fredag 11 april 2008

Mycket väsen för ingenting.

Om jag bara förstod mig själv så skulle jag nog förstå lite bättre.

Det synes mig som totalt rimligt att jag tillbringar en timme knäböjande fromt framför Tutankhamun, allt medan jag med svavelosande fraser berättar för katterna att "Tar ni ett enda Fred Astaire-inspirerat tass-steg på den här mattan igen så blir det aldrig mer några gotter!"

Kan synas hårt, att inte låta katterna gå på mattan, men till mitt försvar vill jag säga att den här mattan hänger på en vägg.
De andra mattorna får de dansa rumba på om de vill. Det rör mig inte.
Men man skenar inte som en besatt på golvet och sedan slänger sig upp och springer upp med väggen på en Tutachamun-matta.
Det gör man bara inte.

Allt det här lyssnar katterna på med måttligt intresse. De vet ju att de har mig fullständigt i sina tassar.

Jag kan svära över att de gräver upp mina blommor, ligger och hårar ner i sängen, dansar macarena i kattlådan så att det känns som att kliva in på ett sandtäckt golv, muttra ilsket över att jag aldrig får gå och lägga mig för en tupplur utan att Asta kommer och lägger sig bredvid, på rygg medan hon med en grymtning uppmanar mig att klappa magen.

Jag klappar snällt och lydigt och är inte klappningen till belåtenhet så har jag fyra tassar med klor inborrade i handleden medan hon blänger på mig, (om hon orkar lyfta på huvudet) med en blick som säger "Det ska vara saaaaktaaa, du ska klappa i slowmotion, är det så svårt att förstå? Jag är inget tvättbräde som ska gnuggas. Usch vad hopplös du är. Men jag står ut med dig ändå. Var tacksam för det."

Jag står ut med att Diesel kliver på mitt huvud när han ska gå och lägga sig i sin säng, jag står ut med att han väcker mig mitt i natten genom att dunka klockradion upp och ner på nattduksbordet som en galen ringare i Notre Dame.

Jag står ut med att när de är ute på balkongen ska de in, och tvärtom. Jag kliver snällt upp från soffan och släpper in och släpper ut med samma effektivitet som en dörrvakt.

Jag står ut med att de kräks på mina favoritkläder och jag står ut med att de hårar ner, jag äter aldrig helt ensam utan delar nästan alltid med mig.
Jag dansar med Diesel till hans favoritlåtar i köket, (jag vet, det låter märkligt det där, men katten är musikalisk och ska dansas runt med minst en gång om dagen, hängande över axeln.
Då spinner han belåtet och är mycket nöjd med sin matte.)

Jag stänger alla dörrar de öppnar och jag har inte gått ensam på toaletten sedan Asta flyttade in. En stängd dörr är i hennes ögon en oerhörd förolämpning och blotta idén att någon skulle vilja vara ensam på toaletten har nog inte ens föresvävat henne.

Jag dammar deras kattleksaker och har jag dammsugit upp dem så öppnar jag dammsugaren och trär modigt in handen medan jag tänker "Spindlar, iiiih! Otäcka små insekter som troligen bara ligger och väntar på min tumme, iiih!"

Hmm, egentligen förstår jag inte varför jag ens bemödar mig med att svära över dem, jag ser ju tydligt här, nu när jag spaltat upp det, att säga vad man vill, men de har tränat mig väl.
Antagligen tänker de nog bara att jag för mycket väsen för ingenting.
Och det kan de ju ha rätt i.

Inga kommentarer: