måndag 18 augusti 2008

Jag är nog inte material till husköpare...

Jag kommer nog aldrig att kunna köpa ett hus. Jag har inte öga för vad man "ska" titta efter..

Igår var jag med och tittade på ett hus, gammalt och rött, nästa år fyller det 100 år.
Först klev vi runt i trädgården tillsammans med alla andra, tittade på blommor och på hur huset såg ut, sedan klev vi in.
Tog av oss skorna och sedan är det ju meningen att man ska titta sig omkring riktigt ordentligt.
"Det känns obehagligt det här," sa jag.
"Varför då" sa vännen och klev in i sovrummet "det är ju som att gå på fest hos någon... Eller, ja, kanske inte riktigt..." fortsatte han lite mer fundersamt.

Och där stod vi och tittade in i en vilt främmande persons sovrum när det helt plötsligt började leva bus under sängen.
Fram kom en liten röd kattunge som kastade sig över sängmattan och försökte sparka ihjäl den.

Det lättade lite på stämningen måste jag säga.
Jag tittade nog inte så mycket på själva huset som jag tittade på böckerna jag kunde se. Eller på fotona som stod uppställda medan jag funderade på hur de var, eller hade varit som personer.

I köket stod två damer och studsade på golvet, antagligen för att kolla svikten i golvet, jag gick runt dem och in i vardagsrummet, fast det här var nog mer finrummet, jag vet inte om du minns, eller om du hade en sådan farmor eller mormor som hade ett "finrum"?
Ett rum som man aldrig eller nästan aldrig fick vistas i.
Det luktade jämt lite instängt och lite damm även om farmor alltid dammade och putsade där inne, det var på något sätt som ett museum över något jag aldrig förstod.
När de fyllde jämnt så öppnades rummet och jag har kort på farmor när hon sitter obekvämt uppspetad i en rak fåtölj med antimakasser, på bordet bredvid svämmar det över av blommor och hon har en svart klänning med håret i knut och leendet är minst sagt påtvingat.
Jag tror inte hon tyckte om att vara i centrum så där...

Ibland var det öppet när vi kom på besök, jag satt i dessa obekväma stolar och vi fick sju sorters kakor, fast en del var lite mjuka, de hade nog legat lite för länge i kakburken, de vuxna satt och pratade sitt tråkiga vuxenprat och själv gungade jag med benen på stolen och önskade mig bara ut. När det blev tyst hördes bara klockan som tickade, varje halv- och heltimme slog den.
När vi barn äntligen fick resa oss så var det med en känsla av frihet, ibland tyckte jag att farmor såg ut som hon ville följa med oss ut.
Pappas faster ville, det vet jag, för hon lekte alltid med mig, men vid sådana här tillställningar så fick hon vackert sitta kvar.
Hon brukade komma ut och sätta på sig vegamössan och pusta ut och ropa på katten och le stort. Jag tror att hon och jag är ganska lika. Jag har lika svårt nu som då att sitta still och le vackert vid stora bemärkelsedagar och lite mer officiella kalas.
Hade jag vegamösssa skulle jag troligen sätta på mig den med, efter kalasen. Pustar ut gör jag och ja, troligen ler jag befriat varje gång jag suttit mig igenom en tråkig middag.

Men var var vi?
Jo, huset...
I köket fanns en dörr, bakom den var en smal trappa, så smal att inte ens hälften av mina fötter fick plats, vindlande gick den upp och när jag kom upp klev jag rakt in i ett tonårsrum, någon gång på 60-talet, sedan kom en smal gång fram till ett annat rum, troligen ett gästrum, sällan använt men bra att ha (kunde jag höra husmodern säga i min fantasi).

Men jag glömmer det finaste, i ett rum bakom köket fanns ett blått rum. Havsblått och i taket var det målat blå girlanger. Jag föll som en fura givetvis. Det var nog det jag hade letat efter, ett bevis på att huset var älskat. Jag vet att det låter helt corny, men någonstans så ville jag hitta något tecken på det. (och nej, jag har ingen aning om varför jag tycker det är viktigt. det bara är så.) Girlanger målade i taket är en fin kärleksförklaring och målade tapeter i blåaste blått.

Men i alla fall....
När vi kom hem så läste jag produktbeskrivningen, kakelugnarna som bevisligen fanns i huset var två stycken.
Hade jag sett dem?
Nej. Absolut inte.

En fanns i finrummet, men där blev jag ju så nostalgisk och började tänka på andra finrum jag varit i.
Den andra var i det blå rummet. Inte såg jag den där jag stod med huvudet bakåtböjt och tittade på målade girlanger.

Sedan antar jag att man ska titta efter fuktfläckar och studsa på golv och allt så där. Det gjorde jag inte heller. Å andra sidan, skulle jag det varit jag som skulle köpt huset så kanske, kanske att jag skulle kunna komma ihåg studsning och fläck-tittning.
Men jag är inte säker på det.

Inga kommentarer: