tisdag 17 juni 2008

Jag har som vanligt rätt.

Det finns mycket att fundera över.
Allra helst om man umgås med folk man normalt sett inte umgås med.

Som varför man ska skämmas över sig själv som ung. Eller yngre.
Jag begriper det inte.

Eller också kan man påminnas om hur det var att vara barn.
Igår träffade jag två barn...
Och som en minnesblixt mindes jag så mycket.
Om hur mycket jag avskydde ordet "Snart." eller "Straxt."
Nästan alltid när jag frågade om när, så sa de vuxna just det.
En exakt tidangivelse var i stort sett omöjlig att få.
Det här "snart" och "straxt" kändes alltid för godtyckligt för mig.
Som något man säger när man helt enkelt inte vet.
Sedan kan ju vän av ordning (om sådana finns fortfarande) inflika att det är lite kul att jag jobbade på ett ställe där tidsangivelser var A och O.
Och att jag själv nästan alltid kommer lite för sent.
Jag får skylla på min barndoms vuxna.

Eller hur det kändes att någon annan kunde tala om vad jag skulle ha eller inte ha som kläder.
Åh, vad jag hatade det.
Kanske inte själva företeelsen i sig, men blotta idén att någon hade mer att säga till om än jag själv. Speciellt när det gällde mig själv.
Jag avskyr det fortfarande. Det ska mycket till för att jag ska ge mig, och det krävs verkligen att den som försöker rucka på mig har rätt. Till 100 procent.
Ett arv från barndomen som jag är ganska tillfreds med.
Det finns alldeles för många människor som kommer undan med att försöka ändra andra människor just för att den förändringen skulle vara bekvämare för de själva.
Du vet, det var väl Emersom som sa att man skulle ifrågasätta allt.
Det håller jag med om.

Eller den här känslan när man var barn och träffade en vuxen som pratade med tillgjord stämma, som om den närmade sig en helt egen livsform när de skulle prata med mig.
"Nååå, hur går det i skolan?"
eller
"Oj, vad du har VÄXT!"
eller
"Har du skaffat pojkvän än?"

Suck...

Eller den här, den är fin...
"Njut av din barndom, sen blir du vuxen och då är det andra bullar."

Jodå. För att vara liten är ju alltid lätt och barndomen är ju som en sommar på grönbete.
Jämt.

Det var då som jag ofta funderade på om de här vuxna någon gång överhuvud taget hade varit barn. Chanserna kändes små...

Nu, när jag är en av de vuxna, så kan jag med viss häpenhet se, hur en del som var riktigt busiga har förvandlats till föräldrar som inte tillåter någonting.
Det får mig att undra om de upprepar sina egna föräldrars beteenden, och någonstans kan man ju undra om de inte förstår att det sättet kanske är det säkraste att få barnen att bli lika busiga som de själva en gång var.

De skriker högljutt på att samhället ska ta sitt ansvar medan de sjunker ner i fredagskvällens avslappnade atmosfär med en tetra-pack vin och mozzarella.
Eller är jag elak nu?
Kanske lite.
Men jag har rätt.
Som alltid.

Inga kommentarer: