tisdag 5 augusti 2008

Man kan ju alltid hoppas.

Nu ska vi se här.

Vännen ska, om allt går som det ska och så vidare bli opererad första veckan i September.
Det låter nästan för bra för att vara sant. Pratade med henne igår kväll, vi var trötta som bandybollar bägge två (ja, bandybollar kan bli trötta, tänk bara på hur de far omkring) och ingen av oss kände väl sig direkt på topp.
Hon sa att hon var trött på att vänta och att det kändes ganska mycket som om hon var en vante som bara blev skuffad mellan lung- och hjärt- och nu operationsavdelningen, lite som att ingen egentligen ville ta på sig ansvaret för att fixa till henne.
Hon sa att de pratade om hennes hjärta, men att det var ju faktiskt fixat nu efter senaste operationen och att den delen av hennes hjärta var jättestarkt nu och att den andra delen var normalt starkt.
Läkaren hade också sagt att det fanns en risk att stämbanden kunde bli skadade i och med att hon har knölar på bägge sidorna om halsen och att hon fick välja själv, men som hon sa "Vilket jävla val, va? Antingen inte kunna andas och röra mig som en vanlig människa eller att förlora rösten?"
Man kan inte göra annat än att hålla med.

Trots allt, sa jag, så är du ju på banan nu, det är inte långt kvar och nu blir det ju äntligen av, se det som att du är på upploppet äntligen.
"Jo, det är ju så man får se det" sa hon.
Sedan suckade vi samstämmigt.

Men så sa vi också att det blir nog bra, i slutet av September så är hon kanske som en helt ny människa, när vi är på skördefesten kanske hon kan springa upp och ner för backarna på Öland som ett vilt gotlandsruss. Man kan ju alltid hoppas.

Inga kommentarer: