fredag 15 augusti 2008

Så det kan gå.

Jag vet... Har jag inget viktigare att ta mig för än att sitta och hänga här?
Nepp!
Idag är vilodag efter gårdagens hemska husmodersutbrott.

Jag sitter här och tänker på Asta Katt, har funderat ganska mycket över henne på sistone, första gången jag träffade henne satt hon i en korg och tittade mycket miss-(oj,vad jag är skojig..) troget på världen.
Grå,vit, svart och lite röd med ett praktfullt streck snett över nosen, så där som det kan bli när man står och målar mascara och telefonen ringer.

Hon vann mitt hjärta direkt, men jag tror inte man kan säga att jag vann hennes.
Hon tog några prövande steg på köksgolvet och hennes matte sa "Men ta upp henne!" vilket jag gjorde och Asta pep i högan sky så att jag kvickt satte ner henne.

Raskt försvann hon ut i farstun och klämde in sig mellan tvättmaskinen och väggen.

Jag och hennes ägare kom överens om att ett köp skulle ske om tre månader, efter någon tid ringde ägaren och undrade vad hon skulle heta, jag grubblade och det enda som jag kom på var Asta, vilket hon därmed kallades. Efternamnet kom först när hon flyttat in nämligen...

Efter ytterligare någon tid ringde ägaren igen, frågade "Är du säker på att du ska ha just den katten, hon är så blyg och rädd av sig och hon är minst av alla i kullen, det finns en annan kvar som är mycket tuffare och tar för sig?"
För det vet ju alla att man ska välja den katten som verkar frimodigast och så vidare, står i vilken kattbok som helst. Men jag tror att folk gör som jag, de ser en och sen faller de handlöst, sedan får katten bära sig till hur de vill. Det spelar ingen roll.

Så jag sa, "Jo, men jag vill ha henne ändå."

Ytterligare samtal skedde där ägaren sa att hon fortfarande var en synnerligen blek katt till humöret, men jag höll fast vid mitt beslut. Katten med mascara-strecket över nosen skulle jag ha.

Sedan kom dagen när Asta Katt flyttade in, sent i Juli ringde det på dörren och hon satt i handflatan på matten och hade med sig sin favoritleksak.
Det gick ganska lugnt till, Diesel suckade tungt när han tittade på Asta men fann sig i att den där lilla päls-saken försökte morra och burra upp sig. Fann sig även i lömska bakhåll där hon kastade sig runt öronen på honom allt medan hon talade om att "nu du, nu äter jag upp dig!"

Och nu har det gått fyra år, både Diesel och jag fann ganska snabbt att hon var varken mjäkig eller speciellt rädd av sig.
Däremot har hon ett tusan till humör och är envis som synden.
Sant är att hon fortfarande är väldigt liten för att vara katt, men det kompenserar hon lugnt i brösttoner.
Jag har aldrig förr heller stött på en katt som skriker rakt ut när hon blir irriterad över att inte bli klappad på magen.
Inte heller har jag förut stött på en katt som helst ligger på rygg med benen rakt ut i vädret.
Inte heller har jag mött någon katt som är så förtjust i yoghurt på morgonen och tomatsås med mycket vitlök och basilika.
Diesel har för sin del aldrig stött på en katt som använder hans huvud som en bongotrumma när det ska lekas.
Något säger mig att han gärna hade sluppit den erfarenheten.

Inga kommentarer: