onsdag 31 december 2008

Det skulle handla om "Skotsk" men blev om en vacker man. Så kan det gå.

"Skotsk"

Dagens ord. Igår var det "hål"

Lönnhål och kryphål och jag vet inte allt som jag läste mig till. Sedan var jag nöjd och ville inte vidareutveckla.

Tänker jag skotsk, tänker jag ofelbart slott, hedar och myrar och Ian Rankin, whisky och dimma och ruffiga bakgator.
Jag tänker på Baskervilles hundar, men där har jag nog fel, det kanske inte var de skotska hedarna de sprängde fram på.

Jag tänker på gaeliska, kelter, Trainspotting, Sean Connery och dimma. Och ruffiga bakgator om igen.

Jag tänker på "Den keltiska ringen" av Björn Larsson. Underbar bok. En sådan där bok som inte duger att bara låna och lämna tillbaka på biblioteket. Nej, det är en sådan bok som måste ägas, så den kan plockas fram precis när som helst, en sådan bok som när jag dammar den får mig att le och i sinnet vara inuti boken igen.
En sådan bok som man vet man aldrig kommer att slänga, en sådan bok som gör att om någon annan säger "Jag läste den härom veckan, jag tyckte mycket om den." så tycker man nästan automatiskt om den personen för man vet att boken har talat till dem på ungefär samma sätt som den talade till en själv.
Säger någon "Jag avskydde den boken!" så tänker man att den personen antagligen inte har så mycket att säga till en själv. Fast man vet att man kan ha fel, smaken är ju som bekant som baken, men ändå...
Böcker är känsliga saker, att rekommendera någon annan en bok, som man tycker mycket om är nästan som att ge ut en liten bit av sig själv. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men böcker är så personliga.
Att rekommendera en bok som är "bra", nu menar jag enbart bra är inte så farligt.
Men om jag ska rekommendera en bok som har fullständigt svept bort mig, genom tid och rum, fått mig att skratta eller gråta eller sänka pärmarna medan jag tittar rakt ut i intet och tänker "Men så är det! Precis så är det!" eller "Jaha. Är det så det kan vara? Jag visste inte det.." är
en helt annan sak.
Sådana böcker är magiska, sådana böcker kan jag titta på och jag minns precis var jag var när jag läste dem den första gången, hur jag kände mig och sådana böcker är alltid lite småfarliga att läsa om igen, för det är inte säkert att de uppfattas lika dant nästa gång de läses igen.

Vissa böcker jag har här hemma får mig att le bara jag tänker på dem, en del får mig att rysa, en del är så mycket mina så de står lite gömda, så att folk inte ska se dem och vilja låna hem dem.
De är som en skatt, de ser ju inte märkvärdiga ut. En författares namn och en titel.
Men det som gömmer sig mellan pärmarna... Det är en skatt. Ord som har tänkts, skrivits ner av någon som jag inte vet vem det är, ord som talar direkt till mig, ord som känns som om jag själv hade kunnat skriva ner dem.
Sådana böcker har man inte precis var som helst. De har speciella ställen där de står, småtrivs och vet att "Jo, vi är lite speciella..." men de skryter inte med det. De vet. Jag vet. Det räcker så.

För något år sedan, eller var det kanske längre sedan? Jag vet inte, men Kia och jag var i Vadstena, det fanns ett antikvariat där, de skulle stänga för gott och vi gick in.
Jag hittade en biografi om Nils Ferlin, med hans porträtt på framsidan, glad blev ju jag, så i triumf (japp, precis som allt jag för hem...) tog jag boken till affärsinnehavaren och sa
"Den här ska jag ha!"
Han tittade på porträttet, sa "Jaha.. Hmm. Inte vacker direkt..."
"Va?"
"Han var inte vacker. Ferlin, alltså."
Jag blev lite paff. Jag har aldrig tänkt på Ferlin rent utseendemässigt, men då när jag tänkte efter så stod det klart att Ferlin för mig har alltid varit vacker. Hans ord gör honom vacker.
Det kommer inifrån. Så är det.
Det sa jag till affärshandlaren, han tänkte lite och han höll med.
Så Ferlin står bland mina vackra böcker. Vackra ord, tänkvärda, ledsna och sorgsna, upproriska och humoristiska dikter gjorde han, visst fan var han en vacker man!

4 kommentarer:

badgear sa...

Skottsk.
Alasdair Gray är det första jag tänker på.
North Queensferry Bridge och Iain Banks är nog det andra.
Fästingar, massor av fästingar när man promenerar runt i naturen.
Angels share och svarta träd.

Det finns mycket.

Shirouz sa...

Hej badgear,
två författare som jag nog måste kolla in där, jag gillar att Iain Banks klippte sönder sitt pass i protest, jag har skrivit upp bägge på min boklista nu.
Angels share, det är poetiskt!(japp, jag var tvungen att läsa om det med.)
Hade dock ingen aning om att det är fullt med fästingar, det har varken Rankin eller någon av mina skotska deckarförfattare brytt sig om att nämna, men vad tusan, Skottland förblir magiskt ändå. :)

Ursula sa...

Hej Shirouz! :-)
Baskervilles hund härjade nog på Dartmoors dimmiga hedar, tror jag. Iaf tänkte jag på Holmes & Watson och dreglande hundar när jag körde över det förvånansvärt ödsliga Dartmoor, nere i sydvästra England.

Shirouz sa...

Hej Ursula,
ja, det ringer definitivt en klocka (dock inte en Pavlovsk klocka men ändå, definitivt en klocka) när du säger Dartmoor! Det måste ha varit det. Ska också säga att det låter helt underbart att ha åkt över Dartmoor, England är fantastiskt. Så är det bara.