måndag 21 juli 2008

Egocentrerad? Jag?

Jag höll på att skriva att jag är nog en ganska egocentrisk människa men så läste jag Svenska Akademiens definition, "som endast tänker på sig själv, som anser att allt rör sig kring honom (henne) själv; som (ständigt) kretsar kring det egna jaget; om person, lynne, tanke o."

Hm.
Nah, det stämmer inte riktigt, däremot så ger jag för det mesta fullständigt fan i vad andra kan tänkas tycka och tänka om min person. Jag undrar vad man är då?

Men härom dagen tänkte jag på mig själv och hur andra kan tänkas uppfatta mig.
"Få se här nu" funderade jag, "jag är snart 45, jag kan just nu (snart) ses i Guns n' Roses-t-shirts som är fullständigt urtvättad, långt hår som börjar bli grått, spegel-glasögon (nej, inte för att vara cool, det är jag redan, utan för att undvika insekter i ögonen när jag strax beger mig till bustrollen som ska bjuda på kaffe och kakor (lycka!) och, vet du, jag funderar på att ha på mig mina svarta cykelbyxor, som har en katt med en stor cigarr i mun, spegelglasögon och säger "It's cool to be a Kat!" allt medan han flinar som en grävling.)
Mina jeans kommer jag aldrig att göra mig av med och när till exempel bustrollet visar mig "fina byxor" så ryser jag inom mig och säger "Nääee, usch!"
"Jag är inte speciellt intresserad av städning eller att byta gardiner eller att ha små sammankomster med mat som är "intressant" och jag är smått maniskt intresserad av gympa-skor.
Jag tycker att sammankomster med människor som ägnar sig åt "vuxen-prat" är det jobbigaste som finns, konversationer som inte handlar om ett dugg utan mer är som att vispa runt i luften med handen, jag har ett umgänge med folk som nog inte är ett tvärsnitt av befolkningen i dag och jag spenderar gärna min tid i ett garage, dock har jag aldrig synts i närheten av någon motordel för att försöka laga den.

Jag gillar inte komplimanger om mitt utseende utan vill hellre höra att jag är smart. Eller rolig. Jag gillar inte folk som talar om hela sitt liv för mig första gången, eller folk som behöver dricka sig sanslösa för att tala om "vad de egentligen tycker." Jag gillar inte stela väluppfostrade leenden och jag håller mig gärna utanför en grupp människor jag inte känner tills jag har bildat mig en uppfattning om vilka de kan tänkas vara. Jag är, i mångt och mycket en åskådare. Jag tycker om att titta på folk, hur de härmar andras kroppsspråk utan att tänka på det, hur de beter sig om man säger något oväntat.

Jag har också ett ansikte som (tyvärr) avslöjar precis vad jag tänker. Jag är som en öppen bok och ja, jag vet att det är inte artigt när hela mitt ansikte utstrålar "Fan vad jag är uttråkad" men det behöver inte alltid betyda att jag är uttråkad av folket omkring mig. Jag kanske är uttråkad av situationen.

Ibland vill jag helst av allt skeppa ut hela civilisationen till en öde ö, speciellt på morgnarna och ibland känner jag en väldig människokärlek och är övertygad om att folk gör så gott de kan.
Sedan öppnar jag en kvällstidning och kommer snabbt ner på jorden igen.
(Okay... Lite drastiskt uttryckt men du förstår hur jag menar, va?)

Jag har en ytterst irriterande röst inom mig som när jag ser något som inte är rättvist säger "Det där är inte rätt!" och även om jag försöker att inte bry mig så gör jag det.
Jag bryr mig om att OS ska hållas i Kina. Jag ger fullständigt fan i de som säger att sport och politik inte hör ihop. Vad Kina gör är inte rätt.
Vad juntan i Burma gör är inte rätt.
Folk som pratar om andra i nedsättande tonlag (givetvis när föremålen inte är där) är inte rätt.
Har man något att säga om någon annan ska man se till att den personen är där. Annars kan man lika gärna hålla tyst.
Folk i boleros är inte rätt. (Nej, jag vet inte varför, men boleros är något av det värsta jag vet. Kanske jag är bolero-allergiker?)
Folk som talar om senaste prylarna de köpt är inte heller rätt. Eller de kanske är rätt, men jag blir så trött av det. "Jaha, du har köpt en ny bil? Men det är ju bara en sak?"

Och ja, jag vet. Jag borde ha levt under hippie-eran, utan de illegala substanserna. Jag hade troligen trivts utmärkt.
Men en sak är en sak, om någon skulle säga till mig i stället "Jag fick en ny vän idag." eller "Jag har haft modet att prata med den och den om det eller det."
Då blir jag glad. För det är saker du inte kan köpa, utan saker (okay, att kalla en vän för en sak är väl inte rätt heller....) och grejer (inte ett dugg bättre att kalla det grej) som du har fått eller gjort, utifrån ditt eget jag. Sånt tycker jag är häftigt. Jämt.
De här sakerna (ja, igen) som man gör, som får det att kännas så bra i hela kroppen, de är ovärderliga. Alltid.

Men, raskt tillbaks till mig och mitt (var det någon som sa "egocentrerad?") det var som så, att jag faktiskt funderade på om jag skulle tona håret. För att få det mindre grått. Sedan började jag fundera på varför. Jag kom inte på något riktigt bra skäl, mer "oskäl" som t ex "sitta still i flera timmar eller hur lång tid det nu tar" eller "få toningsmedel i ögonen när det ska sköljas bort" eller "gå ut i regnet direkt efteråt och tona kläderna med" eller "tänk om jag inte gillar det?" till "usch så jobbigt." Eller "jag kommer ju inte att känna igen mig själv i spegeln då!" vilket i mina ögon verkar vara ett synnerligen gott argument för att inte göra det. Och så är jag ju så lat.
Latheten har räddat mig från mycket aktiviteter.

Så jag tror vi hoppar över toning. Jag fick ju en svart peruk av vännerna när jag fyllde 40. Det räcker med den.

Hm, för övrigt, Nils Simonson pratar i Sommar idag. En man som har mycket tänkvärt att säga.

2 kommentarer:

badgear sa...

Jag gillade texten "jag ger mig" - bejakande.

Egocentrerad?, di hittar pau så många fina titlar åt en så man blir alldeles blyg ju.

Nu fattas väl bara att grannfrun springer in och pussar på en - från blyg till grovgenerad.

ajö

Shirouz sa...

Tack :)

He he, visst är det en titel som kan tilltala vem som helst... ;)
Och, kommer grannfrun springande, kolla vad hon har för springskor, jag har ju som sagt en mani för sånt, jag.