ugnen, satte på kaffet och började duka. En glasstårta kvar i frysen som säkert kommer att ligga kvar där tills det är dags att slänga den p.g.a utgånget datum.

Och nu en stilla stund vid datorn, i väntan på Parlamentet.

Shirouz sa...

Hej Jackan,
ja, det var ett rackarns bra ord du kom på! :)
Hm, det är sant, det låter lite mer städat med avsky, det tänkte jag inte på, hm, för det mesta är det samma här, antingen gillar jag verkligen något eller så är det ett absolut nej.
Vete fåglarna varför jag inte riktigt hatar städning, hm, jag tänker här att jag hoppas att jag inte gått och blivit en av dem som alltid säger "Men det blir ju så fint efter!" för det är ett uttryck jag inte gillar alls.
Jag tror min avsky är en mildare form av hat. Eller nåt sånt ;)

Jag visste väl det att kalaset blev bra, och det gläder mig att fler än jag har frysen som långtidsförvaring :) (hm, nu menar jag alltså sån långtid som innebär att tiden blir alldeles för lång....)