torsdag 24 juli 2008

Nu börjar det kanske att ljusna.

Igår fick min äldsta vän äntligen en kallelse till sjukhuset för förberedande inför operationen, massor med frågor att svara på och tester ska tas innan hon ska dit. Hon har väntat i tre år, så visst är det på tiden. Nu håller vi tummarna att det ska gå bra och att hon ska klara sig fram tills dess.
Vi har pratat mycket och hon har en minst sagt osentimental känsla inför det hela, "skulle jag gå omkring och vara rädd för att falla ifrån hela tiden skulle det ju inte vara något liv" säger hon och visst har hon rätt.
Det är nog mest vi andra som bär den rädslan känns det som. Det som är också märkligt är hur en del väljer att distansera sig ifrån det hela, pratar man inte om saker så finns de inte, verkar de resonera och reagerar med ilska, slår i från sig det värsta alternativet och försöker låtsas att det inte finns. Och sedan är det ändå det enda de går och tänker på ändå.
Själv vill hon prata och jag likaså, jag tycker att det är lika bra att ta vara på tiden, för man vet inte, det kan hända att en del saker som man verkligen skulle velat ha haft sagda förblir osagda, därför bättre att säga vad man tänker och tycker medan tid är.
Det är bättre att låta folk veta hur uppskattade de är medan de är i livet, jag menar, vem blir glad över blommor postumt?

Det är som i Stones-låten "Dead flowers"... Jag vet ju att en del tycker att det är så vackert med blommor i vas... De kallar det för levande blommor, jag tänker tvärtom att det är döende blommor. (jag vet, skulle alla vara som jag skulle blomsteraffärerna gå omkull direkt.)
Tacka vet jag vallmon, vill man beundra den får man vackert maka sig ut i naturen och besöka den där den är... Och ja, jag tänker igen på Piratens kärleksförklaring till en vallmo, där han låg vid Haväng och väntade på att den skulle slå ut. Det är kärlek till levande blommor om något...

(och ja, jag är medveten om att jag förirrat mig från tråden jag började på där uppe.)
Så... Vi håller tummarna nu för att det ska gå vägen, det är allt vi kan göra. Och prata. Och skratta. Och finnas där. Det är vad vi gör. Det är väl egentligen allt man någonsin kan göra.
Tror jag.

Inga kommentarer: