lördag 20 december 2008

"Hela tiden..."

Det är märkligt, men igår, på Ikano-huset så kunde jag höra Nationalteaterns "Livet är en fest." i huvudet när jag gick.
Speciellt raderna "Men när vi kom till Vågen, då var det nåt som dog där var det knuff och trängsel, och inte många log."

Det är inte många som ler spontant i julhandeln. Så är det.

Vidare, för de som till äventyrs inte vet hur katter torkar sig om näsan efter att de nyst sig så kan jag meddela att de stryker näsan mot fönstret. Speciellt nyputsade fönster verkar bra för ändamålet.

Och jag har fortfarande inte fått upp min julby. Spänningen är olidlig, ska jag eller ska jag inte...
Jag har givetvis utarbetat en lömsk plan som involverar hitdragande av intet ont anande gube, en styck omonterad julby mitt på vardagsrumsgolvet och en styck jag som säger "Nää, jag sätter nog inte upp den i år... Det är för krångligt."
Det brukar fungera. Varje år.

Julskinkan är trind och ser bra ut där den ligger, fadern meddelade igår att han hemfört (i triumf givetvis, för det är så vi hemför saker i min släkt) ytterligare burkar med rödkål.
Vi lär få äta rödkål tills fan hämtar hem oss...

Jag minns ett år, när snille 1, min far och snille 2, jag skulle laga julmaten ihop...
Jag anlände armerad med skinka och prinskorv, vi intog köket och där börjades det slamra med kastruller och stekpannor å det härligaste.
Men.
Farsan var nyinflyttad och spisen var modern, så modern så att man kunde misstänka att det skulle räcka med att säga "koka det här!" och så skulle saker och ting hända av sig själv.
Ugnens påsättning var ett mysterium och när jag frågade efter manualen (eftersom jag till skillnad från min far har blivit så vuxen att jag läser sådana) så sa han lite lättfärdigt "Njae, jag bläddrade i den men nu vete katten var den är..."

I alla fall. Vi tryckte på lite knappar, ugnens lampa tändes och skjuts in med skinkan.
På med pannor och plattor för värmning och stekning av charkuterier.... Mild kalabalik medan vi försökte få fyra spisplattor att räcka till trehundratjugofem kastruller. Mild irritation medan vi försökte låta bli att ställa oss på varandras fötter och att inte sätta armbågen i ögat på den andra när vi rörde i kastruller och hade oss...
Sedan satte vi oss vid bordet och kände oss bra nöjda med oss själva.
Men.
Ingen förförisk skinkdoft kom från ugnen. Upp med luckan och det kunde konstateras ett bara värmen från en ugnslampa inte räcker för att griljera en skinka. Inte om man vill äta den på den här sidan nyår i alla fall.
Av med alla kastruller och bort från plattorna...
Nytt knappande och tryckande och ett visst mått av irritation kunde skådas. På med pannor och värmning av charkuterier, balanserande och jonglerande av matvaror i hela köket...
Ny sittning vid köksbordet och nytt mått av belåtenhet sänkte sig över Ulvstrumps-familjen.

Efter tio minuter när inget doftande uppnåtts så var jag mycket nära att ta skinkan med mig till den närliggande pizzerian och be dem griljera den i pizzaugnen.
Fadern fick nästan slita skinkan ur mitt grepp, han tryckte och han knappade och ja, ett visst mått av svordomar kunde höras.
Denna gången så väntade vi fem minuter. Nu började det hända saker.
Äntligen.

För tredje gången försökte vi få allt det andra varmt samtidigt jag tror det var ungefär när jag stod med trehundra kastruller och försökte få dem att få plats på fyra spisplattor samtidigt som min far jazzade omkring med brödkniven och desperat försökte få skärutrymme för vörtbrödet som jag skrek "Det går ju inte att få allt varmt samtidigt! Jag blir galen!" och det var ungefär då, min far och jag vände oss om och fick syn på mikron.

Det blev knäpptyst i köket.
Mikron. Detta vidunder som kan användas för att värma mat. Där stod den. Vit. Skinande vit. Helt bortglömd.
Under hela tiden när min far och jag hoppat som orangutanger i köket, jonglerat kastruller och stekpannor, knivar, vörtbröd, glögg och julmust så hade vi totalt glömt bort detta framsteg inom hushållstekniken.

Ingen av oss sa ett ljud. Tystnaden var total förutom mikrons lugnande surrande.
Sedan började min fars rygg att skaka på ett mystiskt sätt, han sjönk ihop över diskbänken och skrattade så att tårarna stod som en fontän runt ansiktet.
"Hela tiden... Hela tiden..." kved han.
"Jaa..." sa jag.
"Hela tiden vi har hållt på och stressat och nästan slagit ihjäl varandra vid spisen..."
"Ja. Jag vet." sa jag bistert.
"Så har mikron stått där!" Hela tiden!"
"Det är otroligt. Jag kan inte fatta att den här släkten har lyckats att reproducera sig över huvud taget." sa jag.

2 kommentarer:

Gubben sa...

Ja, du har så rätt så.. ingen ler i julhandeln! Bara måsten... bara byta pengar... ändå... lite kul med paket, lite spänning, lite barndomsminnen...
Jag är så kluven!
Vi vuxna har i alla fall sedan flera år slutat med klapparna. Men barnen får.
I stället har vi lärt oss använda spisen :)

Shirouz sa...

Hej Gubben,
ja, samma här, det är både för mycket kommers samtidigt som det är så förbålt spännande att riva upp sina paket och samtidigt se om andra blir glada av det man gett dem.
Vi har dragit ner också, men fortfarande blir det mycket.
Hehe, spisen ja... Numer så är det en stående replik "Vi har en micro också!" när jag kommer hem på julafton.... :)