torsdag 25 september 2008

Det funkar... Nästan...

Vet du...?
Jag sitter och läser bloggar, försöker hålla tankarna borta för det är ju den torsdagen idag. Den torsdagen som det faktiskt blev av att äldsta vännen blir opererad, om allt gått som det skulle så är hon färdigopererad vid det här laget, hoppas jag. Vi får inte ringa förrän efter fem för att höra hur det är med henne och du, jag lovar att tiden segar sig fram som aldrig förr...
Så jag läser, jag skummar, jag håller tankarna borta, eller det gör jag väl egentligen inte, tankarna finns där men jag överskuggar dem med andras ord och tankar. Det funkar. Nästan.

Det som slår mig är att det är faktiskt inte så vanligt med magsura kommentarer, trots allt. Men visst finns de, och jag kan fan inte låta bli att undra hur sådana människor är? Sådana som egentligen inte har något att säga men inte kan låta bli att spilla lite galla över folk de inte känner, ibland har kommentarerna inte ens någon relevans till ämnet...

Känner de sig på något sätt nöjda över sig själva, ungefär som att "Ja, där satt den, här sitter jag och är anonym och sa precis något som otvivelaktigt verkar lite surt. Vad skönt det är att vara jag! Hurra!" och sedan slår de av datorn och går och sätter sig vid fikabordet på jobbet där de inte vågar säga ett pip utan tar en kaka till medan de i huvet komponerar nästa anonyma kommentar, för det är ju som så att i de flesta fall är kommentarerna märkligt nog anonyma.
Konstigt det där, eller hur?

Men som sagt, de är inte i majoritet. Det är ganska skönt, eller hur?
Ibland när jag är på stan så möter jag en del folk som bufflar sig fram genom tillvaron, de stönar, de suckar, är det ett barn som råkar vara extra livligt i närheten av dem så ger de föräldern onda ögat... Är det för lång kö så trampar de som om de vore kissnödiga skottar som står i kö till en enda toalett. Ler någon mot dem så ser de fullständigt förvirrade ut tills de finner sig och ser lika tjuriga ut som Kalle Anka i Disneyfilmen på julafton när han vaknar på morgonen i husvagnen.
"Och själv är du fröken Solsken" kanske du säger...
Mja.. Inte direkt... Jag är tant vid det här laget, men fortfarande garvar jag hellre än att jag blänger på folk. Bufflar någon och försöker springa rakt genom mig så brukar jag stanna och stå helt tvärstill tills buffeln ser mig i ögonen och då frågar jag lugnt "Är jag i vägen för dig?"
Det brukar skapa lite förvirring hos buffeln i fråga som ibland till och med drabbas av ett ögonblick av klarsynthet och säger "Njaee, jag kan ju gå runt dig." I sällsynta fall får man till och med ett "Ursäkta". Men det är sällsynt.

Fast de flesta är ju inte buffliga, de flesta är ju precis som du och jag. Trevliga inom vissa gränser.

Och jösses vad klockan segar sig fram. Nio minuter över elva. Är det ett skämt? Klockan borde vara fem nu. Om jag fick bestämma. Och klart det har gått bra. Imorgon kväll är äldsta vännen hemma redo för ett nytt liv. Imorgon är inte så långt. Egentligen.
Nu ska jag till katternas stora glädje dammsuga här... Kom inte och säg att jag inte vet hur man roar sig.
Jodå.

Inga kommentarer: