onsdag 23 juli 2008

...då var det dags igen...

Alf Henrikson säger ju att "Retar du upp dig på saker som är små, så är du väl inte större än så."

Jag brukar nicka och hålla med, de dagar när jag känner mig så där riktigt vänligt inställd till omvärlden och ingenting bekommer mig. Expediter kan se ut som de ätit en hink citroner, jag kan stå hur länge som helst vid ett övergångsställe och vänta på att få gå över, grannen kan spela sin tondöva musik och nere i tvättstugan kan jag hitta ett gäng dammråttor som verkligen gjort sig hemmastadda.
Jag bara ler och bryr mig inte.

Men... Vissa dagar behövs det ingenting för att jag ska gå igång. Det är precis som ett veritabelt åskmoln huserar över mitt huvud. Inget är för litet att reta upp sig på, ingenting är "bara att rycka på axlarna åt" och i stort sett vill jag bara gå och lägga mig och sova bort dagen.

Nu är vi där igen.
Jag läser att Danko Jones ska spela i Västervik och ser att de lyckas kalla honom arenarockare.
Åskmolnsversionen av mig fnyser "Ja, just det, har de någonsin hört Danko Jones eller bara sett en poster med honom eller vad?
Menar de sådana som är ett gäng musiker som står och spelar sin musik allt medan publiken försöker att inte gäspa käken ur led. Eller alternativt står och hoppar med och går ner i spagat när bandet lyckas med en osedvanligt tråkig trudelutt?"

Fortsätter dock att läsa och inhämtar informationen att det inte är Dankos band utan ett coverband vars specialitet är AC/DC vilket får mig att frusta "Ja, ja, ja!!!! Underbart, vad den här världen behöver är mer coverbands så att man verkligen kan få längta helhjärtat efter Angus Young!"
(och ja, detta är tänkt av en person som normalt sett anser att varje musikriktning har sin plats i livet, du vet different strokes for different folks eller hur det nu var igen...)
Vänder blad och morrar för mig själv. Läser insändarna och idiotförklarar raskt hela mänskligheten (utom mig själv då...), intar en frukost som smakar hö och halm, kaffet är för svagt och grannarna verkar ha tillbringat natten med att designa bly-boots som de klampar fram i. Katterna fäller osedvanligt mycket päls och blommorna ser ut som om de försöker rymma ur blomkrukorna i sin desperata jakt efter vatten. "En oas, en oas" frustar svärmorsliljan, vilket får mig i alla fall skänka lite vatten åt de behövande.

Tittar sen mig själv i spegeln och kan lätt konstatera att det ser ut som om jag skulle behöva strykas i ansiktet. "Underbara ålderdom"mumlar jag "nu är det bara löständerna att se fram emot."

Inser att mitt humör definitivt inte är på solskens-skalan och att jag definitivt lider av pms, morrar lite och försöker tänka Polyanna-tankar, men nej.
Dock, lite, lite mindre gråmulen blir jag när jag kommer på att jag är bortbjuden på lunch till bustrollen. Kanske en mils träning ut till deras hus kan få mig på bättre humör.
Vi får väl se. Kanske kan jag cykla i från PMS-en i någon åker om jag får upp tillräckligt bra fart.
Jag ska i alla fall försöka.

Inga kommentarer: