måndag 29 december 2008

Deja vu...

Thoreau, den gamle mysgubben sa visst någon gång att "Things never change. People do."
Jag tänker på honom nu, när jag sitter och begrundar kvällen igår.

Det var som så, att jag kopplade in mitt gamla tv-spel igår, jag kände för att gå en ordentlig match mot SuperMario och det var bara skit på tvn.
Någonstans så tänkte jag också som så att "Jag har säkert blivit bättre." (och ja, jag vet, jag verkar ha någon lustig idé om att mitt tvspelande skulle förbättras automatiskt, typ, ju äldre jag blir, desto bättre spelar jag, även om jag inte rört spelet på över ett år. Jag vete sjutton hur jag tänker ibland. Eller ens om jag tänker.)

Men i alla fall. I med kontakten och ta mig sjutton om det inte fungerade spelet, direkt på första försöket (och ja, du kan säga att "Skulle det vara en bragd att slita ut antennen ur antennuttaget och sedan stoppa i en annan antenn? och jag skulle säga att "Du har tydligen inte en aning om hur jag kan krångla till saker och ting, så, ja, det är en bragd!")

Satte mig bekvämt bakåtlutad i soffan, bläddrade mellan de olika spelen (en nätt samling av olika mario-spel.) och valde "The lost levels."
Dog på första banan tämligen omgående.
Bet ihop och försökte igen, men den jäkla fågeln som kommer studsande var tvärt omöjlig att undgå. Hoppade jag så hoppade inte han. Försökte jag studsa ihjäl honom så beräknade jag avståndet fel och placerade mig själv precis under honom.
Bet ihop igen. Försökte igen, kom nu ungefär tio centimeter längre men blev brutalt avlivad av någon slags jäkla lila svamp (som jag rusade fram för att ta eftersom jag mindes att svampar var bra. Det är de inte. Inte alla. Inte lila.)
Bet ihop ännu värre, vid det här laget satt jag längst ut på soffkanten, axlarna uppdragna och huvudet framskjutet som om jag porträtterade en gam. Höll stenhårt i kontrollen och peppade mig själv "Nu så!" Bara lite nybörjarrost! Nu jäklar!"
Den här gången så undvek jag både fågeln och svampen men sprang rakt in i ett rör där det var en otrevlig köttätande växt.

Hörde mig själv yla "Men för fan! Det här ska ju vara ett barnspel!" Tänk på barnen, hur ska de kunna komma någonstans! Det är inte klokt! Ska de göra barnspel så här svåra? Vad är de ute efter? Att knäcka barnens självkänsla totalt!?"

Och det var då som deja vun kickade in. Precis så här lät det förra gången jag satt och försökte spela.
Precis så här arg och frustrerad blev jag då också.
Enda skillnaden var att jag var ensam nu och ingen annan sa till mig, med ett småleende "Hm, jo, men du vet, för barn är det här inte speciellt svårt, inte alls faktiskt..."

Min teori om att jag förbättrar mitt spel bara genom att bli äldre är totalt skjuten i sank och jag inser att den bistra sanningen är att enda sättet att bli bättre på är att öva. Precis som när man lär sig ett instrument.
Ska det behöva vara så?
Kan ingenting bli lättare genom åren just enbart för att man blivit äldre? Tänk så praktiskt om man vaknade upp en dag och enbart genom sin ålder helt plötsligt blivit en virtuos när det kommer till att tapetsera, måla om, meka med bilar eller helt enkelt bara genom att sovit gott vaknar nästa morgon och kan utan problem spela piano helt fläckfritt, både på de svarta och vita tangenterna?

Tänk vad skönt det skulle vara...
Men jag ger mig inte. Det kommer att kosta mig minst en bitskena men jag ska genom första banan. Någon gång. Inom en snar framtid. Så det så!

2 kommentarer:

Loveina sa...

Jag tror att ordkunskap är en sak som man kan bli bättre på med åren. Om inte annat för att någon envisas med dagens ord...

Shirouz sa...

Japp, det håller jag med om absolut :)