onsdag 13 augusti 2008

Fast, det här vet jag. Tror jag.

Alltså, jag vet att vi diskuterade i helgen varför jag envisas med att jag definitivt borde flytta ut på landet.

En del har sagt "Men sätta dig själv alldeles ensam ute på landet?" och låter som det skulle vara ett straff.
För mig är det tvärtom. Det skulle vara paradiset.
Och ja, jag är medveten om att det får mig att låta som om jag vore totalt antisocial, nu är jag ju inte helt antisocial så visst uppskattar jag människor ibland, och nej, jag kan inte förklara varför det lockar mig så som det gör.
Visst skulle det bli krångligare att umgås med mig, eftersom det inte bara skulle vara att komma upp, som det är här i stan.
Och visst skulle jag vara fruktansvärt rädd när åskan går över taken.
Men ensamheten skräms inte ett dugg.

Jag tror det är känslan av total frihet, att gå ut på gräsmattan på morgonen och det är helt stilla. Inte en själ i sikte. Eller att slarva omkring en hel dag och inte se en enda människa.
Eller att sitta och kura skymning. Vi gör ju aldrig det nu för tiden. Eller du kanske gör det, men jag har inte gjort det på länge. Eller att sitta och lyssna på regn eller storm.

Egentligen kan jag inte peka på riktigt varför jag vet att det skulle vara så rätt.
Det är en känsla jag har.
Jag tror inte den går över förrän jag gör något åt det.

Inga kommentarer: